Den uppmärksamme läsare såg att jag gjorde ett litet smitningsförsök i senaste inlägget. Det gick så där, dagen därpå var jag beordrad tillbaka i Europa League-tjänst (Aupa!) och i dag har tydligen Barcelonas tränare något viktigt att delge oss.

I går fick jag ett läsarmejl från en person som satt ”med tårar i ögonen” över uppgifterna om att Pep Guaridola är på väg att lämna FC Barcelona.
Klockan halv två ska Barças míster och Sandro Rosell hålla presskonferens på Camp Nou och det mesta tyder på att tårarna kommer att flöda i Katalonien i dag också.
I går kväll visste ingen mer än dessa två (correction update: Tito Vilanova kan ha känt till det) exakt hur det ligger till med den saken. I dag tycks Marca ha pratat med någon i spelartruppen efter morgonens samling och att Pep säger tack och hej är just nu det mest spelade tipset på landets bettingsajter.
– Jag drar killar, ska Pep ha sagt till truppen när de samlades i morse 

Jag kommer att vänta till strax efter halv två innan jag börjar spekulera i en eventuell ersättare till Guardiola. Däremot skulle jag vilja påstå att Barcelonas tredje riktigt tunga tapp på mindre än en vecka skulle bli betydligt värre att bära för los Culés än både förlusten i el Clásico och uttåget i Champions League.

Josep Guardiola har blivit så synonym med Barças framgångar att folk bara har suddiga minnen av hur det var innan han satte sid på tränarbänken, kickade i gång jobbet med att vinna varenda pokal som stod på spel redan den första säsongen, och fortsatte jobbet med att förvandal FC Barcelona från ett europeiskt topplag till världens enskilt bästa.

Peps professionella storhet har legat i det taktiska kunnandet och förmågan att kunna motivera sina spelare till stordåd match efter match efter match.
Det är just de två sakerna som svajat i år, när Barcelonas offensiva spelmodell drabbats av inflation i sidledspassningar och där styrkan att värka fram ett avgörande 2–1-mål på en kylslagen fotbollsplan i Pamplona en lördagkväll i februari inte funnits där.
Guardiolas omvittnade förmåga att få en grupp med potentiellt bortskämda mångmiljonärer att dra åt samma håll och lyssna på sin míster i alla lägen har också fått sig en mindre törn i år och det berättas i de egna partiorganen Mundo Deportivo och Sport att det under våren funnits småkonflikter mellan Pep och ”vissa viktiga spelare” (så dags att meddela det nu, kollegor).

Det spelar ingen roll. Pep Guardiola kommer, om han nu lämnar sin post efter säsongen, bli ihågkommen som den moderna fotbollens mest framgångsrike tränare. Ingen har på så kort tid tagit ett lag till lika många segrar som Barça-tränaren och samtidigt fått folk över hela världen att hänföras över sättet man gjort det på.

Men viktigast av allt för Guardiolas enorma popularitet i nordöstra Spanien är att han är en mönsterkatalan, en kille som föddes in i klubbens akademi La Masía, och en gentleman som kan varenda regel, skriven och oskriven, som råder inom FC Barcelona.

Jobb 24 timmar om dygnet med småbarn på hemmaplan, ständig mediebevakning och hårda sjukdomsfall med Eric Abidal och hjälptränaren Tito Vilanova uppges som orsakerna till varför Pep vill hoppa av.
Att han snälla snälla snälla ska skriva nytt kontrakt har varit en angelägenhet långt utanför fotbollsvärlden den här våren.
Pep Guardiola har gått från att vara FC Barcelonas tränare till att vara FC Barcelona.

Blir det ett Pep-nej i dag står fotbollsvärldens mest attraktiva jobb ledigt.
Jag skulle inte rekommendera min värsta fiende att söka det.

