Madre mia.
Roberto Soldado byttes in i andra halvlek vid ställningen 2–0, i ett målskytte som Andresito Iniesta hade öppnat så här inspirerat. 45 minuter senare stod det 5–0.
Då hade Valencias gullegris gjort tre (och missat en straff), varav det första anfallet är så fulländat att jag inte förstår varför folk fortsätter spela fotboll efteråt.
4–0 skulle jag inte heller byta bort.
5–0 har jag inte lyckats spåra ner på Youtube ännu hjälper Mikael i kommentatorsfältet till med, och jag tror att ni fattar att vi såg ett inte så litet landslagsgenombrott i kväll.

Spanien har en ny striker att räkna med och det blev ännu lite kallare i sydvästra London i kväll.

Det finns kanske större tv-måsten än Spaniens match mot Venezuela i Málaga i kväll, men åtminstone jag är i alla fall lite spänd på att se hur Roberto Soldado ser ut bland folk och fä. Om han nu får komma in, det blir Fernando Llorente som startar på topp enligt de preliminära startelvorna.
Det har gått fem (!) år sedan Soldado var uttagen i La Roja senast och den här gången är det som en man med många blickar på sig. För Spanien behöver en striker till EM.
VDB är på experimenthumör och ställer framför Iker Casillas upp en backlinje med Iraola, Piqué, Ramos och Alba, fyller på med Alonso, Busquets och Fàbregas och avslutar med Silva, Llorente och Iniesta. Jag vågar lova att de elva aldrig startat ihop och aldrig kommer att göra det igen heller.

Andrés Iniesta har startat de flesta matcher med landslaget de senaste åren och i dag gör han det med ännu en arbetslivserfarenhet på meritlistan. Andresito har nämligen lånat ut sin röst till en av figurerna i kommande animerade filmen Pirater (kanske inte huvudrollen av inslaget att döma, men ändå).
Pirat Albino är ”lojal och lite blyg” och drömmer om att bli utsedd till Årets pirat och vi kan därmed alltså inte utesluta att bolaget i Hollywood skrivit rollen med Iniesta i huvudet.
Ni missar förstås inte med vilken inlevelse och seriositet han tar sig an den här uppgiften också. 
– Det känns otroligt att kunna säga till sin dotter om några år att det är pappas röst, säger Andrés.

Men i kväll ska han alltså gå ut och tillryggalägga en liten sträcka i resan fram till EM där Spanien ska bli först i historien med att vinna tre mästerskap.

Animerad Andresito. Foto: Marca

Det sägs att José Mourinho åkt till London för att köpa hus och ta över Chelsea igen. Jag vet inte jag. Att döma av bilderna som kommit ut från hans långweekend i England känns det mer som han bara vill ta vara på jobbuppehållet och ta en decent pint på kvarterspuben.

En snabb febertopp och ett skrattretande tidigt flyg i morse gjorde att jag inte hann sammanfatta fotbollshelgen i Spanien ordentligt.
Och nu har ni ändå glömt bort den så jag nöjer mig med att konstatera att Míchels nya Sevilla mycket imponerande vände underläge till seger på Mestalla, där betydligt större lag haft det kämpigt i år och att Barcelona kan åka till Madrid och slå Real med förbundna ögon, men får slita hela vägen in på mållinjen mot Atlético.
Så.

Vill vi spinna vidare på saken kan vi säga att jag åkt till Paris för att studera la liga-lirarna Eric Abidal och Adil Rami på djupet, men i själva verket är jag mest här för att reda ut vad Sverige har för motstånd att vänta i EM i Fotbollskväll.
Och så tänkte jag kasta in en brandfackla i genusbuskaget och se om det fattar eld, för i dag hamnade jag i ett eget litet Norling-gate.

