”På plats i Ruka!”

Klockan är 08:51 när Erik Niva noterar att jag just nu befinner mig intill den ryska gränsen i Finlands allra mörkaste skogar. Det går att ta på hans skadeglädje.

”Road är ett underord. Betänkt att jag levde 18 år under dessa förhållanden. 90 minuter kortare dag bara”, skriver han i nästa sms.

Förhållandena är en dag där solen går upp vid 09:24 och vänder igen vid 14:15 utan att egentligen ha tagit sig över trädtopparna. Termometern står på tvåsiffrigt minus och jag har sex tröjor på mig.

Varje morgon är en prövning med kläderna mot klockan. Det tar minst tio minuter att klä på sig och då är jag ännu brandsmansredo med högar och metodik. Men det jobbiga är inte att det tar tid – problemet är tajmingen. Börjar du för sent blir du försenad. Börjar du för tidigt får du stå i en hotellobby och svettas eller utanför en hotellobby och frysa. Det går inte att vinna.

”Jag åker gärna till Lillehammer”, sa jag till chefen för några månader sedan när vi pratade om att jag skulle göra min skidpremiär. Sedan dök flygbiljetten till Kuusamo upp i mailen.

Med fanns en hyrbilsbokning. När vi skulle hämta ut bilen på flygplatsen frågade jag undrande den 14-åriga killen i Hertz-kassan var nyckeln var.

– Den sitter i. Bilen är igång. Ni hittar den ute på parkeringen.

Det finns inga gatljus. Enda gången du faktiskt ser vägen är när helljuset reflekteras mot renarna som håller på att korsa den.

Men hotellet då?

För 1,5 vecka sedan satt jag i en hotellobby i Milano och laddade för VM-kvalet i fotboll mellan Sverige och Italien. Hotellet hade spa, generösa rum, fem stjärnor och en lounge med 24 timmars fri tillgång till prosecco, tilltugg och kaffe. När vi skulle åka till matchen satt den italienska fotbollsgräddan och skålade i lobbyn. FC Barcelonas sportchef Ariedo Braida var ett av flera bekanta ansikten som sken ikapp med kristallkronorna.

Vårt hotell i Kusaamo heter ”Tropiikki” eftersom det mitt i byggnaden finns en pool där de vitbleka finländska gästerna flyter omkring som isflak samtidigt som du försöker hålla nere din frukost bakom panoramafönstren intill. I morse hade ett gäng pensionärer vattengympa samtidigt som jag fyllde på min grötskål.

Hotellet i Milano hade ”stans hetaste cocktailbar”. Hotell Tropiikki har en O’Learys. Jag åt deras Boston Celtic-burgare första kvällen. Jag lär göra detsamma fyra dagar i rad. På tv:n visades en hockeymatch från den finska ligan. Höll en tumme för Oulun Kärpät i vita tröjor. Bakom gapade hotellets inomhuslekpark med Angry Birds-tema ekande tom.

I hotellobbyn finns det varken några bekanta ansikten eller några skinande leenden. Faktum är att ingen ler i Ruka. Anledning är att det ilar för mycket i tänderna om du fläker undan ditt tandkött i kylan.

Jag anar att det var ungefär så här det var för Erik Niva att växa upp i Malmberget.

”Som sagt 18 år”, messar han.

Jag svarar ömt att jag kan känna viss sympati med honom. Hans svar dröjer men jag måste ändå koncentrera mig på klädprocessen inför avfärden till dagens skidtävling.

Tre par strumpor, långkalsonger, jeans, täckbyxor, underställströja, t-shirt, en till underställströja, tjocktröja, en till tjocktröja, jacka, mössa, halsduk, vantar och yttervantar. Sedan skorna. Mina ”jag ska landa på månen-skor”.

Det engagerade tre personer i friluftsbutiken i Stockholm när jag skulle sätta ihop den här rymdkapseln till utstyrsel. Den kostade mig mer än min totala ersättning för alla vinterns skiduppdrag kommer landa på.

Börjar ifrågasätta mitt yrkesval när jag lufsar ut till bilen. Skrapar rutorna bara för att inse att de när jag väl sätter mig i bilen har hunnit frysa igen. Tvingas halvligga i bilen och spana ut genom en liten springa längst ner på vindrutan. Hoppas att renarna håller sig undan.

