Det är full omgång mitt i veckan i Spanien, vilket normalt sett betyder ganska tomma arenor eftersom folk inte har slutat jobba klockan åtta.
Till Camp Nou och sena matchen gissar jag att Barcelonaborna hinner i alla fall.

Zlatan finns inte med och Andrés Iniesta är så skadad att han troligtvis blir borta hela säsongen. Möjligen hinner han bli spelklar till en eventuell Champions League-final den 22 maj, men jag kan känna att Andy redan offrat det mesta av sin kropp för den turneringen förra året och i sommar väntar ett VM då han behövs hel.
Hel avnjuts ju också Leo Messi bäst och när Edu Oriol från Barças b-lag gick in lite hårt i en närkamp med argentinaren på träning i veckan fick Dani Alves rycka in och dra regel nummer ett för den unge talangen.
– Alla andra utom han, okej? Honom rör vi inte, förklarade Alves.
Jag tror att budskapet gick fram.

Gerard Piqué presenterade ju sin bok häromdagen (det är inte en självbiografi, utan en bok som handlar om hela hans liv fram till nu…) och det till lagkamraternas applåder.
Fotbollsbiografier kommer ofta just i april i Katalonien eftersom traditionen bjuder att kvinnor köper en bok till sin karl vid Sant Jordi, som infaller den 23 april och är en lokal Alla hjärtans dag, medan männen förser sin kvinna med en ros. Jovisst.
Normalt sett känns ju fotbollsspelares biografier som spökskrivarnas julafton, men om man ska tro en god vän till Piqué som jag träffade i går är fallet med Barcelonas mittback annorlunda.
– Det har knappt gått att få tag på Gerard den senaste tiden. Han har bara suttit med sin bok. Tre Word-dokument om dagen har han snittat, berättade Piqués polare.

Nu: Camp Nou. 

Det är dags för spelarstrejk i Spanien och innan ni ropar ”bortskämda, världsfrånvända fotbollsmiljonärer” till Leo Messi och kompani ska man ha klart för sig att det bara är 15 procent av de spanska klubbarna som betalar ut sina löner i tid.
Det kan bli lite svårt att ställa tortillan på matbordet då om man lirar i division tre och inte har ett Nike-kontrakt värt fjorton miljoner kronor om året.
Till exempel.

Men visst skulle det vara intressant att höra Cristiano Ronaldo berätta om den stridsvilja och solidaritet med Segunda B-spelarna han känner när helgens match mot Valencia skjuts upp. Just CR9 är ju i och för sig döpt efter Ronald Reagan, som kanske inte var de stora fackförbundens försvarare, men ni fattar.

Det är upp till kamp på flera håll i la liga just nu. Efter lördagens Clásico hade jag nog känt mig rätt mysig och snäll om jag var Carles Puyol, men Barças lagkapten har ”karaktär” och ”lojalitet” som ledord. Och möjligen ”muckar du med mina kompisar så muckar du med mig” också.
När Puyi sprang in i Real Madrid-direktören Jorge Valdano i Bernabéu-stadions katakomber efter matchen i lördags gjorde han det i Gabi Militos sällskap och drog sig till minnes Valdanos ord om Milito tidigare i våras.
– Vi gjorde rätt som inte värvade Milito för tre år sedan, med tanke på att han är så skadebenägen, sa Valdano efter att argentinaren varit borta i 16 månader från spel.
Carles glömde för en stund att han just vunnit matchernas match och konfronterade Valdano.
– Så gör man inte, så gör man bara inte, upprepade Puyol flera gånger under sin uppläxning av Real-bossen, innan Milito själv fick rycka in och sära på de två tupparna.
– Snyltare, mumlade Puyol innan han lämnade brottsplatsen mitt framför ögonen på sin míster Guardiola som enligt tidningen El País bad Valdano om ursäkt flera gånger om.

Man undrar hur nästa kvartsamtal mellan Puyi och Pep förlöper. 

