José María del Nido har dragit ihop ett rebellmöte i bästa upprorsanda efter Real och Barças respektive manglingar i första omgången.
Har ni läsglasögonen på kan ni möjligen tyda en kartläggning av fördelningen av tv-pengar i samtliga stora ligor i Europa (minus Italien, där går pengarna oavkortat till Silvio).
Det är ju inte som att Robin Hood har haft vägarna förbi Spanien på länge.

Hur kan då la liga se så abnormt snedfördelad ut jämfört med övriga? För att de två tunga elefanterna har ganska mycket att sätta emot i den här typen av förhandling förstås.
Jag tänker:
Klubb 3-20 i tabellen: ”Nu får det vara nog!”
Klubb 1–2 i tabellen: ”Vad sött av er, men då kanske vi bara tar och startar en Europaliga på en gång så är saken löst en gång för alla”

Utöver Jorge Valdano, som lämpligt nog ändrat sig i frågan sedan han lämnade Real Mourinho, är det så tyst från Barcelona och Real Madrids sida att man hade hört Pep Guardiola hosta hela vägen till huvudstaden. 

Inte så konstigt, tycker ni, man vårdar ju sina intressen?
Kanske det, säger jag, men vem vinner egentligen på resultat som de i förra helgen (förutom alla livebettare som spelar på fantasiresultat som allt oftare slår in i Spanien)?

Annars är Neymar-såpan lite av den mest underhållande just nu, inte sant? Antingen underskattar Santos president Luis Álvaro de Oliveira sociala medier och snabba webbnyheter eller så tyckte han bara att hans uttalande hos radio Rac 1 i går kväll om att Neymar är närmare Barcelona än Real Madrid behövde kryddas några minuter senare i radio Marca med en dementi.

Ett nej är inte alltid ett nej. Foto: Mundo Deportivo

Ni frågar mig hur jag skulle värdera Neymar i la liga. Förutom gårdagens brassematch mot Ghana har jag inte sett mycket mer av honom än de Youtube-klipp som ni också dreglat till.
Jag konstaterar dock att Neymar har två attribut som generellt är oumbärliga för brassesuccé i Europa:
* En avkomma innan tonåren är över
* En stabil frisyr

Om vi var oroliga hur Digeo Forlán skulle klara flytten till Italien med alla divorna kan vi andas ut och vara lugna på den fronten. Forlán gör i det närmaste en Ibrahimovicsk sorti när han avtackar sin förre tränare:
– Han är en señor som haft problem i alla lag han tränat. Alla vet vem som är Quique och vem som är Forlán. 

Allt är inte tillåtet bara för att man är en superstjärna.
CR9 får inte vara med sitt Portugal när man säkrar play off-platsen till VM mot Ris à la Malta i kväll. Han får inte ens sitta på läktaren och titta. Real Madrids läkarteam har lackat ur på förbundskaptenen Carlos Quieroz som matchade Ronnie mot Ungern, trots att hans stukning inte var riktigt läkt.
Vad det betyder i ett större landslag-kontra-klubblagsammanhang får ni fråga Erik Nivå om, det är en av hans absoluta käpphästar, men för en gångs skull tycker jag lite synd om Ronaldo. Jag unnar även osnutna mångmiljonärer under 25 att fira en VM-biljett och att han hamnat i kläm i ett betydligt större maktspel är inte Cristianos eget fel.
Kanske får vi höra honom gråta ut i morgondagens spanska tidningar? Han har ju haft synpunkter på den moderna fotbollen och dess konsekvenser förut, även om han inte verkar odelat negativt inställd till sakernas tillstånd.

Hur som. Dygnets fotbollshöjdpunkt är ändå Uruguay – Argentina om ni frågar mig, och det gör ni ju indirekt.
Vi har redan skrapat lite på ytan vad det gäller relationen Forlan – Sergio Agüero. Ni vet också att den sistnämnde har tagit sängvägen in i familjen Maradona. Lägg därtill mötet Diego – Dieguito så har vi en del att se fram emot.
Diego den (aningen) yngre var en av Maradonas sparringpartners när han skulle kicka sig i form för VM i USA 1994. De två spelade spontanfotboll ihop i Montevideo-förorten Carrasco under ett par veckor sommaren innan turneringen.
– Min son spelade alltid i Maradonas lag och de gjorde massor med mål tillsammans, säger pappa Pablo Forlan till Marca i dag.

Diego Forlan var 14 år gammal, och redan då en stor talang, och han hade vett nog att alltid dra på sig en Boca Juniors-tröja när det var dags för fotbollspass med sin idol.
Diegos storebror, som praktiskt nog också heter Pablo, var även han med när det begav sig.

 Diego och Diego och så Pablo och Pablo. Foto: Marca

Man förstår hur stort detta ögonblick var i familjen Forlans liv när man ser vilken typ av fotogeniskt ögonblick pappa Pablo är beredd att dela med resten av världen.