De 15 första minuterna är det iskallt i bilen. De sista fem svettas jag. När vi är framme kastar min kollega Malin upp bildörren på jakt efter frisk luft. Det som möter oss är en virvlande snösmocka av obarmhärtig finländsk natur.

Jag har precis fått på mig mitt andra par vantar när det plingar till i fickan. Tvingas välja mellan att kväva min nyfikenhet och vänta med att läsa meddelandet tills jag kommer inomhus eller riskera att bryta det skyddskal mot kylan jag tillsammans med expertisen i friluftsbutiken så målmedvetet konstruerat.

Häver av mig vantarna. Vet att jag nu har 30 sekunder på mig att både läsa och svara på sms:et innan kylan nått in till skelettet i mina fingrar.

Det är Erik som hört av sig igen.

”Sätter mig och googlar världscupprogrammet nu. Har aldrig tidigare haft sån stuns i fingrarna. Gör du långloppscupen också…?”.

Precis innan mitt mobilbatteri dör i kylan skickar han ett nytt meddelande.

”Lenzerheide över nyår blir fint”.

Ridå.

Jag minns det som i går. Vi var på en campingplats i Spanien, stranden nedanför var full av glas och en bit söder ut låg mäktiga Barcelona med ett stort tak av smogg över sig.

Mamma slappnade av efter maten med en guidebok samtidigt som pappa hade gått och diskat. Efter att tag höjde hon rösten.

– De verkar ha ett museum på fotbollsarenan här…

Hon kan inte ha anat vilken dörr hon i det ögonblicket öppnade.

Det är fars dag i dag när jag blickar ut över San Siro för andra gången i mitt liv. Monsterarenan med plats för 80 000 åskådare strax utanför Milano.

När jag som barn spelade Fifa på tv-spelet bläddrade jag alltid fram till San Siro som hemmaarena, ställde om klockan till kväll och vädret till varmt. I dag är det så kallt att du måste ha mössa och den grå himlen känns nästan lika tung som smoggen över Barcelona men arenan ligger ändå där precis lika omisskännlig med sina elva runda betongtorn, det svävande taket och de massiva röda bjälkarna.

Det finns få arenor in Europa som har en så tydlig identitet som San Siro.

Det känns som du har två val när du bygger en arena. Antingen bygger du det fyrkantiga parkeringshuset (Friends bland många) eller så investerar du inte bara pengar utan även själ och hjärta i din konstruktion. Giancarlo Ragazzi måste ha gjort det och mycket till när han skissade upp San Siros självsäkra former.

Det är en arena som är rund och fyrkantig på samma gång. Mäktigt stor men lika behagligt flytande. En elvabent mammut utan huvud.

Förra gången jag var här var på en av de där campingresorna med mina föräldrar. Jag kan inte ha varit mer än tolv år men minns stora delar av besöket som i går. Omklädningsrummet där tröjorna hängde. Hur vi visades hela vägen ut på innerplanen där delar av stolarna och gräset till min stora besvikelse var upprivet. Uppvärmningsytan inne i katakomberna (jag kunde inte förstå varför de inte bara kunde springa ut på planen). Någonstans i en flyttlåda i min källare ligger också fortfarande en liten blå bit stol jag stal med mig från arenan.

Det här var mitt i sommaren och det spelades därför ingen fotboll på San Siro vid just den här tiden men trots det är besöket på den vilande jättearenan ett av mina starkaste semesterminnen från barndomen. Jag gissar att det i dag är drygt 20 år sedan vi var där.

Tillbaka på hotellet ringer jag min pappa för att höra vad han minns från San Siro. Om han kommer ihåg hur mamma klagade på priset på rundtursbiljetten, den jättelika glasmontern med hyllningar enbart till svenska Grenoli inne i muséet eller den Roberto Baggio-tröja jag fick med mig hem (den där pirattypen man kunde köpa i marknadsstånd i turisthålorna över hela Italien. Jag köpte även en George Weah till min bästa vän som besviket undrade vem fan han var när han fick presenten. Vi såg bara mästerskapen på tv och Weahs Liberia prenumererade inte direkt på VM-biljetter).

