Villarreal ska i detta nu kliva ut på Coliseum Alfonso Pérez mot ett Getafe som kommit någorlunda på rätt köl, för att tillfälligt äta upp lite av avståndet upp till Real Madrid.

Att en stad med 49 000 invånare kan ha ett gäng på topp tre i la liga har vi redan förbluffats av några gånger de senaste året, men att Villarreal ändå håller så pass jämna steg med de två giganterna i år (fem och sex poäng bakom är det nya ”jämna steg”, det förstår ni) är imponerande.
Ett av Spaniens cleanaste anfallspar ligger bakom en hel del av framgången i år, men i dag får Nilmar klara sig utan sin lekkamrat Giuseppe Rossi som är avstängd efter lite för många gula kort.
Tråkigt för Beppe, men desto roligare för mig, som fick snacka loss med honom efter träningen i går.
– Jag hatar att sitta på läktaren och kolla när de andra spelar. Det är det värsta som finns, förklarade Rossi som ändå var nöjd med livet eftersom det snart är jul och då får han åka hem till New Jersey och äta kalkon med ”la famiglia”.

Rossis föräldrar immigrerade från Italien som unga och är ju inte ensamma italoamerikaner i området.
Efter intervjun var jag tvungen att komma ut med vad jag tänkt på hela tiden; att Giuseppe Rossi låter som en medlem i Sopranos-klanen som kommit på avvägar.
– Jag vet, jag brukar få höra det, att jag är Tony Sopranos son. Det är mycket som är inspelat precis därifrån jag kommer. Jag känner han i hästsvans också, berättade Giuseppe, som personligen tycker att Sopranos var riktigt bra i början med att det tappade en smula på slutet.

Jag kom inte på vem han i hästsvans är, men mörkade. Någon Sopranos die hard där ute som kan hjälpa mig?

Under fotosessionen efter vår intervjutid (läs: efter intervjun när jag tryckte min kamera i händerna på första bästa passerande vaktmästare utanför omklädningsrummet på Madrigal-stadion) bad jag Rossi dra någon replik från serien. 
– Paulie, what the hell you doin’?! svarade Giuseppe Rossi med inlevelse och som om han aldrig gjort annat än hänga på Tony Sopranos strippklubb och skälla ut sina maffiabröder över en whiskey.

Giuseppe Rossi – en man med många talanger.  

 What you doin’ Rossi? 

Jag åker ofta till Madrid med känslan av att något saknas i år.
I veckan blev det smärtsamt uppenbart: José María Gutiérrez Hernández.
Men även om Gutis partyliv förgyllde spansk fotboll förra året var det inte den här typen av nyheter jag längtade efter från Turkiet.
Guti får nu klara sig utan körkort i sex månader samt betala böter på 277 euro (undrar vad som är jobbigast för Besiktas spanska ess?) men kommer undan med ”en varning” från klubbens president Demirönen.
– Jag har insett att allt i Turkiet överdrivs när det kommer till mig. Jag var inte full, säger Guti.

Ni får hjälpa mig här om ni förstår vad han menar. Påstår han att den turkiska polisens alkoholmätare är jinxade?
Mäktigt, i så fall.

 2,7 sa du? Det låter överdrivet i mina öron.

Gladare nyheter: Om Gazzetta dello sports uppgifter stämmer så sitter jag snart och tuggar med Andrés Iniesta igen.
Över ett glas vin den här gången kanske. 

Det finns ju lite olika sätt att tänka Guldboll på.

* Bäst i världen just nu (Leo Messi, Cristiano Ronaldo, Zlatan Ibrahimovic)
* Bäst/mest avgörande under VM (Andrés Iniesta, Wesley Sneijder, Diego Forlán, eh, Miroslav Klose),
* Bäst i bästa laget under VM (Andrés Iniesta, David Villa, Xavi Hernández)
* Bäst i underdoglag som presterat över sin förväntade kapacitet (Diego Forlán, både klubb- och landslag förra året)
* Flest titlar under året som gått (Sneijder, Iniesta, Xavi)

Ja, och så:

* Bäst vattenbärande i skuggan av grandios förbundskapten utan taktiskt tänkande (Leo Messi)

Unt so weither.

Jag tycker att det känns lite skevt att FC Barcelona, som inte ens var i final i Champions League, har tre killar på pallplats. Barcelona gjorde inte ett (med FCB-mått mätt) särskilt lysande CL-spel alls fram till att José Mourinho smartade ut dem på Camp Nou i semifinalen, även om Arsenal-mötet på hemmaplan var ett skapligt dagsverke.
Samtidigt går det ju inte att ta hänsyn till den typen av proportioner när man röstar fram tre individuella trollkarlar till priset. Och jag har svårt att protestera mot någon av utnämningarna enskilt.

