Oj oj oj.
Om jag hör rätt nu så hör jag ett Santiago Bernabéu vissla ut sina lirare. Det borde de verkligen inte göra. Real Madrid – Valencia var en riktigt riktigt bra fotbollsmatch från början till slut.
– Den här matchen förtjänar ett mål, tyckte pappa på påskbesök.
– Icke, la liga mår bra av lite 0–0-matcher med intensitet ibland, tyckte hans dotter, a.k.a. Juanita.

Vi kan prata om Tino Costas heroiska 90 minuter i Madrid, vi kan prata om Iker Casillas räddningar och vi kan prata om Cristiano Ronaldos träkänningar bakom och bredvid Guaita i Valencias mål. Vi kan väl prata om det mesta egentligen, om prata är er grej, min grej är mest att konstatera att vi har en livs levande liga och det kan ingen ta ifrån oss. Ingen.

Jag fläkte eventuellt ut mig en aning för ett par veckor sedan och sa att den här ligan var vunnen för Real Madrid. Jag gjorde inte det för att jag sitter på några hemligheter som ni inte gör, mer än att jag tänker att tio poäng tio omgångar från slutet är ett nästintill ointagbart avstånd i la liga. Det är cirkus en poäng per omgång och det har jag svårt att se José Mourinho släppa ifrån sig. Eller hade.

Nu har vi den tabell vi förtjänar. Real Madrid måste ta poäng i el Clásico för att vara säkra på att ta hem den här titeln och det ska bli ett sant nöje att se dem komma till Camp Nou och spela för oavgjort om ett par veckor.

Valencia ändå. På väldigt många möten hade de tagit väldigt många nästansegrar och -poäng på Barça och Real, men i årets liga har de faktiskt ett kryss mot de båda och Unai Emerys gäng har alla skäl att tro på vidare liv i Europa League efter att ha skickat AZ Elm Alkmaar ur turneringen och möjligen också ha haft en fot med i avgörandet av la liga i år.

Och så några snabba.

Levantísimo. Vilket obeskrivligt fantastisk bonnagäng. Som Kalmar FF men med charm.
Osaunsa. Vilken jävulsk genomklappning. Har Andrés Fernández trillat ur the zen zone? 

José Manuel Pinto var snabb med att fota och klippa och klistra ihop några Twitter-meddelanden från Barcelonas lagmiddag hemma hos Eric Abidal, innan vad som ska vara dagen då han genomgår sin njurlevertransplantation.
Pinto hade missat att detta var hemlig information och tog bort sina meddelanden från det sociala nätverket ganska snabbt, men inte snabbt nog för att folk och fä och tidningar skulle fatta grejen.

Det börjar onekligen bli lite vardag, det här med Real Madrid mot Barcelona, men innan vi börjar gäspa i kapp över överflödets förbannelse ska vi ha klart för oss att det är världens största ligamatch just nu vi har att göra med och därför tänker jag kicka i gång ert engagemang här och nu.

Eller så låter jag en vän sköta jobbet, för Guti gjorde ett litet inspirationsbesök på Valdebebas i går och han tog sin nya skäggväxt med sig.

Och om det av någon anledning inte skulle få fart på marängerna så kanske det faktum att man bara har en seger på de senaste nio försöken mot Barça göra det.
Jag tänker så här: Real Madrid är ett aningen hungrigare lag än Barcelona i år. Det är fullkomligt naturligt, med den fantastiska framgångssaga som los culés har i bagaget. Real Madrid vill förtvivlat gärna lägga vantarna på den där ligatiteln och därför slarvar man bort väldigt få poäng på halvstora bortaarenor i Zaragoza eller på Mallis.

Men. Barcelona är ett aningen bättre lag i år (också) och när tändningen ligger på dryga hundra procent, och det gör den alltid när man möter Real Madrid, slarvar man bort väldigt få poäng.

Detta är alltså min ringa mening.

