Om ni slår upp islossning på Wikipedia i morgon är det mycket möjligt att Real Madrid 2011 dyker upp som en av synonymerna.
Efter sju års mental blockad (har ni en äldre version av Wikipedia så finns gissningsvis Real Madrid med i den artikeln också) i Champions League har José Mourinho jagat bort spökena och det med rätt effektiv ammunition.
 
Jag såg en chockerande dålig utspark av Iker Casillas som resulterade i hörna i första halvek, annars såg jag inget som jag inte gillade hos de vita i kväll.
Jag såg och hörde ett Santiago Bernabéu på bättre humör än jag upplevt någon gång tidigare under min tid i Spanien och då är jag ändå på studiebesök i huvudstaden med rätt så jämna mellanrum. Och i den journalistiska opartiskhetens namn; jag unnar dem verkligen det.

Madre mia.

José Mourinhos gambling med att sätta Marcelo, Cristiano Ronaldo och Ángel di María i jobb redan i kväll föll, ska vi säga, ganska väl ut. Emmanuel ”Manolito” Adebayor har inte heller någon anledning att tvivla på sin förmåga. Sami Khedira slog nästan 90 procent av sina passningar till lagkamrater. Bara det.
 
Man kan så klart diskutera vad Peter Crouchs tidiga sorti betydde för matchen, men eftersom det här är bloggen som säger nej till ”tänk om”-resonemang så får ni ta det snacket någon annanstans. Självklart blev det skapligt avgörande, det går inte att vinna en slutspelsmatch i CL med tio man. Men vi skulle ju inte ta det snacket, sa jag ju.
 
Jag nöjer mig med att konstatera att vi får spanskt avancemang i Champions League (och att det antagligen inte blir Sjaktar Donetsk som står för motståndet) att det är tjugo grader varmt på Bernabéustadion klockan halv elva på kvällen och att Madrids nattklubbar inte kommer att stänga på rätt många timmar än.
Vi ses i vimlet. Tjafsa inte med fulla engelsmän.