Dimman från gårdagens bengaler börjar skingras i Rom och kanske har även Delio Rossis tårar torkat, men jag svär på att de hysteriska biltutorna från stadens laziali hördes även när jag vaknade i morse.

Det var en fantastisk match från start i mål, det får vi allt säga. Tifot, cigarrlukten, bleckblåsorkestern.
Stämningen, inramningen, utförandet.
Det höll för övrigt på att inte bli någon match för egen del. När jag ringde för att bekräfta min ackreditering sa Lazio-folket att det egentligen var fullt, men att de jobbade på saken.
När jag slagit mig ner på Olimpicos pressläktare timmarna senare och frågar min bänkgranne
vilken tidning han jobbar för får jag svaret: ’Ingen alls, men min syster jobbar på en radiokanal, så hon fixade in mig.’
Rom var det ja.

Slutligen hoppas jag att gårdagens superman Nestor Fernando Muslera fått i alla fall några timmars sömn. Han har tagit över som Lazios förstaslips lite i skymundan den här säsongen, men insatser som den i går lär få de stora elefanterna att höra av sig.

Lite sämre mår nog Antonio Cassano. Han duckade alla frågor i mixade zonen i natt (Olimpico är väl inte heller hans favoritarena om vi säger så) och skyndade till spelarbussen. Det var väl inte läge att inta Roms nattliv och lägga till nya nummer på den digra listan av erövringar, om ni missförstår mig rätt.
Det måste vara svårt att inte få lägga händerna på trofén, när man har vanan inne.
Att bränna en straff framför Marcello Lippi är ingen höjdare, men Cassano kommer att få sina chanser i landslaget vad det lider. Opinionen är för stark och Lippi för smart för att placera Fantantonio i Pär Zetterberg-facket om han fortsätter att glänsa nästa säsong.

Lippi satt för övrigt i telefon under förlängningen i går. Jag fattar att man kan bli lite blasé när man upplevt de stora matcherna, men vem i hela världen tänker ’Nu skulle det vara schyst att snacka lite skit med Marcello’ just då?
Det är väl dessvärre en fråga som vi aldrig kommer att få svar på.

Dagens mest kittlande nyhet, som jag själv fick nys om efter CL-semin i går kväll, är väl värd att uppmärksammas.
Med reservation för att jag följ Rasmus Bengtsson lite halvdant sedan jag gick i landsflykt, tycker jag det låter ganska logiskt att Lazio visar intresse.
Sedan fornstora dagar med Nesta, Nedved och Veron är över har de himmelsblå tvingats bygga ett lag med hyfsat låg profil men med en långsiktig plan.
Tänk Milan och tänk tvärtom.
Lazios defensiv är dock deras svaghet och jag efterlyste själv en förstärkning av backlinjen häromdagen. Jag tror att Bengtsson har alla egenskaper för att få chansen och ta den.

Om inte annat hade det ju varit trevligt med en ny svensk att följa här nere, nu när Zlatan verkar planera att fly fältet (och ta hälften av mina jobbmöjligheter med sig…).
Att hans hus vid Comosjön är till salu torde ju vara ett tecken så gott som något.
När Zlatan skulle lämna Turin gick det lite trögt med försäljningen av lägenheten. Det slutade med att Ibra lämnade in nyckeln till ägaren av den bar där Juventusspelarna brukar hänga, för att han skulle ha lyan under uppsikt.
En vän till en vän jobbade i den där baren och hade problem med varmvattnet i sin lägenhet, så en dag sa chefen till henne: ”Äh, jag har ju Ibras och Helenas nycklar, gå och ta en dusch där om du vill”.
Hela den hösten duschade hon i Zlatans tomma lya.
Jag fick rapporter om inkaklade strassdiamanter på badrumsväggarna.

Jag trodde nog att Juventus skulle reda ut det här och ta sig till final i Coppa Italia, men det saknades minst ett kryddmått vilja hos de svartvita i dag.
Jag pratade med Gianluigi Buffon efter matchen, som var sitt trevliga och ödmjuka jag och stannade kvar i mixade zonen tills sista journalist ställt sista fråga.
– Inga titlar i år heller. Men det är vår plikt att jobba vidare nu, gentemot tränaren, klubben, fansen och oss själva, sa Gigi.
På frågan vems felet var svarade målvakten:
– Det fina med fotboll är att man aldrig kan säga vems fel det är. Jag tycker det är det sympatiska med lagsporter.

Olof Mellberg syntes inte till efter match. Juve väljer själva ut en eller två spelare som får prata med pressen efteråt och man ska hyfsad tur för att pricka rätt man i startelvan rätt dag.