Ett vinteruppehåll och en ligahöst är över, Racing Santander inledde våren med att ta en überviktig seger med Kennedy B på bänken, José Antonio Reyes fick en osmakstart när hans Sevilla torskade mot Rayo Vallecano och Real Madrid målade sönder Granada på Bernabéustadion i går.
Men trots att Cristiano Ronaldo slog in säsongens 21:a mål, tio fler än hela Granadas lag mäktat med hittills under säsongen och fyra fler än Ludas gjort för Barcelona, var han inte gla.

Var det José Mourinhos mathån häromdagen? Har lill-Crille kommit i trotsåldern?
Dagen efter matchen är teorierna i Spanien många.
– Det var inte mycket kvar av matchen och kanske ville han visa Granada respekt, funderar Emilio Butragueño.
– Det var hans sätt att visa ilska över att han inte gjorde mål mot Málaga i förra matchen, tänker Aitor Karanka.
– Det är sån Cristiano är, konstaterar Sergio Ramos.

Jag konstaterar att Real håller avståndet i tabelltäten och att Barcelona har en något tuffare uppgift att ta sig an i dag.
Cupsegern mot Osasuna i veckan var ingen nagelbitare direkt. Det mest spännande som hände på Camp Nou var väl frågan om vem som först skulle trotsa det nya definitiva rökförbudet. Själv hade jag nog satt en peng på pressläktaren, där Björnen på El País, Gemma Herrero på Marca eller någon av alla franska korrespondenter känns som några av de tydligaste favoriterna. Men det blev Osasunas president Patxi Izco, som plockade upp och tände en cigarett så diskret att inte ens bänkgrannen Sandro Rosell såg det först, men sedan fick ge Izco en liten regelgenomgång, om man ska tro Mundo Deportivo.

Där är rökrutan. Du behöver bara målsmans underskrift. Foto: MD

Vi ska strax i väg till Cornellà, där Espanyol tar emot Barça i ett derby som måste vara det med flest hemmagrodda spelare i hela Europas toppligor. Så här spår Sport att lagen kommer att ställa upp i dag, vilket innebär sammanlagt 13 spelare (fem i Espanyol och åtta i Barça) på planen som antingen fostrats i en katalansk klubb eller fötts här. 

Det gör ju inte att de här lagens supportrar gillar varandra mer för det (inte journalisterna heller, det finns ett helt gäng murvlar på Barçatidningarna som av princip inte åker ut till Cornellà-El Prat, ens när det är derby och de jobbar), men spelarna har generellt sprungit på varanda så mycket genom åren att de ganska ofta är polare.
Carles Puyol, exempelvis, tillbringade uppskattningsvis 70 procent av sin lediga tid framför Espanyollegendaren (och tidigare Barçaspelaren) Iván de la Peñas Playstation innan han fyllde 32 och började gå ut på krogen efter pilatespassen.

Vill ni vara socialt mediala i kväll derbyhärjar los pericos på Twitter under den småfyndiga hashtaggen #cornellaHELLprat och det finns ju en del sköna underdogpoäng att plocka när storheterna i Barça kommer på besök.

Derby mot Qatar-regimen. Kamp mot en filosofi värd 500 miljoner euro.

Det har hänt något med Barcelona, det ser ni också. Där de förut gjorde fyra mål på ren inspiration krävs nu både ett stort bollinnehav plus en mängd chanser för att los culés ska sätta en enda boll alls.
Det är svårt att veta varför. David Villa är inte i sitt livs form, inte Leo Messi heller och Pedro Pedrito åkte på en fotvridning som såg ut att göra ont ont ont (inte bara en stund på natten) mot Granada.

Det är naturligt att det kommer lite dippar då och då, Barcelona tar ju trots allt oftast tre poäng med sig ändå, men ska vi enas om att det Barcelona visar upp just nu är en dykande formkurva, varken mer eller mindre? Ni vet att lagets spel börjar bakifrån (det är i alla fall en klyscha jag köpt) och när båda mittbacksbossarna Piqué och Puyol är borta blir det nästan alltid jobbigt för Peps pack. Var jag Sandro Rosell skulle jag sluta jaga Joan Laporta med blåslampa (oavsett om han bjudit hela sitt crew med privata livvakter på lyxrestaurang och privatflyg för klubbens pengar) och för stunden hitta en stabil gubbe att bekanta sig med a-lagets backlinje. Under vinterfönstret till exempel.