Slutsats: Utöka topp tre till topp fem. Så slipper vi jiddra om ”Barçabollen” och så kan FC Internazionale få lite cred för vad de gjorde förra året och Massimo Moratti få sitt tröstpris.

Själv ska jag kanske bara tacka (den heliga treenigheten) livet, lyckan och cheferna på Aftonbladet för att jag får betalt för att kolla in när de här killarna trixar med trasan, vecka ut och vecka in.

Can Barça kan alla. Eller inte. Foto: Sport

Rosaledastadion är en av Spaniens stökigaste arenor och därmed per automatik en av mina absoluta favoriter. Málaga har kommit på fötter efter några omgångar med Manuel Pellegrini vid rattarna och hade inga problem alls att döda Racing Santanders förhoppningar om ett litet lyft i tabellen i kväll. Och även om Markus Rosenberg fick näta för femte gången i år, så börjar det se lite tungt ut för Racing, som bara tagit en endaste poäng på bortaplan i år.
Har man å andra sidan färdats i hundra mil med tåg och buss (Racing tajmade rätt bortamatch med flygstrejken i Spanien och fick åka ungefär så långt som man kan och ändå hålla sig kvar inom landets gränser) så har man möjligen en liten ursäkt. Eller som Kennedy Bakircioglü uttryckte saken efter match:
– Det är inte så lätt att vara fotbollsspelare alltid.

Det här är en kille jag saknar på andra arenor i Spanien.

 Det här är en pizzeria.

Bland det kämpigaste med att jobba kvällstid är att få ihop arbetet med måltiderna. I Málaga kommer pizzabudet upp till pressläktaren och tar beställningar i halvtid (och smygkollar lite fotboll innan han gittar).
Det är så rätt tänkt att jag ville skriva en hyllningssång till klubben där och då (jag kom till ”Vamos Málaga” innan inspirationen tröt).

Vad näste man har för uppdrag från klubben gentemot journalisterna kändes mer oklart. Hålla oss vid gott mod så vi skriver upp Málaga i tidningarna kanske?

När Gazzetta dello sport skriver att Andrés Iniesta kommer att få årets guldboll så vet ni att jag inte är den som ifrågasätter deras källor (även om France Football kanske borde ha ännu bättre koll).

Och innan ni gör associationer som ni absolut inte borde göra; det runda objektet i höfthöjd på Andy är en maskotvariant av Bläckfisken Paul.

 The winner takes it Paul.

Om det dessutom stämmer att Iniesta får Xavi Hernández och Leo Messi som wingmen i topp tre-utnämningen i morgon så tror jag att vi har med ett klubblagsrekord i nomineringar att göra.
Men tro kan man ju göra i kyrkor och andra religiösa tempel, något där ute som sitter inne på kalla fakta i ämnet? 

Det är andra gången på ett halvår som Barcelona åker på flygtorsk inför matchförberedelserna och ska man dra några slutsatser av förra gången det begav sig så är det att Peps pack har bättre sätt att förbereda sig för match än att åka buss.
Men förra gången var det José Mourinhos Inter (och hela världens mest berömda askmoln) som stod i vägen för Filosofen och hans vänner.
I dag är det Osasuna i Pamplona, där Barça visserligen bara fick en poäng med sig förra året, men dit laget i dag tagit sig via tåg till Zaragoza och sedan buss sista biten.  

Ni tycker att det kanske är värre att fyra miljoner spanjorer plus ett helt gäng andra européer (mamma och pappa, landar ni snart?) blivit rejält försenade på grund av inställda flyg under den vilda flygstrejken i Spanien, men i spansk sportpress har det i dag minut-för-minut-rapporterats om Barcelonas ”ödesresa” som om det var den sista de gjorde. Tänk Marcus Leifby minus humor och självdistans.

Ett axplock:

Varför Mundo Deportivo inte kan bjussa på vem som satt bredvid vem i Barçabussen och vilka låtar Dani Alves slumpat fram på sin sin Ipod tycker jag är lite fattigt faktiskt.

Real Moudrid har Valencia på menyn i kväll och efter en hyfsat tung vecka har Real, enligt husorganet Marca självt, ett ”möte med psykologen” i kväll.

