Det finns en poäng med att inte skriva sina memoarer när man är 27 år gammal (förutom att man normalt sett inte har så mycket intressant att berätta då).
Man kan ju stöta på de man hängt ut. Man kan till och med hamna i en ganska obehaglig beroendesituation.
Man kan, kort sagt, befinna sig i Antonio Cassanos kläder.

När den kritikerrosade självbiografin Dico tutto (”Jag berättar allt”) kom ut i november förra året hamnade mest fokus på att Fantantonio lägrat en majoritet av den italienska kvinnliga befolkningen.
Det som hamnade lite i skymundan var väl att Sampdoria-strikern tog heder och ära av sin tränare från Roma-tiden Gigi Del Neri med orden: ’man förstod ju för fan inte ett ord han sa’ och bedömde honom bland annat som ’tveksam’.
Del Neri kontrade genom att säga:
– Äntligen förstår man varför Roma aldrig vann något med Cassano.

Jaha, vad är grejen med det då? Jo, Gigi Del Neri har just tagit över tränaransvaret i, tada, Sampdoria.

– Vi vet ju inte om Cassano kommer spela kvar, var hans välkomnande hälsning till Fantonio i går.

Det pratas om flera klubbadresser för Antonio Cassano inför nästa säsong, men det är ingen hemlighet att José Mourinho gillar den ökände anfallaren. Och vice versa.
Smaka på den här: nästa säsong kan vi få se ett Inter med Zlatan, Materazzi, Cassano, Balotelli och Mourinho på tränarbänken.

Känns det inte på förhand som en film med Jack Nicholson?
Jag undrar hur många bokstavskombinationer de skramlar ihop tillsammans.

Har redan sagt allt.

Totti har nattat barnen, Zlatan har åkt hem till mammas gata och Carlo Ancelotti har lämnat Berlusconis trygga famn.
Hög tid att göra en liten sammanställning av Serie A anno 08/09 alltså.

Det var i Milano det hände, det var Mourinho som var årets mister och det var Maldini som slutade.

Och så årets…

* Målmaskin: Marco Di Vaio. Gjorde 24 av Bolognas 42 mål i år. Vi tar det igen: 24 av 42 mål. Det är 57 procent lite drygt.

* Misantrop: José Mourinho. Efter en kort och intensiv smekmånad med Italien började Mou bråka med i tur och ordning alla tränare i övriga storlag. Sen slöt han fred. Unilateralt.

* Messias: Adriano. Flög hem till Brasilien och dök aldrig upp i Milano igen. Ryktades vara död i några dagar innan han återuppstod i en favela i Rio. ’Det här är mitt folk’ kungjorde Adde.

* Mentalpatient: Luciano Spalletti. Romas mysgubbe blev mer trängd ju längre säsongen led och fick sedan jordens psykbryt på presskonferensen efter derbyförlusten mot Lazio i april.

* Mysterium: Filippo Inzaghi. Verkar bli lite yngre för varje år. Och lite mer förtjust i att göra mål.

* Miljövän: dött lopp mellan Francesco Totti som släckte Colosseum under Earth hour och José Mourinho som kommenderade sina spelare att inte slösa på San Siros duschvatten efter matchen mot Siena.

* Matrona: Rosella Sensi. Romas presidentessa låste in spelarna på Trigoria efter 1–4-förlusten mot Fiorentina och släppte inte ut dem förrän de lovat bot och bättring. Därefter torskade Totti och kompani inte en match.

* Medeltidsmoralist: Nicola Legrottaglie. Den nyfrälste Juve-backen lekte Åke Green i sin självbiografi och berättade att han själv inte haft sex alls de senaste åren.

* Macho: Antonio Cassano. Släppte sin självbiografi och berättade att han inte gjort annat än haft sex de senaste åren. Med närmare 700 kvinnor.

* Man ska aldrig säga aldrig: Pavel Nedved. Juventus-esset hade bestämt sig; det här var sista säsongen. Men så kom slutet lite för nära lite för snabbt. Nu kan det blir en säsong till. Trots allt.

