Ali Syed fick slita ett tag för att få sitt köp av Racing Santander att gå igenom. Men när ligan, Kantabriens regionalpolitiker och mammon hade talat så stod den indiske affärsmannen där med aktiemajoritet – och väldigt lite tålamod. I dag, ett par veckor efter att affären var i hamn, kände han att det var dags för lite action och tog så sitt första exekutiva beslut (mer känt som Abramovich-effekten) och gav tränaren Miguel Ángel Portugal foten.
Spansk fotbolls svenskmecka är därmed den femte klubben att göra slut med sin tränare den här säsongen efter att Antonio Alvarez, Sevilla, Jesualdo Ferreira, Málaga, José Aurelio Gay, Zaragoza och Juanma Lillo, Almería, tidigare gått samma öde till mötes.

Vad Markus Rosenberg tycker om saken vet jag inte, eftersom han vägrar att dela med sig av sitt nya mobiltelefonnummer (”så slipper du få fler konstiga sms”, som Mackan själv motiverar sin nyfunna Greta Garbo-hållning).

Det låter kanske osannolikt, men vi ska nog inte utesluta att den svenska elitserien i ishockey är en betydande inspirationskälla här.
Hur många lag har då fått en ny-röst-i-omklädningsrummet-effekt? 
Ja, hittills är det i princip bara Javier Aguirre som fått ordning på torpet i Zaragoza, som letat sig upp till en imponerande tolfteplats i tabellen utan att någon verkar förstå hur det har gått till.

Sandro Rosell lär inte gå i kicka-tränaren-tankar just nu, men däremot har han plockat in en ny chefssekreterare i Gerard Guiu. Det roliga med att dricka gin & tonic med katalanska journalister efter match är att man får sig så mycket bra Barça-skvaller att man inte vet vart man ska ta vägen. Tyvärr är det mesta sånt som skulle leda till åtal om jag informerade er och ni inte höll tyst om det, men när Guiu utnämndes var skvallret av lite mer politisk natur. Han hade nämligen ett gäng bilder på sin Facebook-profil iklädd den spanska landslagströjan och det, mina vänner, ses inte med blida ögon hos de rättrogna.

Då spelar det mindre roll att han hade nästan inga kläder alls på flera av de andra bilderna.
Jag gillar ju Gerard spontant utan att ha träffat honom, det får jag säga. Möjligen har han rensat upp nu, men det här mästerverket lyckades jag rädda innan ordet var ute på stan.
Ni får den av mig.

 Sweet dreams.

Valencia har tagit upp jakten på den tredje CL-direktkvalificerande tabellplatsen och alla som tycker att det spretar för mycket i den absoluta täten i la liga kan glädjas åt att vi får ett spännande race om tredjepriset att följa.
Valencia har något på g, men de har också en åttondelsfinal i Champions League att fokusera på, medan Villarreal ska bita tag i Napoli härnäst i Europa League.

Jag var ju på andra jaktmarker i helgen, men letade med ljus och lykta efter ett ställe i Amsterdam att spana in Peps pack på i helgen. Jag hittade ett ställe där de serverade vin i det här glaset.

Matchen? Den visste de inget om. 

Till sist: hur kan man ens dividera om i fall det här artisteriet ”verkligen var nödvändigt”. Det är ju sånt här som ger la liga mening och gör att man inte längre kan föreställa sig den utan Cristiano Ronaldo. Det och att han byter blöjor, så klart.

Det tog ungefär tre timmar, sedan var diskussionen om var Copa del Rey-finalen ska spelas i gång.
Det har ju sagts Mestalla på förhand, men med de två finalkombattanterna lär Valencias hemmaarena bli i minsta laget, spekulerar spanska tidningar.
Så två andra arenor har dykt upp som outsiders i racet om att vara finalvärd. Det ena är Camp Nou och det andra Santiago Bernabéu.
Marca frågar sina läsare vad de tycker enligt formeln: ”Du som håller på Barcelona, var vill du att finalen ska spelas?” och ”Du som håller på Real Madrid, var vill du?”.

Bakläxa till Aftonbladets samhällsredaktion som under valrörelsen helt bommade
webbundersökningen: ”Du som är socialdemokrat, vill du se Fredrik eller Mona som statsminister?” och ”Du som är moderat, vem vill du se?”. 