Ett mindre drama utspelades efter slutsignal, då en folkmobb med frustrerade hemmasupportrar försökte tränga sig in media- och spelargången.
Jag stod en liten bit ifrån med några italienska murvlar och när den arga massan fick syn på oss började de ropa ’goirnalisti terroristi’ och vifta vilt med armarna.
Det är så klart inte rätt läge att börja skratta, men trots att jag fått många innovativa tillmälen under min ganska korta yrkesverksamma karriär är ’journalist-terrorist’ helt klart en first timer.
Jag tycket att det var lite komiskt faktiskt.

Det här är inte bloggen som undanhåller läsarna detaljer, hur små de än må vara, så när vi ändå öppnat den asken: Buffon mötte media med halvöppen skjorta och därunder ett tungt pärlhalsband med ett silverkors. På handleden ett träarmband med jungfru Maria-ikoner, av typen man köper i Sankt Peterskyrkans giftshop.

Jag kan inte se att det blir något annat än Lazio – Sampdoria i cupfinalen nu. Och visst är det kul för Rom att ha ett lag med i finrummet även i år.

Lazio ligger på en måttlig niondeplats i tabellen och med tanke på klubbens målsättning att nå en Champions League-plats är det så klart en stor besvikelse.
Det hindrar nu inte 3 000 supportrar för att ge dem ett fullständigt episkt mottagande på Formello första träningen efter derbysegern mot Roma.

Dessutom planerar man att kontraktera ungtuppen Juan Sebastian Veron, 34, inför nästa säsong (vi kan kalla det lex Milan).
Jag förstår inte det här återvinningstänket.
Det borde vara snudd på statistiskt säkerställt att det är en dålig idé att ta tillbaka en lirare vars status var någonstans mellan påven och gud för tio år sedan i klubben (vi kan kalla det lex Brolin/Parma).
Snart sitter väl Sven-Göran Eriksson på bänken igen.

Lazio har en grym offensiv för att vara ett mittenlag med högre ambitioner. Att man däremot släppt in 45 mål i år borde oroa desto mer.

Under påskhelgen har flera av spelarna varit i L’Alquila med leksaker till barnen som blivit av med sina hem efter jordbävningen.
’Det var fruktansvärt, mycket värre än det såg ut på tv,’ skriver lagkapten Tommaso Rocchi i sin spalt i Corriere dello sport.

Man glömmer lätt några saker när man varit borta från den italienska fotbollen ett tag.

1. Den här mossiga idén att journalister ska vara opartiska eller i alla fall dölja sina sympatier har inte fått fäste i Italien. Under gårdagens match på Stadio Olimpico formligen imploderade pressläktaren när Lazio satte sina två. Uppskattningsvis en av fem journalister värmde sig också med en Lazio-halsduk i kvällskylan.

2. Det här med rökförbud på pressplats är ingen stor sak. Men framför allt röker de italienska murvlarna – tadaa – cigarr. Jodå, i parti och minut. Och det måste man ju gilla.

3. Pyroförbudet är ungefär på samma nivå som på de allsvenska arenorna. Det finns där som något slags alibi, men så länge bengalerna stannar på läktaren orkar ingen hetsa upp sig. I går brann det dessutom bara två gånger i Lazio-klacken. Någon form av minimirekord, skulle jag tro.

Till sist kan man konstatera att den mixade zonen är en korsbefruktning av principerna ’livet är ett lotteri’ och ’starkast vinner’. Jag var ganska ensam om att vänta på Olof Mellberg i går kväll, men blev kvar sist av alla. Mellberg hade skickats på dopningstest och så var det med den intervjun.
Lazios Tommaso Rocchi, som i går var både målskytt, lagkapten, startman och matchvinnare, gled förbi journalistfållan med en sedvanlig nonchalant min, utan en ansats att stanna och prata.
Han hade väl gjort sin dag på jobbet, får man anta.

Jag kan inte bestämma mig för vad som är mest oroande, att José Mourinho anklagar sina kolleger för ’intellektuell prostitution’ eller att jag inte kan komma på en enda allsvenskt tränare som skulle förmå använda de orden i ett gemensamt sammanhang.

Ska man kriga så kan man lika väl göra det med stil, verkar ’Mou’ resonera.

Stilpoäng får man också ge Claudio Ranieri som tålmodigt kryssade sig fram i den mixade zonen på Stadio Olimpico efter förlusten mot Lazio i kväll och svarade på samma frågor om nämnde Mourinho om och om igen.

Ska man dra igång en blogg kan man lika väl göra det när det brinner, resonerar jag.
Andiamo!