Vi börjar där vi måste börja: Från början.
Dani Alves fick flytta fram positionerna och starta kriget som vi också känner som el Clásico som yttermittfältare. Jag tillhör ju den gruppen av människor som tror att det här är vad brassen dagdrömmer om, men vi tvingas ändå förenas med fakta här; han är bättre som defensivt offensivt vapen än som offensivt offensivt dito.

Lionel Messi spelar inte efter vanliga lagar. När han missar att göra något vettigt av sina bollar under en första halvtimme fungerar han inte som andra anfallare och faller in i tvivlens förrädiska mörkerrum, eller börjar tänka på att Iker Casillas nyligen mottagit priset som världens bäste målvakt.

Guti spelar inte heller efter några vedertagna logiska lagar, utan går in och gör sitt kanske bästa byte den här sidan om jul när Real Madrid visar upp sitt mest alldagliga ansikte i övrigt, och slår passningar som är så bra att hans lagkamrater fattar noll.
Det här var av allt att döma Gutis sista Clásico. Jag tror att vi kommer att hitta ett stort hålrum i båset när kossan passgångat (eller vilken gångart nötdjur nu begagnar sig av) sin väg till nån övergödd oljestinn arabisk klubb om några månader. Eller Manchester City. Eller ja, samma samma.

Jag måste, lite motvilligt, ge Xavi Hernandez rätt i sak. Att man fyller trettio behöver tydligen inte alls smitta av sig på sitt fotbollsspelande, eller så är det helt enkelt en fördel. Om Xavis löpvägar hade lämnat vita streck efter sig på Bernabéus matta i dag hade mönstret sett ut ungefär så här.
Xavi blev kallad till dopningsprov efter matchen och kastade sig snabbt i en taxi Madrid-bil för att bevisa sin oskuld en dryg halvtimme efter match. Jag undrar varför de inte skickat kontrollanterna till arenan i kväll, och gratulerar samtidigt Barcelonas nummer sex till att han så snabbt fick tag på en bulle efter match, något som vi andra kan vittna om är ett opålitligt lotteri i utanför Bernabéustadion en kväll som denna. Synd för Xavi att han missade firandet med lagkamraterna. Hoppas han hann med planet hem i alla fall.

Marca var snabba med att konstatera att kvällens match var ett fall av tians förbannelse. Det var den tionde november som Real Madrid åkte ur spanska cupen mot Alcorcón, det var den tionde mars som Lyon slog ut dem ur Champions League och den tionde april som Barcelonas nummer tio försämrade Galaxernas läge rejält i la liga.

Nu vinner Barcelona ligan, det förstår ni va, och jag tror nog att de tar hem Champions League utan att ta i så de spricker, även om jag står längst fram i ’vi vill att Inter sätter dem på rejält med prov’-kön som ringlar sig i hundratals meter längs shoppingstråket Gran Vía i centrala Madrid i natt.

Att Barças startelva fortfarande är en institution som har plats för Maxwell, Spaniens svar på Mikael Nilsson, är i mina ögon en sympatisk sak.  

Ett Clásico är alltid duellernas match och huvudfigurerna den här gången är löjligt givna.
Jag inbillar mig att Cristiano Ronalo går igång på att ha pressen – och bevisbördan– på sig i den svängiga debatten om vem som egentligen är Tellus främste fotbollsspelare.
Jag inbillar mig också att Leo Messi är hyfsat oberörd av de upp emot en miljard ögon som kommer att skåda honom i kväll (om vi utgår från att de flesta av de 500 miljoner tilltänkta tittarna har två ögon alltså).
Messi har gjort sex mål på Real Madrid genom åren, medan CR9 inte mäktat med ett enda mot Barcelona, vare sig i den vita eller tidigare röda matchtröjan.

På mittfältet går Xabi och Xavi ett hjärnornas och bollfördelningens krig, en batalj som på förhand känns minst lika avgörande som de båda lagens killer queens där framme.

Sist, men på intet sätt minst, har vi målvaktsfajten, där Víctor Valdés haft en stabilare vår än Iker Casillas. Samtidigt känns det rimligt att anta att kärleksförklaringarna från publiken bakom mål kommer att falla Reals målvakt mer på läppen på Bernabéu.