– Jag kommer inte ens ihåg att vi var där. Jag minns arenorna i Amsterdam, Barcelona och Bilbao men där smällde det så då stack vi därifrån (det här var på den tiden Eta utförde terrorattentat i sin kamp för ett självständigt Baskien), säger pappa.

Mamma minns inte heller.

Pappa är den där SVT-sportintresserade typen. Han ser all sport som visas på ettan och tvåan men har fortfarande inte provat knapp tre, fyra och fem på fjärrkontrollen. Mamma ansluter till tv-soffan först när det är OS.

Trots det åkte de med mig (nästan) överallt jag pekade när vi var ute på semester och jag som barn ivrigt stirrade efter fotbollsarenor genom bilfönstret. Sedan gick de tålmodigt bredvid mig när jag drömskt tittade upp mot de jättelika betongfundamenten de fick ut lika mycket av som en sjösjuk på båtmässan.

Det är fars dag i dag. Det är också min första fars dag. Jag vet fortfarande inte om min son kommer vilja besöka fotbollsarenor, teknikmuseum, dansshower eller flyguppvisningar men vad han än vill ska jag försöka stå där lika tålmodigt uppmuntrande som mina föräldrar alltid gjorde. För vem vet vilken betydelse det där för mig glömda ögonblicket kommer få som barndomsminne för honom.

Har Neymar förvandlats från den sprallige lilla brasilianske pojken som älskade att spela fotboll till hela fotbollsvärldens största ärkediva?

Jag måste erkänna att jag hoppas det.

Vad jag vet är att jag hade förstått det.

Den senaste rapporteringen om Neymar är minst sagt kittlande. För enligt spanska Sport (som efter 25-åringens uppbrott med Barcelona gärna tar alla chanser att skriva ner brassen) så är Neymar trött på det anonyma motståndet i den franska ligan och har bestämt sig för att ”spela Ligue 1 à la carte”.

Han ska alltså ha bestämt sig för att helt enkelt själv välja och vraka kring vilket motstånd han anser matchar hans kvalitéer. Resten tänker han stå över.

Det ska självklart mycket till om det här ska stämma och med tanke på prestigen i skytteligsegrar, en hägrande guldsko och den Ballon d’Or Neymar jagar tror jag inte en sekund på att brassen skulle vilja stå över något större antal matcher ens mot blåbärslagen. Men nu påstås det alltså ändå att han vilade mot Angers senast för att han ville komma fräsch till samlingen med det brasilianska landslaget.

De möter Japan i en träningsmatch på fredag…

”Vill bara lämnas i fred”

Men det är ju inte bara det här att Neymar nu vill välja matcher ”á la carte” utan det finns fler pusselbitar som kan peka mot att brassen nu förvandlats till den där fullständigt uppblåsta fotbollsdivan jag trots allt älskar att fascineras av. Vi minns alla det offentliga straffbråket med Edinson Cavani men det finns också gott om rapporter från Frankrike om spänningar mellan Neymar och tränaren Unai Emery.

Min personliga favorit är den från L’Equipe om att Neymar tröttnat på att Emery har alldeles för långa videogenomgångar inför matcherna. Enligt tidningen har 25-åringen nu förklarat för sin tränare att han ”inte vill lyssna och borde lämnas ifred”. Den där typen av fras vi väl alla slänger oss med i samtal med våra chefer?

Sen har vi ju den där härliga anekdoten om logerna på Parc des Princes. Enligt RMC Sport har Neymars entourage (det är klart han ska ha ett entourage) klagat på att de tilldelats en loge med utsikt ut från arenan istället för in mot planen. Det innebär en obekväm promenad på flera meter när gänget (efter att kan vi anta ha konsumerat det obligatoriska antalet champagne-flaskor och sänkt minst två ostron per person) sedan måste ta sig från logen till sina platser på läktaren.

Nu har PSG dock sett till att Neymar fått hoppa före i kön (Marquinhos fick sin loge tidigare den här säsongen efter fyra år i klubben) så att Neymar Sr och brassens många vänner kan lämna logegrannen Kylian Mbappé bakom sig och sitta kvar med arslena i fåtöljerna även när matchen har börjat.

Ska Neymar nu spela á la carte kanske det inte är en så dum idé heller.