Det må vara nionde mötet på ett och ett halvt år lagen emellan, men det är det 28:e mötet mellan homiesarna Iker Casillas och Xavi Hernández. De gjorde för övrigt båda två sin Clásico-debut i samma match, den 26 februari 2000 som Real Madrid vann med 3–0, men därefter har Xavi dragit ifrån med 12 vinster, mot Ikers åtta och sen får ni själva räkna ut hur många matcher som blivit oavgjorda (och gärna berätta för mig i kommentatorsfältet, matte var aldrig min bästa gren).
Däremot kan jag tala om för er att om Barcelona vinner i kväll är vi uppe i oavgjort i Klassikerna, eftersom det i ett historiskt perspektiv inför matchen står 86–85 till Real Madrid (för helt borta i matte var jag inte heller).

Och ändå. Det bästa med Barcelonas cupmatcher är ju att José Manuel Pinto står i mål.
– Pinto kommer att få förtroendet. Dels för att han är en bra målvakt, men också för att om jag hade petat honom hade jag svikit både honom och mig själv, filosoferade Pep G på gårdagens presskonferens.
Pinto gör sin (vad det verkar) näst sista säsong som andreslips i Barça och med det menar jag inte att han blir förstekeeper nästa år, utan att han drar vidare på livets resa. Jag är osäker på vad Barças filantrop tänkt sig men jag vet att han har en liten väckelserörelse som inte alls har med fotboll att göra.
Jag ska inte påstå att jag förstår exakt vad hans WMakinaciones imperium går ut på, men det är någon form av cyberteam som kommer med livsråd med mycket himmel- och jordmetaforer, ordnar hip hop-läger för ungdomar och delar ut klistermärken till folk som kan sprida deras budskap. Och där får man säga att Pinto, som skriver under pseudonym eller i alla fall gjorde tills Dani Alves outade honom för ett tag sedan, i kraft av sitt yrke är ganska så well connected.

Och eftersom jag själv haft Twitter-fasta i några dagar kan jag inte lova att måttfullhet kommer bli mitt ledord under kvällen.

Det är EM-lottningsdags och eventuella europaallianser ska knytas mellan journalisterna.
Det här är en dag då utlandskorrespondenter är kårens kanske mest eftersökta och i dag har jag har typ fyra ”om vi kommer i samma grupp som Sverige kan vi ringa dig då?”-samtal utlovade till radio och tv i olika Medelhavsländer. 
Det enda som stör mig är att inga tyska radiokanaler hört av sig. Tydligen tror de inte att en treveckorsnybörjarkurs i Berlin i somras räcker för att jag ska prata löst och ledigt om Kim Källströms vänsterfot och hur Daniel Majstorovic ska sätta stopp för Miroslav Klose i tysk direktsändning.

Men vad som än händer kommer jag finnas med i den här sändningen och prata om reaktionerna i Spanien efter dagens tomboladragning. Det vore synd att säga att spanjorerna bävar för något motstånd. Det är ioförsig synd att påstå att det är en särskilt het potatis alls just här. Katalonien har sitt Barça och landslaget bryr de sig max om när de gått vidare ur gruppen i EM-slutspelet.

Desto mer bryr vi oss om nästa helgs omgång i la liga, då säsongens första Clásico ska smällas av på Bernabéustadion. Gerard Piqué får spela, det såg ni, och frågan är om Pep Guardiola först kommer riva av ännu en nybildad startelva i morgon mot Levante för att bestämma sig för vilka som ska få äran mot Real Madrid. På säsongens 23 matcher har Guardiola startat med smått ofattbara 23 olika elvor. 

Det är dubbelt Barcelona/Valencia i helgen, när Espanyol får ta sig an Valencia på Mestalla. Vid tre poäng mot Espanyol fortsätter Valencia att skugga Barcelona i tabellen och det mår både Leo Messi, la liga och undertecknad bra av.
En som gissningsvis inte mår så bra är Espanyols Romaric, som kom för sent till träningen i onsdags, blev hemskickad av Mauricio Pochettino och sedan straffats med att bara få träna med lagets skadade spelare. Men det var inte slut där, Romaric blev också kickad ut truppen som möter Valencia i helgen och måste dessutom dyka upp och köra egna pass på träningsanläggningen på söndag och måndag när resten av laget är ledigt.

DÅ tänker Pochettino att budskapet kanske har gått in.

Espanyols andre afrikan, Idriss Kameni, har i år också hamnat i rejäl onåd hos Pochettino och sitter så långt in i frysboxen att han inte gjort en match ens som avbytare under hösten, trots storspel de senaste säsongerna. 

 Äh.

