Ciro Ferrara tar upp gårdagens Blogocalcio-tråd om problematiken att helt plötsligt vara tränare för före detta lagkamrater.
– Man måste försöka skilja på vänskap och arbetsrelation. Jag är stolt över att ha fått den här chansen, säger Ferrara och fyrar av ett av kanske sextiofem leenden under presskonferensen.
Det är kanske just det Juventus och hela Serie A behöver just nu; en tränare som har svårt att inte le bland alla bistra Ancelotti och Ranieri.

Risken är att Olof Mellberg får desto lättare att hålla sig för skratt nästa säsong. Jag ska inte låtsas som att jag har totalkoll på relationen Mellberg/Ferrara, men nog var han lite av Ranieris protegé när han värvades i somras och även om han gjort flera starka insatser i Juve känns Mellberg inte som någon Ferrara bygger en potentiell framtid på, nu när dessutom en ny lovande kille har skrivit på för klubben.
Därmed inte sagt att Olof inte kommer få speltid nästa säsong. En kille som så förkroppsligar Lo Stile Juventus och aldrig skulle gnälla över träsmak på avbytarbänken får sina chanser.

Kom inte och säg att det var oväntat att Claudio Ranieri får sparken från Juventus. Det har varit på g ett tag och oavgjort mot Atalanta ger inga poäng hos Fiatfolket i Turin. Enligt de senaste uppgifterna fortsätter Luciano Spalletti i Roma nästa säsong och då undrar jag om inte Ciro Ferrara helt enkelt får fortsatt förtroende hos de svartvita om nu de sista två matcherna inte går helt åt hell.

Det här med att gamla spelare tar över som tränare (Ferrara) och tvingas bänka gamla lagkamrater (Ale del Piero) är inte alltid en smärtfri historia.
Blogocalcio håller tummarna för att Ferrara är mogen uppgiften.

En som inte håller mogenhet som en dygd är Marco Materazzi. Sedan Massimo Ambrosinis subtila hälsning ’Stoppa upp er scudetto i röven’ till Inter 2007 när Milan tog hem Champions League, har MM bidat sin tid och väntat på rätt läge att hugga.
I går kom det:
’Ambrosini, i min röv finns det plats kvar’ tyckte Materazzi, Stankovic och Chivu var ett finstämt sätt att ta revansch på Milan-liraren.
– Det Ambrosini gjorde var en förolämpning, det här är bara ironi, även om det kanske inte var så elegant, förklarar Materazzi till Corren i dag.

I Milano fortsätter festen och Interfansen kan, bland mycket annat, glädjas åt att de har Serie A:s kanske bästa laghymn. Vi visste att Juventus kan ta ton, men Mourinhos mannar är inte långt efter och Pazza Inter amala (ungefär ’Älska det galna Inter’) svänger mer än det mesta i sin genre.
Nu är den här versionen inspelad före Mourinhos tid, men i väntan på en uppdaterad version konstaterar vi att Marco Materazzi sjunger med mer hjärta än gehör och att Zlatan hålls helt utanför inspelningsstudion.

Trenden är ganska tydlig tycker jag. Det är argentinarna som håller Inters musikaliska fana högst (Cambiasso freestajlar loss på eget bevåg i slutet av klippet, don’t miss).

Eller?

Så här roligt är det att vara italiensk mästare. Grattis Inter, grattis Zlatan och skål ta mig fan!

Och visst vill ni också se Massimo Moratti knyta slipsen runt huvudet och shejka loss?

Inter kan ju bli mästare redan i kväll, med eller utan kavaj, om Udinese slår Milan på hemmaplan om en liten stund.
Men José Mourinho (som tycks ha uppstått från de döda på Blogocalcios begäran) menar att matchbollen ligger hos de blåsvarta själva.
– Det är i morgon mot Siena som vi ska vinna scudetton. Om mina spelare kliver av planen utan att vara italienska mästare kommer jag säga till dem att åka hem och duscha. Då ska de inte slösa på vattnet på San Siro, säger Mou till Corriere dello sport.

