Vladimir Weiss har just slagit in ett tacka och ta emot-mål på Cornellà-El Prat mot Mallorca, och Espanyol uppträder precis som ett lag som har häng på fineuropaspelet, men som måste få till precis allt rätt för att det ska bli åka av nästa år. Då ska vi minnas att man fick lämna Copa del Rey efter att lilla Mirandés väntade till två minuter in på tilläggstiden i returen i kvartsfinalen för att fullborda sitt lilla mirakel.
Espanyol behöver en seger i kväll av moraliska skäl lika mycket som som poängmässiga.

Annars är det ju normalt sett ganske diplomatiske Xavi Hernández som hamnat i veckans stora blåsväder i Spanien. Xavi hoppade helt enkelt in i Barça TV:s eftermatchstudio, tänkte ”det jag säger här läcker aldrig ut” när han trodde att kameran inte rullade och gick rätt hårt åt spelarna i motståndarlaget i el Clásico om ni minns vilka de är.
Det är Mundo Deportivo som publicerar utdragen från Xavis off the record-snack och i det spanska sportjournalist-skrået rasar debatten om det är rätt eller fel gjort.
Jag har varit inne på det antagligen någonstans mellan 15 och 1500 gånger i bloggen redan: relationen media/klubb är mycket komplex och generellt (alldeles för) lojal åt båda håll, vilket gör att spelarna känner sig trygga med att snacka skit med sina favoritjournalister med visshet om att det aldrig kommer att nå massorna.
Nu rörde det sig i det här fallet om en intervju i klubbens alldeles egna tv-kanal, med en personalstyrka som normalt sett famlar någonstans i gränslandet mellan klassiskt hejaklacksjournalistik och blint Barça-beundrade, alltid med målet att framställa klubben i absolut bästa dager. Jag har mycket svårt att föreställa mig varför någon där skulle vilja sälja ut en av klubbens mest populära spelare på det här sättet, vilket gör att det måste handla om en personlig vendetta.
Kanske är Xavi Hernández helt enkelt skyldig en underbetald, uppsägningshotat kameraman på Camp Nou en massa pengar. Ja, så måste det vara.

Alternativet är ju att någon på Barça TV blev glad att Xavi eldade på mot Real Madrid och tänker att det egentligen stärker hans position hos supportrarna på sikt, vilket det säkert gör, och att hans landslagsuppdrag då är mindre viktigt. Vad vet vi?

Den täta relationen mellan klubb och media manifesterades i går i mycket tristare omständigheter, när tv-kanalen La Sextas ankare Dani Montesinos tragiskt dog i en motorcykelolycka. Twitter svämmade över av Barçaspelare som skickade sina kondoleanser till Montesinos familj och innan gårdagens presskonferens med Pep Guardiola ordnade klubben en tyst minut i pressrummet, med samtliga fyra lagkaptener på plats.

I kväll ska de ta sig an ett mycket opålitligt Villarreal på el Madrigal bara minuter efter att tabellettan Real Madrid gjort slarvsylta av superjumbon Zaragoza på Bernabéu-stadion.
Det är första gången José Mourinho är tillbaka efter att han faktiskt buades ut efter förra helgens seger mot Athletic Bilbao. Paradoxalt nog känns det ju som att Mous emottagandet blir finare i kväll, trots att de vita kommer tillbaka från cuputslagning på Camp Nou.
Spela bra mot Barça och ändå åka ur är det nya vinna.

Men hörrni, Fernando Llorente!

Det var ju inte bara Barcelona som kvalificerade sig för semifinal i Copa del Rey i onsdags.
Det gjorde även Athletic Bilbao, med 1–0 mot ett Mallorca där Joaquín Caparrós ställde sin andrekeeper Juan Calatayud i målet och väntade på jordens undergång.

Jävlar i min lilla låda. Jag vet inte var jag ska börja riktigt så vi kör lite random stickord.

Pepe!

Pinto!

Fotboll!

