Nu när vi låtit den nya världsordningen sjunka in är det hög tid att samla ihop smulorna från gårdagen.
Det finns många sätt att värdera mål rent estetiskt, men för egen del håller jag den nästintill barnförbjudna typen som Giuseppe Rossi bombade in på Espanyol i går ett av årets absolut snyggaste i la liga.
Rossi har en delikat bollbehandling och förstatouch, men ibland känner jag att han är lite för light för att riktigt hävda sig i de stora sammanhangen. Gårdagens pärla – not so very light.

Cornellà-El Prat fick skåda säsongens andra hemmaförlust i går, men det är en arena som andas framtidstro, hopp och en massa kärlek till sina spelare, på ett sånt där sammansvetsat sätt som bara ett lag som opererar i skuggan av en gigant kan göra. Los pericos jabbar upp en hemmastämning som Camp Nou, som tar in en sisådär 60 000 fler åskådare, inte kan mäta sig med. Faktiskt.

Som väntat tävlar spelare och ledare från Barcelona och Real Madrid om att hävda att ligan inte alls är avgjord i dag. Jag nöjer mig med att konstatera att några krav på José Mourinhos avhopp inte rests från någon instans av vikt i dag, jämfört med förra året då Real aldrig var mer än fem poäng bakom katalanerna under hela säsongen och att det ändå ropades på en ersättare till Manuel Pellegrini från senhöst och framåt.
Då hade han ”bara” förlorat ett ganska jämnt Clásico på Camp Nou med 1–0. Det säger väl något om tilltron till portugisen och, kanske ännu mer, något om att det inte finns några goda alternativ att ta till.

La liga är världens bästa mest ojämna liga. Visst, Premier League har sina big four, Bundesliga har just i år en fullkomlig superdominant i Borussia Dortmund, Serie A har Zlatan Ibrahimovic. Men ingen av dem lider just nu av samma förutsägbarhet som den spanska och det är ett problem som ekonomiska världskriser och likviditetsproblem inte kunnat rå på, om ni missförstår mig rätt. Det är, i ärlighetens namn, inte särskilt smickrande för någon och inte ens FC Barcelona vinner på sin överlägsenhet, även om tröjförsäljningen i Asien säkerligen går ganska bra just nu.

Som om detta inte vore nog skakas Real Madrid i dag av avslöjandet om hur lömska nordiska aktörer dammsuger klubben på unga talanger. Samtidigt kan man inte blunda för det uppenbara. Hade jag varit José, Raúl eller Javi hade jag också vägt in livskvalité och förströelse utanför fotbollen i valet av klubb.
Can’t really blame them, can you? 

 Jag går och fiskar.

Barcelona laddade för morgondagens klubbfest, a.k.a Guldbollengalan Galore, på ett inte helt oävet sätt i La Coruña, där i alla fall två av guldgossarna själva fick visa varför de är nominerade.
Jag tycker ändå lite synd om Eric Abidal som av bara farten slog in sitt andra mål för klubben i går, men blev avblåst för offside.
I dag fick de ett kungligt mottagande på den öppna träningen på Mini Estadi bredvid Camp Nou och jag kan känna att om 15 000 människor hälsar en med applåder en vanlig dag på kontoret så är det kanske inte så svårt att vara bra på sitt jobb.

Frédéric Kanouté var bra på sitt jobb i går också.

Anyhoo, vi är ju i Madrid, där José Mourinho tvingas sätta Karim Benzema på ett hyfsat prov mot Villarreal, mest eftersom han inte har så många alternativ. På bänken sitter Kaká som ende anfallare och frågan är om Florentino Perez är disciplinerad nog att hålla i plånboken, eller om han ger efter för Mous inte så hemliga önskemål och handlar en striker i veckan som kommer.
Villarreal är i fin form, men för egen del tror jag att Marchena, Nilmar och Senna hade behövts för att den gula ubåten skulle kunna ställa till trubbel Real. 
Stämningen hos tabelltrean är ändå optimistisk. ”En bra dag för en liten överraskning” twittrar Gonzalo Rodríguez och mannen, kvinnan och hunden på gatan i Madrid tycks överens om att det kommer att bli åka av för de vita på Bernabéu i kväll.
Giuseppe Rossi är i fantastisk form och kommer till huvudstaden som klubbens mesta målgörare någonsin. Med sina två pärlor i spanska cupen i veckan gick han om Diego Forlán som tidigare hade rekordet när han hängde mål 60 och 61 i Villarreal.
Jag hängde ju själv loss lite med Rossi innan jul och pratade om gli azzurri, Sopranos och varför han blivit bättre på fotboll sedan hans pappa dog förra året.

Villarreal är en stor klubb i en liten skrud, och har typ samma bemanning på sin pressavdelning som en genomsnittlig allsvensk klubb, men det hindrade dem inte från att skicka årets roligaste julkort till sina supportar.

 O sole mio.

Real Madrid har en presstab på säkert 15 pers, men lyckades inte sätta ihop något mer spektakulärt än det här inför jul.
Upplys mig gärna om det är något jag missat, men tycks inte Cristiano Ronaldo ha en väldigt egen humor?

