I väntan på el Superclásico har Barcelonas och Real Madrids småsyskon gjort upp i Madrid.
Det har hänt något med Espanyol i år och det står extra klart när de slår Atlético Madrid på bortaplan och en sån här pärla får avgöra matchen.
Osvaldo, snart i ett italienskt landslag nära, well, mig. 

Atlético Madrid har en del att ta tag i. Skicka Kicki Flores på en kurs i anger management exempelvis. Kicki säger att han fick utbrottet i slutet av matchen för att han ”inte gillar när de kommer till vår hemmaplan och skrattar åt oss”.
Jag skojar inte (och inte Kicki F heller vad det verkar).

Men om Osvaldos mål var snyggast i kväll så var Marcos Sennas hårdast och Santi Cazorlas märkligast. 

I morgon går vi till val i Katalonien och även om Barçasupportrarna har Joan Laporta att rösta på, så hävdar i skrivande stund 52 515 personer att Pep Guardiola skulle vara regionens bästa president.

 No, we can’t. We have a game to prepare.

Roligast blir det ändå när Barcelonatidningen Mundo Deportivo ska göra en så kallad objektiv bedömning av Leo Messi vs. Cristiano Ronaldo inför matchen.
Vem som tänker mest på laget, har mest utstrålning och är bästa lagkamraten och så. Behöver jag förtydliga att det är Leo Messi (9 av 10 i ”karisma” by the way) som bedöms i vänster kolumn?

 Bäst på pappret.

El Clásicos andra riktiga duell, den mellan tränarna, har ju pågått mer eller mindre sedan i somras. Filosofen passade i dag på att ändra morgondagens hålltider för träning och flyttade det planerade morgonpasset till eftermiddagen för att på så sätt hålla sin presskonferens efter José Mourinhos i Madrid.
Pep vill tydligen ha sista ordet inför match och smartade helt enkelt ut Mou när han möblerade om i schemat i dag.
Låt mig gissa att José sitter och filar på motdrag i detta nu.

 Inte utan min Mou. Foto: Sport

Ja, så har ju bläckfisken Paul tillfälligt återuppstått och sagt sitt om utgången av matchen.

Själv blev jag avkrävd på ett Clásico-resultat i direktsändning i spansk radio i dag.
– Öh, 2–2, hasplade jag ur mig.
– 2–0 till Barça säger Juanita alltså, fortsatte programledaren (på Catalunya Radio, det kan förklara felhörningen) och jag kände mig nödd att bryta in:
– Nej, jag tror på 2–2. Oavgjort. Om det går för sig.
– Ah, okej, absolut, sa programledaren och raderade mig gissningsvis i samma stund från listan över tänkbara framtida gäster i programmet.
Ibland kostar det att säga sanningen.

Nu är det hög tid för er att dra in sista helröret på krogen och för mig att sova min Clásicosömn och så vaknar vi glada och pigga i morgon bitti och laddar vidare. 
Skål. 

José Mourinho har gjort det lite till sin pryl att bråka loss med omvärld, media och motståndare så mycket att hans lag till slut upplever att hela världen är emot dem.
Att Mou befinner sig i en kronisk trotsålder är ingen nyhet, att han den här gången dragit in en av de sina i tjafset är lite värre.

Efter att han lämnat kvar Pedro León i Spanien när resten av gänget åkt till Frankrike och där meddelat journalisterna att det ju inte direkt är Maradona eller Zidane han ditchat, drar Getafe-liraren Mané en lans för sin förre lagkamrat:
– Jag har spelat ett år med Pedro och jag kan bara säga att här påminde han visst om Maradona och Zidane, förklarar Mané.

 Yo, Mou? Mané här. Jo, asså, du har lite fel va. Hörs, hej!

Spansk media letar nu med ljus, lykta och kompass för att hitta orsaken till att Pedro León lämnades utanför truppen och under avdelningen ’vi har för mycket fritid’ kan vi kanske sålla in de journalister på AS som menar att det här klippet är anledningen till att Mou kickade León. Ni kan väl hojta om ni hittar något onormalt.