Så här: Jag gick på presskonferens med Laurent Blanc i eftermiddags, fast besluten om att få ur honom några ord om det svenska landslaget. När jag fick (tog mig) ordet frågade jag vad han anser är svenskarnas styrkor och svagheter. Blanc svarade, med ett mycket franskt leende på läpparna, så här:
– Ni är alldeles förtjusande mademoiselle, men jag är tyvärr inte här för att prata om Sverige som är en match långt i framtiden, utan om matchen mot Tyskland. Men jag kan ta mig några minuter att prata med er enskilt efter presskonferensen.
Jag såg mig om på mina uppskattningsvis 70 franska kolleger för att se om någon mer i pressalen hade ordet ”gubbslem” på läpparna, men förutom några spridda skratt (av höhöhö-typen) var det lugnt och jag kom på att jag var i Frankrike after all. Så jag upprepade frågan till Blanc ännu en gång och fick samma svar.
– Som jag sa; vi kan ta några minuter efteråt.
Petra Thorén som ska bevaka Frankrike för Sportbladet under EM lät sig inte skrämmas (hon är inte sån) utan ställde rakryggat en egen sverigefråga till Blanc, som roat svarade:
– Åh, har vi hela den svenska delegationen här?
– Nej, jag är bara här för att göra mitt jobb, svarade Petra (som kommer vara i dina hasor fram till EM, Laurent, så vänj dig).
– Som jag sa, vi kan ta det efteråt, svarade Blanc.

Laurent Blanc höll sitt löfte och bjöd oss på fem bra och rubrikvänliga minuter och lämnade antagligen ”den svenska delegationen” förvissad om att han varit dagens gentleman. 

– Det kunde varit värre. En kvinnlig kollega fick en gång som svar av Blanc att han tyvärr inte kunde svara på hennes fråga men att ”det inte handlade om att han inte tyckte att hon var vacker”, förklarade min bänkgranne lite blaserat efteråt.

Och vad vill jag säga med det här? Ja, ni är ju förvånansvärt många som hör av er och undrar om man har några fördelar/nackdelar av att vara kvinna i fertil ålder i det här yrket. Om man blir behandlad annorlunda. Om det kanske händer att spelare och annat löst folk ”stöter på en”.
Mitt svar är allt som oftast nej.
Visst händer det att tränare erbjuder förklaringsmodeller på bebisnivå när jag frågar om taktiskt tänk och visst har någon obskyr varumärkesagent föreslagit en drink efter att man intervjuat hans la liga-skyddsling i en hotellfoajé.
Men i de allra flesta fall i den internationella fotbollen har jag blivit bemött på samma villkor som det stora flertalet manliga kolleger.

I dag satt jag i pressalen i Clairefontaine och föreställde mig intensivt att jag var Robert Laul (jag vet att ni också gör det ibland). Hur mycket jag än försökte såg jag inte Laurent Blanc tilltala honom som ”alldeles förtjusande” (och då är han ändå alldeles förtjusande).
Och kanske hade Robert och Patrick Ekwall på TV4 inte heller blivit erbjudna en egen pratstund på stående fot.

Så vad gnäller jag om undrar ni? Det gör jag inte, jag berättar bara.
Vi är ju polare, eller hur?

Något sen på bollen kanske, men det är helt medvetet och i stil med huvudpersonen själv på slutet, så konstaterar jag att Fernando Torres namn inte var ett av de 24 som Vicente Del Bosque plitade ner för landskampen mot Venezuela i veckan.
– Det är klart att det gör ont, men man måste vara rättvis, sa Del Bosque på sitt alltid lika uppriktiga och hederliga sätt och tog, helt riktigt, med i princip oprövade Roberto Soldado och gröngölingen Iker Muniain i stället.

Sergio Ramos skickade en hälsning till Torres och Raúl Albiol, som även han hamnade utanför truppen den här gången, och det värmde i alla fall lite i mitt frostiga murvelhjärta.

I de svåra stunderna minns nästan ingen, bara de som är på riktigt och äkta. En stor kram och upp med hakan Torres och Raúl Albiol.

El Niños senaste uttagningar i landslaget har noterats på barmhärtighetskontot, och Del Bosque valde rätt läge, några månader före EM, att ta in nytt blod. Han har en delikat uppgift framför sig i vår, Spanien behöver av sakernas tillstånd att döma spela in en ny striker till sommaren. Man kan inte utgå från att Torres ska hitta tillbaka till sitt 21-åriga jag eller chansa på att David Villa kommer tillbaka från benbrottet i tid och dessutom hittar storformen direkt.