Vet ni, jag ska ta ett par dagars timeout, åka till Amsterdam och parta loss med några amigas.
Ni håller ställningarna va? 

Där satt den.
Det må vara en opportunistisk hållning, men hej vad roligt det ska bli med finalen i Copa del Rey på Mestalla i år.
Vi har ju ett läge där det ordinarie liga-Clásicot den 16 eller 17 april faktiskt kan komma att inte betyda så särskilt mycket för tabellen. Nu får vi en final där Real Madrid eller Barcelona kommer att stå som segrare – på Real Madrids eller Barcelonas bekostnad.

21 år har gått sedan de två stötte på varandra i finalen i spanska cupen. Det såg ut att bli en lång resa i kväll också.
Ja, kanske inte för Barcelona, som har 16–0 på tre möten med Almería (R.I.P) den här säsongen, men för ett Real Madrid som hade flyt med en Negredo-avblåsning och oflyt med en stolpe framåt.

Emmanuel Adebayor har presenterat sig och vi kan konstatera att Pantern flyger.
Karim Benzema fortsätter jaga sin egen svans och vi kan konstatera att katten inte spinner.

Katalonien kan väl mest konstatera att the kids are alright.

Det här är resultatet som hela Spanien, minus Sevilla, har väntat på. Real och Barça kommer kliva ut på Mestalla med ett Clásico i kroppen typ 72 timmar tidigare.
Mitten av april kommer vara så hett i fotbollsspanien att det bränns bara man tänker på det.

Real Madrid har en del att reda ut på vägen. Barcelona har mest en hysterisk form att konservera.

Jag hoppas, mina vänner, att ni har en lucka i er agenda den 20 april.
För då jävlar ska vi åka på cupfinal i Valencia. Ni hakar väl?

Hoppsan hejsan. Det är fullt drag i den spanska huvudstaden just nu, det får man konstatera, och lever man på att skandalisera Real Madrids spelare, som någon i kommentatorsfältet uttryckte det (fortfarande en av de roligaste kommentarer jag fått) så är det bråda dagar.
Pedro León har inte haft särskilt mycket förtroende från sin mister Mou sedan han petades en gång i höstas och åkte hem till sin förre tränare i Getafe Michel och grät ut, om ni minns.
Fernando Gago har inte haft speciellt mycket med startelvan att göra alls under året och vi kan väl konstatera att det är fel killar som råkat i luven på varandra på träningen på Valdebebas.

Dagen till ära rider dessutom Osasunas anfallare Pandiani, känd som ”El Rifle”, ”Geväret”, vidare på svallvågorna från helgens seger över de vita och förklarar att Cristiano Ronaldo ”har en skruv lös”.

Tur för Pandiani själv att han i alla fall inte ser ut som någon som just rymt från Kumlaanstalten.

 Jag ska stirra ihjäl dig. Foto: Marca

Ni är några som undrar varför det pratas om kaos och bråk inom Real Madrid så mycket oftare än Barcelona.
Förklaringen är tudelad, skulle jag säga.

Efter Joan Laportas avgång i somras är Barcelona en klubb i så total harmoni som det går när man omsätter miljarder och har några av världens bästa spelare anställda. Det är klart att det gnälls och tvistas och tjafsas även i den katalanska klubben. I nuläget är Dani Alves kontraktssoppa en tärande historia för alla inblandade. Men efter Zlatan Ibrahimovics avsked, som var klubbens och Pep Guardiolas senaste öppna konflikt, så har det varit löjligt lugnt på ytan.
I Real Madrid finns en tränare som har ”polemik” som en del av sin arbetsbeskrivning och var José Mourinho än dyker upp ställs saker och ting förr eller senare på sin spets, allt annat vore en överraskning.

Men viktigare är kanske det faktum att Madridtidningarna, och då framför allt Marca, stryker Real Madrid mycket mindre medhårs än vad som är fallet med Barcelona och lokaltidningarna här.
På samma sätt som alla journalister i hela Spanien vet att Jorge Valdano och José Mourinho inte går ihop så vet de allra flesta i Barcelona att Joan Laporta och Pep Guardiola knappt kunde vistas i samma rum i slutet av förra säsongen. Men de katalanska tidningarna tycker generellt det är mysigare att skriva om Gerard Piqués 24-årsdag (grattis guapo!) än om saker som kan störa klubben och sätta a-lagets framgångshistoria på spel.
Det är åt helvete så klart, och det är sånt som gör att rapporteringen i resten av världen blir lidande.
Det tvingar framför allt journalisterna här att bedriva en sorts självcensur som är det mest frustrerande man kan jobba mot som nyhetsreporter och som egentligen inte hör hemma någonstans utanför Nordkorea.

