Katalonien har mycket; en ekonimisk kris av gigantiska mått, en arbetslöshet som är uppe och nafsar på 25 procent och ett torg mitt i Barcelona belägrat av demonstranter som har fått nog av politiker som inte håller sina löften, tidningar som går bankernas ärenden och hyror som skenar i väg så till den grad att man inte har råd att flytta hemifrån förrän efter 35.
De har också ett fotbollslag i FC Barcelona som, tvärt emot de allra flesta ställen i västvärlden, är så inkorporerat i den katalanska samhällskroppen att de på riktigt kan få folket att koppla bort i-landsmisären för en stund utan att känna sig lurade.

I kväll har de 10 000 15–M-demonstranterna på Plaça Catalunya bestämt sig för att bli kvar på torget, där de befunnit sig sedan den 15 maj, men också lovat att ge plats för Barça-firandet om de vinner Champions League.

Barça vann Champions League på ett så övertygande sätt att de fick världens näst bästa lag att se ut som de gått loss på nattklubbarna i Soho i London i går och vaknat med århundrades baksmälla.
Världens mest omedvetna världsstjärna Pedro Rodríguez tikitakade sig fram till 1–0.
Världens störste minste argentinare Leo Messi gjorde sitt livs första mål på engelsk mark.
Årets kalkonvärvning David Villa smällde in avgörande 3–1 och sen levde de lyckliga i alla sina dagar.

Ni vet allt det andra. Barcelona har en ideologi, på planen och i det katalanska politiska perspektivet, som gör att de ställer ut sju av elva spelare direkt från den egna talangakademin La Masía i Champions League-finalen på Wembley. Övriga importerade lirare får snällt ställa sig och skrika ”Visca Catalunya” – ”Länge leve Katalonien”, när de tackas av som ligasegrare på Camp Nou i mitten på maj (snart sagt varje år).
Det finns bitar med den hårdföra och separatistiska katalanismen som är svårsmält om man inte är infödd i den själv. Det är lika delar frihetskamp mot förtryck och diktatur som misstro mot allt annat som heter Spanien.

I baren i centrala Barcelona där jag sitter har just ett gäng latinos, de kinesiska ägarna och paret bredvid mig bildat kramhög över Barças CL-triumf.
De bryr sig väldigt lite om om politiska motsättningar, lagförslagen om att förbjuda den spanska flaggan på offentliga platser i Barcelona och om vad det där ”visca” egentligen betyder.
De ser ett fotbollslag som lirar boll som om det var det roligaste och absolut enklaste man kan göra.

Vi kan väl låta Coleen Rooney säga det:

Svenskan i baren är på väg ut på en antropologisk spaning på stan.
Håll ställningarna.