Gonzalo Higuaín har rattat in Terminator mood på sin formkurva och är i en totalt ostoppbar målform just nu. Med 16 mål på 18 matcher har el Pipíta bäst målsnitt i hela la liga i år, 0.89 mål per match, och fortsätter att hålla Karim Benzema på bänken.

Men bakom varje framgångsrik idrottare står ju som bekant en engagerad pappa. I Gonzalos fall Jorge ’Pípa’ Higuaín. Och det är inte bara smeknamnet som gått i rakt nedstigande led (via en diminuitiv form) till nästa generation, Pípa var också en lirare en gång i tiden och har klubbar som River Plate, Boca Juniors och franska Brest på sin CV. Nu förtiden håller pappa Pipíta mest i gång genom att, i den objektiva journalistikens namn, motionslira fotboll med reportrarna på Marcas redaktion varje tisdag och fredag (inte konstigare än att Zlatan Ibrahimovics pappa brukar ringa Robert Laul när han vill kicka lite boll).
Med sig har han mittbacken Ezequiel Garays pappa Goyo och i dag pratar de båda ut om sina söners framgångar i, hör och häpna, Marca.

För Marca AVSLÖJAR papporna saker som vi aldrig kunnat gissa oss till:
– Redan som sexåring gjorde Gonzalo allt för att göra mål, säger pappa Higuaín.
– Ezequiel har bra teknik, men saknar aggressivitet på planen. Dessutom är han så blyg att man får dra orden ur hans mun. Han pratar aldrig, säger pappa Garay.

Barcelona har haft det lite kämpigt på slutet, med kritik från både höger och vänster (mest vänster för en gångs skull) och ett spel som ibland hackat betänkligt.
Nu är Dani Alves tillbaka och det betyder nog mer än vi kan föreställa oss i nuläget.
Brassen fick följa med till Stuttgart i veckan, prova den nya lagkostymen från Dsquared och dessutom partytricksa till det med en extra slips.
Det blir nog mer show på planen i kväll.

 More is more.

Leo Messi har inte heller varit i sin bästa form på slutet, men argentinaren går ju sällan mer än två matcher i rad utan att spela bra, så kanske vänder det även för honom i kväll. Ännu har jag inte siktat hans familj på Camp Nou, men vi hoppas de lärt sig en läxa och kommit i tid. Inför CL-matchen i Tyskland drabbades Messi-klanen av flygstrejken som lamslagit stora delar av Europa och deras flight kom inte fram förrän Zlatan kvitterade i andra halvlek.
Kanske lika bra det.

Av Sports läsare tycker en majoritet att Yaya Touré borde starta för Barcelona. Det bryr sig Pep Guardiola föga om och väljer Sergio Busquets som pivote.
Fotbollsmagasinet Don Balón gör i alla fall sitt till för att Yaya ska verka som en man med en plan.

 MR Touré med rätt att starta. På bänken.

Det är inte en dans på rosor att vara långtidsskadad, men Real Madrids old boys gjorde i alla fall vad de kunde för att underlätta för korsbandsskadade Pepe på hans 27:e födelsedag i går.
Portugisen blev tillsagd av Manuel Pellegrini, som var med på företaget, att komma ut på träningen med övriga laget för en genomgång, men vad Pepe inte märkte var att Real Madrids musketörer Casillas, Guti, Raúl och Ramos alla saknades.
Som de goda lagkaptener de är överraskade grabbarna grus födelsedagsbarnet från ett bakhåll med tårta och skönsång.

Ezekiel Garay har ju annars löst uppgiften bra ihop med Raúl Albiol i Pepes frånvaro och får förtroendet i kvällens mittlås.

 Fast man har ju saknat hans pyjamas, det har man. Foto: AS 

Galaxerna möter Teneriffa om en liten stund och får väl sina 45 minuters ligaledning innan Barcelona går om på Camp Nou lite senare i kväll.
Málaga har ju världens argaste mittback, och om ni minns hur han levde om när lagen möttes på la Rosaleda i början av hösten så förstår ni också att oddsen på att Weligton blir utvisslad på Camp Nou i kväll knappt är spelbara.

Vincent del Bosques landslagstrupp till vänskapsmatchen (eller ja) mot Frankrike nästa vecka är ju inget att orda om, men hur U21-förbundskaptenen López Caro tänkte när han inte tog ut Sergio Canales till Spaniens match mot Liechtenstein är något som jag tror att vi aldrig kommer att få klarhet i.
Avgå alla, säger jag.