Så ja. Precis i denna minut slår klockan midnatt och det är den 26:e januari, José Mourinhos födelsedag. Jag tror inte att Mou hade räknat med att få fira med cupavancemang och under hela matchen såg jag honom inte lämna sin plats under plexiglaset på bänken en enda gång. När han väl trampade därifrån och in i omklädningsrummet kunde han, på grund av en serie händelser som jag inte just nu kan överblicka på ett tillfredsställande sätt, göra det med högt huvud.
Det Real Madrid bjöd på i kväll övergick mina förväntningar. Skulle ett mål eller två trilla in så skulle det ju ske i matchens inledning, innan Barça tröttat ut Kaká och Mesut Özil med att spela kvadraten på mittplan.
Nu blev det helt tvärtom och snett upp till höger från min plats på Camp Nous pressläktare står ett gäng tillresta Real-supportrar, de kan inte vara fler än 35 pers, och väntar på klartecken att få lämna läktaren. De fick i alla fall en andra halvlek att skriva vykort hem till huvudstaden om och just som jag trodde att Real Madrid inte hade något reellt att sätta emot Barcelona, just då visar de att det är faktiskt nonsens.

Vi får ta domardetaljer, uteblivna straffar och annat senare, nu måste jag pysa en sväng. Vi hörs och det. 

Den här nyheten är för rolig för att vi ska orka vänta på att webbgänget på Sportbladet får tummen ur.
Jag ger er ”Anonyma anarkistiska taxichaufförer höjer rösten”. Rock ’n’ roll.

Spaniens mest laddade fotbollsmatch är några timmar bort i Barcelona och det är inte bara fotbollsfans som kommer att ta emot hemmalaget när de lämnar spelarhotellet för avfärd mot Camp Nou.
Enligt den katalanska tidningen La Vanguardia planerar taxichaufförer i hela staden en manifestation framför spelarhotellet, där de ska ha bestämt att parkera sina bilar så att Barcelonas spelarbuss inte ska kunna ta sig fram.
Enligt tidningen är motivet bakom auktionen oklart precis som klockslaget, men enligt schemat ska spelarna lämna Hotell W, som ligger på stranden mitt i Barcelona, strax före klockan 20 för avfärd mot Camp Nou, en resa på drygt 20 minuter.
Enligt La Vanguardia, som hänvisar till det spanska taxichaufförfackförbundet rör det sig om en grupp ”anonyma taxichaufförer” som ska ha bestämt sig för en spontan manifestation och meddelat sig med varandra via mobiltelefoner. Andra källor uppger för tidningen att det är en grupp ”anarkistiska chaufförer” som tagit initiativet.
Tidigare under eftermiddagen parkerade runt 400 taxibilar centralt vid Ronda Litoral mitt i Barcelona, för att blockera vägen i samband med ett fackföreningsmöte för just taxichaufförer.

Om någon i läsekretsen av en händelse skulle befinna sig nere vid Hotel W kan ni väl skicka en ögonvittnesskildring av händelserna.

 Andresito, du har mitt nummer.

Jag är mycket spänd på händelserna nere på Barceloneta, men måste styra skutan direkt ut mot arenan.

Det är Clásico i luften, mina vänner, och det är en match som Real Madrid måste tvärdominera från start till målgång och visst borgar väl det för en ganska underhållande tillställning?
Jag tror det. Jag väljer glädjer.
I nästa liv ska jag bli en anonym anarkist som kör taxi.

Det drar ihop sig till sanningens minut i Copa del Rey, och låt oss konstatera en sak: Morgondagens gäster på Camp Nou vet hur man bygger upp stämningen.
Efter Pepe-gate fick vi ett Ramos-gate fick vi ett Mourinho-gate och tongångarna i Real Madrid är ju alldeles spektakulära just nu med tanke på omständigheterna.
Senast jag kollade ledde man ligan med fem poäng före Barcelona och var åtminstone teoretiskt sett inte utslagna ur vare sig spanskt eller europeiskt cupspel. Att José Mourinho får busvisslingar efter en imponerande 4–1-seger mot Athletic Bilbao tyder på lite olika saker, men mest på att Real Madrids publik blivit så besatt av att bryta av Barcelonas nuvarande hegemoni att några poängs försprång i tabellen inte väger upp mot att man i modern tid aldrig tycks rå på katalanerna.

