Vad som känns som den längsta säsongen hittills av la liga är mer än över och om ni tyckte att Athletic Bilbao snubblade lite på mållinjen så är det inget emot var undertecknad gjorde, som prickade in utbrottet av årets mest oväntade magsjuka två timmar innan matchstart av cupfinalen i Madrid och följaktligen fick lämna den kungliga huvudstaden utan att ha sett mer än de fyra väggarna i mitt hotellrum och flygplatsen.
Jag stal i alla fall inte rampljuset från Pep Guardiola under vårt tänka gemensamma sista framträdande på spansk mark på ett bra tag (Pep kommer inte tillbaka i höst, yours truly svävar som alltid den här årstiden i total ovisshet).

I går uppgavs Guardiola hämta sin prylar på träningsanläggningen i Sant Joan Despí i kartonger och stuffa in i sin bil. Ingen syn för nostalgiska själar.
Pep ska ta ett sabbatsår, möjligen i New York, för att glida vidare på sin kosmopolitiska resa, och vad det än cirkulerar för fåfänga idéer om att ”vem som helst kan leda Barça för de är ju så jävla bra” så kommer han lämna ett gigantiskt gap efter sig i spansk fotboll.
Eller, som någon sa; vinner José Mourinho nu bara tolv titlar de kommande två säsongerna så är han ju uppe på Guardiolas nivå.
Vi kan väl prata lite snabbt om klubbens nummer tio också. Sedan Lionel Messi satte ner foten och krävde ensamrätt i rampljuset har han spelat på en annan galax. Hans blyga uppsyn förväxlas lätt med en grundmurad ödmjukhet, men jag skulle vilja nyansera den bilden en aning. 
Ibra-incidenten är ett bevis på det, Leo gillar när Leo är i fokus och om ni lovar att inte sprida det vidare så kan jag berätta att klanen Messi (det finns ett par bröder och en pappa) inte tvekar att kontakta murvlarna på Kataloniens lokaltidningar när de tycker att någon annan (Bojan, Zlatan, Pedro) figurerat på lite väl många förstasidor på lill-Leos bekostnad.
Det var det småaktiga. Det storaktiga med Leo Messi är att han gjorde 73 mål för Barcelona den gångna säsongen. 73. Sjua trea.
I ligan gjorde han 50 stycken (femma nolla) och hade han tagit den summan och spritt ut lite listigt matematiskt över de gångna två säsonger hade de räckt till en förstaplats och en andraplats i skytteligan i Premier League samt två tangerade andraplatser i Serie A, enligt matrisen: (PL, säs. 1: 22 mål; PL, säs. 2: 28 mål) och (SA, säs. 1: 26 mål, SA, säs. 2: 24 mål).

Glasklart.

Det allra största är väl ändå att Leo Messi toppar det hela med att hänga ut med Marky Ramone (googla kids!) strax efter Copa del Rey-finalen. Det börjar ju generellt att rycka i tummen på folk som placeras på bild bredvid stora la liga-stjärnor och den gamle Ramones-trummisen är inget undantag.

 Rock n’ roll.

Men i år fick Leo Messi och Pep Guardiola se sig slagna av två portugiser som tröttnat på att operera i deras skugga.
Cristiano Ronaldo och José Mourinho dödade i år alla katalanska spöken som kom deras väg, och det med hjälp av en lagmaskin som äntligen fick in den där odiskutabla dödsstöten på Barcelona på Camp Nou och som på vägen radade upp rekord i poäng, mål och kämpaglöd.

 Gaaah.

José Mourinhos nya generösa kontrakt med Real Madrid betyder rimligtvis att han fått igenom varenda önskemål han ställt till Florentino Pérez och om vi får en viss Real-dominans de närmaste åren i la liga ska ni inte bli förvånade.

Sedan vi hördes sist har Valerón plockat upp sitt Deportivo la Coruña till förstadivisionen igen, och mycket tyder på att de får sällskap av den galiciske grannen Celta Vigo. Det är goda nyheter för hela Spanien utom möjligen de andra lagen i Segundan som var uppflyttningssugna. Heja. 

La Roja har rest i väg på en för-EM-runda, men lämnat Roberto Soldado hemma. Om Vicente Del Bosques gäng får svårt med målskyttet i Polen kommer det att undras ”por qué?” ganska intensivt här på hemmaplan.

Det har gått fyra år sedan den spanska landslagsfotbollen började göra väsen av sig i europasammanhang, två år sedan den kröntes med den glittrigaste av pokaler och ett år och två månader sedan Valeria Iniesta föddes (av allt att döma som en direkt följd av händelsen för två år sedan, om man räknar baklänges och har lite fantasi).

 Papa.

I sommar talar en hel del för att Spanien kan få gräva guld i Gdansk, även om jag håller Tyskland ein bißchen högre som favorit.

Hörrni, sega avsked är inte min grej, så vi säger hej och tack för visat intresse och ses säkert i något annat forum ganska snart, vare sig ni vill eller inte.