Det är inte alltid lätt att vara fotbollsstjärna i Spanien. Man blir riskerar att bli förlöjligad, karikerad och tillintetgjord av den inhemska mobben.

 Iker the ears, Ibra the snok. Mundo Deportivo.

Men Zlatan Ibrahimovic fattar grejen och säger i en intervju med det katalanska tv-programmet Esport Club att han gillar sin egen Zlatan-imitatör i humorshowen Crackovia, men att han gillar Carles Puyols alter ego ännu mer.
– Man ser inte vem som är fotbollsspelaren och vem som är imitatören, säger Zlatan.

Och vi som känner Puyi på Facebook har ju konstaterat att han själv faktiskt är fan till sin karaktär i Crackovia.

Vi är väl fortfarande så chockskadade av Stuttgarts öppningstempo i går (Mercedes-Benz Arena känns som ett onödigt övertydligt namn) att det gått lite obemärkt förbi att Zlatan Ibrahimovic gjorde
1) mål
2) som gav poäng
3) i det här jävla Champions dessutom

Big Z har ju gjort några mål under vintern, men inte ett enda har kommit i en match som Barcelona gått segrande ur, vilket per automatik innebär att han inte fått särskilt mycket kredd för det.
Det här var målet som satte stopp för Ibras formdipp, det har jag en bestämd känsla av. Vi kan kalla det kvinnlig intuition om ni är anhängare av den särartsfeministiska skolan.

Och för er som jag inte tappat med den lilla utvikningen; visst var det här matchen då Barça på allvar blottade några svagheter som man inte riktigt trodde att de hade. När en tysk ångvält helt respektlöst stör katalanerna på mittfältet och ger Xavi i snitt 0,2 sekunder för att bestämma sig vad han ska göra med bollen (han är ju van vid mellan en halvminut och en livstid) då har Barcelona faktiskt inget direkt motgift att komma med.
Nu orkar ju inget lag vara Barcelona mot Barcelona i mer än 45 minuter. Och tydligen orkar inget Champions League-spöke fajtas med Zlatan i all evighet heller. Men ändå.

Annars är det ju i sammanhanget totalt bortglömda Sevilla som springer ut i ett tiominusgradigt (jaså, det tyckte ni inte var någon särskild temperatur att orda om?) Moskva alldeles typ nu som är min lilla CL-joker. Vi hoppas att Manolo Jiménez har en bättre inledningsplan än vad Pep Guardiola tycks ha haft med sig i trenchcoatfickan till Tyskland.
Å andra sidan talar en del emot det: i går åkte laget till Röda torget för att inmundiga lite samtida rysk historia. Dessvärre var det stängt.
I morse skulle de göra ett nytt försök.
Nästa gång jag ser Jesús Navas ska jag korsförhöra honom på Kremls historia.

Rätt läge för Zlatan att få nätkänning. Vid ankomsten till Stuttgart var han, som min gäst, vän och kollega Johanna Garå insiktsfullt påpekade nyss, i lite blåsväder.

Och eftersom vi ändå är inne på Zlatan, ni såg att han pratade om ditt och datt med BBC i veckan.
Mest spännande blir det när han kommenterar Thierry Henrys handsmål som skickade Frankrike till VM och Irland tillbaka till öarna.
– Jag förstår Titi, jag hade själv gjort samma sak antagligen. Jag skulle göra allt för min klubb och mitt land, säger Zlatan.

Joråsåatte. 

Xavi Hernandez har återhämtat sig med rekordfart och startar i Barcelona om ett par minuter. I Stuttgart startar förre lagkamraten Aleksander Hleb, som inte verkar ha lika bra ordning på saker och ting.
Till exempel har han inte kunnat hooka upp med sina gamla lagpolare för att prata om matchen.
– Nja, jag tappade min mobil med alla nummer i en vattenpöl när vi firade Champions League-guldet förra säsongen. Det är lika bra att jag inte går in på detaljerna, förklarar Hleb kryptiskt.
Hand upp alla som hade betalat en försvarlig summa för hans telefonbok.

Då åker vi då!

