Jag har alltid älskat Lasse Granqvist. För hans engagemang, hans närmast unika referatteknik, hans noggranna språkvård mitt i de mest intensiva av idrottsögonblick och hans genuina intresse för sporten. Det finns förmodligen få inom svensk, och internationell, sportmedia som brinner så mycket för idrottsrörelsen.

För de som inte vet om det var Granqvist med och grundade AIK:s innebandysektion och spelade sedan dessutom en viktig roll i klubbens väg från de lägre divisionerna till SM-guldet i Globen 2006. Hela resan beskådade Granqvist dessutom från första parkett som ideell speaker vid samtliga hemmamatcher. Detta alltså samtidigt som han var Sveriges mest upphöjde och respekterade sportreferent.

Ändå då var han precis lika skarp och fokuserad i sitt uppdrag som speaker inför de närmast sörjande i Solnahallen som i sina välbetalda tv-uppdrag inför miljoner tittare. Precis lika noga med att inte låta engagemanget ta över utan konkret, tydlig och opartisk i alla sina utrop.

Det är också det jag har gillat allra mest med Lasse Granqvists. Hans förmåga att hela tiden låta idrotten spela huvudrollen. Strävan att göra ögonblicket rättvisa men aldrig överdriva för att själv synas på bekostnad av det som verkligen har betydelse.

Det är därför jag nu med oro ser hur på hur även Lasse Granqvist är på väg att slukas av branschens rädsla för den nya mediavärlden.

För någon gång under det gångna året verkar någon fjunig PR-kille ha lyckats övertyga Lasse Granqvist om att han syns för lite i det offentliga samtalet. Om att han tycker för lite. För är det någonting som värderas orimligt högt i dagens mediavärld så är det att tycka.

Jag hade hoppats att Lasse Granqvists skulle vara för stor för det där – att han skulle stå över alla oss andra – men i mars öppnade Granqvist sitt Twitter-konto. Kort senare följde han upp med ny närvaro även på Facebook. Och med världen bara en knapptryckning bort har Sveriges mest objektive kommentator helt plötsligt bestämt sig för att tycka. Om allt!