* Misär: Den kollektiva italienska Champions League-kollapsen.

* Maktspråk: Carlo Ancelotti läste lusen av den samlade pressen och kallade ryktet att han skulle ta över Chelsea för ’grotteskt’. Två veckor senare fanns hans kråka på Abramovichs kontrakt.

* Mörkerman: Francesco Totti. I alla fall om man ska tro hustrun Ilary som i en intervju förklarade att Tottis idéer om tvåsamhet och svartsjuka ’kommer från ett annat århundrade’.

* Men jag då?: Antonio Cassano. Fick inte plats i Lippis landslag trots att hamnarbetarna i hemstaden Bari hotade med att inte gå till jobbet.

* Maskrosbarn: Mario Balotelli. Bråkade med media, lagkamrater, motståndare och supportrar. Skaffade sen en frisyr som förlåter allt.

* Maestro: Paolo Maldini. 2009 är året då det otänkbara hände. Cesars pöjk la skorna på hyllan.

* Magiker: Zlatan så klart. Serie A:s bäste spelare genom hela säsongen är svensk. Sug på den igen.

’Klack Zlatan!’
Det var Aftonbladets löpsedel dagen efter att Ibra satt hälen på den där luftbollen i gruppspelet i EM 2004. Ordvitsen är väl förlåten nu, men italienarna har inte glömt klacken och i dag passerade den garanterat revy i en nanosekund bakom ögonlocken på många i det här landet.

Vad säger man om målet då?
’Varför ska det vara enkelt när det kan vara svårt’ var ju lite av Zlatans fotbollsfilosofi som påg och vem hade inte försökt göra mål med ryggen till om bara skytteligasegern och futtiga 5,5 miljoner kronor stod på spel.

Hail till Vaia con Marcos och Diego Milito som höll spänningen vid liv efter bästa förmåga.

Direkt efter matchen säger Zlatan att han inte vet vad som händer efter sommaren. Jag tror att det är the whole truth and nothing but the truth just nu.
Ganska mycket ska stämma för att få till en flytt om man bara är intresserad av två klubbadresser i hela världen.
Barca ska lägga rätt bud, Helena ska vara beredd att lämna pasta för paella, två dagisplatser ska trollas fram för Maximilian och Vincent i ett Spanien som håller hårt i stadsfinanserna och familjen Seger/Ibrahimovics hundar måste sitta i karantän.
Kanske tittar Zlatan på det med den praktiske svenske mannens ögon och tänker ’äh, det blir för mycket jidder’.

Eller så säger han helt enkelt ’klack och hej’ till Italien och lämnar José Mourinho i tårar.

I love you, Ich liebe dich, Zlatan Ibrahimovic.

Zlatan vill inte göra någon procentuell kalkyl över sannolikheten att han stannar i Inter nästa år.
Det kan för all del vara för att han är dålig på matte, men jag tror att det handlar om att han är smart nog att sprida lite drama och mystik runt det ganska avslagna upploppet av Serie A i år.
Jag tror inte att Zlatan vill lämna Mourinho, jag undrar om han är beredd att bli en av tre, fyra världsstjärnor i Barcelona som slåss om en plats i startelvan och jag anar att det krävs alldeles perfekta omständigheter för att en flytt ska bli av.
Även om things have gotten a little Messi lately.

Fem komma fem miljoner skäl att göra två mål mot Atalanta på söndag torde räcka för att han ska göra en ansträngning i alla fall.
Om Zlatan nu lagt ner ambitionerna med sannolikhetsläran i och med studenten från Borgarskolan i Malmö så kanske lite numerologi kan intressera:
5,5 miljoner kronor dunkar Massimo Moratti alltså in på Zlatans konto (ev. vinstskatt betalas av vinnaren) om Ibra sätter två mål mot Atalanta i övermorgon i sin
5:e säsong i Italien och därmed med största sannolikhet blir förste svensk att vinna skytteligan på
55 år i Serie A.

