Dimman från gårdagens bengaler börjar skingras i Rom och kanske har även Delio Rossis tårar torkat, men jag svär på att de hysteriska biltutorna från stadens laziali hördes även när jag vaknade i morse.

Det var en fantastisk match från start i mål, det får vi allt säga. Tifot, cigarrlukten, bleckblåsorkestern.
Stämningen, inramningen, utförandet.
Det höll för övrigt på att inte bli någon match för egen del. När jag ringde för att bekräfta min ackreditering sa Lazio-folket att det egentligen var fullt, men att de jobbade på saken.
När jag slagit mig ner på Olimpicos pressläktare timmarna senare och frågar min bänkgranne
vilken tidning han jobbar för får jag svaret: ’Ingen alls, men min syster jobbar på en radiokanal, så hon fixade in mig.’
Rom var det ja.

Slutligen hoppas jag att gårdagens superman Nestor Fernando Muslera fått i alla fall några timmars sömn. Han har tagit över som Lazios förstaslips lite i skymundan den här säsongen, men insatser som den i går lär få de stora elefanterna att höra av sig.

Lite sämre mår nog Antonio Cassano. Han duckade alla frågor i mixade zonen i natt (Olimpico är väl inte heller hans favoritarena om vi säger så) och skyndade till spelarbussen. Det var väl inte läge att inta Roms nattliv och lägga till nya nummer på den digra listan av erövringar, om ni missförstår mig rätt.
Det måste vara svårt att inte få lägga händerna på trofén, när man har vanan inne.
Att bränna en straff framför Marcello Lippi är ingen höjdare, men Cassano kommer att få sina chanser i landslaget vad det lider. Opinionen är för stark och Lippi för smart för att placera Fantantonio i Pär Zetterberg-facket om han fortsätter att glänsa nästa säsong.

Lippi satt för övrigt i telefon under förlängningen i går. Jag fattar att man kan bli lite blasé när man upplevt de stora matcherna, men vem i hela världen tänker ’Nu skulle det vara schyst att snacka lite skit med Marcello’ just då?
Det är väl dessvärre en fråga som vi aldrig kommer att få svar på.

Dra mig långsamt baklänges.
Det här var ett italienskt drama utöver det vanliga.

Så här såg spektaklet ut från pressläktaren några minuter efter att saken var klar. Behöver jag tillägga att de flesta journalister sjöng sig hesa på Laziosången och att min bänkgranne omfamnade mig faderligt när segern var ett faktum (Herregud, vi hade ju känt varandra i 120 minuter plus halvtidsvila och straffläggning)?

Som vanligt är det först i efterhand som det logiska mönstret kring ett straffavgörande uppdagas.

Antonio Cassano sumpar sin straff. Han gör det för att han har 120 minuters oförlöst talang och energi i fötterna. Han gör det för att hans nemesis (en av dem i alla fall) Marcello Lippi sitter på läktaren och skärskådar honom.
Tommaso Rocchi prickar insida stolpe och ut. Han gör det för att han förtvivlat och krampaktigt vill visa Delio Rossi att han gör fel fel fel som bänkar sin lagkapten.
Ousmane Dabo sätter den avgörande. Han gör det för att han växer matchen igenom i ett Lazio som i övrigt ligger som en liten trött pöl av svett på Olimpicos gräsmatta redan när övertidens första 15 minuter är slut.

Fernando Muslera såg ut som att fan flugit i honom när han gick fram till målburen för att kicka igång dramat. Killen är 23 år, han har ett ansikte som en fjortonåring, men vid halv tolv-tiden i går kväll såg han ut som en man som bjuder barn på lösgodis för att lura med dem in i skogen.
Han såg, med andra ord, jävligt läskig ut.
Hade jag varit hans lagkamrat hade jag inte ens vågat fram och önska lycka till.