Mou själv höll en skaplig ospirituell presskonferens på Valdebebas i dag, där hans svar på frågorna vid endast två tillfällen varade längre än fem sekunder. I övrigt var det mest ”nej” och, i något fall, ”ja”.

 No way, I’m José. Foto: MD

Men när nu frågan om Mourinhos framtid ändå väckts kan vi väl ta och fundera på de eventuella konsekvenserna av att portugisen faktiskt packar sina pinaler och pyser vidare.
Vi kan kalla vårt seminarium ”Om Mou inte kan, vem kan då?”.
För ni minns hur det var, året var 2009 och Florentino Pérez hade värvat ihop en startelva som var så sprängfylld med kvalitet och stjärnglans och feta reklamkontrakt att det enda som saknades när man gick i mål i ligan 2010 var en poäng upp till Barcelona och ett riktigt hållkäften-namn på tränarbänken.
Manuel Pellegrini blev Flos första riktiga offerlamm och när José Mourinho presenterades inför Bernabéustadion var känslan att Pérez knutit upp världens då mest hajpade ledare (möjligen efter Barack Obama, som tydligen hade nog med sitt eget vita hus att sköta om).
Real Madrid satte sig i en sits där och då där de visste att några undanflykter inte fanns att ta till om satsningen inte skulle bära.
Där är de fortfarande, med FC Barcelona som ett evigt kliande eksem i ena armvecket.
Det går inte att göra mer än att värva världens alla bästa spelare och ge världens mest respekterade tränare fria tyglar att leka hela havet stormar med Pep Guardiola.

Vad kan Real göra i morgon då? Ja, de kan ju för all del gå ut på Camp Nou utan respekt, utan förväntningar och med inställningen att ska de köra det här party ner i avgrunden kan de lika väl göra det med diskodans och fyrverkerier.
Jag hoppas Real Madrid ställer ut årets mest offensiva startelva (nåja) mot Barcelona, att man får ett tidigt ledningsmål på Camp Nou och att resten blir en sån där jävlig nagelbitare som den spanska publiken, från båda sidor, faktiskt förtjänar.
Häpp.

Clásico-dimman låg så tung över Madrid i onsdags att den skymde lite annat cupgodis.
Marcelo Bielsa får ingen riktig styrsel på Athletic Bilbao i år, de pendlar i form som vore de Atlético Madrid, men i cupen har man nu ett rejält slagläge inför returen mot Mallorca.

Men först ska Bielsas Bilbao möta ett småstukat Real Madrid, som tappade både det professionella och moraliska ansiktet i matchen mot Barça och tvingats pudla på den egna hemsidan och tydligen inte nöjer sig där.

Where’s your head at?

Det här är så klart ett sätt för Real Mourinho att visa att man är ett gentlemannalag oavsett hur många tunga förluster man tvingas till mot katalanerna.