Det om det. Vi har en halvljummen och en stekhet cupmatch att ta tag i i kväll. Om man ska tro Almerías tränare José Luís Oltra, så är det hans lags 0–5-underläge som är värt att spana in i kväll.
– Om det skulle bli aktuellt har vi övat på straffar inför matchen, förklarar Oltra för AS. 

Nu när vi låtit den nya världsordningen sjunka in är det hög tid att samla ihop smulorna från gårdagen.
Det finns många sätt att värdera mål rent estetiskt, men för egen del håller jag den nästintill barnförbjudna typen som Giuseppe Rossi bombade in på Espanyol i går ett av årets absolut snyggaste i la liga.
Rossi har en delikat bollbehandling och förstatouch, men ibland känner jag att han är lite för light för att riktigt hävda sig i de stora sammanhangen. Gårdagens pärla – not so very light.

Cornellà-El Prat fick skåda säsongens andra hemmaförlust i går, men det är en arena som andas framtidstro, hopp och en massa kärlek till sina spelare, på ett sånt där sammansvetsat sätt som bara ett lag som opererar i skuggan av en gigant kan göra. Los pericos jabbar upp en hemmastämning som Camp Nou, som tar in en sisådär 60 000 fler åskådare, inte kan mäta sig med. Faktiskt.

Som väntat tävlar spelare och ledare från Barcelona och Real Madrid om att hävda att ligan inte alls är avgjord i dag. Jag nöjer mig med att konstatera att några krav på José Mourinhos avhopp inte rests från någon instans av vikt i dag, jämfört med förra året då Real aldrig var mer än fem poäng bakom katalanerna under hela säsongen och att det ändå ropades på en ersättare till Manuel Pellegrini från senhöst och framåt.
Då hade han ”bara” förlorat ett ganska jämnt Clásico på Camp Nou med 1–0. Det säger väl något om tilltron till portugisen och, kanske ännu mer, något om att det inte finns några goda alternativ att ta till.

La liga är världens bästa mest ojämna liga. Visst, Premier League har sina big four, Bundesliga har just i år en fullkomlig superdominant i Borussia Dortmund, Serie A har Zlatan Ibrahimovic. Men ingen av dem lider just nu av samma förutsägbarhet som den spanska och det är ett problem som ekonomiska världskriser och likviditetsproblem inte kunnat rå på, om ni missförstår mig rätt. Det är, i ärlighetens namn, inte särskilt smickrande för någon och inte ens FC Barcelona vinner på sin överlägsenhet, även om tröjförsäljningen i Asien säkerligen går ganska bra just nu.

Som om detta inte vore nog skakas Real Madrid i dag av avslöjandet om hur lömska nordiska aktörer dammsuger klubben på unga talanger. Samtidigt kan man inte blunda för det uppenbara. Hade jag varit José, Raúl eller Javi hade jag också vägt in livskvalité och förströelse utanför fotbollen i valet av klubb.
Can’t really blame them, can you? 

 Jag går och fiskar.

Tydligen har Osasuna ställt till med något alldeles extraordinärt i Pamplona och att tappa tre hela poäng går förstås inte för sig för Real Madrid om de vill gräva ligaguld i vår. Minns att Barcelona också hade det segt på Reyno de Navarra-stadion förra året.
I vilket land som helst hade det känts lite avigt att säga ”ligan är avgjord” när det skiljer sju poäng mellan ettan och tvåan i januari. Allt kan ju hända och så.
Jag försöker räkna baklänges, framlänges och åt alla håll jag kommer på och det enda jag ser är att de vita kan äta in tre poäng mot Barcelona i el Clásico, att de kan skicka en torped på Leo Messi och själva inte tappa en enda pinne i ligan under en vår då de dessutom ska spela spansk cup och Champions League. Och ha en omåttligt stor skopa flyt utöver det.

