Dra mig långsamt baklänges.
Det här var ett italienskt drama utöver det vanliga.

Så här såg spektaklet ut från pressläktaren några minuter efter att saken var klar. Behöver jag tillägga att de flesta journalister sjöng sig hesa på Laziosången och att min bänkgranne omfamnade mig faderligt när segern var ett faktum (Herregud, vi hade ju känt varandra i 120 minuter plus halvtidsvila och straffläggning)?

Som vanligt är det först i efterhand som det logiska mönstret kring ett straffavgörande uppdagas.

Antonio Cassano sumpar sin straff. Han gör det för att han har 120 minuters oförlöst talang och energi i fötterna. Han gör det för att hans nemesis (en av dem i alla fall) Marcello Lippi sitter på läktaren och skärskådar honom.
Tommaso Rocchi prickar insida stolpe och ut. Han gör det för att han förtvivlat och krampaktigt vill visa Delio Rossi att han gör fel fel fel som bänkar sin lagkapten.
Ousmane Dabo sätter den avgörande. Han gör det för att han växer matchen igenom i ett Lazio som i övrigt ligger som en liten trött pöl av svett på Olimpicos gräsmatta redan när övertidens första 15 minuter är slut.

Fernando Muslera såg ut som att fan flugit i honom när han gick fram till målburen för att kicka igång dramat. Killen är 23 år, han har ett ansikte som en fjortonåring, men vid halv tolv-tiden i går kväll såg han ut som en man som bjuder barn på lösgodis för att lura med dem in i skogen.
Han såg, med andra ord, jävligt läskig ut.
Hade jag varit hans lagkamrat hade jag inte ens vågat fram och önska lycka till.

– Om vi vinner kommer vi till paradiset, om vi förlorar hamnar vi i helvetet.
Så lyser Lazio-tränaren Delio Rossis analys inför finalen i Coppa Italia.
Han hade ju kunnat konstatera att det är en bedrift bara att ha slagit ut Juventus i ett dubbelmöte, men Rossi jobbar inte med nyanser just nu.
Och eftersom hans jobb står på spel här är det väl lika bra att piska upp stämningen ordentligt.

Röster av missnöje höjs över att Lazio får spela final på hemmaplan, bara för att man råkar vara ett Rom-lag.
Walter Mazzarri tar upp saken på sitt sätt i Gazzettan:
– Många tycker att matchen borde flyttas till neutral mark och jag tror att det skulle vara bättre. Jag säger det inte för att ha ett alibi om vi förlorar. Men vi har dessutom bara haft två och en halv träningar på oss att förbereda oss inför matchen.

Det är vad jag kallar en helgardering.

Sampdoria-tränaren riskerar för övrigt jobbet även han. Det är matchen i matchen, mina vänner.

Jaha, det verkar ju bli riktigt trångt med svenskar här i höst om man får tro drevet.
Zlatan blir kvar, Moratti är lugnare än svensk fil. Rasmus Bengtsson är under översyn av Lazio och samma klubb går i giftastankar med Markus Rosenberg.
Vi ser helt enkelt en släng av ett Skåne-virus i Italien just nu. Zlatan har krattat upp gruset. Övriga blir guilty by association.

Snart får väl Italien rent av upp ögonen för Henrik Larsson.

Annars börjar det ju lukta Champions League-final här i Rom, men före dess finalen i italienska cupen som jag för egen del går igång på.
Dels för att jag inte sett Cassano och kompani live någon gång i år, dels för att jag följt Lazio ganska nära och sett skillnaderna i skärpa när det vankas cupspel jämfört med ligamatch.
Ett Liverpool i det lilla, kan vi säga.
Lazio har tre förluster i rad i ligan, men slog ut Juventus på bortaplan i semifinalen häromveckan. Sampdoria slog Reggina med 5–0 senast, men har innan dess inte vunnit en match i ligan på nära en månad.

Delio Rossi kan behöva ta hem finalsegern för att rädda sitt skinn – och jobb – till nästa säsong.
Annars kanske Sven-Göran Eriksson står där på Formello och håller i trådarna igen. Med Tord Grip på ena axeln och Hasse Backe på den andra.
Vilken svenskfest det skulle kunna bli.

Rosella Sensi tyckte att det var dags att känna av ritiro-stämningen i Big Brother-huset ute på Trigoria där Romas a-trupp hållits fången det senaste dygnet. Så hon gjorde vad varje förhandlare av klass gör och kallade ut klanledare Totti och hans högra hand De Rossi.
Samtalet slutade i enighet, Roma-spelarna är fria mot borgen (eller mot att de spottar upp sig de sista omgångarna i alla fall).

Det småroliga med bilden från Gazzettan är
1) att Totti och Sensi ser ut som ett tonårspar som blivit påkomna med att hångla i omklädningsrummet på gympan.
2) att Totti, oavsett väderlek, bär den där älskade dunjackan med kaninpälskrage. Jag vet inte om det diffar mycket ute på Trigoria, men i centrala Rom så här på kvällskröken är det i alla fall 17 grader varmt enligt prognoserna.

Nåväl. Man förstår lättnaden Totti och kompani känner nu när de hinner hem för att fira valborg och rita banderoller och öva kampsånger inför förstamajtåget på fredag.

Rom försöker samla ihop sig efter jordbävningen i Alquila och man gör det genom att ladda inför årets obestridliga höjdpunkt – lördagens derby. Roma spelar för en plats i Champions League nästa år, Spalletti för att behålla jobbet och Lazio spelar väl mest för sin heder.

Jag har en känsla av att det blir en relativt lugn tillställning efter omständigheterna. Flera av spelarna pratar om jordbävningen och medkänslan för dess offer och Daniele de Rossi ställer sig tveksam till att det är rätt att spela fotboll alls just nu.

Men fotboll blir det och av allt att döma pà ett utsålt Olimpico, trots att varken Roma eller Lazio har med toppstriden att göra i år. Delio Rossi har den angenäma uppgiften att plocka ut startelvan från en helt skadefri trupp. Luciano Spalletti har det aningen tyngre, med ett Totti-knä som inte riktigt vill läka. Men Er Purpone kommer att spela. Det ska till dubbelsidig lunginflammation eller ett svårt fall av invaliditet för att Francesco Totti frivilligt ska ställa sig utanför startelvan i ett derby, det tror jag vi kan vara säkra på.

Och så lite statistik då: Roma och Lazio har mötts elva gånger i april tidigare och har tre segrar var och spelat oavgjort fem gånger. Pà lördag ska alltså pendeln väga över åt något håll.

Jag drar till med 2-1 till Roma.