En snabb febertopp och ett skrattretande tidigt flyg i morse gjorde att jag inte hann sammanfatta fotbollshelgen i Spanien ordentligt.
Och nu har ni ändå glömt bort den så jag nöjer mig med att konstatera att Míchels nya Sevilla mycket imponerande vände underläge till seger på Mestalla, där betydligt större lag haft det kämpigt i år och att Barcelona kan åka till Madrid och slå Real med förbundna ögon, men får slita hela vägen in på mållinjen mot Atlético.
Så.

Vill vi spinna vidare på saken kan vi säga att jag åkt till Paris för att studera la liga-lirarna Eric Abidal och Adil Rami på djupet, men i själva verket är jag mest här för att reda ut vad Sverige har för motstånd att vänta i EM i Fotbollskväll.
Och så tänkte jag kasta in en brandfackla i genusbuskaget och se om det fattar eld, för i dag hamnade jag i ett eget litet Norling-gate.

Så här: Jag gick på presskonferens med Laurent Blanc i eftermiddags, fast besluten om att få ur honom några ord om det svenska landslaget. När jag fick (tog mig) ordet frågade jag vad han anser är svenskarnas styrkor och svagheter. Blanc svarade, med ett mycket franskt leende på läpparna, så här:
– Ni är alldeles förtjusande mademoiselle, men jag är tyvärr inte här för att prata om Sverige som är en match långt i framtiden, utan om matchen mot Tyskland. Men jag kan ta mig några minuter att prata med er enskilt efter presskonferensen.
Jag såg mig om på mina uppskattningsvis 70 franska kolleger för att se om någon mer i pressalen hade ordet ”gubbslem” på läpparna, men förutom några spridda skratt (av höhöhö-typen) var det lugnt och jag kom på att jag var i Frankrike after all. Så jag upprepade frågan till Blanc ännu en gång och fick samma svar.
– Som jag sa; vi kan ta några minuter efteråt.
Petra Thorén som ska bevaka Frankrike för Sportbladet under EM lät sig inte skrämmas (hon är inte sån) utan ställde rakryggat en egen sverigefråga till Blanc, som roat svarade:
– Åh, har vi hela den svenska delegationen här?
– Nej, jag är bara här för att göra mitt jobb, svarade Petra (som kommer vara i dina hasor fram till EM, Laurent, så vänj dig).
– Som jag sa, vi kan ta det efteråt, svarade Blanc.

Laurent Blanc höll sitt löfte och bjöd oss på fem bra och rubrikvänliga minuter och lämnade antagligen ”den svenska delegationen” förvissad om att han varit dagens gentleman. 

– Det kunde varit värre. En kvinnlig kollega fick en gång som svar av Blanc att han tyvärr inte kunde svara på hennes fråga men att ”det inte handlade om att han inte tyckte att hon var vacker”, förklarade min bänkgranne lite blaserat efteråt.

Och vad vill jag säga med det här? Ja, ni är ju förvånansvärt många som hör av er och undrar om man har några fördelar/nackdelar av att vara kvinna i fertil ålder i det här yrket. Om man blir behandlad annorlunda. Om det kanske händer att spelare och annat löst folk ”stöter på en”.
Mitt svar är allt som oftast nej.
Visst händer det att tränare erbjuder förklaringsmodeller på bebisnivå när jag frågar om taktiskt tänk och visst har någon obskyr varumärkesagent föreslagit en drink efter att man intervjuat hans la liga-skyddsling i en hotellfoajé.
Men i de allra flesta fall i den internationella fotbollen har jag blivit bemött på samma villkor som det stora flertalet manliga kolleger.

I dag satt jag i pressalen i Clairefontaine och föreställde mig intensivt att jag var Robert Laul (jag vet att ni också gör det ibland). Hur mycket jag än försökte såg jag inte Laurent Blanc tilltala honom som ”alldeles förtjusande” (och då är han ändå alldeles förtjusande).
Och kanske hade Robert och Patrick Ekwall på TV4 inte heller blivit erbjudna en egen pratstund på stående fot.

Så vad gnäller jag om undrar ni? Det gör jag inte, jag berättar bara.
Vi är ju polare, eller hur?