Vi är i Mourinhos Madrid och när Iker Casillas singlar slant med Michael Dawson (till tonerna av Sweden’s finest) ska en av årets på förhand mest spännande matcher liras i den spanska huvudstaden.
Inför Barcelona – Arsenal kunde man gissa ungefär hur spelet skulle se ut, även om Arsenals bollinnehav på Camp Nou var två ton i underkant.
I kväll har jag faktiskt ingen aning. Men det känns som att det blir springa av.

José Mourinho kommer att ställa ut småskadade CR7, Marcelo och Ángel di María på planen, i vad tidningen La Vanguardia kallar ”Real Madrids näst sista bal”.
Mou gillar ändå att jobba med underskattning och tänker att det greppet funkar hur man än vrider och vänder på det. Därav helgens två mest minnesvärda citat från portugisen.
– Pressen är på Tottenham så klart. Vi har ju ändå nio europatitlar och de noll.
Och:
– Oavgjort är ett bra resultat för oss. 0–0, men även 1–1.
Vilket fick Harry Redknapp på ganska gott humör:
– Det är taget, då kan vi åka hem direkt då.

Enligt tidningen El País samlade Mourinho sitt lag den 18 mars efter träningen och rekapitulerade ett budskap som kommit till honom natten innan.
– Jag har en idé, en feeling. I natt drömde jag att om vi slår Atlético i morgon så vinner vi ligan. Jag såg det väldigt tydligt. Och när jag ser saker tydligt så inträffar de alltid, sa Mou till de vitas förtjusning/förvåning/förskräckelse.

Real slog Atléti i derbyt och nu ska de bara hämta upp åtta poäng på åtta omgångar på Barça och saken är biff.
Jag tänker att mitt andra år i Spanien hade varit rätt trist utan Mou. Jag hoppas att han tänker samma sak om mig.

Simon Bank är på Spanienturné och en aning asnervös inför kvällens uppgörelse. Så där så att jag var tvungen att ta ut honom på en bra lunch och hälla i honom ett glas cava för att det skulle ordna upp sig.
Han håller tydligen på ett av lagen i kväll och vägrar berätta vilket.
Tyvärr kan vi aldrig äta ett vettigt mål mat utan att någon annan stjäl uppmärksamheten.
Senast i Lyon var det Jorge Valdano som satt vid bordet bredvid. I dag kom vi sent och utan förbokat bord till ett av Madrids finaste vattenhål och personalen suckade lite.
– Jag ska se vad jag kan göra, sa kyparen och trängde ner oss på terrassen precis bredvid Spaniens drottning Sofia.

Hon är van vid ett fint mottagande i fotbollssammanhang i det här landet. Simon och jag kanske var lite mindre inställsamma, även om vi laborerade med tanken på att skicka över tre Fernet Branca till doña Sofia och hennes paranta väninnor för att se hur de skulle reagera.

 You queen, me king. Both Stars.

I morgon äter vi lunch i Barcelona och det är bara för Nelson Mandela att höra av sig så ska jag boka in honom på samma restaurang.