Ett beslut utan återvändo
avDet är CL-kväll, det känns i luften, och femtio mil sydväst om mig befinner sig Simon le Bank för att se om Kim Källström och de andra ska göra vad de ganska ofta gör; ta poäng mot Real Madrid.
Ni vet att de här lagen är gamla vänner och av de senaste åtta mötena mellan de franska giganterna och deras spanska dito har Real Madrid bara vunnit ett.
Men. Det var det senaste, det var i våras, och det räckte för att skicka Lyon ut ur turneringen. Ergo: Real Madrid kommer stärkta till matchen.
– Alltså, det är lite trist att möta dem jämt, det hade varit kul med något annat lag, smågnällde Cristiano Ronaldo tidigare i höstas.
För en gångs skull är han inte huvudfigur inför mötet. Det är Gonzalo Higuaín, Karim Benzema och en kille som heter José Mourinho, som coachar sin hundrade europamatch i kväll och måste bestämma vem han ska ställa ut längst fram i Reals anfall.
Att bänka en Higuaín i sitt livs form vore förstås lite vansinnigt och Mourinho öppnar själv lite smått för att spela de båda anfallarna tillsammans.
Jag skulle ljuga om jag påstod att ryktena om relationen mellan fransmannen och argentinaren brukar beskrivas med orden ”god kemi”.
Men dagens bomb i Spanien är en annan. Om ryktet om höstens Clásicoclash stämmer har ligan tagit ett stort, symboliskt steg från den inhemska publiken till den lukrativa asiatiska och därifrån undrar jag om det finns någon återvändo.
Att de europeiska ligorna flörtar med öst är ingen nyhet, Serie A spelade supercupfinalen i Kina i somras, en växande skara stora och halvstora klubbar i Spanien och England ägs av shejker och asiatiska affärsmän och så gott som alla stora lag i Europa hälsar på i (eller hälsar till i alla fall) Mittens rike då och då.
Men när ligan i år presenterade den nya speltiden 12.00 var det med ett löfte om att Barcelona och Real Madrid inte skulle ”drabbas”.
Trodde man.
Spanjorerna har gått man ur huse sedan i maj, då den omfattande 15 maj-rörelsen tog sin början, och krävt ett slut på regeringens sparpaket, på sänkta löner, på politikernas korruption och på den tendentiösa pressen som sitter i knät på både politiska partier, industrumagnater och, för den delen, fotbollsklubbar.
I ett svårt krisdrabbat Spanien finns i princip inga pengar längre att hämta. Att få hundratals kineser att slå på tv:n på bästa sändningstid innebär intäkter i storleksordningen ”snuskigt höga”. Det är en enkel ekvation, men den är inte lättare att smälta för det.
Att kalla beslutet att spela el Clásico mitt på dagen, två timmar innan spanjorerna börjat planera sin lunch, för ett svek mot den spanska fotbollspubliken är kanske att ta i. Men det är en ekonomisktpolitiskt beslut som flyttar fotbollen ännu ett steg bort från kärnsupportrarna, från dem som får det här landet att andas och leva fotboll.
Att representanter för ligan beskriver 12-matcherna som ”idealiska för barnfamiljer” kommer att lämna en mycket bitter eftersmak hos en fotbollspublik som redan känner sig skapligt alienerad från sina hjältar på planen.
(Innan Förening för en sund barnuppfostran protesterar vill jag föra till protokollet att ni säkert har en poäng, men om det spanska ligaförbundet LFP skulle ha era telningar i åtanke vill jag ställa motfrågan: Och barnen i Japan då?)
För egen del tänkte jag börja smygstarta med att ställa om min dygnsrytm redan nu, i händelsen att jag behöver infinna mig på Bernabéustadion klockan 11.30 den 11 december och jag är nog inte ensam om det.
Husmorstips out there?