Bara sedan mars har Lasse Granqvist tyckt till om: Robert Perlskog, filmningar inom fotbollen, hur gängproblematiken i stockholmsförorterna ska lösas, NHL-slutspelet, våren, SHL-spelarnas mediaisolering, Roger Rönnbergs stubin, Alexander Bards spådomar, videobedömningar inom svensk hockey, fluga i kombination med kostym, Roger Melins leende, krisen i IFK Göteborg, stockholmstrafiken, valet att driva ett rättsligt mål mot Jakob Lilja, situationsrummet, Tommy Åströms pose, jantelagen, SHL:s regelbok, antalet mål i svensk hockey, Jens Fjellströms omdöme, Facebooks framtid, Jenny Strömstedts intervju med Nano i Nyhetsmorgon, Roger Rönnbergs inställning, slutspelet, Malmö FF:s främste utmanare, 76-årige LG Janssons comeback, damspelarna i WNBA:s kroppsspråk, applåder på flygplan, Henok Goitom som tv-expert, att MIF:s supportrar ska applådera laget stående, regeringens krav på SMHI, folkrock, hur fotbollen ska bli av med maskandet, Djurgårdens fotbollsvärvningar, Lukas Podolskis drömmål, Erik Granqvists lokala vinkel på KHL-slutspelet, Niklas Jihdes likhet med Gabriel Landeskog, Gunnar Svenssons hockeykunskap, Sveriges insats i VM-kvalet mot Bulgarien, Gabriel Landeskogs telefontider, kritiken att svensk sport-tv är tråkig, Tommy Åströms flytt till Discovery, Tommy Åströms status i branschen, Rolf Lassgård, det nya fotbollslandslaget, Niklas Jihdes sista mål som innebandyspelare, Dagge Malmqvist, allsvenskans bäste målvakt 2017, den nya Cristiano Ronaldo-statyn, Guillermo Cano World Press Freedom Prize, Lilla-Moras skridskoteknik, svenska juristers idrottskunskaper, polisens arbete med inbrott och åldringsbrott, svensk polis, svenska åklagare, tingsrätten, RF:s behov av att försvara sitt eget regelverk, Björn Erikssons arbete, allsvenskans bästa nytillskott, snabbkaffe, Jens Fjellströms klädstil, Nyhetsmorgons gästrum, räksalladen på Delselius i Gustavsberg, fansens pris till årets tv-profil, värdskapet i Jönköping, filmningar inom ishockeyn, Bulan Berglunds fokus, mediaskygga idrottare, Stephan Lundhs eventuella behov av att synas, Kim Källströms professionalitet, Moras hantering vid sitt tränarbyte, glädjen i att hålla föredrag tillsammans med Hasse Backe, hur Brynäs laddar för match, var på bilden han själv stod inför föreställningen av Fantomen på operan i London 2016, Brommapojkarnas hantering av bredd och elit, Jämtlands position i svensk fotboll, Östersunds cupseger i fotboll, uttagningen av Rasmus Dahlin i landslaget, betydelsen (”MÅSTE SES!”) av att se skådespelaren Rolf Lassgårds besök hos Wikegård och Åström, skådespelaren Rolf Lassgårds hyllning av idrottens sätt att bygga lag och arbeta fram mental styrka, domarinsatsen i Bayern Münchens möte med Real Madrid i Champions League, Marcelos insats i samma match, underhållningsvärdet i bråket mellan Gerard Pique och Sergio Ramos, Oliver Ekman-Larsson, Gabriel Landeskog och Carl Söderbergs ja till VM, draget i hytten, feltrycket i Metro, Real Madrids möte med FC Barcelona, SM-finalserien, Kalmar FF:s säsongstart, HV71:s powerplay-spel, vädret i april, OS i Stockholm, Erik Karlssons skada, Sanny Lindström som hockeyskribent, Peter Jöbacks dubbla roller i ”Nattens musik” på Cirkus och Let’s dance i TV4, Mats Wennerholms avnjutning av den femstjärniga presservicen i Kinnarps Arena, HV71, Köln som stad, NHL-namnen i VM, Skellefteås värvning av Jonathan Pudas, IFK Göteborg-supportrarnas intiativ inför mötet med Kalmar FF, Ishockeyjournalisternas kamratförenings val av årets forward, framtiden för Ekwall Show, folkhälsan, Idrottens skiljedomstols skyndsamma hantering av Therese Johaug, Kai Kunnas, VM-arrangemanget i Köln, att sjunga nationalsången, juryn som utser matchens lirare i hockey-VM, riksombudsmannens anmälan av Kennedy Igboananikes armbåge i allsvenskan, Jonas Arnesens roll hos Idrottens affärer, Tre Kronor i numerärt underläge, Fifas val av ny ansvarig jurist, att namn inte ger framgång, VM-temperaturen, fotografen Jimmy Wixtröms bevakning av Tre Kronor, domsluten i allsvenskan, hur Svensk elitfotboll och Svenska fotbollförbundet mår i skenet av Disciplinnämndens domar, matchfixningen inom svensk fotboll, Petter Rönnqvists kamp, hur SvFF, SEF, polisen AIK och IFK Göteborg agerade efter larmet om påtryckningsförsök från matchfixare, Finlands VM-lag, var i mediacentret förberedelserna görs allra bäst, Kevin-fallet, Åke Unger, värdet av att lyssna på Roberto Vacchi, vad som förtjänar utrymme i svensk linjär tv, hur stort avståndet ska vara mellan förbundstopp och verksamhet inom svensk fotboll och Richard Wallins klass.

Sedan mars månad alltså. Bara på Twitter.

Förstå mig rätt här, självklart är Lasse Granqvist fri att göra vad han vill med sin offentliga profil. Visst har han samma rätt som oss alla att reagera, provocera eller bara allmänt uttrycka frustration i sociala medier om det så behagar honom.

Den här texten är ingen protest – mer ett personligt beklagande.

För när jag sätter mig ner för att följa ett stort svensk idrottsögonblick så vill jag ha en trygg person att ta i handen. En kommentator jag vet på ett objektivt och sakligt sätt kommer lotsa mig genom de kommande timmarnas känslostormar. Ingen ängslig allmäntyckare. Ingen cyniskt framslipad mediaprofil.

Jag suckar till exempel när Niklas Holmgren dyker upp då jag har extremt svårt att köpa hans passion som äkta efter att han till och med sålt ut sitt målskrik i spelbolagsreklam. Jag litar inte på honom längre utan kommer istället på mig själv med att kritisk granska varje bröl han tar sig för i syfte att reda ut om det är genuint eller fakturamotiverat.

Lika besviken är jag på Glenn Strömbergs ängsliga strävan efter att bli mer modern. Från att tidigare ha suttit tyst mellan sina skarpa analyser har ju även Glenn lagt sig till med ett sydamerikansk målskrik. Eller förhistoriskt kanske är en mer rättvis beskrivning. Allt enligt uppgift efter påtryckningar från de som tror sig veta bättre om framtidens tv-konst.

Kan inte en expert bara få vara en expert längre? Kan inte en kommentator bara få vara en kommentator? Ospelad, genuin, professionell och objektiv. Livsviktig men inte som affischnamn utan i en oumbärlig biroll bakom stjärnorna.

Måste alla skrika och tycka för att höras?

/Patrik Brenning, som inser det ironiska med att tycka om att det tycks för mycket.