Real Madrid framstår som små favoriter inför nästa helgs jätteclash, men Iker Casillas lillebror Unai håller inte blodsbanden först.
– Jag gillar att titta på Real, men jag är Barçasupporter och det gömmer jag inte, säger Unai som framhåller Iker som en ödmjuk person. Men inte bara:
– Han är också väldigt tankspridd och glömsk, framför allt när jag ber honom fixa en tröja av någon annan spelare till mig, säger Unai till radiostationen Cope.

 Lill-Casillas Unai. I oklart tröja. Foto: Marca

Nej, nu åker vi till Kiev en stund.

Det är inte mycket som inte sagts om onsdagens tyngdarmöte i Milano, men desto mer om den här målperversa tillställningen.

Roberto Soldado var het redan i förra årets Champions League, och på 15 matcher med Real Madrid och Valencia har han satt tolv strutar, och är dessutom på väg att krossa Juan Sánchez gamla målrekord för Los Che i turneringen.

 Foto: Súperdeporte

Jag är väldigt förtjust i den här upplagan av Valencia, det har ni möjligen noterat. Det är en sak att göra en stormatch mot Barcelona fast man sålt av precis alla världsstjärnor och landslagsspelare som klubben producerat de senaste åren. Det är en annan sak att dessutom både ge Real Madrid en jättematch på hemmaplan och sedan hämta upp ett jobbigt CL-läge till ett deträckermedoavgjortpåstamfordbridge-läge.
Därmed inte sagt att jag vet vad hela laget sysslar med.

 
Är det något ni vill dela med er av till resten av klassen?

Oavgjort borta mot Chelsea blir svårt, inte minst när André Villas-Boas överlevnad står på spel, men 0–0 står det å andra sidan när machen börjar. 

Det är ioförsig en sak som vi inte pratat om när det gäller matchen i Milano och det är att Gerard Piqué var bänkad. Inte skadad, inte avstängd. Bänkad. Och det i en jättematch,
Pep Guardiola viftade bort saken med ett:
– Jag kan inte hålla på och motivera för er varenda gång en spelare är utanför startelvan.

Men faktum är att Piqué inte spelat mer än 25 procent av Barcelonas matcher i år, i första hand på grund av två skador, och att han, tillsammans med alla andra lirare utom Leo Messi och Víctor Valdés har bänkats på taktiska grunder i år.
Från FC Barcelonas (uppenbarligen inte så) slutna rum läcks det att Pep inte är nöjd med Gerard Piqués attityd på slutet, han tycker helt enkelt inte att mittbacken är helt seriös i sina åtaganden och är det något jag lärt mig om Pep Guardiola så är det att han vill ha seriösa, på gränsen till dödsallvarliga, lirare på plan. Annars hade väl Seydou Keita inte varit kvar så länge i klubben.
Att Pep petade Piqué i en ligamatch tidigare i höst på grund av bristande disciplin (minns inte vilken, men det gör ju ni i kommentatorsfältet om jag känner er rätt) är väl en sak, men att han offrar honom mot självaste Milan är en annan historia, säger jag. Att det inte skulle finnas plats för en Gerard Piqué i form i en 3–4–3-uppställning köper jag faktiskt inte. Jag menar, det enda i försvarsväg han var intresserad av att ställa på planen i onsdags var ju mittbackar.

 Disciplinproblem? Foto: Twitter

Iker Casillas jämrade sig förra året över att Ballon d’Or inte tilldelades en spanjor, när man ändå vann VM och allt. Den här gången kommer han själv bidra till det, om det går som alla tror och Lionel Messi får sin tredje raka sko. Casillas har varit i princip fläckfri i Real Madrid i år. Jag vill påstå att det här är hans största blunder för säsongen.

Sevillas tränare Marcelino testar nya grepp inför helgens match borta mot Zaragoza. Eller så laddar bara Frédéric Kanouté för en tränarkarriär i nästa liv.

Den här lilla nyheten bjuder ju på hur svindlande tänk om-tankar som helst. Jag är inte en man av stora ord (jag är framför allt inte man) men jag vill nog påstå att med José Mourinho i Barcelona hade min vardag sett väldigt annorlunda ut.

Snart ska vi grotta ner oss i Madridderbyt, men visst låter vi den här fredagseftermiddagen komma emellan först?

