Dra mig långsamt baklänges.
Det här var ett italienskt drama utöver det vanliga.

Så här såg spektaklet ut från pressläktaren några minuter efter att saken var klar. Behöver jag tillägga att de flesta journalister sjöng sig hesa på Laziosången och att min bänkgranne omfamnade mig faderligt när segern var ett faktum (Herregud, vi hade ju känt varandra i 120 minuter plus halvtidsvila och straffläggning)?

Som vanligt är det först i efterhand som det logiska mönstret kring ett straffavgörande uppdagas.

Antonio Cassano sumpar sin straff. Han gör det för att han har 120 minuters oförlöst talang och energi i fötterna. Han gör det för att hans nemesis (en av dem i alla fall) Marcello Lippi sitter på läktaren och skärskådar honom.
Tommaso Rocchi prickar insida stolpe och ut. Han gör det för att han förtvivlat och krampaktigt vill visa Delio Rossi att han gör fel fel fel som bänkar sin lagkapten.
Ousmane Dabo sätter den avgörande. Han gör det för att han växer matchen igenom i ett Lazio som i övrigt ligger som en liten trött pöl av svett på Olimpicos gräsmatta redan när övertidens första 15 minuter är slut.

Fernando Muslera såg ut som att fan flugit i honom när han gick fram till målburen för att kicka igång dramat. Killen är 23 år, han har ett ansikte som en fjortonåring, men vid halv tolv-tiden i går kväll såg han ut som en man som bjuder barn på lösgodis för att lura med dem in i skogen.
Han såg, med andra ord, jävligt läskig ut.
Hade jag varit hans lagkamrat hade jag inte ens vågat fram och önska lycka till.

Lazio ligger på en måttlig niondeplats i tabellen och med tanke på klubbens målsättning att nå en Champions League-plats är det så klart en stor besvikelse.
Det hindrar nu inte 3 000 supportrar för att ge dem ett fullständigt episkt mottagande på Formello första träningen efter derbysegern mot Roma.

Dessutom planerar man att kontraktera ungtuppen Juan Sebastian Veron, 34, inför nästa säsong (vi kan kalla det lex Milan).
Jag förstår inte det här återvinningstänket.
Det borde vara snudd på statistiskt säkerställt att det är en dålig idé att ta tillbaka en lirare vars status var någonstans mellan påven och gud för tio år sedan i klubben (vi kan kalla det lex Brolin/Parma).
Snart sitter väl Sven-Göran Eriksson på bänken igen.

Lazio har en grym offensiv för att vara ett mittenlag med högre ambitioner. Att man däremot släppt in 45 mål i år borde oroa desto mer.

Under påskhelgen har flera av spelarna varit i L’Alquila med leksaker till barnen som blivit av med sina hem efter jordbävningen.
’Det var fruktansvärt, mycket värre än det såg ut på tv,’ skriver lagkapten Tommaso Rocchi i sin spalt i Corriere dello sport.

Man glömmer lätt några saker när man varit borta från den italienska fotbollen ett tag.

1. Den här mossiga idén att journalister ska vara opartiska eller i alla fall dölja sina sympatier har inte fått fäste i Italien. Under gårdagens match på Stadio Olimpico formligen imploderade pressläktaren när Lazio satte sina två. Uppskattningsvis en av fem journalister värmde sig också med en Lazio-halsduk i kvällskylan.

2. Det här med rökförbud på pressplats är ingen stor sak. Men framför allt röker de italienska murvlarna – tadaa – cigarr. Jodå, i parti och minut. Och det måste man ju gilla.

3. Pyroförbudet är ungefär på samma nivå som på de allsvenska arenorna. Det finns där som något slags alibi, men så länge bengalerna stannar på läktaren orkar ingen hetsa upp sig. I går brann det dessutom bara två gånger i Lazio-klacken. Någon form av minimirekord, skulle jag tro.

Till sist kan man konstatera att den mixade zonen är en korsbefruktning av principerna ’livet är ett lotteri’ och ’starkast vinner’. Jag var ganska ensam om att vänta på Olof Mellberg i går kväll, men blev kvar sist av alla. Mellberg hade skickats på dopningstest och så var det med den intervjun.
Lazios Tommaso Rocchi, som i går var både målskytt, lagkapten, startman och matchvinnare, gled förbi journalistfållan med en sedvanlig nonchalant min, utan en ansats att stanna och prata.
Han hade väl gjort sin dag på jobbet, får man anta.