Atlético Madrid har inte slagit Real sedan Raúl González just blivit byxmyndig och ni kan gissa om los Colchoneros tackade fru Fortuna när de får möta storebror i spanska cupens kvartsfinal.
Ni får gissa alltså, jag vet inte hur de ser på det än, men jag i Madrid för att höra efter. Och för att jobba lite.
På söndag ska Mous mannar ut på Bernabéu och ta emot en svårsänkbar gul ubåt och det med Pepe och Pipíta på skadelistan. Gonzalo Higuaín ska opereras i Chicago på tisdag och var väl lite skakig så där som man kan vara och ville helst ha mamma vid sin sida (han är bara 23 år gammal och det är för övrigt en inställning vi aldrig ifrågasätter på bloggen).
Men medan Higge har ett franskt pass som förenklar inresa i the US of A betydligt är hans päron hänvisade till den vanliga byråkratiska diplomatin, som inte behagar dela ut inresevisum hur som helst.
Real-anfallaren får helt enkelt klara sig själv under ingreppet.

Även om Villarreal imponerande vände ett 0–2-underläge, med en Giuseppe Rossi i storform (den enda form han besitter i år) lagom till mötet med Real Madrid på söndag så måste jag få berömma Almería, där Henok Goitom för tillfället frusit fast på bänken, för bedriften att komma till Mallorca med 4–3 från första mötet och upprepa siffrorna på Mallis, där hemmalaget brukar vara löjligt svåra att göra mål på. 4–0 i paus fick Michael Laudrup att tappa det lite.

– Med all respekt, man får inte släppa in åtta mål på Almería på två matcher, frustade dansken efter matchen och det är väl inte ett helt oseedat tips att Laudrup byter arbetsgivare ganska snart.

En som gjort just det och skrivit på för Valencia är den franske halvguden/försvararen Adil Rami.
Rami har fler strängar på sin tvättbräda än bara fotboll och bjussar fotbollsspanien på en ganska oväntad och högst välkommen nakenchock.

Och ja, om ni har målsmans underskrift får ni titta på bakom kameran-klippet också.

Villarreal ska i detta nu kliva ut på Coliseum Alfonso Pérez mot ett Getafe som kommit någorlunda på rätt köl, för att tillfälligt äta upp lite av avståndet upp till Real Madrid.

Att en stad med 49 000 invånare kan ha ett gäng på topp tre i la liga har vi redan förbluffats av några gånger de senaste året, men att Villarreal ändå håller så pass jämna steg med de två giganterna i år (fem och sex poäng bakom är det nya ”jämna steg”, det förstår ni) är imponerande.
Ett av Spaniens cleanaste anfallspar ligger bakom en hel del av framgången i år, men i dag får Nilmar klara sig utan sin lekkamrat Giuseppe Rossi som är avstängd efter lite för många gula kort.
Tråkigt för Beppe, men desto roligare för mig, som fick snacka loss med honom efter träningen i går.
– Jag hatar att sitta på läktaren och kolla när de andra spelar. Det är det värsta som finns, förklarade Rossi som ändå var nöjd med livet eftersom det snart är jul och då får han åka hem till New Jersey och äta kalkon med ”la famiglia”.

Rossis föräldrar immigrerade från Italien som unga och är ju inte ensamma italoamerikaner i området.
Efter intervjun var jag tvungen att komma ut med vad jag tänkt på hela tiden; att Giuseppe Rossi låter som en medlem i Sopranos-klanen som kommit på avvägar.
– Jag vet, jag brukar få höra det, att jag är Tony Sopranos son. Det är mycket som är inspelat precis därifrån jag kommer. Jag känner han i hästsvans också, berättade Giuseppe, som personligen tycker att Sopranos var riktigt bra i början med att det tappade en smula på slutet.

Jag kom inte på vem han i hästsvans är, men mörkade. Någon Sopranos die hard där ute som kan hjälpa mig?

Under fotosessionen efter vår intervjutid (läs: efter intervjun när jag tryckte min kamera i händerna på första bästa passerande vaktmästare utanför omklädningsrummet på Madrigal-stadion) bad jag Rossi dra någon replik från serien. 
– Paulie, what the hell you doin’?! svarade Giuseppe Rossi med inlevelse och som om han aldrig gjort annat än hänga på Tony Sopranos strippklubb och skälla ut sina maffiabröder över en whiskey.

Giuseppe Rossi – en man med många talanger.  

Laporta-gate rullar på men det spelas ju också fotboll i Spanien och jag hoppas att ni kollade in Den Gula Ubåtens uppvisning mot Atlético Madrid i går.
Sergio Agüero surnade till och tyckte att domaren blåste Atléti på två straffar (’blåste’ som i ’blåste inte’, alltså) och visst hade Kun rätt minst en gång, men det förhindrar ju inte att Giuseppe Rossi dansade loss rejält i offensivt straffområde vid 2-0-målet.

Villarreal gör sin bästa säsongsinledning någonsin (de hade aldrig ens varit i ledningen i la ligatabellen före i år) och Rossi ser en sprikrak utvecklingskurva, på planen så klart, men kanske framför allt inom de sociala medierna, där han utmanar klubbens brassar på att röra på höfterna och vill ha er dom.

 Beppe begging for it.

Det blev stökigt i Italien i går kväll, det såg ni?
Vårt nya Tweetheart Giuseppe Rossi till exempel hade riktigt svårt att sova efteråt.