– Vem är störst, du eller Messi? frågade en journalist Cristiano Ronaldo på presskonferensen i går.
– Jag är större, eller i alla fall längre, svarade CR9 och när årets riktiga tuppfajt äntligen fått lite fart vet man att det ligger Clásico i luften.

Zlatan Ibrahimovic missar matchen och jag fattar att det tar ner temperaturen en del i Sverige, men jag måste säga att den här matchen känns sinnessjukt het här nere i alla fall.  

I dagens tidning snackar jag loss med Xavi Hernandez inför el Clásico. Artikeln är låst, men om ni vill veta vad Barcelonas mittfältsgeneral tycker om att fylla trettio, vad han och Iker Casillas pratar om innan morgondagens match och vem som är Barças modeoffer numero uno tycker jag att ni ska lägga några slantar på att gå med i Plus och läsa.

Vad som inte framkommer i artikeln är att jag under intervjun med Xavi var tvungen att bryta mot en av mina personliga pressetiska regler rakt av.
Det finns några saker jag är noga med i mitt jobb:
Inte (avsiktligt) ljuga i text.
Redovisa källor.
Inte be fotbollsspelare om autografer.

Det sista får jag ganska många förfrågningar om från vänner och bekanta och släktingar och okända och mejlare och barndomsvänner, men det går inte.
Som Zlatan skulle ha uttryckt saken: ”det känns inte professionellt”.

Nu lever och verkar jag i ett land där många journalister tar alla chanser. Det är kompisar som ska gifta sig och vill ha en Leo Messi-hälsning i bröllopspresent, det är tonåriga brorsdöttrar vars hela liv skulle förändras om de fick en signerad tröja av Gerard Piqué.
Och hade man inte haft så jävla hög moral så hade nog autografjägare varit ett perfekt extraknäck när man ändå träffar Barça-spelarna flera gånger i veckan. För några år sedan avslöjades en snubbe som sökte pressackreditering för en engelsk tidning som inte fanns och levde på att hänga ut i mixade zonen på Camp Nou bara för att ta autografer som han kunde sälja vidare.
Ni hör, det är en potentiell guldgruva.
Men jag säger nej.
Eller, jag sa nej.

För häromveckan var jag i Sevilla och hamnade i ett läge där min överlevnad hängde på en skör tråd. Med det menar jag att en bankomat åt upp mitt kreditkort på kvällen strax innan jag skulle iväg på match och jag hade inga som helst pengar. Jag var helt enkelt fett strandad.
Men jag blev räddad av en vardagshjälte som jag i det läget hade gjort precis vad som helst i gentjänst för och frågade ”vad kan jag göra?”.
– Kan du skaffa Xavi Hernandez autograf till mig?

Så när jag babblat bort nästan en halvtimme med Xavi häromdagen tog jag sats:
– Alltså, jag gillar inte riktigt det här, men en person räddade mitt liv häromdagen och, ja, kan du skriva en hälsning?
– Självklart, sa Xavi, flinade lite, skrev ”varma hälsningar till Jesús från Xavi” på mitt anteckningsblock, och sa:
– Ibland måste man kompromissa lite i livet du vet.

Regler är till för att brytas.

Nu har jag biktat mig. Är vi fortfarande vänner?