Det är inte bara Mané som har solidaritet på agendan den här veckan. I morgon bryter en generalstrejk ut i Spanien som innebär att hela landet kommer att gå på sparlåga.
Eftersom jag inte är född i går har jag bunkrat konservburkar, torkad frukt och djurfällar för att stå rustad för vintern när den kommer. Drar det ut på tiden kanske jag ber er att skicka hit lite ris och potatis med a-post senare i höst.
Hur fotbollsspelarna ska göra är lite oklart, men Juan Mata, vars Valencia har långtgående planer på att chocka Manchester United i Champions League i morgon, säger att han tänker spela fotboll i alla fall, strejk eller inte, och så var det med den solidariteten.

FC Barcelona har landat i Kazan, med härliga minnen från förra året, och även om Tatarstan har olika temperatur i september och mitt i vintern tar Barças ledning inga risker den här gången. 32 extra trunkar med vinterkläder har katalanerna packat med sig på flyget.
Det ska bli femton plusgrader i Kazan i morgon kväll. 

 Det är dumt att ta risker.

Vägen till en semifinal i Champions League kan vara lång och när FC Barcelona nu fått en mer bokstavlig upplevelse av saken verkar de vara ganska nöjda med bussresan till Milano trots allt.
– Vi hade jättekul, det var ett bra sätt att få hänga lite med lagkamraterna, säger Barças muntergök Dani Alves dan före dan.

Nu vet jag ioförsig inte vad som kan få Alves på dåligt humör. Efter matchen mot Espanyol där han fick rött kort och gick av planen till (delar av) publikens rasistiska ramsor (som jag fram till nu sluppit höra när jag rest på lagets bortamatcher) ställde han glatt upp i alla tv-intervjuer och deklarerade att ”det inte gjorde någonting”.
Det känns kanske inte helt sunt, men det är en annan diskussion.

Barça-lirarna har för övrigt döpt vulkanen på Island som sabbade flygförutsättningarna till Gudjohnsen. Jag är osäker på om det innebär att de saknar sin isländske förre lagkamrat eller inte.

Förutom att laget sov på Hotel Martínez i Cannes, där sviten blir din för en natt om du hostar upp 14 000 euro, gjorde man några pitstops längs vägen.

 En mosbricka med extra räksallad, s’il vous plaît. Foto: Sport

Den här matchen har redan spelats två gånger den här säsongen och ändå blir anekdoterna och dramaturgin bara bättre. De flesta börjar eller slutar (eller både och) med José Mourinho, som på frågan vilket lag han tänkte ställa upp svarade:
– Ska Messi spela på topp? Tar Maxwell Abidals plats? Spelar Keita på kanten eller centralt? Får Milito spela? Det här är en massa frågor som jag skulle vilja ha svar på. Men jag tror inte att Guardiola kommer att ringa mig för att berätta, eller säga det på presskonferensen.

Mourinho var ju själv Bobby Robsons wingman i Barcelona under en tid på nittiotalet (i själva verket var han Sir Bobbys tolk, men fick kicken när han upprepade gånger kastade in sina egna funderingar i stället för att översätta Robson ordagrant) och känner Pep G sedan han var en tvärhand hög ungefär.

Andrés Iniesta kan inte spela fotboll nu, men ligger inte på sofflocket och käkar chips för det. Tillsammans med hela den spansktalande världens artister samt Diego Forlán, Kaká, el Kün och Sergio Ramos har han spelat in en låt för att stötta jordbävningsoffren på Haiti. (Andy dyker upp 2.57 in i videon för er som, liksom jag, inte bryr er så mycket om de andra)

Inter kan ju bli mästare redan i kväll, med eller utan kavaj, om Udinese slår Milan på hemmaplan om en liten stund.
Men José Mourinho (som tycks ha uppstått från de döda på Blogocalcios begäran) menar att matchbollen ligger hos de blåsvarta själva.
– Det är i morgon mot Siena som vi ska vinna scudetton. Om mina spelare kliver av planen utan att vara italienska mästare kommer jag säga till dem att åka hem och duscha. Då ska de inte slösa på vattnet på San Siro, säger Mou till Corriere dello sport.