Det jag gläder mig mest över är att tonläget är betydligt ödmjukare än under förra vårens Clásico-kvadrupel. 
Jag har svårt för regelrätta krigsattacker på fotbollsplanen (och inte bara där) men jag har nästan lika svårt för den här typen av folkmobb som triggas igång när en spelare tappar skallen (kanske för att det bodde en Pepe i mig under min korta karriär som vänsterforward i Lerdala IF:s damlag tidigt 90-tal).
Real Madrids defensive mittfältare/försvarare stampade väldigt tydligt Leo Messi på foten och aj, det såg ont ut och nej, det är inte okej.
Men nu lämnar vi det och går vidare med våra liv och om ni vill kan ni ta med er det faktum att Pepe, tillsammans med Iker Casillas, är den trevligaste liraren som Madridklubben har att ställa ut i en mixad zon efter match. Pratsam, lättsam, tålmodig och rätt kul.
På Twitter föreslår ni att ful på plan/fin privat är en ganska gångbar kombo i idrottssammanhang och det ligger ju en del i det. 
En gång i ett annat liv och en annan tid, då jag när kvällspasset föll på min lott fuskade som hockeyreporter, hade jag en gång uppdraget att ringa upp Djurgårdens Jimmie Ölvestad (som för övrigt är barnbarn till Nacka Skoglund om ni behöver fotbollsmark att hålla fötterna på) i egenskap av ”elitseriens störste buse” eller något annat moget maskulint epitet som hockeypubliken röstat fram honom till.
– Tjena, du, kan jag ringa upp dig lite senare? Jag är på Junibacken med mina barn, svarade elitseriens störste buse.

Det kan, vid närmare eftertanke, även ha varit Astrid Lindgrens värld han befann sig på. Men ni fattar prylen.

Jag skulle säga något om helgens omgång innan jag fintade bort mig själv med andra utsvävningar.
Jo, just det, jag sitter i Canal Plus och reder ut begreppen om Bielsa, Bilbao och Benzema på söndag.

Jag kanske får ta tåget dit. 

Klockan är långt över midnatt och vi får ägna oss åt det enda barnföbjudna element som detta Klässiko lämnar i kölvattnet. Och då pratar jag alltså kvantitet av naken hud, för ni har antagligen heller aldrig sett en så avklädd och samtidigt så totalt oanstötlig bild som denna. Det är något med kombon y-front och tummen upp-tecknet, tror jag.

Buenas noches.

 
Foto: Andresito Iniestas Facebook

Jag vill börja med att tacka Real Madrid för att de bjöd upp till dans, Pepe för att han bjöd på teater och elakheter och José Manuel Pinto för att han visade vems flätor som var längst i kväll. Det var hans egna, om ni missade det.

Real Madrid kommer förstås få ett enormt jobb att vända det här på Camp Nou om en vecka. Om ni inte granskade mig så noga skulle jag säga att det nästan är omöjligt i nuvarande form. Men de kommer förstås försöka och då är det så klart praktiskt att Cristiano Ronaldo fick göra mål igen. Jag trodde att det skulle bli Crilles match i kväll, han var på hugget, benen var rakade och pinnade på bra, frisyren felfri.

Det här var kanske inte det hetaste Klässikot vi sett på slutet (vi har ju ett gäng att välja mellan) men Barcelona gör, precis som senast, vad som krävs av dem; de reser till huvudstaden, åker på ett tidigt baklängesmål, plockar upp underläget och tar en komfortabel seger ändå. 
Det är väl egentligen inget annat än väldigt väntat och våldsamt imponerande. I Spanien är det numera vardagsmat.

Det är det däremot inte att Eric Abidal avgör en match. Det här är hans blott fjärde mål i hela proffskarriären.

Hej på ett tag!

Det börjar onekligen bli lite vardag, det här med Real Madrid mot Barcelona, men innan vi börjar gäspa i kapp över överflödets förbannelse ska vi ha klart för oss att det är världens största ligamatch just nu vi har att göra med och därför tänker jag kicka i gång ert engagemang här och nu.

Eller så låter jag en vän sköta jobbet, för Guti gjorde ett litet inspirationsbesök på Valdebebas i går och han tog sin nya skäggväxt med sig.

Och om det av någon anledning inte skulle få fart på marängerna så kanske det faktum att man bara har en seger på de senaste nio försöken mot Barça göra det.
Jag tänker så här: Real Madrid är ett aningen hungrigare lag än Barcelona i år. Det är fullkomligt naturligt, med den fantastiska framgångssaga som los culés har i bagaget. Real Madrid vill förtvivlat gärna lägga vantarna på den där ligatiteln och därför slarvar man bort väldigt få poäng på halvstora bortaarenor i Zaragoza eller på Mallis.