Jag vet inte jag. Jag känner att om den här ligan inte är avgjord så dog den i alla fall ganska hårt i kväll.
Om Real Madrid reder ut det här och går i mål som vinnare i maj ska jag jävlarimig fria till Andrés Iniesta i mixade zonen (fast det kanske är ett dåligt läge, just när Barcelona förlorat ligan, vad tror ni?).

Själv blickar jag en aning längre ned i tabellen och blickar ut över ett Cornellà-El Prat där jag hittar Villarreal och Espanyol som ska göra upp om Champions League-platserna just i detta nu.

Dagens tidningsartikel inför matchen har inte hittat ut på webben än, så jag klipper och klistrar en aning och voilà:

BARCELONA. Förra säsongen präglades av bråk med en ikon, en japan som floppade och Dani Jarques plötsliga död.
I kväll gör Espanyol, laget utan stjärnor, upp om en historisk Champions League-plats med Villarreal på arenan som blivit deras borg.
– Varje spelare sluter upp bakom laget, det är vår stora styrka, säger tränaren Mauricio Pochettino.

När Espanyol springer ut på Cornella-El Prat i kväll är det med en plats i Europas finrum inom räckhåll. Barcelonas mindre namnkunniga la liga-lag har under hösten och vintern skrapat ihop 37 poäng som ger en femteplats i tabellen och är på god väg att göra klubbens bästa säsong i modern tid.
Det var inte många som såg det komma förra säsongen. Espanyol skakades under sommaren av lagkaptenen Dani Jarques tragiska död i hjärtstillestånd. Under hösten handlade rubrikerna om tränaren Mauricio Pochettinos oenigheter med förre lagkaptenen och Espanyol-ikonen Raúl Tamudo och den uppmärksammade sommarvärvningen av japanske Shunsuke Nakamura, som kostade klubben halva transferkassan och som floppade rejält.
I år har klubben lagt olyckorna bakom sig, Tamudo och Nakamura har lämnat och Espanyol har växt in i sin nybyggda arena så till den grad att man knappt minns hur det är att förlora där. Hittills i ligan är det bara Barcelona som straffat Espanyol på Cornella-El Prat.
Inför kvällens match mot tabelltrean Villarreal, där en historisk Champions League-plats finns i potten, slits Mauricio Pochettino med två tunga förluster. I veckan lämnade båda startspelarna Víctor Ruíz och Dídac Vilà Espanyol för spel i Napoli respektive Milan.
– Vi har tappat två viktiga spelare, men vår styrka är gruppen. Varje spelare ställer sig till hundra procent bakom laget och det är den stora tillgång vi har. Det har varit en tuff vecka för oss, men vi har en bra match att spela framför oss, säger Mauricio Pochettino på presskonferens dagen innan match.
Johanna Frändén

Espanyols hemmafacit under säsongen

Espanyol – Getafe 29 Aug  3-1
Espanyol – Almería 18 Sep  1-0
Espanyol – Osasuna 26 Sep  1-0
Espanyol – Levante 24 Oct  2-1
Espanyol – Málaga 06 Nov  1-0
Espanyol – Hércules 21 Nov  3-0
Espanyol – Sporting Gijón 05 Dec  1-0
Espanyol – Barcelona 18 Dec  1-5
Espanyol – Real Zaragoza 09 Jan  4-0

Nu åker vi!

Thihihi.

Naaaw.

Pedro Pedrito drar ännu en gång i gång målskyttet för Barcelona och jag undrar hur anonym man kan vara och ändå ösa in mål i världens största fotbollsklubb. Om jag hade orkat ställa upp ett diagram där Y-värdet är ’målkalas’ och X-grafen står för ’känd från tv’ så hade Pedro Rodríguez legat typ här:

många mål
l
l    Pedrito
l
l
l
l
l
l
l
l
l
l
l________________________________________ jättekänd 

Jag tror helt ärligt att Pedro hade kunnat spatsera runt ganska ostört till och med på Playa de los Ingleses på hemön Teneriffa utan att någon höjt på ögonbrynen. 

 Soy yo, Pedriiiito.

Det är kanske lite orättvist, men anledningen heter ju i det här fallet Leo Messi, som inte direkt lämnar något utrymme för fler anfallssuperstars i nuläget.