Real Madrid har inte förlorat en ligamatch hemma i år och är knappa favoriter hos de spanska spelbolagen. Spaniens premiärminister José Luís Zapatero säger 3–2 till sitt favoritlag Barça, medan högerledaren Mariano Rajoy tror på samma siffror till Reals fördel. 3–2 och 2–3 är för övrigt det mest återkommande tipset när expterter och folk på gatan får säga sitt inför matchen.
It’s espanish football, this.

Jag tror att Barcelona tar hem det här.
Det grundar jag alltså på samma känsla som när jag väljer vapen när jag spelar Sten, sax och påse.
Nån måste man ju ta, liksom.

Hög tid att smyga sig ner mot Puerta del Sol i ett somrigt Madrid för att höra med Erik Nivå vilket lag han drar ur tombolan.
Vi ses på andra sidan. 

Det är lite hårt ändå det här att Zlatan Ibrahimovic inte får resa med laget till Madrid. Jag hade nog hellre scorat en bra stol på Bernabéu och sett matchen från läktaren än att tvingas sitta hemma och lida framför tv:n. Men regler är regler, inte minst i FC Barcelona.

Om jag själv inte drabbas av tourettes syndrom och säljer min egen plåt till högstbjudande (Zlatan, du får den för 15 000 kronor samt den här lilla svarta Porschen som du brukar köra till träningen och som jag tror skulle passa mig perfekt) så kommer jag alltså att beskåda mitt livs första Clásico på plats i morgon och det här är faktiskt något som till och med en luttrad sportmurvel som jag går i gång på. Men man ska ju inte ropa hej, i höstens Barça–Real-möte satte den spanska kräksjukan tänderna i mig i mitten på andra halvlek och roligare än så blev det inte.

Jag är på plats i Madrid, medan Barça väntar med att resa hit till i morgon bitti. Xavi Hernandez hade därför gott om tid att ta emot Terrassas hedersmedalj i går, som tack för att han spridit sin hemstads rykte ute i världen.
Xavi hade lite svårt att hålla tårarna tillbaka, enligt medier på plats. Man förstår honom, under en dryg veckas tid kommer han alltså ha blivit intervjuad i Sportbladet, fått en hedersmedalj och spelat ett Clásico som kan avgöra ligan. Det är mycket nu.

 A perfect suit. Foto: Mundo Deportivo

– Man måste klä sig perfekt och håret måste vara perfekt, filosoferade Xavi när vi pratade om de höga kraven man lever med som spelare i Barcelona.
Frisyren löser ju Hernandez med ett betongfast vax, men när det kommer till kläder finns det andra i omklädningsrummet som är värre.
– Jag brukar skämta med Piqué, han är ett ”fashion victim”, sa Xavi och när jag frågade lite artigt om han inte var det själv, svarade han:
– Eh nej, kolla på mig!

Piqué reser med laget i morgon, och kommer troligen till spel, medan Real Madrid saknar (eller gör de?) Kaká som är skadad. Men faktum är att Rafael Van Der Vaart och hans vänner ofta gjort det bättre utan brassen i år, så jag är osäker på om det är en försämring faktiskt. 

I Madrid tog sig lillebror Atlético till semifinal i the tournament formerly known as Uefacupen när man spelade 0–0 (ja, ni såg rätt) mot Valencia i går. Snart kan vi alltså få se Atléti triumfera i två cupfinaler (den spanska mot Sevilla och Europa League) samtidigt som man simmar runt i ingenmansland i mitten på Primeras tabell.

Bra skit, Atlético Madrid, alltså. 

– Vem är störst, du eller Messi? frågade en journalist Cristiano Ronaldo på presskonferensen i går.
– Jag är större, eller i alla fall längre, svarade CR9 och när årets riktiga tuppfajt äntligen fått lite fart vet man att det ligger Clásico i luften.

Zlatan Ibrahimovic missar matchen och jag fattar att det tar ner temperaturen en del i Sverige, men jag måste säga att den här matchen känns sinnessjukt het här nere i alla fall.  

