Ska man återuppta bloggandet kan man ju lika väl göra det när elden är lös.
Zlatan Ibrahimovic har lämnat oss och i sinom tid ska vi plocka ihop smulorna av den här historien och ge den den uppföljning den kräver och förtjänar.
Jag tillbringade ett kritiskt ögonblick i kväll med tankespelet att flytta efter honom (mest av gammal vana, I suppose), men eftersom Zlatan alltid flyttar vidare så fort jag tycker att jag fått grepp om honom så låter jag saken bero den här gången.
Men jag kan inte lova att jag inte kommer på några studiobesök i Milano under hösten. Återkoppling och så.

Vi har gissat och spekulerat och antagit och avfärdat allt kring Zlatan i en lång sommar nu, men när firma Raiola/Ibra satte in det tunga artilleriet och anföll kronjuvelen Pep Guardiola från två fronter samtidigt förstod man att det här inte skulle sluta med någon schlagermässig tonartshöjning.
Jag var inne på det i webb-tv:n häromsistens och det enda spektakulära med det är väl, i ärlighetens namn, att jag lagt på mig lite och börjat bära basker.

Att ha Zlatan Ibrahimovic som indirekt arbetsgivare är sällan en schlager, men nästan alltid bra underhållning. I kväll såg han för första gången ut som en slagen man när han lämnade förhandlingsbordet med Mino Raiola vid sin sida och hur mycket jag än tycker att Zlatan hör hemma i Italien måste vi vänja oss vid tanken på att han sannolikt nått sin karriärstopp.
På pluskontot är att ungefär 93 procent av Milans spelare gjort just det för längesen, vilket kommer att få Ibra att framstå i bättre dager.

I Barcelona går åsikterna om Zlatan isär, men fler människor är välvilligt inställda till honom just nu jämfört med när jag lämnade Spanien i slutet av maj.
Lagkamraten Maxwell, till exempel, är inte alls sugen på att bli av med sin ständiga klubbkompanjon.
Jag sprang rakt in i Barcelonas vänsterback när jag klev av planet i går kväll och tog det hela på uppstuds. Maxwell stod och väntade på sin familj, fru och nyfödda barn som han ännu inte träffat, men är i alla fall uppfostrad nog att svara på några snabba frågor från en murvel i trångmål.
Med tanke på hans tendens att spela på samma ställe som Zlatan var jag ju tvungen att fråga honom om han också förhandlade med Milan.
– Nej nej, jag ska ingenstans, förklarade Maxwell innan han önskade mig lycka till med mitt jobb, och jag lämnade honom anständigt utrymme för att återförenas med sin familj (jag gick säkert två och en halv meter därifrån, här ville man ju inte störa).
Brassen visade på god pedagogisk förmåga och kramade sina två äldre barn länge och väl innan han tog sig en titt på nyfödingen i den ljusrosa volangprydda barnvagnen (jag tror att det rör sig om en dotter, men det kan vara mina fördomar som talar).

Vi har släppt iväg Zlatan till landet som format honom, men vi har en löjligt het säsong i la liga att se fram emot.
David Villa har checkat in i Barça, José Mourinho har frustat in i Real Madrid och Javier Mascherano tillhör Barcelona as of i går typ. Det har eventuellt inte rapporterats så mycket om just det i svensk media de senaste två dygnen.

I morgon trummar Barcelona i gång säsongen mot Kennedy Bakircioglüs Santander (som bara ska ersätta supertalangen Sergio Canales, inga konstigheter) och jag reser till Kantabrien för att bekanta mig med la ligas nya svenska huvudrolls(not so much)innehavare.

Vi reser oss, vi går vidare, vi vet att det finns en spansk fotbollsverklighet efter Zlatan Ibrahimovic. Vi kan bara inte ta in det riktigt nu.

Men, va fan. Tack Zlatan för det här fantastiska jobbet, det här otroliga året och för din totalt nollställda blick och briljant arroganta uppsyn när vi setts på träningsanläggningen. Det kommer att bli lite tomt här i Barcelona. Men jag reder mig. Ci vediamo!

 ”Vad håller du på med?”
”Jag gör Ibra-dansen”