TT:s Cleris kan vara lite lynnig på Twitter, men han lufsar i La Rojas hasor hela veckan i Málaga och lovar blogga göttiga grejer om VDB:s gäng som inte får plats i nyhetsflödet. Watch out.

I ligalunken spelar Levante och Espanyol kvällens sena match på Cornellà-El Prat och Barçafostrade Víctor Sánchez som lämnade Xerez för spel i Xamax (okej, han kanske var i Getafe däremellan, men det ger ju inte lika många poäng i Alfapet, eller vad nu den här moderna varianten som ni ungdomar spelar på nätet heter) är back in town. Tyvärr med en skada, men innan dess hade han hunnit skriva 3,5-årskontrakt med Los Pericos och erbjuda sin son gratis till lagets ungdomsakademi på köpet.

Barcelona själva tar sig an ett mycket spännande Atlético Madrid i morgon med en tränare som ännu inte sagt flaska om framtiden. Dani Alves tycker ändå att Pep Guardiola måste få fatta sitt eget beslut:
– Om Guardiola inte finns här i morgon (i morgon som ’i framtiden’ tror jag han menar) så är vi ändå honom tacksamma för alltid. När han kom hit hade han fortfarande hår, men det har vi sett till att han tappat, säger Alves.

I morgon (i dag för er) vaknar vi upp till en Europa League-dag där spanjackerna har skapligt bra utgångsläge.
Det ska verkligen till ett Atlético Madrid av den gamla sorten för att förlora ett tvåmålsöverläge från bortaplan mot ett Lazio som just blivit varse att deras tränare slutar, men som ändå höll i dagens träningspass på Vicente Calderon. Diego är så klart en förlust för madrassmakarna från Madrid, han var hjärtat och lungorna i första mötet, men Atlético har så de klarar sig i morgon. Väl?
Marcelo Bielsas lejon har ett svettigare läge inför returen mot Lokomotiv Moskva, men precis som Atléti och tredje och sista lag ut, Valencia, har man ju hemmaplan att luta sig mot.
Enligt uppgift kan Los Che dessutom ställa in sig på att (E)Stoke vilar nio av sina startspelare från förra matchen, trots uddamålsunderläge.
0–1 från första mötet, det är det nya ”omöjligt” i England, verkar det som.
Jag tror, och jag vill betona tror, att vi får en spansk trippel i kväll.

I Barcelona ligger just nu all fokus på om stadens andlige ledare ska förlänga sitt kontrakt med Barça och i Santpedor, Josep Guardiolas hemstad, ordnade kyrkan med förbön för att så ska bli i veckan.
Jag vet inte varför Pep drar ut på plågan, folk kommer inte kunna sova här innan han plitat på.
Men då kommer man att fira.

Sen kommer man att resa en staty av Pontus Wernbloom vid Camp Nou. 

Det är snart dags att ge sig iväg på eftermiddagsexpedition till Moskva där den tidiga avsparken ska rädda Real Madrid från alltför låga minusgrader.

Men först vet jag att vi är många som haft lite svårt att koncentrera oss de senaste dagarna. Inte sovit så bra. Vänt och vridit på oss. Haft svårt att släppa Ever Banegas autoskada och undrat hur i helvete det gick till.
Marca kommer till undsättning. De har rekonstruerat brottsplatsen på ett sätt som hade gjort Leif GW Persson stolt. 

José Mourinhos uppdrag i kväll är som bekant att få stopp på en av lagets största anhängare som tippas gå rakt in i CSKA Moskvas startelva.

Mou visade i går upp att han inte alls är en oäven bolljonglör, dessvärre har kanalen Cuatro också fångat på band när han (enligt Mundo Deportivo, som tydligen har mycket bättre hörsel än jag) lackar ur på Uefa-delegaterna (or so) och frågar om ”…esos maricones… ¿no dicen con qué balón se juega?”, fritt översatt ”och de här bögarna vet inte vilken boll vi ska spela med alltså?”.

