Dra mig långsamt baklänges.
Det här var ett italienskt drama utöver det vanliga.

Så här såg spektaklet ut från pressläktaren några minuter efter att saken var klar. Behöver jag tillägga att de flesta journalister sjöng sig hesa på Laziosången och att min bänkgranne omfamnade mig faderligt när segern var ett faktum (Herregud, vi hade ju känt varandra i 120 minuter plus halvtidsvila och straffläggning)?

Som vanligt är det först i efterhand som det logiska mönstret kring ett straffavgörande uppdagas.

Antonio Cassano sumpar sin straff. Han gör det för att han har 120 minuters oförlöst talang och energi i fötterna. Han gör det för att hans nemesis (en av dem i alla fall) Marcello Lippi sitter på läktaren och skärskådar honom.
Tommaso Rocchi prickar insida stolpe och ut. Han gör det för att han förtvivlat och krampaktigt vill visa Delio Rossi att han gör fel fel fel som bänkar sin lagkapten.
Ousmane Dabo sätter den avgörande. Han gör det för att han växer matchen igenom i ett Lazio som i övrigt ligger som en liten trött pöl av svett på Olimpicos gräsmatta redan när övertidens första 15 minuter är slut.

Fernando Muslera såg ut som att fan flugit i honom när han gick fram till målburen för att kicka igång dramat. Killen är 23 år, han har ett ansikte som en fjortonåring, men vid halv tolv-tiden i går kväll såg han ut som en man som bjuder barn på lösgodis för att lura med dem in i skogen.
Han såg, med andra ord, jävligt läskig ut.
Hade jag varit hans lagkamrat hade jag inte ens vågat fram och önska lycka till.

Att Baby Roma skulle få det lite knöligt mot Juventus var ingen skräll, men 1–4 på Olimpico!
Totti satt på hedersläktaren rejält påpälsad i den ovanligt kyliga Rom-kvällen (kanske hade Ranieri tagit med sig en jacka till honom också) och såg ut att skämmas.

Kvällens personliga drama utspelades dock innan match i luckan där man hämtar ut sina pressbiljetter. När kvinnan med ansvar för namnlistorna efter en kvart hittade Aftonbladet var namnet som anmälts Johansson.
– Det är han som skickat in anmälan, det har bara blivit fel namn, förklarade jag.
– Heter han Gregoire Johansson? undrade kvinnan i luckan.
Det gör han verkligen inte, men tiden var knapp och nöden har som bekant ingen djungel.
– Javisst, sa jag på chans.
Kvinnan försvann en stund och återkom sedan med ackrediteringsansökan i handen.
– Jan Johansson står det här, sa hon och tittade frågande på mig.
– Eh, det är hans andranamn, försökte jag.
Efter ett ännu ett förebrående ögonkast nickade hon bifall och släppte förbi mig.

Det har hänt mig tidigare att fel namn stått på pressbiljetten, men då var jag i Turin och saken löstes på 15 sekunder i sann norditaliensk effektivitetsanda.
I Rom är kaos bokstavligen granne med Gud. Eller i alla fall med påven.

Man glömmer lätt några saker när man varit borta från den italienska fotbollen ett tag.

1. Den här mossiga idén att journalister ska vara opartiska eller i alla fall dölja sina sympatier har inte fått fäste i Italien. Under gårdagens match på Stadio Olimpico formligen imploderade pressläktaren när Lazio satte sina två. Uppskattningsvis en av fem journalister värmde sig också med en Lazio-halsduk i kvällskylan.

2. Det här med rökförbud på pressplats är ingen stor sak. Men framför allt röker de italienska murvlarna – tadaa – cigarr. Jodå, i parti och minut. Och det måste man ju gilla.

3. Pyroförbudet är ungefär på samma nivå som på de allsvenska arenorna. Det finns där som något slags alibi, men så länge bengalerna stannar på läktaren orkar ingen hetsa upp sig. I går brann det dessutom bara två gånger i Lazio-klacken. Någon form av minimirekord, skulle jag tro.

Till sist kan man konstatera att den mixade zonen är en korsbefruktning av principerna ’livet är ett lotteri’ och ’starkast vinner’. Jag var ganska ensam om att vänta på Olof Mellberg i går kväll, men blev kvar sist av alla. Mellberg hade skickats på dopningstest och så var det med den intervjun.
Lazios Tommaso Rocchi, som i går var både målskytt, lagkapten, startman och matchvinnare, gled förbi journalistfållan med en sedvanlig nonchalant min, utan en ansats att stanna och prata.
Han hade väl gjort sin dag på jobbet, får man anta.