Det händer uppenbarligen något alldeles speciellt med brasilianska fotbollsspelare när de tar mark i sitt hemland.
De tappar kort och gott omdömet.
Och mest loco av alla är som vanligt en viss Adriano.

I dag rapporteras att Inters problembarn nummer ett knappt hann säga ’flaska’ (eller möjligen endast det då) innan partyt var igång i hemlandet. I söndags, efter Brasiliens landslagssamling inför veckans VM-kvalande mot Ecuador och Peru, slog Adriano upp dörrarna till sitt hem enligt devisen ’mi casa su casa’ och lät massorna strömma till. Det ska också enligt Corriere dello sport ha ’cirkulerat alkoholhaltiga drycker på festen’.

Från fem på eftermiddagen till fem på morgonen partajade l’Imperatore med vännerna Robinho, Maradonas ex Fabiana Andrade och den brasilianska transsexuella modellen Patricia Araujo.
Man hör ju redan där att man missat årets bash.
Och det hade väl inte gjort något om nu inte brasiliansk press fått nys på nyheten.

Nästa vecka ska Mourinho, enligt Corriere dello sport, med hjälp av Javier Zanetti sätta sig i förhandlingar med Atletico Madrids underbarn Kun Agüero, för att plocka in argentinaren som ersättare för Adriano i Inter.

Göran Persson är det.
Jonas Gardell är det.
Nu är även José Mourinho det.
Hedersdoktor – den akademiska världens 15 minutes of fame.

I samband med Mourinhos utnämning av universitetet i Lissabon höjs kritiska röster om populism, men det tror jag vi kan utesluta direkt.

Hade det bara handlat om att få sola sig i portugisens stjärnglans och spänna de akademiska musklerna hade nog Lissabons lärde valt en mer strategisk plats för installationstalet. Nog för att José Mourinho är en idrottens man, men så högtidligt känns ju inte en svettig gympasal med ribbstolar och uttjänta klätterrep från tidigt 70-tal som bakgrund.

Vi har blivit vana vid att matas med José Mourinhos sköna utfall mot övriga Serie A-tränare, mot övriga lag, mot domarna.
Mot hela Italien mer eller mindre.
Intertränaren har liksom varit hela världens lilla ovän den senaste tiden, men nu är det nya bud enligt huvudpersonen själv.
Frågan är om vi behöver oroa oss nämnvärt över den utlovade personlighetsförändringen.
– Jag kan inte uttrycka mig som jag gjort tidigare. Jag stoppar mig själv numera för att anpassa mig till verkligheten. Det är bättre att vara en hycklare i en värld full av hyckleri, säger Mou till Gazzettan.

Jag är lite osäker, men jag tror inte att det är vad som kallas att göra en pudel.

En strategisk framstöt eller ett allvarligt övervägande?
Åsikterna i Italien om Zlatans vaga framtidsplaner går, som så ofta i det här landet, isär.
I Rais fotbollsmagasin Domenica Sportiva spekuleras det vilt i om Ibra har verkliga planer på att byta klubb och vad Mourinho i så fall anser om det.
Mou i sin tur gör vad Mou gör bäst och meddelar Zlatan via media att han inte är större än laget.
Efter dagens konstlobb mot Reggina är möjligen det påståendet inte helt hugget i sten.
Rais fotbollskonnässörer beskriver Zlatans bollbehandling med undertoner som skulle göra Nicola Legrottaglie generad.
’Vilken skönhet’, ’som en smekning’, ’otrolig känslighet’, är några av kärleksförklaringarna som duggar tätt i studion.
Zlatan ÄR Serie A just nu och lämnar han i sommar skulle en redan stukad liga tappa ännu mer självkänsla.

Italienska fotbollsprogram är evighetslånga och när man vevat samtliga målchanser eller antydningar till målchanser från alla helgens matcher måste man ju fylla ut med något. Till exempel en diskussion om hur domaren bör agera när en hund springer in på planen.
Efter att snabbt youtubat ’cane + in campo’ inser jag att det är ett vanligare problem än jag anat.
’Låt hunden vara så länge den inte påverkar spelet’ är paragrafryttarnas svar.