Ni hörde mig möjligen berätta om Real Madrids chockkylauppladdning i Fotbollskväll i går. Beroende på vilken tidning man konsulterar varierar lagets extravikt på flyget till Moskva mellan 1 250 och 1 500 kilo i rena värmeåtgärder. Men trots att man fraktat med sig 20 säckar med underställ, vantar, trikåer och termiska kalsonger finns det vissa lirare i Real Madrid som tycker att minus fem grader, det är ju rena shortsvädret.

Vill ni inte veta vem det är ska ni inte titta på den här videon, där dessutom ännu en anonym Real Madrid-spelare visar upp samma klädval.
Men jag kan väl säga att hans nationalitet möjligen är en ledtråd.

Saker var nästan som vanligt på Camp Nou i kväll. Tabelltrean kom och sa hej, Barças nummer tio kräktes ur sig klassavslut och Unai Emery åkte hem med svansen mellan benen efter att ha konstaterat:
– Det här var olyckligt rakt igenom. Vi gjorde en dålig match och var mycket mycket underlägsna Barcelona i dag.

Pep Guardiola var nu inte så mycket lugnare för det och mot matchens slut fylldes mitt Twitterflöde med frågor om vad brottargreppet på Cesc Fàbregas egentligen handlade om.
Jag poppade frågan till Guardiola på presskonferensen efter match och fick en lång utläggning tillbaka – på katalanska.
– Jag sa till honom att han måste göra fler mål, började Pep som uppenbarligen missade att jag ställde frågan på kastiljanska, riksspanska, och flöt iväg medan jag stängde av viftade till presspersonen Sergi bredvid honom på podiet att be Pep börja om. Förgäves.
Ni vet hur det ligger till, i Barcelona är katalanskan officiellt förstaspråk, men både barn och gamla och hundar och katter pratar också spanska, vilket gör att utbölingar som undertecknad brukar ägna de första åren med att traggla spanska glosor och låta katalanskan sjunka in allteftersom, i och med att man alltid kan göra sig förstådd ändå.
Efter ett tag fattade Guardiola galoppen, tittade på mig och sa:
– Jaha, vadå, kan du inte katalanska än?
– Jo, alltså, men jag tycker att det kan vara lite klurigt ibland, pep jag tillbaka, så där självsäkert som man gör när man vet att typ tre tv-kanaler och kanske dubbelt så många direktsändande radiostationer just outat en som imbecill inför hela Spanien.
– Okej, jag sa att han måste göra fler mål, sammanfattade Guardiola pedagogiskt sin halvminutslånga utläggning.
– Just den biten hajade jag, svarade jag.
– Du får ta resten med Pepe, konstaterade Guardiola, med hänvisning inte till Real Madrids portugis (det hade förvisso varit lite lajbans) utan en av de äldre journalisträvarna på plats som har för vana att teckna ner varje ord Barças tränare häver ur sig.

För guds skull, Juanita. Foto: Getty Images Europe

Jag är lite stukad just nu, det ska villigt erkännas, men jag filar på hämnd.
Den kommer serverad när du minst anar det, Pep. Kall som februarivinden på Camp Nou.
Beware.

Sporting Gijón håller humöret uppe mot Atlético Madrid på el Molinón där svenskbekantingen Sebastian Eguren gav Javier Clemente en poäng och lite rum att andas i en match där Sporting stod på gaspedalen hela vägen i mål.
Tyvärr får han andas vidare utan Nacho Novo. Gijóns offensive mittfältare lämnade i veckan klubben för spel i den polska ligan, och enligt Clemente själv gick det till så här:
– Direkt när jag kom hit sa Novo att jag inte skulle räkna med honom, men jag försökte övertyga honom att jag ville ha honom kvar. Kvällen därpå skickade han ett sms och bad mig låta honom gå. Hans agent menade att han skulle få svårt att vara kvar om det blir Segunda División nästa år. Jag sa till honom att vi kommer att spela i Primera, men han var för rädd. Så jag sa till laget att ”Nacho lämnar oss, han är skiträdd för att vi ska åka ur. Är det någon mer som känner så?”