Kan nykomlingarna nästan hålla emot Barça kan så klart de lite mer etablerade lagen gå för oavgjort och låt mig gissa att ett Mallorca i fritt fall inte är helt missnöjda med att åka till Katalonien just i helgen som kommer.
Sevilla vet ju hur man tar poäng i Barças borg och vår vän José María del Nido känner inga skäl att dölja känslorna som bubblade upp.
– Jag njöt som en gris i en vattenpöl på Camp Nou, förklarar Sevillapresidenten vars franska revolution kanske kommit av sig en aning sedan Levante gått upp i täten.

Pep Guardiola har också ett annat imageproblem som i alla fall inte jag såg komma.
Zlatan Ibrahimovic gjorde förjobbet när han döpte om Pep till ”El Filósofo” vid sin klubbsorti, och nyligen plockade oväntat Bojan Krkic upp tråden. Nu är det Yaya Touré som fyller i bilden av en tränare som faktiskt inte pratar med alla sina spelare. Enligt dem själva i alla fall.

Real Madrid flyger fram just nu och stämningen är uppenbarligen så god att Iker Casillas kan kosta på sig att skämta lite om de böter Mourinho gav honom för att han fastnat i bilköer i veckan och missat början på träningen. Det är värre för lagets före detta vice kapten, som verkar ha det lite tråkigt i Istanbul och kompenserar det med att bråka med allt och alla via Twitter.
Guti är som en öppen bok, han filtrerar inga känslor alls och på något sätt blir det som att vi får ha honom med oss fast han är så långt borta.
I går fick Guti en kommentar på katalanska och svarade med ett ”den där dialekten eller språket förstod jag inte, var det polska? Blockad”.
Det roliga i kråksången är att katalaner kallas just polacker av resten av Spanien, men jag kan inte svära på att det var det Guti menade.
Oavsett vilket fick Besiktas bäste be om ursäkt några timmar senare, men då var skadan så att säga redan skedd. Och Mundo Deportivo var inte sena med att skriva en artikel i ämnet och välja bild med omsorg.

 Guti nacht.

Espanyol har fått lite medvind efter de tuffa förlusterna mot topplagen Levante och Real Madrid (är det lika roligt att läsa som att skriva om Levante som ”topplag”?) och kan ta tredje raka segern mot Betis på torsdag.
Det är lätt att tro att det är tillfälligheter som spelar in när Espanyol prickar formen och inte, men det gäller ju bara om man inte har koll på när Walter ”El Rifle” Pandiani dök upp med sin lastbil på Cornellà för första gången.
Under tiden i Osasuna bidrog några av hans vrålåk (alla med ett luftgevär schablonmålat på ena framdörren) till mytbildningen av uruguayanen, men det var inte förrän ett par veckor sedan som han vågade sig på att lufta sin röda här i Barcelona. Och se på resultatraden efter det.

Z

Jag kan på rak arm komma på ett gäng anledningar varför jag inte skulle skriva kontrakt med Real Madrid efter att ha spelat för Barcelona.

Exempelvis:

 En svinig pakt.