Vi borde också så klart prata lite om vad Atlético Madrid pysslar med, men tyvärr har jag inget bra svar på det.

För egen del befinner jag mig i Málaga dit också Racing Santander är på väg med alla transportmedel som uppfunnits av människan. Och jag hoppas verkligen att Mackan Rosenberg och Kennedy Bakircioglü packat med sig myskudden och yatzyt. 958 kilometer ska laget från Kantabrien rygglägga innan de nått slutmålet i Andalusien.

Dagens No shit, Sherlock:

Pedro Rodríguez är kanske inte Spaniens mest verbalt vågade fotbollsspelare och jag är rädd för att han inte hade något riktigt syrligt svar redo när Cristiano Ronaldo, enligt spanska Eurosport, i stridens hetta kastade ur sig ett ”Och vem är du?” under ett av de femton bråken Crille var inblandad i i måndags kväll.

Om Pedro fortfarande inte dragit iväg ett svars-sms till portugisen föreslår jag något i stil med:

”Jo, jag har ju vunnit Champions League och VM i fotboll. Ja och så ligan förra året, jag nätade ju för övrigt på er sist vi möttes också. Och så är jag den ende spelaren i historien som gjort mål i samtliga sex turneringar under ett och samma år. Och du? Du känns vagt bekant, men jag kan inte riktigt placera dig är jag rädd.”

Alternativt:

”Är det en rent existentiell fråga? I så fall behöver jag lite tid att fundera.” 

 Vem är du? Vem är jag? Levande charader. Foto: MD

Och så lite goda CR7-nyheter: Efter vad som verkade vara en värre blödning i fotleden har Ronaldos prognos att spela lördagens match mot Valencia gått från ”ytterst osäker” till ”i princip spelklar”.

Crille kunde dock inte resa till Zürich i dag för att vara på plats när Fifa berättar vilka som får VM 2018, där Spanien och Portugal i den iberiska grannsämjans namn kandiderar ihop.
Spanjackerna har gott hopp om att ta hem omröstningen och premiärminister José Luís Zapatero hissar inte blyghetens flagg när han berättar om de spanska förberedelserna:
– Vi hade kunnat organisera mästerskapet om det så skulle spelas om en månad, säger Zapatero.

Det tog två dagar, sedan tvingades Barcelona tända av ganska bryskt från sin Clásico-tripp, när man torskade bort Copa Catalana till vännerna i Espanyol i dag.
Det var väl inte Pep Guardiolas mest toppade startelva genom tiderna (även om Bojan fick vara med, grattis) och i Barcelona märks inte så särskilt mycket av dagens snöpliga förlust.
Desto mer märks av måndagens ”manita”, spanska för ”liten hand” som används vid 5–0-segrar eller när man slår ett lag för femte gången i rad eller, med fördel och mucho gusto, både och.
Stadens chokladmakare har helt plötsligt fått bråda dagar.

 Candyhand. Foto: Mundo Deportivo

Och så har Manolo Preciado hamnat i spalterna igen, den här gången som spågumma.
Efter ordbråket med José Mourinho för ett par veckor sedan sa Sportings tränare till Mou:
– Jag hoppas Barça gör fem mål på er på Camp Nou.

 Profeten Preciado.

Preciado kallas ibland Einstein, men kanske är Saida ett bättre namn framöver. Jag ska se om jag kan introducera det i spansk press, håll utkik.

På lördag rullar livet vidare för Barcelona när de möter Osasuna, där anfallaren Walter Pandiani eldat på Clásico-brasan, och tagit upp tråden i tjafset Preciado/Mourinho:
– Preciado borde ringa Mourinho och fråga varför de lät Barcelona slå dem, säger Pandiani, som tycks göra allt för att leva upp till sitt smeknamn el Rifle, geväret, även utanför planen.

Men för er som tappade hoppet om fair play och kamratskap i måndags kväll kan jag berätta att de båda lagen i alla fall var fulla av ömsinthet och gruppkramar före matchen i alla fall (även om Iker Casillas kramades mest med sig själv).

Det finns väl annars bara ett lag i hela Spanien som kan vinna Europa League ett år, för att nästa år vara på väg ur turneringen i gruppspelet efter 2–3 hemma mot Aris de Salónica. 
Ja Jesus.

 Pappa, varför håller vi på Atléti?

Z

I dag är bloggen egentligen stängd för eftertanke och kontemplation.
Men en fråga vägrar att lämna min skalle: Vilket lag höll Zlatan Ibrahimovic på i el Clásico går? 

Ja, och så var det en sak till.