När Barcelona mötte Atlético Madrid på alla hjärtans dag lugnade Sport oss med informationen att skadade Dimitro Tjigrinskij skulle få sällskap av sin bror och slippa sitta ensam och titta på matchen på tv.
I dag åkte Barça till Stuttgart för att spela Champions League, men Dimitro rår sig bra själv vad det verkar. För ett par timmar sedan gled han in på en indisk restaurang i mitt kvarter med sin bror. Tjigrinskij är löjligt löjligt långt framskriden med sitt nya språk och ger sedan flera månader intervjuer på spanska.
Men Tjigri, du måste förstå att hela den bilden rämnar en aning när du kliver in på en restaurang för att äta middag klockan ÅTTA på kvällen i Spanien.
Här har man knappt gnuggat siestagruset ur ögonen då.

Mål på både bredden och tvären när Real Madrid för första gången visar att man kommit över förra årets Clásico och inte får dåliga uppstötningar av 6–2. 
Cristiano Ronaldo gjorde en Cristiano Ronaldo och gick upp på 12 mål (tack till uppmärksamma läsare i kommentatorsfältet), lika många mål som Zlatan Ibrahimovic men på fem färre matcher spelade än Ibra, och passade på att ära sin hemö Madeira, där över trettio personer mist sina liv i den senaste tidens oväder.

En sak kan jag inte låta bli att fundera över varje gång fotbollsspelare kör tröjtrycktricket: Hur många underställ med ”Grattis Mamma”, ”Välkommen till världen, min son” och andra budskap ligger svettiga och skräpar i olika omklädningsrum efter match utan att världen någonsin fick chansen att se dem?
Och är det bara de självsäkra anfallarna som kuppar in en hemmagjord tröja under matchstället i förvissningen att de ska göra mål just den kväll deras farmor fyller hundra, eller springer en genomsnittlig spansk elva runt med en fem, sex potentiella målfirarundertröjor?
(Jag är säker på att det ordet existerar, men får dåligt med träffar på Google.)
Juventus mittback Nicola Legrottaglie brukar ju köra på Jesus-spåret och det är så klart smart och lite mer tidlöst om man inte är en notorisk målskytt och måste bära undertröjan i tjugo matcher innan det blir läge.

Hur som haver. Om man förvånades över Galaxernas totala urladdning i kväll, så var det i alla fall ingen överraskning att Athletic Bilbao skulle köra över Teneriffa på San Mamés.
Fernando Llorente hade nämligen laddat med en vitaminchock.
Och i den med väldigt ojämna mellanrum återkommande följetongen ’La liga-lirare med lookalikes i schlager-Sverige’ måste vi konstatera följande.

    Inte främlingar?

Alldeles för ofta åker jag till Camp Nou med hela mitt fokus på att se hur FC Barcelona spelar sina kort, men i kväll tänker jag vara ännu mer opportunistisk än så. Jag är mycket spänd på hur Sergio Canales klarar sig i framtida fiendeland.
Att jogga runt på Racing Santanders mittfält är ju ingen större affär, men Canales har skrivit ett framtidskontrakt med Real Madrid och jag funtar på om det är skäl nog för att los culés ska be honom flyga och fara eller inte.
Canales fyllde nitton för ett par veckor sedan och togs emot av en försvarlig mängd beundrarinnor (och presenter bestående av gosedjur och annat man behöver när man går in på tonårens allra sista varv) på träningsanläggningen.
Men redan vid tolv års ålder visade Sergio att han vet precis hur många varv man ska rulla på marken för att förstärka en frispark, utan att det ser löjligt ut.
Möjligen lider han lite av Henke Larsson-syndromet. Men det har ju blivit folk av såna spelare förr.
Jag skulle rent av säga att Canales är Racings största talang sedan Olof Mellberg.

Barcelona har så mycket skador att vi inte ska bli förvånade om Pep himself tar en plats på mittfältet i dag, inte minst sedan jag var tvungen att avböja. Joan Laporta mellan Messi och Ibrahimovic i anfallet?

Det finns ju ett visst glapp mellan de två grupperna ”Barça/Real” och ”klabbet” i la liga. Det innebär att anhängare till övriga lag ofta utan problem visar lojalitet med en av de två i tabelltoppen.
Eller ickelojalitet.
– Jag skulle bara träna Barcelona om mina barns överlevnad stod på spel, förklarade Osasunas tränare José Antonio Camacho häromdagen.
– Jag älskar att se Barcelona spela med en cigarr i ena handen och en whisky i den andra, förklarar däremot den autonoma regionen Kantabriens president Miguel Ángel Revilla, som kanske ändå borde hålla en tumme för sitt Racing i kväll.