Efter vad som känns som ett gigantiskt landslagsupphåll har la liga kickat i gång igen och Borja Valero har dragit in första målet på ett allt mer krisande Real Betis.
I Barcelona kliver en lite irriterad Josep Guardiola ut på Camp Nou med förhoppningen att äta upp lite avstånd till Real Madrid mot Zaragoza som inte vunnit på Camp Nou på 46 år.

På gårdagens presskonferens fick han så mycket frågor om Leo Messi att Pep tröttnade och började ställa frågor tillbaka till journalisterna.
– Vill ni inte att Leo ska spela, eller vad? Utan Leo har vi större chans att inte vinna, dundrade Guardiola lite lagom subtilt.

Messi startar i kväll, men David Villa, som gjort sin målmässigt sämsta säsongsinledning på fem år, börjar på bänken och snart pratar vi väl om Zlatan-faktorn i Barça igen.
Andrés Iniesta-faktorn ska aldrig underskattas och i kväll startar även Andy på bänken. Då har han ändå laddat för match med ett litet ”ååååh”-inlägg på Twitter.

Hej alla, har just kommit hem från att ha varit med Anna på Valerias simskola 🙂 !! Och nu… (hem, för er som inte såg länken som jag klippte bort)

Nu tänker ni att det här barnet är ju inte ett år gammalt, hon kan väl inte lära sig simma än?
Jag säger: det här är Andrés Iniestas unge, vad skulle inte vara möjligt?
Fast det kan ju röra sig om babysim så klart. Jag får kolla och återkomma i ämnet.

Spanska barcelonavänliga sajter har också gått lite bananas över en bild klubben publicerat från Pep Guardiolas kontor ute på träningsanläggningen, eftersom man får en inblick i vilka böcker och tidningar Guardiola läser. 
Det är en ganska väntad småpretentiös samling av ledarskapsböcker, lite katalansk lokalpropaganda, kreddiga romaner och en portugisisk bok om fotbollsfilosofi (på originalspråk, vad annars?).

Jag tycker det känns så där genuint, bilden kommer ändå från klubben själv och jag hade också röjt undan Se och Hör och senaste Dan Brown-deckaren från bordet innan jag blev förevigad för omvärlden om jag tränade Barcelona (och även om jag inte gjorde det).

Men vi är ju i Valencia i kväll, för det är här som omgångens, och en av hela säsongens, tänkta supermatch ska spelas av. Real Madrid har goda minnen från Mestalla. Det blev 6–3 i ligan förra året, innan man slog Barcelona här i Copa del Rey-finalen på övertid.
José Mourinho har fått ännu ett återbud från Fabio Coentrão, som i alla fall skulle sälla sig till Kaká och gänget i sjukstugan, men som dykt upp i startelvan på vissa fotbollssajter så här två timmar innan avspark.
Men framåt lär taktiken vara fastspikad, Mou ställer enligt alla förhandstips upp med sin Fantastiska Fyra där Cristiano Ronaldo och Gonzalo Higuaín flankerar Mesut Özil som nummer tio, medan Karim Katten Benzema ligger och lurar allra längst fram.
Roberto Soldado lär få göra Karims jobb framåt i Valencia med en hårt hajpad Jordi Alba på vänsterkanten och hjälp vad spänd jag är på att se vad det här laget kan styra upp mot ett Real i riktigt bra form.
Valencia stressade sönder Barcelona tidigare i höst och orkar de hålla det tempot i typ 60 minuter i kväll igen så har de Mourinhos mannar i sin ficka.
Unai Emery har aldrig riktigt lyckats tränga sig in under huden på sina supportrar, trots att han varit klubben trogen i många säsonger nu och lyckats hålla nivån strax under de två stora, men i kväll har han så klart läge att bli tillfälligt odödlig.

José Mourinho valde att skicka sitt andranamn Aitor Karanka på presskonferens i går, som han gör ibland när det är skarpt läge, eller när han bara vill bråka lite med journalisterna. Marca konstaterar att Karanka inte direkt drar fulla hus på Valdebebas, att internationell media lyser med sin frånvaro och att hans presskonferens var över på sex minuter i går. Mourinhos pågår i snitt 19 minuter, skriver tidningen.
Någon har alltså antingen

a) klockat alla Mou-konferenser i hopp om att dagen då denna fantastiska information är önskvärd skulle dyka upp

eller

b) ägnat sin arbetsdag i går åt att kolla igenom alla bandade pressisar med Mou och räkna ut det hela.