Tydligen var det ganska tyst i omklädningsrummet, för övriga mannar är kvar i Sporting som ändå har sju poäng upp till rätt sida om nedflyttningsstrecket. Jag kan bara gratulera polska ligan åt en nyanländ profil som på sitt cv bland annat kan notera en polisanmälan för att ha moonat på planen och ett nära döden-möte med den rumänska maffian efter att Nacho Novo läxat upp en man som inte lämnade sitt kvinnliga sällskap företräde i dörren på en nattklubb i Bukarest.

 Qué vayas con Diós!

Real Madrids fantastiska framfart i ligan har fått både Chelseas och Inters supportrar att sjunga José Mourinhos namn i hopp om att portugisen ska komma tillbaka och rädda dem.
– Jag vill hälsa dem att jag tycker mycket om dem men att jag skulle föredra att de stöttar sitt lag och tränare de har nu. Jag är dåtiden, en mycket bra dåtid, men jag är inte där längre och de måste kämpa tillsammans, hälsar Mou ödmjukt.

I Barcelona ska vi strax iväg för att kolla på vad som känns som vårens absolut vanligaste möte när Barcelona och Valencia ännu en gång kliver ut i ringen tillsammans. Ni vet hur det ligger till, Valencia är laget som är närmast att slå Barça i Spanien utan att någonsin göra det.

Att både Dani Alves och Javier Mascherano är avstängda öppnar för att Gerard Piqué får starta igen, trots den senaste veckans tumult och rykten om en spricka i relationen med Pep Guardiola. En av anledningar är ju ett gäng friluftsaktiviteter som Piquira ägnade sig åt i somras och som inte tycks ha glatt Guardiola särskilt mycket, när det kom till hans kännedom.
Twitterekvilibristen Erik Krång gör ändå det rimliga ifrågasättandet av vad som kan anses som farliga aktiviteter och inte för en fotbollsspelare.

Los Che kommer till Camp Nou utan Ever Banega som dragit på sig årets, för att inte säga decenniets tråkigaste/roligaste skada när han körde över sin egen fot med sin egen bil på en bensinmack efter gårdagens träningspass.
Argentinaren var redan skadad, men blir nu borta resten av säsongen från ett Valencia som visserligen har bra uppbackning på det defensiva mittfältet, men som behöver precis alla vapen de kan skramla ihop för att ta poäng mot tabelltvåan.
Skulle Unai Emery ändå plocka sina tre första pinnar på Pep Guardiola på Camp Nou i kväll är hans gäng bara fem efter Barcelona i tabellen och helt plötsligt öppnar sig ett slag om andraplatsen i la liga.
Känns inte det lite corny så säg.

Men se där vad en liten välsignelse från högre makter kan göra.
Atlético Madrid åkte till Rom, skakade tass med påven och lämnade Stadio Olimpico med en bergsäker seger, trots att Miroslav Klose var Miroslav Klose åtminstone inledningsvis.
Radamel Falcao var nämligen sig själv ännu mer och bara en genomklappning på hemmaplan skiljer nu Atléti från en åttondelsfinal i Europa League.
Men det är ju Atlético Madrid vi pratar om, vilket innebär att returen antagligen blir en nagelbitare utöver det vanliga i alla fall. Å andra sidan har Atlético Madrid numer en tränare som verkligen vet hur man tas med Lazio.

Det var ett tag sedan jag såg Atlético imponera mot så kvalificerat motstånd som i kväll, på slutet har man mest ägnat sig åt att hålla nollan bakåt, och jag vill gärna tro att Simeone var precis den lyckoträff på tränarbänken som det här laget så desperat behöver.

Men innan avancemanget i Europa ska beseglas ska los Colchoneros ta sig an ett Sporting Gijón med en ny tränare vid rodret och jag delar kanske inte Diego Simeones lovord för Javier Clemente riktigt.
– Han är mycket duktig, väldigt intelligent och bra på att motivera sina lag. Det blir en riktigt tuff match, säger Simeone om mannen som ledde Spanien till exakt noll framgångar på sex hela år vid spakarna, nyligen misslyckades med att ta Kamerun till Afrikanska Mästerskapen och däremellan har skickat en handfull gäng spanska lag ner från förstaligan eller misslyckats med att få upp dem.
Och nu ska han se till att Sporting spelar riktigt tråkig fotboll också.

