Från ett sommarfuktigt Sevilla finns inte så mycket mer att säga än ”Grattis Barcelona”, ni är sjukt sopiga om ni inte grejar det här hemma.
Real Madrid är fantastiska på att hålla jämna steg med katalanerna trots att de är illa ute i ligan, men de har sällan det där sista att klämma till med när det är läge av karaktär ’sharpish’.
Jag tänker på Alcorcón, på Lyon hemma och två på Clásicos där Real haft väldigt lite att hämta.
5–1 mot Athletic Bilbao är förstås en strong insats, men så många barn blir ju inte gjorda efter 3–1, om vi säger.

Pep Guardiola sätter 600 miljoner kronor Ibrahimovic på bänken och väljer (oklart hur många euro) Jeffren när det är dags för offensivt byte. Jag tror inte att Zlatan minns riktigt hur det är att vara bänkad. Under andra året i Italien såg han i perioder mer ut att fundera på om han släckt ljuset i köket och betalat räkningarna i tid, men trots tre månader långa måltorkor hade han alltid en Capello eller Mancini bakom sig när det blåste som hårdast.
Så är det inte nu, och att han stångas mot hemgrodda förmågor som Pedro och Bojan är verkligen inte någon fördel för den långe svensken. Hade publiken på Camp Nou fått bestämma hade hela elvan plockats rakt upp från La Masía.

Efter matchen i dag samlades folk och fä i vad som enligt skyltarna var den mixade zonen, som inte hade något med mix att göra.
– Ska ni bygga en medieanläggning här? undrade en kollega.
Det skulle de.
I takt med att publiken strömmade ut från arenan kom Sevillas arbetsstyrka och monterade upp staket, skärmar med reklam och små tv-studior för den enorma mängd journalister som tyckte att Sanchéz Pizjuán var rätt ställe att hänga på i går kväll.
När vi väntat i en halvtimme på att spelarna skulle dyka upp kom förklaringen att Barcelona väntade på besked om hur de skulle lämna arenan. Ledningen hade inte tänkt på det riktigt.
Bara i Andalusien, homies.
När Barças valda spelare trillade ut och svarade på frågor några minuter senare visade det sig att ingen visste var spelarbussen höll hus. Men José Manuel Pinto är ju inte den som är den, och tog tillfället i akt att bekanta sig lite extra med några supportrar, medan Pedro ringde hem under Sergio Busquets vakande öga.

Pedrito hade ju påhälsning av sin pappa med arbetskamrater på Camp Nou senast för första gången någonsin. Pappa Pedro sliter hårt på en besinmack på Teneriffa och har inte fått ledighetsansökan beviljad tidigare, men när hemmalaget skulle resa till Barcelona var bensincheferna på sitt snällaste humör och lät honom åka.

                              
I hårknut för dagen.                                                ’Papi, läget? Gjorde mål igen!’

Xerez vägrar se sanningen i vitögat och greppade den sista livboj de kunde hitta på Chapin-stadion och kan alltså klara sig kvar i Primera nästa år. Inch’Allah.

Espanyol hänger kvar, men inte Raúl Tamudo, och i avdelningen smärtsamma avsked kan vi sortera in los pericos superhjälte som har en rejält gungig säsong bakom sig, men är lika älskad av sina supportrar som Guti är i Real Madrid.

 Raulito.