I dagens tidning snackar jag loss med Xavi Hernandez inför el Clásico. Artikeln är låst, men om ni vill veta vad Barcelonas mittfältsgeneral tycker om att fylla trettio, vad han och Iker Casillas pratar om innan morgondagens match och vem som är Barças modeoffer numero uno tycker jag att ni ska lägga några slantar på att gå med i Plus och läsa.

Vad som inte framkommer i artikeln är att jag under intervjun med Xavi var tvungen att bryta mot en av mina personliga pressetiska regler rakt av.
Det finns några saker jag är noga med i mitt jobb:
Inte (avsiktligt) ljuga i text.
Redovisa källor.
Inte be fotbollsspelare om autografer.

Det sista får jag ganska många förfrågningar om från vänner och bekanta och släktingar och okända och mejlare och barndomsvänner, men det går inte.
Som Zlatan skulle ha uttryckt saken: ”det känns inte professionellt”.

Nu lever och verkar jag i ett land där många journalister tar alla chanser. Det är kompisar som ska gifta sig och vill ha en Leo Messi-hälsning i bröllopspresent, det är tonåriga brorsdöttrar vars hela liv skulle förändras om de fick en signerad tröja av Gerard Piqué.
Och hade man inte haft så jävla hög moral så hade nog autografjägare varit ett perfekt extraknäck när man ändå träffar Barça-spelarna flera gånger i veckan. För några år sedan avslöjades en snubbe som sökte pressackreditering för en engelsk tidning som inte fanns och levde på att hänga ut i mixade zonen på Camp Nou bara för att ta autografer som han kunde sälja vidare.
Ni hör, det är en potentiell guldgruva.
Men jag säger nej.
Eller, jag sa nej.

För häromveckan var jag i Sevilla och hamnade i ett läge där min överlevnad hängde på en skör tråd. Med det menar jag att en bankomat åt upp mitt kreditkort på kvällen strax innan jag skulle iväg på match och jag hade inga som helst pengar. Jag var helt enkelt fett strandad.
Men jag blev räddad av en vardagshjälte som jag i det läget hade gjort precis vad som helst i gentjänst för och frågade ”vad kan jag göra?”.
– Kan du skaffa Xavi Hernandez autograf till mig?

Så när jag babblat bort nästan en halvtimme med Xavi häromdagen tog jag sats:
– Alltså, jag gillar inte riktigt det här, men en person räddade mitt liv häromdagen och, ja, kan du skriva en hälsning?
– Självklart, sa Xavi, flinade lite, skrev ”varma hälsningar till Jesús från Xavi” på mitt anteckningsblock, och sa:
– Ibland måste man kompromissa lite i livet du vet.

Regler är till för att brytas.

Nu har jag biktat mig. Är vi fortfarande vänner?

Back in Barna upptäcker jag att det busats en del i min frånvaro.
I går presenterade Gerard Piqué sin självbiografi på träningsanläggningen med hela laget minus Pep G som publik.
Peps pack stöttade sin vän på podiet genom att vissla högt så fort Piqué fick frågor om el Clásico (Pep vill inte att laget pratar om matchen) och applådera honom när han var klar.

Ja, nästan hela laget. För när min vän och kollega Johanna Garå studerade den här bilden närmre hittade hon en ganska pikant detalj. Bakom Eric Abidal försöker en man från Malmö gömma sig och komma undan med att han ger Gerard Piqué långfingret mitt på en presskonferens. 

 Fuck you too, Ibra. Foto: Sport

Min kollega/konkurrent/kamrat Olof Peronius paxade platsen i spotlighten precis framför Carles Puyol (fast ni ser att Barças lagkapten är lite längre) och är i dag lite av en kändis i spansk press. 

Stjäl samvetslöst kvällens rubrik från Mundo Deportivo som konstaterar att ”Guden Leo Messi klivit ner från himlen för att spela huvudrollen i en utställning med en målpoker på hand”. 

Det är lätt att ondgöra sig över spansk hejaklacksjournalistik ibland, men de har en visst stilistiskt överhand på oss när det kommer till fotboll, det har de.