Det är verkligen väldigt tyst om José Mourinho nuförtiden. Ibland måste jag logga in på Inters officiella hemsida för att se att han fortfarande jobbar där (lite som när man testringer sin mobil för att kolla efter om den slutat funka, eller om folk bara slutat höra av sig).
Mou har tydligen tagit sitt mediala kyskhetslöfte på allvar den här gången.

Carlo Ancelotti däremot har seglat upp som mannen i stormens öga.
Det började med att Milans pajas/president Silvio Berlusconi la skulden för klubbens förlorade scudetto på Ancelotti.
Direkt efteråt gick klubben ut och sa att Berlusconi blivit, eh, felciterad.
Jag hoppas att Milans sekretariat har ett färdigskrivet pressmeddelande med det budskapet, det kommer ju ganska ofta till användning med Berlusconi.
Men Carlo Ancelotti själv har inte fått något samtal från Milanbossen:
– Nej, men han har sagt till Galliani (klubbens vicepresident och vicepajas, min anm.) att det bara var påhitt, det räcker för mig.

Vi vet att Silvio Berlusconis umgängeskrets består av minderåriga, men jag hade inte riktigt klart för mig att den här tonårsmentaliteten hade smittat av sig på hela klubben. Håll med om att Milans kommunikationsstrategi känns ungefär lika sofistikerad som skvallret i uppehållsrummet på valfri högstadieskola.

Samtidigt uppkom rykten om att Ancelotti redan börjat dra upp riktlinjer för Chelsea inför nästa säsong.
Icke, säger Carlito själv till Corren:
– Det här är rena fantasifoster. Jag har varit länge i Milan och det är mycket grotteskt att tro att jag startat en kampanj för en klubb som jag inte har några som helst band till.

Dimman från gårdagens bengaler börjar skingras i Rom och kanske har även Delio Rossis tårar torkat, men jag svär på att de hysteriska biltutorna från stadens laziali hördes även när jag vaknade i morse.

Det var en fantastisk match från start i mål, det får vi allt säga. Tifot, cigarrlukten, bleckblåsorkestern.
Stämningen, inramningen, utförandet.
Det höll för övrigt på att inte bli någon match för egen del. När jag ringde för att bekräfta min ackreditering sa Lazio-folket att det egentligen var fullt, men att de jobbade på saken.
När jag slagit mig ner på Olimpicos pressläktare timmarna senare och frågar min bänkgranne
vilken tidning han jobbar för får jag svaret: ’Ingen alls, men min syster jobbar på en radiokanal, så hon fixade in mig.’
Rom var det ja.

Slutligen hoppas jag att gårdagens superman Nestor Fernando Muslera fått i alla fall några timmars sömn. Han har tagit över som Lazios förstaslips lite i skymundan den här säsongen, men insatser som den i går lär få de stora elefanterna att höra av sig.

Lite sämre mår nog Antonio Cassano. Han duckade alla frågor i mixade zonen i natt (Olimpico är väl inte heller hans favoritarena om vi säger så) och skyndade till spelarbussen. Det var väl inte läge att inta Roms nattliv och lägga till nya nummer på den digra listan av erövringar, om ni missförstår mig rätt.
Det måste vara svårt att inte få lägga händerna på trofén, när man har vanan inne.
Att bränna en straff framför Marcello Lippi är ingen höjdare, men Cassano kommer att få sina chanser i landslaget vad det lider. Opinionen är för stark och Lippi för smart för att placera Fantantonio i Pär Zetterberg-facket om han fortsätter att glänsa nästa säsong.

Lippi satt för övrigt i telefon under förlängningen i går. Jag fattar att man kan bli lite blasé när man upplevt de stora matcherna, men vem i hela världen tänker ’Nu skulle det vara schyst att snacka lite skit med Marcello’ just då?
Det är väl dessvärre en fråga som vi aldrig kommer att få svar på.

Dra mig långsamt baklänges.
Det här var ett italienskt drama utöver det vanliga.