Jag vet inte vilken tanke som är mest kittlande. Och så drar de ner personal på spanska tidningar. Ofattbart.
Tabellettan inledde för övrigt dagen med att domarhetsa lite oskyldigt på sin hemsida, så där som man bara måste ibland.
I morgon är det val i Spanien och högerpartiet PP ser ut att gå mot en förkrossande jätteseger i ett land som hållit sig på vänsterkanten i ganska många år nu. Vad Reals framtidshopp José Callejón ska rösta på vet jag inte, men han har i alla fall kallats som en sorts valobservatör av sitt hemdistrikt utanför Granada, en sorts medborgarskyldighet i stil med juryplikt i USA, och får vackert sätta sig i ett flyg hem direkt efter matchen i kväll. 

”En bra förebild och god medborgare” skriver Iker Casillas om Spaniens högsta spelarfrisyr och laddar upp en bild där han och José låtsas lägga en röst i urnan. 

 
Vi tar den blå tröjan i morgon, okej? Foto: FB

Jag vet inte varför La Roja bemödade sig med att åka hela vägen till Sydamerika för att spela en träningsmatch när tre av fyra landslagsspelare har helgmatch och Champions League i veckan som kommer, men jag antar att någon på det spanska fotbollsförbundet satt och fyllebokade träningsmatcher på firmafesten i somras, och i veckan fick Vicente Del Bosques boys betala dyrt för det.
(Nu har jag inte bloggat på ett tag och då får ni stå ut med meningar på fem rader i stöten, oki?)

Resan till Costa Rica var säkert härlig, men resultatet och utförandet var inget att skryta om och hade inte David Villa räddat La Roja i slutminuterna hade de haft två raka förluster på sitt samvete, något som inte hänt Spanien sedan diktaturen föll ungefär.

Villa fick än en gång visa hur målfarlig han är när han får spela exakt där han vill, läs: när Leo Messi inte har förstatjing på anfallspositionerna, och ni har förstås hört snacket om osämja dem två emellan på slutet.
Jag hörde själv tugget från en journalist som känner Villa och hans föräldrar ganska bra för nån månad sedan, och skulle vilja nyansera bilden en aning.
Ja, det stämmer att Leo Messi och David Villa inte är bästa kompisar och att Villa har varit frustrerad över att få spela andrafiolen på kanterna när han vet hur bra han är mitt framför mål.
Nej, någon öppen konflikt dem två emellan ska inte ha funnits. David Villa är smart nog att bita ihop och inte ifrågasätta världens bäste och Pep Guardiolas gullegris, inte minst efter vad som hände med hans svenske företrädare på posten. Men att stämningen mellan honom och Ludas Messi varit lite halvkass, eller ska vi säga ”ansträngd”, har inte gått någon förbi utom möjligen argentinaren själv.

Iker Casillas fick visserligen åka hela vägen över Atlanten och spela en träningsmatch för att bli historisk, men historisk blev han och nu har Real Madrids målvakt vid 30 års ålder gjort flest landskamper någonsin i Spanien. Känslan är att han har tio år fotboll kvar i kroppen.
Iker Casillas kanske viktigaste kroppsdel (nu pratar jag ur ett professionellt perspektiv, Sara Carbonero kan ha helt andra prioriteringar) blev kvar i Costa Rica i alla fall.

Cristiano Ronaldo inledde landslagsveckan så här

 Fot eller finger? Foto: MD

och avslutade den så här. Och oj, vad mitt fotbollspopulistiska jag firar när världens bästa får spela mästerskap.

Och plötsligt händer det:

I dag firas årsdagen av lite allt möjligt i Spanien.
Det är till exempel 19 år sedan Barça la vantarna på sin första riktiga Europatrofé mot Sampdoria på Wembley, en historia som de blaugrana planerar att upprepa nästa lördag om ni missat det.
Vi blåser också ut 30 ljus på Iker Casillas födelsedagstårta…

 Grattis guapo!