I morgon ska Real Madrid jogga ikapp avståndet till Barcelona på inte helt okomplicerade Reyno de Navarra-stadion i Pamplona.
José Mourinho gjorde i dag comeback efter en veckas silenzio stampa och efter kritiken om att han vägrat hålla i presskonferenser på slutet gjorde han det the Mou way.
–  Jag pratar när jag känner för att prata, inte när ni vill. Ni väntar på att få trycka upp förstasidor med mig på och så kommer jag inte ut och pratar och förstasidorna blir jättebra ändå. Därför behöver ni mig inte, förklarade Mourinho pedagogiskt för de samlade journalisterna i dag i en harang som vi nog inte ska förväxla med komplimanger till spansk media.

I övrigt valde Mourinho att bringa klarhet i frågan om läget med sportdirektören Jorge Valdano på ett sätt som jag kanske inte skulle beteckna som tillfredsställande.
– Min relation med Valdano är inte viktig. Jag förstår inte den här besattheten av att veta om vår relation är bra eller dålig. Det viktiga är att min relation med spelarna och deras med mig är bra, tycker Mourinho. 

Vissa spelare ser ut att vara födda att spela i vissa klubbar. 

Ser inte Emmanuel Adebayor löjligt rätt ut i den vita tröjan? Jag vill mena det. Kanske ännu mer när han trixar med trasan på Bernabéu.

Ni frågar mig hur jag tror att Pantern ska passa in i Real Madrid, med sitt kvicka offensiva spel. Jag säger att det löser sig.
Har man sprungit in 46 mål på tre säsonger i ett Arsenal som vill vara Barcelona så kan man göra det i ett Real Madrid som vill vara Real Madrid. Dessutom är det ganska uppenbart att José Mourinho har en plan med att sätta lite tyngd och längd där framme, annars hade han inte varit så het på Fernando Llorente tidigare under vintern.
Lägg till det att spelare som kommer från Premier League har haft betydligt bättre framgång i Real Madrid än Barcelona på slutet. Vi kan kolla på Cristiano Ronaldo och Xabi Alonso om vi vill och jämföra med Javier Mascherano. Det är lurigare att komma in i Barças system, gissningsvis för att 80 procent av spelarna lärde sig det under gemensamma teorigenomgångar på dagis i slutet av 90-talet.

– Jag är inte här för att konkurrera ut Karim Benzema, jag är här för att vinna titlar och slå Barcelona, säger Adde själv och det sista lär han få rejält med tillfällen att försöka.
Hör på det här: Barcelona och Real Madrid kan få mötas FYRA gånger i april månad. Jag lovar.
* Den 17 april är det dags för alla moders Clásico. Liga-Clásico. Clásico, helt enkelt.
* 72 timmar senare, den 20 april tyder allt på att Real Madrid och Barcelona möts i final i spanska cupen.
* Den 5-6 och 12-13 april spelas kvartsfinaler i Champions League, där de två spanska giganterna kan få mötas. 

Får man inte lite svindel så säg.

Det är inte de roligaste svenskbesöken vi haft på Camp Nou på slutet.
Efter 3–0 mot Santander fick jag ta snacket med en ändå förhållandevis glad Markus Rosenberg som inte tyckte att en Barça-förlust var så mycket att deppa över.
I kväll fick Henok Goitom bytas ut lagom för att slippa se 5–0-målet signerat Seidou Keita rinna in. Om Almería vill leta efter halmstrån ute på Camp Nous gräsmatta kan de ju glädja sig åt att förlusten blev mindre än på hemmaplan senast och att de fortfarande har det här i egna händer eftersom ett möte på Juegos del Mediterráneo-stadion återstår. Teoretiskt talat. Teoretiska händer. Ja ja.

Men om vi ska sluta oss till den lite mindre obskyra och lite mer populistiska skaran så får vi konstatera att ett extra-Clásico i april kommer hetta upp den här ligavåren några grader i Spanien. Om nu inte Sevilla får feeling på Bernabéustadion nästa vecka och sträcker upp Real Madrid rejält, men nej, det ska inte kunna ske. Det är för mycket som står på spel för de vita för att de ska tappa koncentrationen.

Hög tid att springa ner i pressalen, tina upp kroppen en aning och se om fingrarna fortfarande sitter kvar på händerna. Vi jobbar inte med minusgrader i Katalonien om nätterna men nästan, och nej, jag ber inte att ni ska tycka synd om mig. Bara lite.

Kvällens finaste försoningsbild hämtar vi från den spanska andalusiska huvudstaden.

 Mou, min Mou. Ben ze man.