Jag älskar divor

Jag ska erkänna att jag älskar fotbollens divor. De har legat mig varmt om hjärtat ända sedan VM 94-krönikan i SVT (jag ska inte tjata om den) där det konstaterades att Romario ”inte kunde acceptera något annat än en fönsterplats på flyget till USA” och Hristo Stoitjkov ärligt målades ut till den kvinnogalne egoist han också var.

Visst tillför också divorna något. Dynamiken mellan Leo Messi och Cristiano Ronaldo hade till exempel aldrig varit densamma om inte den ene framställts som guds egen (skatteplanerande) son och den andre mer eller mindre som en fåfängd och egoistisk djävulsdyrkare.

Men det som gör Neymar-fallet extra intressant är att det är som om han på en natt vänt från den sympatiske lagspelaren till den galne envåldshärskaren. För visst var vi många som var imponerade av hur såväl Neymar som Luis Suarez accepterade att spela andrafiolen bakom Leo Messi i Barcelona och därigenom möjliggjorde ett annars omöjligt stjärnanfall klubben även tidigare försökt bygga med sviktande resultat (Romario, Stoitjkov och Hagi gjorde inte riktigt samma succé tillsammans i klubben efter nämnda VM 1994).

Men när sommaren kom hände något med Neymar. Och visst går det att både förstå och faktiskt försvara honom.

Hade Neymar stannat i Barcelona hade han aldrig blivit mer än Leo Messis lagkamrat. Han hade aldrig kunnat bli världens mest berömde fotbollsspelare och aldrig heller världens bäst betalde fotbollsspelare.

Nu är han redan det senare och det är bara upp till honom själv att se till att han även blir det förstnämnda. Ett par år i dominanta PSG som följs av en övergång till Real Madrid och han kan mycket väl vara där. Men allt det här kräver också att han tänker på sig själv. Det kräver också ironiskt nog PSG.

Den Qatar-ägda Paris-klubben betalade inte två miljarder för att få en lagspelare som kan förbättra kollektivet sportsligt. Nej, det ägarna betalade för var ett varumärke som ska härska fotbollsvärlden. En stjärna som ska sprida glans inte bara på PSG utan hela nationen Qatar. Då håller det inte att Edinson Cavani överskuggar Neymar. Då fungerar det inte om Unai Emery håller brassen tillbaka.

Därför kan Neymar göra precis vad han vill i PSG så länge han presterar på planen och därför gör han också rätt i att ta alla chanser att ge sig själv bästa möjliga förutsättningar för att göra just det. För det är trots allt hans jobb att skina mer än alla andra. Det är därför PSG betalat sådana astronomiska summor för honom och misslyckas han kommer de knappast vara särskilt förlåtande.

Tvingas bli egoister

Elitfotbollen var kanske en gång för länge sedan en lagsport där framgångarna bara mättes i titlar. I dag är den (tyvärr) en politisk bricka där rätt sorts uppmärksamhet är det som räknas. Där de individualistiska stjärnorna härjar och härskar.

Det är inte bara i PSG det gäller. Fråga bara svenske landslagsanfallaren Isaac Kiese Thelin, just nu i belgiska Waasland-Beveren.

– Jag har ändrat min mentalitet och blivit mer egoistisk. Innan kunde man göra en bra match men kanske inte något mål men här i Sverige var det ändå ”okej, han har gjort en bra match”. Men utomlands så kan jag göra en fantastisk match men inget mål och så är det skit. Jag försöker vara piggare i avslutslägena nu och ändra arbetsfokus lite.

Syns du inte så finns du inte. Ta nu det vittnesmålet och dubblera det några hundra gånger så har du Neymars utgångsläge.

Jag förstår därför varför 25-åringen tar för sig. Jag förstår varför han gör allt för att flytta fram sin position och skaffa sig så mycket makt han bara kan.

Jag har en nära vän som en gång hade som nyårslöfte att ”tappa fotfästet”. Kanske krävs det också att Neymar gör just det för att lyfta till fotbollshimlen.

Soran Ismail är emot regeringens nya förslag om utökad skolidrott och Svenska fotbollförbundet är i öppet krig med Riksidrottsförbundet där en av Sveriges två största idrottsorganisationer kräver den andra på en offentlig ursäkt.

Eller?

Om bara någon hade ringt och frågat först.

