Jag vet inte om jag blev lite blasé av att bo i Barcelona och se dem spela utklassningsfotboll dagarna i ända på Camp Nou, i så fall får ni ta mig i örat, men det Barcelona ställde till med i kväll är jävlar i min lilla lådjävel bland det värsta jag sett det här laget uträtta.

5–0-clásicot mot José Mourinho och den senaste Champions League-finalen mot Manchester United undantagna.
Med tanke på omständigheterna (en cancersjuk tränare, ett 0–2-underläge mot en av världens mest europatrygga klubbar) gjorde Barça en insats som vi eventuellt skulle kunna prata om i flera år framåt om det inte vore för att det bara var en åttondelsfinal i Champions League.

Leo Messi var Leo Messi i kväll, och det har han inte varit i stormatcherna på ett tag, Xavi Hernández och David Villa skulle egentligen inte hålla men überhöll, Jordi Alba tog inte ett felbeslut under hela matchen och Andrés Iniesta var alldeles enastående självlysande (och då pratar jag inte bara om hans hy, det vet ni vid det här laget).

Och då ska vi kanske ändå komma ihåg att Milan var ett friläge, en stolpträff och en svårt ångestdrabbad M’baye Niang (som kanske ska ta lite semester i några dagar, få lite frisk luft, tänka på annat) från att skriva om den moderna fotbollshistorien, som det så bombastiskt heter när vi journalister säger vårt.

Det är inte så mycket att säga om Milan i kväll mer än att tacka för spänningen och fråga Max Allegri hur i hela hell kan kunde släppa den här matchen så makalöst lätt ifrån sig. 0–4 kan aldrig vara godkänt om man heter Milan, och ännu mindre när man har alla skäl i världen att tro på avancemang.

Resten får andra reda ut. Jag tänker tänka lite på Bojan Krkic nu. Vilka han höll på i kväll och så.