Det är bara Gunnar Nordahl som vunnit den tidigare. Hur många gånger?
Fem. Kom igen nu.

Ni vet att fajten står mellan Ibra (23 mål), framtida lagkamraten Diego Milito i Genoa (22 mål) och Bolognas Vaia con Marco (23 mål).
Jag tror att det blir dött lopp mellan Vaia och Ibra och det är inte illa pinkat av en kille som riskerar nedflyttning nästa säsong och en annan som egentligen inte gillar att göra mål om de inte är snygga.

En annan som tillämpar den filosofin med framgång är Fabio Quagliarella som lämnar Udinese för Napoli nästa år. Jag kan inte tänka mig en scen som passar sig bättre för hans trollkonster än San Paolo och kanske kan Udinese-strikern avlasta fine lille Marek Hamsik vars målskytte kom av sig så där halvvägs in i säsongen.
Om jag var Roberto Donadoni skulle jag sova lite bättre i natt i alla fall.

Ni har redan läst allt av värde om finalen i går. För egen del tänkte jag runda av veckans race som den startade; med en examination.

Uppladdningen +++
Halvveckan som föranledde matchen var behaglig och lagom intensiv. En hyllning där, en psykning där, en mindre skada på nyckelspelare, men på det stora hela en air av ömsesidig respekt för motståndet. Fair play.

Matchen ++
Det var ett skräckslaget och sönderläst Manchester United som hade glömt hur man spelar fotboll, mot ett kåtslaget, tonårsyvigt Barcelona som såg ut att just ha fått en sneak preview till Pep Guardiolas bok Facit till fotboll.
Okej, jag överdriver lite, så stor var skillnaden kanske inte, men även de engelska gruvgubbarna på puben där jag såg matchen var överens om att Brommapojkarnas mittfält (them Bromma brats, på engelska) hade hittat bättre med inläggen än vad Fergie’s friends lyckades med. Det är inte den ’positiva fotbollen’ som ska segra i Champions League, det är den smarta. I går stod katalanerna för både och. Fair enough.

Inramningen ++++
I dag låg ett symboliskt molntäcke för första gången på jag vet inte hur länge över Rom, som en gigantisk baksmälla man måste vårda ömt. Den här staden har sin historia av feta evenemang och säga vad man vill, men att hitta en bättre scen för liknande skådespel är knivigt. Till och med engelsmännen vill ha hit finalen nästa år igen. Fair chance.

Festen +++
Det var fart i centrala Rom i natt och runt Spanska trappan (var annars) höll Barcelonas supportrar tydligen igång till någon gång runt lunch i förmiddags. Hade Man U vunnit hade vi fått se Rom – öppen stad igen och det är ju inte nödvändigtvis något positivt.

Sällskapet ++++

Att. Aftonbladets ekonomiavdelning. Om det uppstår oklarheter med Simon Banks reseräkning från Rom bistår jag gärna med information.

Måhända att hans uppdrag innefattar mer högtstående andliga värden, men påven är inte den som är den. När det gäller Rom som världens centrum vill han gärna vara med på ett hörn och vid lunchtid i dag tog han emot Massimo Busacca och hans tre kollegor som ska döma matchen i kväll på Sankt Petersplatsen. Han gjorde det i en väldigt queer outfit.

 Foto: Gazzetta dello sport

På eftermiddagen i dag anlände också den spanske kungen Juan Carlos och premiärminister Zapatero till den eviga staden. Lite senare väntades Englands prins William.
Nu hoppas vi att samtliga är på plats. Hög tid att styra kosan mot närmsta storbildsskärm i ett dallrande hett Rom.

Jag säger 2–1 till Manchester United.
Men jag har ju haft fel förr. 