…och när vi porrsurfat klart på Iker-bilder hoppas jag att saker och ting reder ut sig på vänskapsfronten.
Ni såg att Iker inte duckade för att kritisera Uefas beslut att fria landslagskompisen Sergio Busquets för rasistanklagelserna i veckan.
Nu har det skurit sig lite med bästisen Xavi Hernández också. 
– Vi har inte pratat på en och en halv månad. Men jag tror inte att vi kommer att behöva något särskilt möte, när vi ses med landslaget kommer vi börja kalla varandra ”idiot” och ”pucko” och så är saker som vanligt igen, säger Iker till Marca och skickar en kompisboll till landets journalister.
– Jag tycker delar av stökigheterna kring Clásicona är mediernas fel. De blåser upp saker och får några gester mellan Gerard Piqué och Sergio Ramos till en konflikt.

Nu gjorde ju Piqué och Ramos sitt till för att hålla den vanföreställningen vid liv, genom att sluta följa varandra på Twitter under Clásico-kavalkaden, men om Iker och La Roja hittar kraft att återförenas med hjälp av en yttre fiende är jag den förste att ställa upp.

Men den här helgen gör en katalansk jättehjälte sorti från den stora fotbollsscenen och inte ett öga var torrt när Iván de la Peña tog avsked på en presskonferens i går. Framför allt inte hans egna.
Och verkligen inte mina heller (men det finns inga rörliga bilder på det dessvärre).

– Jag hade velat hålla på i många år till, men min kropp tillåter mig inte det. Fotbollen är det största. Jag har njutit som en dvärg, säger de la Peña.

Och där måste man ju torka tårarna och asgarva lite. Om ni någon gång funderar på att ta en kvällskurs i spanska tycker jag att ni ska ta med i beräkningarna att det här är ett språk som rymmer uttrycket ”disfrutar como un enano” – ”njuta som en dvärg”.

 För alltid i mitt dvärghjärta.

Espanyol missade sista Europaspelsplatsen i år med en ynka placering och Iván de la Peña är med i Mauricio Pochettinos sista trupp för säsongen hemma mot Sevilla för att få säga hej då till publiken, precis som Jerzey Dudek kommer att göra i morgon på Bernabéustadion.

Med i Kicki Flores trupp är däremot inte Diego Forlán när Atlético åker till Mallis, spelar match och sedan tar sommarlov (bra ställe att börja på). Ni förstår ju själva att Diego inte blir kvar i Madrid nästa år, inte hos Madrassmakarna i alla fall och eftersom resten av världen redan drar i Kun Agüero undrar jag hur Atlétis anfall ska se ut nästa år.

 Dags att dra. Foto: Marca

Fast det jag mest undrar är när Kicki F började likna Lars Lagerbäck i kroppshållningen? Det kan ni försöka reda ut åt mig medan jag tar fredag.

Det var ett på många sätt ganska avslaget derbi de Catalunya som gick av stapeln på Camp Nou tidigare i kväll. Varken spelare eller publik har väl särskilt mycket rivalhat kvar att ösa ur sig och att Barcelona skulle ta hem det här kändes väldigt klart på förhand. Inte desto mindre imponerande hur lugnt och säkert de sköter den saken.
Xavi Hernandéz tyckte att det var gött att vinna ”med tanke på den slitiga mentala situationen med medierna från Madrid”.
Xavi förväxlas ibland, och ganska välförtjänt, med en väluppfostrad Barça-grabb som inte vill stöta sig med folk, men han är oavsett det lagets mest rättrogna ideolog och då pratar jag både fotbollspolitiskt och politikpolitiskt, om ni hänger med.

I kväll hade så klart varit ett sockersött sätt att få fira ligasegern, men det får bli på onsdag borta mot Levante i stället, allt annat ser jag som så osannolikt att det faller utanför ramen för det naturliga och där ute opererar vi bara i nödfall.

Men hörrni, det är hög tid att vi pratar lite om en av vårens mest slående formsvackor i Spanien.
Med det menar jag: vad har hänt med David Villa? Killen som var La Rojas genomgående mest värdefulla spelar i VM tycks ha hamnat i en identitetskris a la grande. Jag sympatiserar med det, jag ska också fylla 30 senare i år, men det påverkar ju inte FC Barcelona i alla fall.
Eller ja.

 Mest exklusivt för vem?