Så här såg spektaklet ut från pressläktaren några minuter efter att saken var klar. Behöver jag tillägga att de flesta journalister sjöng sig hesa på Laziosången och att min bänkgranne omfamnade mig faderligt när segern var ett faktum (Herregud, vi hade ju känt varandra i 120 minuter plus halvtidsvila och straffläggning)?

Som vanligt är det först i efterhand som det logiska mönstret kring ett straffavgörande uppdagas.

Antonio Cassano sumpar sin straff. Han gör det för att han har 120 minuters oförlöst talang och energi i fötterna. Han gör det för att hans nemesis (en av dem i alla fall) Marcello Lippi sitter på läktaren och skärskådar honom.
Tommaso Rocchi prickar insida stolpe och ut. Han gör det för att han förtvivlat och krampaktigt vill visa Delio Rossi att han gör fel fel fel som bänkar sin lagkapten.
Ousmane Dabo sätter den avgörande. Han gör det för att han växer matchen igenom i ett Lazio som i övrigt ligger som en liten trött pöl av svett på Olimpicos gräsmatta redan när övertidens första 15 minuter är slut.

Fernando Muslera såg ut som att fan flugit i honom när han gick fram till målburen för att kicka igång dramat. Killen är 23 år, han har ett ansikte som en fjortonåring, men vid halv tolv-tiden i går kväll såg han ut som en man som bjuder barn på lösgodis för att lura med dem in i skogen.
Han såg, med andra ord, jävligt läskig ut.
Hade jag varit hans lagkamrat hade jag inte ens vågat fram och önska lycka till.

– Om vi vinner kommer vi till paradiset, om vi förlorar hamnar vi i helvetet.
Så lyser Lazio-tränaren Delio Rossis analys inför finalen i Coppa Italia.
Han hade ju kunnat konstatera att det är en bedrift bara att ha slagit ut Juventus i ett dubbelmöte, men Rossi jobbar inte med nyanser just nu.
Och eftersom hans jobb står på spel här är det väl lika bra att piska upp stämningen ordentligt.

Röster av missnöje höjs över att Lazio får spela final på hemmaplan, bara för att man råkar vara ett Rom-lag.
Walter Mazzarri tar upp saken på sitt sätt i Gazzettan:
– Många tycker att matchen borde flyttas till neutral mark och jag tror att det skulle vara bättre. Jag säger det inte för att ha ett alibi om vi förlorar. Men vi har dessutom bara haft två och en halv träningar på oss att förbereda oss inför matchen.

Det är vad jag kallar en helgardering.

Sampdoria-tränaren riskerar för övrigt jobbet även han. Det är matchen i matchen, mina vänner.

Jaha, det verkar ju bli riktigt trångt med svenskar här i höst om man får tro drevet.
Zlatan blir kvar, Moratti är lugnare än svensk fil. Rasmus Bengtsson är under översyn av Lazio och samma klubb går i giftastankar med Markus Rosenberg.
Vi ser helt enkelt en släng av ett Skåne-virus i Italien just nu. Zlatan har krattat upp gruset. Övriga blir guilty by association.

Snart får väl Italien rent av upp ögonen för Henrik Larsson.

Annars börjar det ju lukta Champions League-final här i Rom, men före dess finalen i italienska cupen som jag för egen del går igång på.
Dels för att jag inte sett Cassano och kompani live någon gång i år, dels för att jag följt Lazio ganska nära och sett skillnaderna i skärpa när det vankas cupspel jämfört med ligamatch.
Ett Liverpool i det lilla, kan vi säga.
Lazio har tre förluster i rad i ligan, men slog ut Juventus på bortaplan i semifinalen häromveckan. Sampdoria slog Reggina med 5–0 senast, men har innan dess inte vunnit en match i ligan på nära en månad.

Delio Rossi kan behöva ta hem finalsegern för att rädda sitt skinn – och jobb – till nästa säsong.
Annars kanske Sven-Göran Eriksson står där på Formello och håller i trådarna igen. Med Tord Grip på ena axeln och Hasse Backe på den andra.
Vilken svenskfest det skulle kunna bli.