Soran Ismail är komiker. En del av sin tid ägnar han, vid sidan av program som Parlamentet och turnéer, åt en komisk podcast vid namn ”Till slut kommer någon att skratta”.

Den 10 oktober släpps avsnittet ”Aron på lustgas”. Det kan knappast undgå någon som lyssnar att det är en podcast baserad på trams. Det är tre komiker som sitter och är just komiker. Ämnena blandas vilt, åsikterna haglar, skämten likaså. Efter ett tag kommer trion in på ett samtal om simborgarmärken.

”Baddaren får du om du inte drunknar. Det är två som begravs och de andra får Baddaren”.

Men sen händer något som ska komma att under några dagar ta plats i svensk politisk debatt och nog kan beskrivas som förra veckans stora snackis på sociala medier. Det ska väcka avsky hos många, applåderas av andra, sågas av tv-profiler, kritiseras av seriösa krönikörer och skapa rubriker i bland annat Aftonbladet, Expressen, Göteborgs-Posten och tidningen Café. För att nämna några.

Det Soran säger som har sådan otroligt kraft är:

– Jag motsätter mig, eller jag har kommit fram till och jag kan kasta det på er så får ni argumentera så kanske jag kan ändra mig, men jag tycker att det är sjukt rentav att vi har idrott i skolan. Jag tycker att det ska vara förbjudet med idrott som ämne i skolan. De enda som kan ha det är de som har den sista lektionen så att man kan gå hem och duscha. Jag tycker det är helt sinnessjukt att tvinga barn att vara nakna med varandra. Det är en sådan oerhörd grund för psykisk ohälsa och mobbing. Alla mår dåligt av sina kroppar.

Sprängstoft så klart, om det hade sagts i riksdagen eller på en seriös debattsida. Nu är det ord från en komiker i vad som måste klassas som ett komiskt uppträdande. Att likställas med ett framträdande på Norra Brunn eller ett inslag under Tips från coachen i tv-programmet Parlamentet,

Men i användares och journalisters jakt på innehåll tar orden omedelbart skruv i sociala och traditionella medier. Folk förfasas, rasar och debatterar. En utveckling Soran Ismail med fascination följer i tystnad.

För det är INGEN som ringer honom och frågar vad han egentligen menar med sina ord. Om hans ens menar allvar.

– Nej. Det enda som hänt är att Expressen erbjudit mig att skriva en debattartikel i ämnet. Och så du då, till den här bloggen, säger Soran.

Hur ser du på efterspelet till uttalandet?

– Det är såväl förståeligt (folk) som beklagligt (media). Det är beklagligt att ta något ur sin kontext och presentera det för andra, sina läsare i det här fallet, som något annat än det var ämnat att vara. Men när det väl har skett så är det förståeligt att folk som har sett rubrikerna och läst artiklarna har reagerat så starkt som de har gjort.

Vad är det mest absurda du sett bland uppföljningarna?

– Svårt att säga, det är så oerhört mycket som är så oerhört dumt men allra dummast får nog vara när det påstods att jag hade sagt det som ett svar på regeringens nya förslag om fler idrottstimmar (som de tydligen har/hade lagt?). ”Komikern Soran Ismail svarar regeringen”. Dels är det ljug dels tycker jag det är en lite märklig uppställning att göra, komiker vs regeringen.

Jag tror samtidigt inte att det här är ett enskilt fall utan till och med en talande bild av hur den offentliga debatten ofta fungerar i dag. Alla pratar (läs tycker) om varandra men ingen pratar med varandra vilket oftare leder till missförstånd än konstruktiv dialog. Det oroande är att det här verkar gälla hela vägen upp. I förra veckan till och med till toppen av svensk idrott.

Nyligen publicerade Dagens Nyheter en rad artiklar om ett mejl som Svenska fotbollförbundets riksinstruktör Hans Wildow skickat till landets 24 fotbollsdistrikt. Brevet handlade om förbundets satsning ”Future Team” där syftet är att fånga upp fotbollstalanger med sen fysisk utveckling som annars hade riskerat att puttas bort och tröttna.

Problemet var att mejlet innehöll en rad minst sagt tveksamma formuleringar. Förbundet skrev att tonåringarna som kan bli aktuella för satsningen ska vara 15 år och i ”pre-puberteten eller i puberteten”, skriver förbundet. Vidare ska de ha ett ”pojkutseende och pojkkropp”.