Villa får inte en boll i nätet sedan ett bra tag och ni undrar om det pratas om att hans siffror (antal mål/antal spelade minuter) är sämre än Zlatan Ibrahimovics förra året.
Det gör det faktiskt inte, av lite olika anledningar tror jag. Främst för att Barcelona går bättre i år än förra året, relativt sett till liga, cup och CL, men också för att han inte börjat filosof-tuppa sig med Pep Guardiola.
Därmed inte sagt att folk här i det tysta inte är överens om att el Guaje är en rejäl besvikelse under vårsäsongen.

Osasuna tog tre äsaviktiga poäng borta mot Zaragoza, trots att de får klara sig utan Walter Geväret Pandiani, och nu ligger laget som Javier Aguirre såg ut att ta till nya höjder ändå lite småpyrt till inför de tre avslutande omgångarna. Osasuna är märkliga. De kan sno poäng av Barcelona och Real Madrid när de är på det humöret, men sladdar ändå alldeles för långt ner i tabellen för att det ska kännas normalt.

Real Madrid hade å sin sida tid för fria aktiviteter i dag och några av lagets mesta profiler ägnade det åt ett av vårens snyggaste PR-trick. Det är inte mer än några månader sedan som ett bråk blossade upp mellan klubbens lagkapten och klubbens störste stjärna. Inblandad var också en viss tv-reporter.

I dag såg det ut så här på vipläktaren när Rafael Nadal fick däng av Novak Djokovic i Madrid.

Bästissvibbar? Foto: Marca

Vi är i Mourinhos Madrid och när Iker Casillas singlar slant med Michael Dawson (till tonerna av Sweden’s finest) ska en av årets på förhand mest spännande matcher liras i den spanska huvudstaden.
Inför Barcelona – Arsenal kunde man gissa ungefär hur spelet skulle se ut, även om Arsenals bollinnehav på Camp Nou var två ton i underkant.
I kväll har jag faktiskt ingen aning. Men det känns som att det blir springa av.

José Mourinho kommer att ställa ut småskadade CR7, Marcelo och Ángel di María på planen, i vad tidningen La Vanguardia kallar ”Real Madrids näst sista bal”.
Mou gillar ändå att jobba med underskattning och tänker att det greppet funkar hur man än vrider och vänder på det. Därav helgens två mest minnesvärda citat från portugisen.
– Pressen är på Tottenham så klart. Vi har ju ändå nio europatitlar och de noll.
Och:
– Oavgjort är ett bra resultat för oss. 0–0, men även 1–1.
Vilket fick Harry Redknapp på ganska gott humör:
– Det är taget, då kan vi åka hem direkt då.

Enligt tidningen El País samlade Mourinho sitt lag den 18 mars efter träningen och rekapitulerade ett budskap som kommit till honom natten innan.
– Jag har en idé, en feeling. I natt drömde jag att om vi slår Atlético i morgon så vinner vi ligan. Jag såg det väldigt tydligt. Och när jag ser saker tydligt så inträffar de alltid, sa Mou till de vitas förtjusning/förvåning/förskräckelse.

Real slog Atléti i derbyt och nu ska de bara hämta upp åtta poäng på åtta omgångar på Barça och saken är biff.
Jag tänker att mitt andra år i Spanien hade varit rätt trist utan Mou. Jag hoppas att han tänker samma sak om mig.

Simon Bank är på Spanienturné och en aning asnervös inför kvällens uppgörelse. Så där så att jag var tvungen att ta ut honom på en bra lunch och hälla i honom ett glas cava för att det skulle ordna upp sig.
Han håller tydligen på ett av lagen i kväll och vägrar berätta vilket.
Tyvärr kan vi aldrig äta ett vettigt mål mat utan att någon annan stjäl uppmärksamheten.
Senast i Lyon var det Jorge Valdano som satt vid bordet bredvid. I dag kom vi sent och utan förbokat bord till ett av Madrids finaste vattenhål och personalen suckade lite.
– Jag ska se vad jag kan göra, sa kyparen och trängde ner oss på terrassen precis bredvid Spaniens drottning Sofia.

Hon är van vid ett fint mottagande i fotbollssammanhang i det här landet. Simon och jag kanske var lite mindre inställsamma, även om vi laborerade med tanken på att skicka över tre Fernet Branca till doña Sofia och hennes paranta väninnor för att se hur de skulle reagera.