Och så fick man gå och lägga sig lite klokare denna kväll.

Veckans Champions League-cirkus har satt sina spår i den italienska fotbollssjälen. Ett kryddmått självkritik har smugit sig in i analysen av det fiaskoartade Europaäventyret. Man hör det antydas på kaffebarer och på perongen i tunnelbanan:
Vi är kanske inte bättre än så här?

I ett land där man år efter år är övertygad om att man ska vinna hela tävlingen (tänk Sverige i Eurovision Song Contest) och, om man inte gör det, ägnar sig åt kollektiva konspirationsteorier (tänk Sverige i Eurovision Song Contest igen) är detta i alla fall ett fall framåt.

Annars är det business as usual i Italien.
Zlatan skjuter sönder nätmaskorna på San Siro, Mourinho blir uppvisad på läktaren efter protester (jag tror han gnällde på att domaren bedrev intellektuell manipulation) och precious Pippo skramlar ihop till 300 mål på professionell nivå.
Han gör det på ett omisskänligt Inzaghiskt sätt.

http://www.youtube.com/watch?v=_ysc6vMEDco

Notera att han inte är riktigt mäktig uppgiften att toppa sitt vanliga målfirande efter jubileumsmålet. Det har ju, så att säga, gått lite inflation i Pippos målgester genom åren.

Zlatan då? Ja, eftersom han nu aldrig lyckas vinna ’det här jävla Champions’ kan han ju satsa på den här jävla skytteligan istället där han har rejäl tätkänning efter dagens doppia.
Magiske Marco Di Vaio ligger två mål före och kan själv möjligen satsa på att bli historisk genom konststycket att vinna skytteligen och samtidigt bli nedflyttad till Serie B med Bologna.

’En tränare kan förlora mycket, men han bör aldrig förlora sin professionella värdighet’.

Nej, det är ingen nytt latinskt ordspråk (eller vad vet jag, förresten). Det är José Mourinho som svingar vilt igen.

På dagens presskonferens lekte Mou arga leken med den journalist som gjorde sitt jobb och bad om en kommentar om det påstådda slagsmålet med en United-supporter efter förlusten i England.
Inter-tränaren spände sin svartaste blick i reportern och gick till attack:
– Mourinho säljer. Och det vet du.

Två saker är intressanta med det här.

1. Mourinho har tagit ett rejält kliv på hybristrappan och pratar numer om sig själv i tredje person (a.k.a. lex Zlatan, men notera att Ibrahimovic har sett motsatt utveckling och slutat).

2. Mourinho duar reportern i ett (hyfsat effektivt) försök att förminska honom. Ni som har ett hum om de latinska språken vet vilken nedlåtenhet han demonstrerar i och med detta.

Jag har pratat med Mourinho en gång, på en presskonferens efter Roma-Inter, och frågan gällde Zlatans framträdande vill jag minnas. Jag fick inget svar, jag fick en motfråga och fick snabbt samla tankarna (och det, vid tillfället, ganska bristfälliga italienska ordförrådet) och skjuta från höften igen.
Pulsen går upp en aning när Mou fokuserar en med blicken, jag lovar. Men vi blev inte du med varandra i alla fall.

Och han går ju, som bekant, en del andra män på nerverna också.

Den senaste i raden av upprörda Serie A-tränare att ta sig ton angående portugisen är Carlo Ancelotti.
– Mourinho pratar ofta om värdet att kommunicera, men det är den av hans egenskaper jag är minst imponerad av, hälsar Milan-tränaren via en intervju i l’Avvenire.

Det är lite slutspelshockey över sluggandet i italiensk fotbollsmedia just nu. Minus Per Ledin och Niklas Wikegård, men med en Mourinho som agitator i sitt livs form.
Om jag räknat rätt har tre andra tränare haft minst ett verbalt utfall var mot portugisen den senaste veckan. Och då är Spalletti, Ancelotti och Ranieri tre, normalt sett, balanserade män.
Mourinho är som det där bokstavsbarnet längst bak i klassrummet som ständigt ifrågasätter allt och alla, men alltid har full pott på proven.
Oftast utan att ens plugga.