En ledare reagerade, med all rätt, och hörde av sig till DN som, också med all rätt, skrev om det hela. Riksidrottsförbundets ordförande Björn Eriksson var en av många som tyckte till i artiklarna.

– Associationen som jag får är att idrotten, och i det här fallet fotbollen, är något som har en kroppsfixering och ett genusperspektiv som är snett – och som bara är avsedd för de få som har kommit igenom pärleporten, sa Eriksson och lade till:

– Det är ju precis tvärtemot vad vi vill. Vår uppfattning är ju att alla ska kunna idrotta.

Det här fick i sin tur Svenska fotbollförbundets ordförande Karl-Erik Nilsson att reagera. I ett rubrikvänligt och åsiktspackat öppet brev till Björn Eriksson förfasades förbundsordföranden över att Eriksson inte hade hört av sig till förbundet innan han kom med vad SvFF tolkade var kritik mot deras verksamhet.

”Enligt dina uttalanden i DN associerar du Future team-verksamheten med ’…precis tvärtemot vad vi vill. Vår uppfattning är ju att alla ska kunna idrotta’. Du talar också om att Future Team skulle vara något ’som bara är avsett för de få som har kommit igenom pärleporten’. Det är uppenbart att du inte har en aning om vad du pratar om”, skrev Karl-Erik Nilsson och konstaterat att:

”Det hade varit bra om du hade läst den texten innan du uttalade dig för DN. Ännu bättre om du hade kontaktat mig eller någon annan på SvFF – vilket faktiskt är det minsta man kan begära”

Det osade känslor men att Svenska fotbollförbundet skulle höra av sig till Eriksson för att fråga varför han sagt som han sagt blev aldrig aktuellt. Det skulle visa sig mycket olyckligt då Björn Eriksson som svar på brevet förklarade att allt byggde på ett missförstånd.

– Det föreligger ingen motsättning och jag kan därför inte be om ursäkt men däremot beklaga att det skett ett missförstånd. Jag har inga negativa uppfattningar om SvFF:s arbete med det här projektet, sa RF-ordföranden.

Eriksson sa att han helt enkelt uttalat sig om vilka associationer de olyckliga formuleringarna gav och inte själva verksamheten. RF-ordföranden underströk istället att han är mycket positiv till själva lägret och publicerade även en förklaring på RF:s egen hemsida. Hela SvFF:s öppna brev byggde alltså på en olyckligt otydlig formulering från Eriksson och ett missförstånd från Karl-Erik Nilssons sida.

Följden blev att de högsta företrädarna för Sveriges två största idrottsorganisationer öppet lyckades svärta ner varandras varumärken på sina egna hemsidor när allt som hade krävts var ett telefonsamtal. Som vanligt är det också mångdubbelt fler som läser de första artiklarna med spetsiga rubriker än de senare förklaringarna med mer milda ordval. Många tar därmed aldrig del av informationen att allt egentligen handlat om ett missförstånd.

Det finns mycket gott med internet men den fart åsikter tar och den brådska många har att kasta sig ner i skyttegravarna oroar. Tendensen att överdriva för att höras i bruset skrämmer.

5 736 000 svenskar har Facebook. Det innebär 5 736 000 djärva publicister på jakt efter innehåll och spridning. Det ger oss också en kokande kittel av medvetna missförstånd och överdrifter i jakt på internets allra mest värdefulla valuta: Åsikterna.

Det är som om många aktivt letar efter saker att missförstå, att reta upp sig över eller att bli kränkta av. Det mest lysande exemplet är kanske Icas försök att bjuda sina kunder på tårta vilket fick till följd att sociala medier-användare rasade över avsaknaden av laktosfria alternativ eller veganska tårtor. Någon efterfrågade till och med ”ett tårtfritt alternativ”.

Ica ville bara bjuda på lite tårta. pic.twitter.com/nVzyilkumT

— Magnus Edlund (@magswede) September 20, 2017

Det enda Ica ville göra var att bjuda på tårta men där det finns en möjlighet att känna och tycka så kommer det förfasas och gnällas. För det är vad som fungerar bäst i sociala medier. Åsikter, känslor, upprördhet.