 You queen, me king. Both Stars.

I morgon äter vi lunch i Barcelona och det är bara för Nelson Mandela att höra av sig så ska jag boka in honom på samma restaurang. 

Eftersom spanska fotbollsklubbar är fantastiska på att förneka inbördes osämja och inte sällan tar till teater i de egna mediekanalerna för att dementera rykten om bråk (minns Zlatans och Leo Messis kramkalas förra året) får vi utgå från att det är rätt illa ställt i Real Madrid.
När Sara Carbonero beskyllde Cristiano Ronaldo för att vara ”en egoist” tidigare i höst drog portugisen iväg ett sms med hennes ord till Iker Casillas som försvarade sin fjälla: 
– Hon måste få säga vad hon vill, hon är journalist, försökte Iker, vilket ju är en mycket upplyst ståndpunkt som fotbollsspelare tyvärr sällan intar när det gäller andra murvlar än just dem som de delar nittiosäng med, men ändå.

Cristiano nöjde sig inte med det svaret och därefter har inget kunna sudda bort de sura minerna i Madrid.
Iker fick frågan i veckan vem som är världens bästa spelare och svarade utan att tveka ”Leo Messi”, vilket ju i sig inte är några konstigheter, men spelar man i Real Madrid har man normalt sett en klausul i kontraktet som tvingar en att säga ”Cristiano Ronaldo” när just den frågan dyker upp.

Nu har Iker och Crille suttit ner, pratat ut och rökt fredspipa och enligt målvakten är saker och ting utredda, medan delar av Spanien (oväntat nog inte minst Barcelona) förbereder sig på ett liv efter CR7.
Jag har ju för min del väldigt svårt att se portugisen lämna Real Madrid nu, men några lärdomar drar säkert samtliga parter av det inträffade. Om inte annat bjussar bloggen så klart på lite tips inför framtiden.

Sara: Gnäll gärna på din pojkväns störiga polare, men gör det inför tjejkompisarna och inte i, eh, tv.
Cristiano: Att vara CR7 och bli kallad egoist är inte konstigare än att vara påve och bli kallad katolik. Embrace it.
Iker: Don’t mix your hoes with your bros.

Mundo Deportivo har i alla fall styrt upp ett bildmontage värdigt ett omslag av en Harlequin-roman, om ni förstår vad jag menar (creddpoäng till alla som inte vet vilken typ av bok det är så klart).
Vem tycker ni det känns som att de lägger skulden på?

 Det var hon som började!

Och för er som är intresserade av sporten fotboll kan vi konstatera att Atlético Madrid just snöat bort sina chanser att försvara europatiteln mot Leverkusen i kväll.
”Laget klarade inte bättre än oavgjort och fick lämna turneringen betydligt tidigare än förväntat” skriver AS, vilket jag verkligen vill motsätta mig.
Alla vi som känner Atléti hjälpligt förväntar oss ju att de ska följa upp en Euroleague-säsong där de vinner hela shitet med att åka ur i gruppspelet året därpå.
Det är Atlético-logik par exellence. 

 Det är så logiskt alla fattar utom du. Foto: AS

Men allt är ju inte elände i Spanien. Ni som, liksom jag, fortfarande är höga på cute overload av Andrés Iniesta och hans nya livskamrat, ska få komma ner igen med ännu mer Barça och bamsekramar.
Det är Alleke, 4 år, som varit förhäxad i Xavi Hernández sedan hon blev till (hon brukade sparka extra hårt i magen när Xavi gjorde mål, berättar mamma April) och gick galen när hennes idol och de andra landslagsspelarna åkte förbi hennes utpost i firandet av VM-guldet i somras. När Xavi inte vinkade tillbaka blev Alleke, ja, förbannad.
Men med skrik och bråk får man ju oftast sin vilja igenom tänkte Alleke (för övrigt exakt den metod jag använde som barn och se var jag hamnat) som till slut fick chansen att träffa sin idol när TV3 i veckan skulle utse årets katalanska idrottare.
Carles Puyol vann priset, men Alleke kunde inte bry sig mindre. Hon fick ju träffa sin vita riddare.
Och som den kyla bara en fyraåring besitter lät hon dessutom Xavi ta första initiativet till action.