Det är snart dags att rikta hela radarn mot London och FC Barcelona, och fokusera totalt på hur, var och när Barça matchladdar inför avspark. Ni har redan sett att Cesc Fábregas blivit kidnappat av sina katalanska vänner.

Men det händer ju grejer i Real Madrid också, och hade jag varit konspiratoriskt lagd hade jag funderat kring varför den här soppan får sin upplösning just nu. Bråket mellan Jorge Valdano och José Mourinho var ingen statshemlighet direkt och egentligen handlar det här mindre om Valdano och mer om Mourinho. Portugisen har under säsongen pö om pö tagit över kontrollen av det mesta i den vita klubben, med Florentino Pérez goda minne, och till slut var det bara Valdano som stod i vägen för att Mou skulle få absolut vetorätt i precis alla frågor som rör Real Madrids a-lag.
Valdano å sin sida hade ett jobb att sköta, som blev allt svårare ju längre portugisen verkade i klubben.
– Jag kom till en punkt där jag kände att jag var utanför allt som rörde sig i klubben. Jag bad om ett möte mellan tre personer, men det gick inte, säger Valdano vars avsked från Los Blancos var snyggt, rakryggad och mycket uppriktigt från argentinarens sida.

Han har gjort vad han kunnat, han har, vågar jag påstå, haft klubbens bästa i åtanke hela tiden, men han lyckades inte tygla José Mourinho internt.
Zinedine Zidane tar nu över som sportchef i klubben, men det ska vi inte förväxla med att han kommer ha någon som helst bestämmanderätt när det kommer till exekutiva beslut.
Om Real Madrid inte varit det tidigare så är det nu Real Moudrid för hela slanten och alla spekulationer om att portugisen ska bort från klubben kan vi därmed lägga ner.
Det var en period i våras under den värsta pajkastningen med Barcelona som jag tyckte att Mourinho såg ut att sitta lite skrynkligt till. Han hade inte resultaten med sig, han hade inte Uefa med sig, han hade inte Cristiano Ronaldo med sig och han såg mest ut som en dålig förlorare som desperat sökte dåliga bortförklaringar.
Men Mou landade på fötterna igen och fick bort sin största antagonist på kuppen.
Befinner man sig i närheten av Marängerna, vilket jag gör då och då, märker man en stor skillnad jämfört med hur det var under Manuel Pellegrinis styre.

Mourinho säger: ”jag pratar inte med media” och helt plötsligt gör inte en enda av spelarna en intervju på flera veckor, i en klubb där det redan var dåligt på den fronten.
Cristiano Ronaldo säger: ”jag gillar inte den defensiva taktiken vi har, men jag accepterar den” och vips är han utanför truppen i nästa match.
Karim Benzema får frågan om han tror att Uefa hjälper Barcelona, när han sitter i pressrummet på Camp Nou, och får något stressat i blicken samtidigt som han säger: ”jag är inte här för att prata om Uefa” och Karim Benzema startar inte i Clásicot dagen därpå.

Det här har blivit José Mourinhos klubb fullt ut och på en säsong har han format en organisation som är så lojal att till och med Aitor Karanka, som verkar vara en karl med huvudet på skaft, sitter och säger: ”hade saker varit som de borde hade det varit vi som spelade Champions League-final nu”.

Det kommer bli alldeles enastående spännande att se vart den här galaxen tar vägen.