I ett annat land mot ett annat lag gjorde Mehmet Topal så här i kväll och ta mig tusan om vi inte har minst två spanska lag halvklara för avancemang i Europas reservliga.

En av Kataloniens mest lågintensiva konflikter tycks ha nått kokpunkten när Pep Guardiola först sätter Gerard Piqué på läktaren i Leverkusen och sedan tar snacket med Piqués pappa på vägen hem/väl hemma (här går spanska tidningars uppgifter i sär lite, men att ett snack ägt rum behöver vi inte betvivla).
Jag har skrivit om den begynnande sprickan mellan Pep och Piqué tidigare, i början av hösten då Guardiola satte sin mittback på bänken och läktaren vid några totalt omotiverade matcher på grund av dålig disciplin.
Skillnaden nu är att Piqué inte längre bara brutit mot klubbens uppförandekoder utan uppenbarligen, enligt Guardiola, inte gjort sitt bästa på planen och det är förstås mycket allvarligare.

Gerard Piqué är en kille som inte har särskilt mycket att gnälla på i livet. Han föddes in i klubben han älskar, där hans farfar var president och resten av den (mycket välbärgade och framgångsrika) familjen ivriga anhängare. 25 år senare hade han varit på språkresa i Manchester, tagit en bergsäker plats i Barcelonas elva, blivit en stilikon och bästa vipgäst på alla klubbar i Barcelonas nattliv, vunnit Champions League och tre ligor och en hel radda med kvasititlar utöver det, vunnit VM och EM (minus EM) och scorat en popidol som är alla spanska killars (och inte bara deras) våta dröm och fått henne att byta kontinent och flytta till Barcelona.
Och här har vi den stora utmaningen med att vara on top of the world: man måste fortsätta att prestera ändå.
Jag vet att det kan vara svårt, Gerard.

Lite rörande ändå att Manel Estiarte tar snacket med pappa Piqué, men vet man något om vem i familjen som egentligen bestämmer i spanska hushåll borde han kanske satt sig ner med Shakira direkt.
För Barcelonas bästa måste den pyrande konflikten Pep/Piqué lösas illa kvickt för att det inte ska straffa ut laget mer än vad det uppenbarligen redan gjort. Nu, till exempel.

Ni minns kanske en annan konflikt som Pep Guardiola fick ta vid sidlinjen när FC Köpenhamn var och härjade i Katalonien för drygt ett år sedan. Well, Ståle Solbakken har tydligen glömt hur han kände inför Barcelonas tränare då och norrmannen, som numer tränar Köln, hörde inför Barças match mot Leverkusen av sig till den katalanska klubben för att kolla om Pep hade lust att träffas på en sen pratstund efter matchen.
Det kunde Pep Guardiola, av okända skäl, inte tacka nej till och enligt Mundo Deportivo satt de två tränarna och pratade löpvägar och zonförsvar i över två timmar efter matchen mot Leverkusen.

I väntan på att Real Madrid ska gå in i Champions Leagues slutspel har vi ju en del Europa League att ägna oss åt. Lillasyster Atlético är i Rom för att möta Lazio i kväll och Cholo Simeone och hans gäng fick audiens hos påven och tackade genom att återgälda honom med vad han antagligen önskade mest av allt.

 
Och därmed fattas bara några klubbmärken innan Benedictus spanska tröjsamling är komplett (redan nu kan han spela Madridderby med nån kardinal om han vill).
På spanska kallar vi honom Benedicto, ja, alla utom Atlético Madrids president Enrique Cerezo som konsekvent refererade till påven som ”Benito” när han blev intervjuad i går, vilket möjligen inte betyder så mycket för Cerezo själv men desto mer för ett land som redan känt på hur det är att leva under en ledare med det namnet och när en önskan om att glömma det.