Om allt går enligt Real Madrids planer kommer det inte vara mycket kvar av Getafe på Bernabéustadion vid tiosnåret i kväll. Att la liga är en hyfsat ojämn historia är ju lite av veckans tema i Spanien där JM del Nido står på barrikaderna (av solidaritet eller bara egenintresse?) och det blir ju inte lättare av kontrakt som hindrar de bästa spelarna från att möta sina gamla arbetsgivare.
I dag är det Pedro León som får titta på när lagkamraterna eventuellt blir svårt påhoppade av Real. León har inte bara en inte-prata-om-Mourinho-klausul i kontraktet, utan också en inte-spela-mot-Mourinho-dito. Om inte Getafe hostar upp två miljoner kronor och lägger på Florentinos bord. Loco.

Dagens huvudroll är det väl annars tänkt att en annan portugis ska spela. Jag var ju på sponsorjippo med Cristiano Ronaldo i onsdags där vi fick spana in filmen där hans färdigheter på planen bryts ner på ett vetenskapligt plan.
Det var rätt ball att se Crille nicka in frisparkar med perfekt precision i mörker och det säger jag inte för att hans sponsor Castrol betalar mig för det (men Castrol, om ni vill att jag ska säga det igen så kommer det kosta pengar, ska jag säga det flera gånger igen kan det bli tal om mängdrabatt).

Det intressanta med att träffa superstars är ju ofta hur deras entourage beter sig. I Ronnies fall – hysteriskt. Men när de inbjudna journalisterna slagit sig ner, säkerhetspersonal roddat färdigt i sina hörsnäckor och presskonferenskvinnorna gjort klart att man fick ställa ”ONE question each”  var det en rakt igenom trevlig pratstund Ronaldo bjöd på.
Förutom de där nationalförankrade frågorna (”Vad vill du säga till dina fans i Thailand?”, ”Kommer du någonsin spela för en rysk klubb?”) bjöd, logiskt nog, den tillreste tyske murveln på bäst underhållning:

– Vad tycker du om Mario Götze?
– Hm. Jag vet inte vem det är, svarade Ronaldo lite skamset.

En fråga är en fråga och det var inte förrän Gazzetta dello sports Madrid-korre Filippo Ricci tog saken i egna händer och förkunnade ”du får ställa en till!” som tillrest tysk tog till orda igen:
– Vem är din tyska favoritspelare då?
– Özil! utbrast Crille.
– Tyskar och deras respekt för regler, muttrade Ricci.

Jag gillar Crille, har alltid gjort, och det är ju inte så att jag inte stött på honom tidigare under tiden i Spanien, men att sitta ner i någorlunda lugn och ro under en halvtimme är ändå en helt annat historia.
Portugisen svarade tålmodigt på alla frågor (”Jag vill hälsa fansen i Thailand att jag är glad att de håller på mig, fansen är det viktigaste jag har”), log när det var läge att le och pratade om sig själv i tredje person så ofta tillfälle bjöds.
Om Leo Messi är en fotbollsstjärna är Cristiano Ronaldo en superstjärna, en fotbollens Michael Jackson (inte bara för att de båda lyckats med konststycket att yngla av sig med okända mödrar) med en alldeles unik utstrålning. 
Kort sagt: Cristiano Ronaldo hade fått ligga även om han inte var känd.
Messi? Känns mer oklart.

Det känns framför allt lite perverst att jag ska svara på den frågan, så vi glömmer den. För det här var inte det enda jag satt och tänkte på med Crille en och en halv meter framför mig, det vill jag föra till protokollet. När jag frågade hur det är att vakna med pressen varje dag och om han inte skulle vilja vara någon annan då och då svarade Ronaldo uppriktigt och lite överraskande:
– Jo, det är klart. Det är inte alltid lätt att vara Cristiano.

(meddelande till Aftonbladets bloggteknikverkstad: Det här med bildlöst bloggande, det är inte min grej. Kom i luckan nu!)