Men FC Barcelona ville inte bara försäkra sig om att göra sig av med Zlatan Ibrahimovic till vrakpris utan dessutom vara helt hundra på att han inte skulle ställa till ännu mer trubbel för dem under den närmsta framtiden.
Anti-Madrid-klausulen, som den kallas i katalansk media, är ett ännu ganska osnyggt sätt att kapa banden med Ibra och ett bevis på att Barça inte riktigt har hela självfötroendearsenalen intakt på värvningsfronten (och det ska de verkligen inte heller). 
Säljer man å andra sidan en spelare till förra klubbens största rival i Italien så hajar man sannolikt att Zlatan inte skulle tveka att hoppa på José Mourinhos skuta och skapa oreda i Spanien en gång till.
What you do?
Då kan vi konstatera att ömhetsbetygelserna mellan Ibra och Mou på slutet varit ett klassiskt spel för gallerierna, en liten medieritual för två män som redan är bundna på varsitt håll och inte kan få varandra igen. Men en jobbflört sätter ju alltid lite extra glans på tillvaron.

Sport är en tidning med bra flyt just nu, det måste man säga (jag undrar lite vem på redaktionen som bjussat Sandro Rosell på middag och supit honom under bordet på El Bulli).
Veckans uppgifter om att Milan faktiskt inte är bundna att köpa ut Ibrahimovic efter säsongen fick hans agent Mino Raiola att, via mig, be tidningen dra till ett varmare ställe (varmare än Spanien alltså, han tyckte för övrigt att jag kunde göra det också om jag fortsatte ställa fler jobbiga frågor).
Man undrar ju vad Mino (allmänt känd som ”el napolitano loco” i Barcelona) tycker om att de här pikanta detaljerna kommer ut. 

I Barcelonatidningarna pratar man nu helt obehindrat om Zlatan-affären med ord som ’galenskap’, ’ruinerande’ och ’den överlägset sämsta övergången i klubbens historia’.
Frågan är om inte den nya styrelsen får en smula upprättelse hos medlemmarna när de i alla fall försäkrat sig om att det inte blir några Clásicon med en ursinnigt revanschsugen Ibrahimovic på andra planhalvan.

Sen är ju inte det här den typ av nyheter som lär få Barcelona att känna att de gjorde fel i somras.

Z

Okej, nu tar vi det lilla lugna här. Chansen (eller Risken, om vi ska prata i Zlatan Ibrahimovics och FC Barcelonas termer) att Zlatan spelar i Barcelona nästa höst är alltså ungefär lika stora som att jag gör det.
Men, och det är väl det här som skiljer mig och Zlatan åt (en av kanske tre saker), i Ibrahimovics fall finns det ett kontrakt som gör att han faktiskt tillhör klubben säsongen ut (jag tillhör Aftonbladet säsongen ut, men tidningen saknar köpoption).
”Skattetekniska skäl” var standardssvaret när jag frågade varför man inte sålde av förlustmannen Ibra direkt från Barcelonas håll i slutet av augusti.
Nu hoppas jag att FCB vet vad de pysslar med. Att göra affärer med italienare som bygger på att en affär ”sannolikt” ska gå i lås måste vara ett av de mest briljanta nybörjarmisstag som fotbollsvärlden skådat.
De hade ju lika väl kunnat skriva in ”betalning för spelaren ska sannolikt ske i samband med övergången” när de ändå var i gång.

Vad kan hända då? Ja, Milan kan ju drabbas av en gigantisk ekonomisk kris, Adriano Galliani kan ta hela klubbkassan och sätta sig på ett plan till Barbados och gå under jorden, Silvio Berslusconi kan hamna i klammeri med rättvisan (brukar ju inte påverka klubben nämnvärt) eller så blir Zlatan Ibrahimovic fotbollsinvalid på grund av alla ljumskproblem och måste sluta spela fotboll.
Då kan det bli svettigt att vara Sandro Rosell.

Nej, det kommer ju inte att ske.

Men jag är väl inte sämre än att jag klurat på några icebreakers för Zlatan. Jag tänker:

– Tjena Pep, tror att du missförstod mig lite. Filosof är en bra grej att vara.

– Pep polarn, läget? Den där Solbakken är en hal typ, honom har jag heller aldrig gillat.

Eller kanske bara:

– Trevlig scarfs!

 Kom i min famn, Zlatan: Foto: Eurosport