Jag ska inte ge mig in i den här diskussionen, dels för att jag inte vill döda partyt och dels för att smaken är som röven – klöven, men att säga att Leo Messi är världens genom tiderna bästa spelare är att gå i god för att om hans karriär tar slut här och nu så är det honom vi skulle ge det epitetet, också i jämförelse med de här andra typerna som har ett prisskåp fullt av VM-bucklor.
Och där gav jag mig in i diskussionen. Olé.

Att Leo är bäst just nu behöver vi väl inte bråka om. Jag hoppas att han njuter av det här nu och kanske rentav unnar sig att träna utan långbyxor resten av veckan.

 Kom, alla mina fyra kycklingar. Foto: AS.

Andrés Iniesta brukar ju målas ut som Barcelonas blekaste inslag i startelvan, men just nu leder nog argentinaren på den fronten. Också.

Och så får vi Messi, Mourinho, Milito x 2 och Malmöpågen i semifinal i Mästarligan.
Kalla mig anspråkslös, men jag kräver inte mer än så av mitt jobb faktiskt.

Det räckte för Bojan att få lite fin press på bloggen för att höja huvudet och ta det stora steget in i Barcelonas Champions League-startelva som ska smarta ut Arsenal på Camp Nou om en liten stund.
Krkic tar Ibrahimovics plats som nummer nio och kliver därmed officiellt om Thierry Henry i den inbördes hackordningen, trots att fransmannen gjorde det bra på den positionen för bara några veckor sedan.
Och i Carles Puyols och Gerard Piqués frånvaro bildar Rafa Marquez årets hittills på förhand mest oprövade mittbackslås (-såll?) tillsammans med Gabi Milito.
Kanske bäst så ändå. I dagarna kommer Gerard Piqués självbiografi ut (det finns mycket att berätta när man hunnit bli 23) där han bland annat avslöjar att han rök ihop med Milito på deras sista gemensamma träning när de kamperade i Zaragoza ihop för några säsonger sedan. Under några inledande veckor i Barça pratade de två mittbackarna fortfarande inte med varandra. Alla har rätt att sura ur på sina kollegor ibland, men ska man försvara en semifinal i europaspelet tror jag mycket på att man är du med varandra eller i alla fall har tagit sig över kallpratets tröskel.

– Det här är en final, det är årets match. Det är matchen som ska staka ut vår framtid, sa en Pep Guardiola på sitt mest grandiosa humör häromdagen.
Men så är det ju. Strösslar Arsène Wenger och hans mannar engelskt grus i Barcelonas till synes väloljade maskineri (i. e. lyckas de störa Xavi Hernandez passningar) så är den här säsongen för alltid fiaskostämplad i Katalonien. Då spelar det ingen roll att det väntar ett osunt hett Clásico bakom nästa adventslucka.

I dag bär den stora massans färd till Camp Nou, men Hola Barcelona räds inte att ta vägen mot strömmen och ropa Hola Estocolmo! Jag är på blixtretreat i den kungliga huvudstaden och lämnar med varm hand över ansvaret till Erik Nivå, som lämnat hemmapappalivet för att komma ut och se sig om lite igen.
Var varsamma med honom. 

Även Manuel Pellegrini är på överraskningshumör i dag och mönstrar denna uppställning, där det mest sensationella ändå är att vi har tyskt på planen. Christoph Metzelder har bara gjort en match för Galaxerna i år, men nu var det tydligen dags igen.

Hos hemmalaget Racing Santander är det så klart Sergio Canales som är kvällens samtalsämne. Canales har ju redan skrivit kontrakt med Real Madrid och dessutom kysst klubbmärket på bild, med lite jobbiga familjegräl som följd, och i dag lär han få göra sitt yttersta för att visa var lojaliteten ligger. Om han nu har benat ut det själv.
– Jag är säker på att han kommer att gå för fullt mot Madrid. Och om han gör mål kan inte någon ta skada av att han firar det. Han är ju fortfarande en Santander-spelare, säger lagkaptenen Pedro Munitis till Marca.