Det är ju nolltolerans för alkohol som gäller på pubar och restauranger här i Rom sedan i går kväll klockan 23. Förbudet att sälja sprit upphör i morgon bitti klockan sex (men då är det fritt fram att ta dagens första grappa).
Regeln följs nitiskt, tro mig, jag försökte på några ställen i går kväll, och gäller såväl vinbutiker som hotell.
Jag kan inte låta bli att föreställa mig scenariot i kväll där Sir Alex samlar sina mannar i omklädningsrummet efter att man lyft bucklan, tittar Rio Ferdinand och Wayne Rooney i ögonen och säger ’Sorry lads, no booze at the party tonight’.
Vilken skräckis.
Vi får hoppas för skottens skull att han bunkrat upp.
Det känns, av någon anledning, som att Barcelonaspelarna inte skulle ta beskedet lika hårt, men vad vet jag.

Italienarna har kommit över skammen över att inte ha något lag i finalen (ingen spelare heller för den delen) i kväll och även romarna själva följer uppladdningen med intresse.
Vilket lag de håller på? Well, beror på vem man frågar.
Laziali – United och romanisti – Barcelona.
Det är den gällande fraktionen.

Laziosupportrarna har starkare band till den engelska fotbollen i allmänhet och till ett lag som slog Roma med 7–1 i CL häromåret i synnerhet. 
Romas fans har inte glömt Pep Guardiola som än i dag är god vän med de rödas älskling Totti sedan tiden i klubben (ni ser hur jag får in honom i bloggen på alla tänkbara och otänkbara sätt).

Själv gör jag ett litet avstick från mina principer och blottar min lojalitet. Jag hoppas att Manchester United vinner den här matchen och jag gör det för att jag denna vecka logerar två United die hards med matchbiljett (vi kan kalla dem ’Axel’ och ’Pettersson’, eftersom det är så de heter) varav den ene är min bror. 
Det är den ädla storasysterreflexen som ger utslag. Det ni.

Förberedelserna har varit minutiösa och spänningen total. Men i eftermiddags gick så matchen med gamla Europacup-vinnare av stapeln i CL-byn.
Lag Italien mot lag Europa.

 Ruud Gullit – tränare för lag Europa.

Europa vann en match som aldrig hann bli riktigt spännande. Från pressläktaren kunde jag konstatera ett par saker (det är för övrigt den enda pressläktare jag får tillträde till i dag, till Olimpico skickar Sportbladet någon ung och lovande Simon som de tydligen tror mycket på).

I alla fall:
Italienare åldras mer varsamt än engelsmän och holländare.
Michael Laudrup har precis samma fysik, frisyr och känsliga högerfot som alltid.
Bruno Conti ser ut som en liten tomte men var den ende som spelade hela matchens 25 x 2 utan att en enda gång signalera byte.
Franck Rijkaards och Rudi Völlers blickar möttes inte en enda gång under hela eftermiddagen. Inte ens när de byttes ut mot varandra. Faktum är att Rijkaard inte passade Völler när han hade öppet mål.

 Fotboll förbrödrar.

Vem som dömde matchen? Pierluigi Collina så klart. Vem trodde ni?

Till sist. Den som sätter hela den europeiska laguppställningen i kommentatorsfältet vinner min eviga respekt och beundran.

I kväll kickar alkoholförbudet in i Rom inför matchen och det ska bli spännande att se hur spaggarna hanterar en gnocchi alla sorrentina utan vin till på Trasteveres restauranger.
Det är ju inte Barcelonas supportrar som är anledningen till restriktionerna, om vi säger så.

Men i går var det fortfarande fullt ös på pubar och barer och den lite äldre manliga (och tveklöst mer sofistikerade) tillresta Unitedskaran sjöng i kapp till lagets ära.
’Oh Owen Hargreaves, you are the love of my life, oh Owen Hargreaves I’ll let you shag my wife, oh Owen Hargreaves I want curly hair too’ var kanske det stycke som fick de samlade italienarna att sätta birran i vrångstrupen.

Inte så mycket på grund av närheten till Vatikanen som den oerhörda tanken att dela med sig av den kvinnliga fägringen, gissar jag.