– Jag har slutat spela teater och filma på planen, för jag gillade inte att se mig själv göra det på tv, sa Dani Alves till en av de katalanska tidningarna förra säsongen (fritt översatt ur mitt minne, men orkar ni bloggoogla er tillbaka typ ett och ett halvt år så hittar ni nog inlägget).

Hur i hela lingonskogen ska han försvara onsdagens rullaruntreaktion för efterlevande? Jag kan bara tänka mig en enda människa han kommer att få sympati av.

Clásico nummer 3 fick en helt annan baksmälla än ettan och tvåan och det är inte direkt Barcelonas nästankvalificering till CL-finalen som dominerar nyhetsrapporteringen i dag. Jag är inte tjejen som säger nej till lite fotbollsgnabb när jag får det serverat, det vet ni vid det här laget, men dagens kaos hade jag kunnat leva utan.
För när Barça anmält Mourinho, och Real anmält Barça och Uefa fått kalla in hela hjärntrusten för att reda ut vad man får och inte på en fotbollsplan, då har vi faktiskt en match kvar att spela lagen emellan.
Vågar man ens åka till Camp Nou på tisdag, undrar jag.

Villarreal hade bra läge att få spansk fotboll att handla om något annat än tråkigheter just nu, men ja, det gick ju verkligen bara så där när de Europaleague-semifinalade mot ett av de där lagen som José Mourinho vunnit Champions League med på rätt sätt och som inte var Barcelona.

Clásico-kaoset är så nytt att det är svårt att dra några långtgående slutsatser, mer än att Vicente Del Bosque är uttalat orolig för hur landslaget ska lyckas hålla ihop nu.
– Jag är orolig över det jag ser hända mellan mina spelare och rädd att det ska påverka omklädningsrummet. Grunden till våra framgångar är våra goda relationer med varandra, säger Bosque.

Jag tänker att han nog måste börja bygga från grunden för att tillbaka feelingen i la Roja. Köra levande charader, stå på led, falla bakåt och lita på att någon tar emot en, leka viskleken (om nu inte Real Madrid har dåliga minnen av just det).

The worrying kind.