Det gör också att media jagar alla typer av åsikter. Bara de senaste dagarna har vi i svensk sportmedia kunnat läsa en artikel byggd på tre läsarkommentarer i en brittisk tidning och en annan om vad en norsk sportreporter med 2000 följare på Twitter skrev om en match i Premier League. Men då var det i alla fall tydligt vad det handlade om.

När någon däremot tar sig friheten att plocka citat ur sitt sammanhang och inte nyansera de med ett samtal till åsiktsproducenten (snart ett yrke) i fråga kan det bli både fel och orättvist. Det ger också en offentlig debatt som blir fullständigt meningslös. Istället för att leta lösningar tillsammans (i Soran-fallet kring mobbningen i skolan) delas alla upp i två läger och uppmuntras att ställa sig och skrika på varandra.

Jag frågar Soran igen:

Hur intelligent skulle du bedöma att det offentliga samtalet är i dag?

– Inte alls. Eftersom intelligens grundar sig i en vilja att begripa eller förstå och det offentliga samtalet väldigt sällan har det som ambition. I de få fall där någon försöker så kapas det av de ointelligenta. Ibland är det personer, ibland är det system.

Så till sist kanske vi ska ta oss an själva grundfrågan till det här blogginlägget också. Är Sveriges nu offentligt främste kritiker till idrott i skolan emot idrott i skolan?

Soran Ismail, vill du förbjuda idrott i skolan?

– Nej.

Vi är ett 30-tal svenska journalister som hade bokat resa och pressplats till vad som skulle bli ett nervkittlande VM-kvalavgörande borta mot Nederländerna. Men när kvaldammet lagt sig står vi nu här med en landskamp det vore bra om Sverige vann men som de egentligen bara inte ska förlora med 0-7.

Amsterdam Arena är inte mindre mäktig för att inramningen förändrats men förutsättningarna har milt uttryckt blivit märkliga. För trots att matchens sportsliga betydelse störtdykt är det fortfarande 30 svenska journalister här. 30 hungriga sådana.

Resultatet är att ingen vill stå åt sidan. Alla vill vara med och hugga, intervjua, krönikera, blogga och rapportera. Problemet är att det inte finns något att rapportera om.

På måndagen bjöds den samlade svenska pressen på aptitretaren Tom Prahl, 68 år och landslagsscout. Han konstaterade att Holland inte är vad Holland varit, att han aldrig sett Arjen Robben gå till höger om sin motståndare och med ett skratt att det vore en sensation om Sverige släppte in sju mål mot nederländarna. En tämligen normal och rätt kall intervju om det inte vore för att de där 30 svenska journalisterna inte hade något annat att göra än att hänga på Prahl.

Då kan det se ut så här:

Är det Leo Messi? Är det Messias? Nej, det är fortfarande Tom Prahl, 68 år och landslagsscout.

I brist på annat att rapportera ska jag också dra alldeles för stora växlar av en väldigt liten detalj inne på Amsterdam Arena. Men visst är det inte bara jag som får kalla kårar av obehag av att se det här?

Klappor – på alla VIP-stolar. Hotet mot 3500 redan segerrusiga tillresta svenska supportrar blir alltså en fåtöljsittande, popcorn-ätande och klappklappande holländsk hockeypublik!

Tyckte mig höra Macarena gå på i högtalarsystemet innan vi lämnade läktaren efter den 15 minuter öppna träningen och visst fasen var det Tomas Ros och Sanny Lindström som satt kvar med varsin bandyportfölj där uppe i västra hörnet och surrade om ”återkval”?

Släpp sargen, bort med hockeyklapporna och fram med Tom ”Pressprahlinen” Prahl!

I morgon smäller det.

Floyd Mayweather är världens rikaste i år aktiva idrottsstjärna, tjänade 2,4 miljarder kronor på sin senaste fajt och påstås totalt vara god för åtta miljarder kronor. Han är stenrik men framförallt så där härligt oklädsamt skrytig.

I en idrottsvärld där standardrepliken är att ”pengarna bara är en biprodukt till framgången” har boxaren döpt sitt management till ”The Money Team” och älskar att på alla sätt visa upp sin lyx.

Sedan segern mot Conor McGregor i augusti har amerikanen tapetserat sin Instagram-feed med bilder inifrån sitt nya lyxhus. Det ligger i Beverly Hills och kostade 204 miljoner kronor. En summa Mayweather betalade kontant vid tillträdet.