Men. Barcelona är ett aningen bättre lag i år (också) och när tändningen ligger på dryga hundra procent, och det gör den alltid när man möter Real Madrid, slarvar man bort väldigt få poäng.

Detta är alltså min ringa mening.

Det må vara nionde mötet på ett och ett halvt år lagen emellan, men det är det 28:e mötet mellan homiesarna Iker Casillas och Xavi Hernández. De gjorde för övrigt båda två sin Clásico-debut i samma match, den 26 februari 2000 som Real Madrid vann med 3–0, men därefter har Xavi dragit ifrån med 12 vinster, mot Ikers åtta och sen får ni själva räkna ut hur många matcher som blivit oavgjorda (och gärna berätta för mig i kommentatorsfältet, matte var aldrig min bästa gren).
Däremot kan jag tala om för er att om Barcelona vinner i kväll är vi uppe i oavgjort i Klassikerna, eftersom det i ett historiskt perspektiv inför matchen står 86–85 till Real Madrid (för helt borta i matte var jag inte heller).

Och ändå. Det bästa med Barcelonas cupmatcher är ju att José Manuel Pinto står i mål.
– Pinto kommer att få förtroendet. Dels för att han är en bra målvakt, men också för att om jag hade petat honom hade jag svikit både honom och mig själv, filosoferade Pep G på gårdagens presskonferens.
Pinto gör sin (vad det verkar) näst sista säsong som andreslips i Barça och med det menar jag inte att han blir förstekeeper nästa år, utan att han drar vidare på livets resa. Jag är osäker på vad Barças filantrop tänkt sig men jag vet att han har en liten väckelserörelse som inte alls har med fotboll att göra.
Jag ska inte påstå att jag förstår exakt vad hans WMakinaciones imperium går ut på, men det är någon form av cyberteam som kommer med livsråd med mycket himmel- och jordmetaforer, ordnar hip hop-läger för ungdomar och delar ut klistermärken till folk som kan sprida deras budskap. Och där får man säga att Pinto, som skriver under pseudonym eller i alla fall gjorde tills Dani Alves outade honom för ett tag sedan, i kraft av sitt yrke är ganska så well connected.

Och eftersom jag själv haft Twitter-fasta i några dagar kan jag inte lova att måttfullhet kommer bli mitt ledord under kvällen.

Ni tänker att det ska handla om el Klässiko nu, och det ska det om en liten liten stund. Pep Guardiola fyller till exempel 41 jordsnurr just i dag (undrar vad han önskar sig) och undertecknad sitter halvvägs på väg till Madrid för att se efter hur han tänker fira.

Men hörrni, nån av er kunde väl för bövelen talat om för mig vad Espanyol skulle bjulla på för drama i går, så hade jag så klart pallrat mig iväg till Cornellà för att uppleva det hela live. Att vara perico, Espanyol-supporter, är ofta ett alldeles spektakulärt tufft öde när man har gigantgrannen FC Barcelona som snor all istid. I går var det jobbigare än vanligt fram till drygt 80 minuter in i matchen mot långtfrånförstaligan-laget Mirandés, som ledde med 2–0 på Cornellà-El Prat och var på väg att skicka los pericos ut ur spanska cupen eller åtminstone i ett jävulskt jobbigt läge inför returen på bortaplan. Men Espanyol var inte färdiga med matchen.
 
Klubben meddelar samtidigt att man nu på lördag, den 21 januari, öppnar port 21 på sin hemmastadion för en bronsstaty av bortgångne lagkaptenen Dani Jarque. Ni vet ju så klart att han hade nummer 21 på ryggen och att la ligas kanske bästa hemmasupportrar under varje hemmamatch på Cornellà-El Prat bjuder på applåder just i denna matchminut.
Det där med brons hittade jag på förresten, har vi några skulptur/metall-experter som kan tala mig till rätta i läsekretsen så varsågoda.

Snart hörs vi igen. Då ska ni få vad ni tål i Clásico-väg.