Startsida / Inlägg

En lucka i livet för fotbollsspelare

av Johanna Frändén

På plats i Sochaux är man, den franska förstadivisionens kanske minst sexiga bortamatch, där PSG får klara sig utan David Beckhams benskydd (och utan rätt många andra offensiva lösningar). Det var lite av gårdagens wtf-moment i Frankrike, men Carlo Ancelotti anser att Beckham behöver stanna i stan och träna lite till.

Man kan också tolka det som att Ancelotti inte vill skapa oro i den elva som startade och genomförde matchen mot Valencia fantastiskt fint häromdagen, och därför lämnar engelsmannen hemma att ladda inför clasicot mot Marseille nästa vecka i stället.

I går gjorde Rod Fanni det absolut nödvändiga på Stade Velodrôme när han drog in Marseilles segermål mot Valenciennes på rejäl övertid och firade som om de vunnit ligan.



It’s a lilttle bit fanni, this feeling inside. Foto: AFP

OM har varit bra på att behålla spänningen i år, de har bara vunnit tre matcher med mer än ett mål och av fjorton segrar har fem kommit i sista kvarten eller på övertid. I går var spänningen ingen bristvara heller och OM:s tränare Elie Baup konstaterade efter matchen att han skulle uppsöka en hjärtläkare i dag.
– PSG är på en annan nivå än övriga 19 lag, men vi behåller i alla fall ett litet försprång på dem som jagar oss, även om det såg ut att smälta som snö i sol efter vinteruppehållet, säger Elie Baup, för så kan man uttrycka sig som fotbollstränare i Frankrike, trots att man knappt hunnit samla sig efter match, och är ni intresserade av mina skäl att omfamna det här landet och dess fotbollskultur så är spontana metaforer om tabellavstånd som smälter som snö i sol en ganska bra början.

Det är ju inte så att OM flåsar PSG i nacken riktigt, men med bibehållet avstånd kan man i alla fall skapa lite oreda vid en eventuell seger på Parc des princes nästa helg.
Marseillespelarna genomförde matchen i går med J-8 skrivet på ärmarna, franska för ”bara åtta dagar kvar”, och ni som tror att de inte kommer till Paris för att enculer les parisiens (det där får ni översätta själva, det är inte jag som kommit på det, men det är inte heller någon barnvänlig hejaramsa som jag kan ge er på svenska) tror ni rätt fel alltså.
Lyon gjorde ju också mer än jobbet i eftermiddag borta mot Bordeaux och jag välkomnar verkligen en tajt Ligue 1 i år, inte minst när alla andra ligor känns färdigspelade redan i mitten på februari.

Annars då?
Ja, sedan vi hördes sist har också franska litteraturkritiker givit sin syn på Zlatan Ibrahimovics självbiografi och föga förvånande är domen lite hårdare i den europeiska finkulturens vagga.
Men det är inte så mycket boken i sig (som får helt okej recensioner) som Zlatans kvinnosyn som ifrågasätts.
Flera tidningar och även nåt sent tv-program anser att Ibrahimovic förmedlar en medeltida syn på kvinnan i sin bok och frågar sig hur hans fru står ut med hans uttalanden om att hon ska ”stanna hemma och sköta hemmet och barnen”.
Det här är intressant av rätt många skäl, men kanske mest för att den här aspekten helt gick förlorad i debatten på hemmaplan, trots att vi i Sverige gärna utser oss till världens mest jämställda hörn av jorden, medan det i Frankrike, machomannens och alfahannens förlovade land, görs debatt på bokens sexistiska anslag.

Själv minns jag mest att jag slogs över att det andra könet spelar en så försvinnande liten roll i Zlatan Ibrahimovics historia. Förutom de allra närmsta (mamma, syster och sambo) kan jag inte dra mig till minnes en enda utomstående kvinna som tycks ha haft någon som helst påverkan på hans liv, karriär och utveckling, eller som tycks åtnjuta Zlatan Ibrahimovics odelade respekt på något annat sätt.
Jag säger inte att den kvinnan inte finns, men jag minns inga som helst spår av henne i boken.

Det här är verkligen inte unikt för Zlatan. Frånvaron av kvinnliga referenser går igen överallt inom den internationella toppfotbollen, som i grunden är en ytterst maskulin miljö som föder konformistiska maskulina ideal och där lagkamrater, tränare, sportchefer, presidenter, agenter och, för all del, de flesta journalister är män.
Det finns väldigt få naturliga träffytor för 25-åriga fotbollsspelare och det motsatta könet annat än i vip-logerna (jag vet att ni förlåter mig användningen av ordet ”naturlig” där) på stadens nattklubbar och det är ju sällan där de stora vänskaperna föds, även om det herregud ofta känns så i baren kring 02.30, det vet vi alla.

Och så funderar jag lite på alla spelarintervjuer jag gjort genom åren och kan inte komma på att en enda av dem har lyft någon annan kvinna än sin mamma och kanske flickvän som betydande i livet. Inte som förebild, inte som inspiratör, inte som favoritskådespelare, författare, konstnär (i den mån man fått svar på den frågan) eller något annat heller.
Inte ens på frågan ”vilka andra idrottare ser du upp till?” tror jag att jag någonsin fått en kvinna som svar (fast det är klart, Carles Puyol var med i gruppen ”vi som gillar Jelena Isinbajeva”Facebook, ingen skugga ska falla över honom).

Man kan ju, om man känner för det, fundera över vad en vardag där ingen på din arbetsplats eller i din referensgrupp är något annat än man (och i de allra flesta fall jämnåriga spelare, eller aningen äldre före detta spelare) innebär. Jag tänker att det är ganska mycket som går förlorat.

Jag tycker att det är lite problematiskt, men jag har mycket svårt att tro att särskilt många elitfotbollsspelare gör den analysen.

Nå väl. Sochaux. PSG. Match.

  • Tjänstgörande sportredaktör: Emilia Cederholm
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB