Mhm. Jaha. Jaja.
Oavgjort var väl det mest logiska resultatet i den här matchen, men hörrni, det var lite av det sämsta som kunde hända.
Det var, förvisso, ett större styrkebesked av Real Madrid än av Barcelona.
I tjugo minuter visade Real upp en fotboll som det inte kommer att skrivas några fotbollsböcker om.
– De spelar ju som ett italienskt lag för trettio år sedan, konstaterade min spagge, bänkgranne och gode vän Andrea på tidningen Repubblica.

Sedan lossnade något och det var inte förrän Raúl Albiol, som stod för kvällens minst bejublade comeback på Bernabéustadion, tog stryptag på David Villa som saken började kännas hopplös för hemmalaget igen.
Men Real Madrid fick sitt wildcard, och CR7 sköt dem fantastiskt snyggt in i matchen igen och därefter såg i alla fall inte jag att de hade en man mindre på plan. Real har tagit ett gäng steg framåt sedan 0–5-torsken på Camp Nou i höstas, allt annat vore väl konstigt, och ska man göra en kvantitetsanalys av läget känner jag att de lär ta hem minst en av kvarvarande tre klassiker som kommer i strid ström nu.

Bernabéustadion står upp och hyllar sitt hemmalag just nu. Det är ett lite märkligt beteende när de just förlorat ligan till Barcelona, men det visar hur efterlängtad den här ickeförlusten mot Barça ändå var.

Det hade varit roligare att springa ner i pressalen med en vinnare när vi bockar av Clásico numero uno av fyra. Men det är mitt jobb, så jag springer väl ner ändå.
Men först kastar jag in tre euro på liveoddset att José Mourinho på sin presskonferens kommer nämna att han alltid drabbas av utvisningar mot Barcelona.