En nätt husaffär som får Zlatans ”du bor i mitt hus-transaktion” i Malmö att se ut som ett kolonihusköp.

Via Instagram har vi sedan tillträdet fått se Mayweather posera i sin nya man-cave, plocka flaskor från sin trappa-till-himlen-gigantiska vinhylla, mysa vid sin sådär amerikanskt-artificiellt perfekta brasa, plocka godis till sin biograf med plats för 50 personer och posera vid sitt gigantiska poolområde.

Det är underbart vräkigt!

Men när jag bläddrar igenom de här bilderna och videofilmerna av total lyx så är det en sak som plötsligt slår mig. En kuslig detalj som är genomgående i alla bilder.

Floyd Mayweather är alltid helt ensam.

Det är inte bara det att han är själv på bilderna. Allt är så perfekt ordnat. Det finns inte en mobiltelefon som mellanlandat på någon soffa, en lampa som välts av oförsiktighet, en fläck på mattan eller ett kvarlämnat glas på något av borden. Inte ett enda tecken på att det skulle finnas något slags liv i hans nya hem.

Med det i åtanke får bilderna plötsligt en helt annan innerbörd för mig. För är det här bara eftersträvansvärda bilder där världens rikaste idrottsman visar upp frukterna av sitt hårda arbete eller är det också ett utsnitt från en ensam mans liv?

Jag vet självklart inte, kanske gömmer sig 468 goda vänner och inte en ensam assistent bakom den där mobilkameran, men allt det här det får mig ändå att fundera på de egentliga skälen till Mayweathers uppmärksammade comeback.

För detsåg likadant ut efter att amerikanen hade besegrat Manny Pacquiao och Andre Berto 2015. Efter år i det bländande rampljuset med appåderna haglande runt honom förkunnade Mayweather efter de fajterna att karriären var över. Därefter tog han sitt privatplan (döpt till Mayweather Air så klart) till några av världens vackraste platser.

Det återkommande på semesterbilderna? Ni förstår.

Mina tankar går till Måns Herngrens och Hannes Holms komedi ”En på miljonen”. Ni kanske minns slutscenen där den tillsynes lycklige grannen som i början av filmen vunnit miljoner på Bingolotto plötsligt sitter ensam på hustaket samtidigt som hans grannar rensar byggnaden på lyxprylar.

”Fan ta dig, Loket!”, ropar han ut i ingenting. ”Må fan ta dig! Jag behöver ingenting. Jag är fri!”.

Floyd Mayweather har visserligen en betydligt vackrare kuliss men mina funderingar går ändå åt samma håll. Är han verkligen lycklig? Är han verkligen fri nu, den obesegrade superstjärnan, i sin pension efter historiens mest framgångsrika boxningskarriär?

I en värld full av Louis Vuitton-necessärer skred han in i den engelska fotbollens allra finaste lokaler med två sopsäckar i händerna.

Harry Maguire är inte som alla andra.

Tack och lov för det!

Snabba bilar, höga löner och ungdomar fostrade bakom skyddande grindar i en fantasivärld där det är normalt att betala en mindre årslön för en rullväska. Det är inte konstigt att många supportrar har svårt att identifiera sig med många av dagens unga fotbollsstjärnor. Det känns faktiskt ofta som om det handlar om människor från två parallella världar.

Roa till exempel dig själv med tanken på att det här kopplet killar skulle smita in på din arbetsplats eller skola en vanlig måndag i slutet av augusti:

We need to talk about your swag, France. pic.twitter.com/5BwoxSdeiQ

— B/R Football (@brfootball) August 29, 2017

Eller ta en födelsedagsfest. Här är hur Milans Gianluigi Donnarumma firade att han blev vuxen på riktigt:

Hur troligt är det att en anställd på Skatteverket skulle vilja ha en avbild av Skatteskrapan som födelsedagstårta?

Jag har själv lekt med tanken tidigare och visst blir det effektfullt när du tar en person från vår gråa vardag och placerar honom i en, för en fotbollsstjärna av dagens snitt, normal värld.

Men det finns självklart undantag och det är när de här två världarna möts som det blir som allra mest intressant. Det hände så sent som i går när Harry Maguire anslöt till sin allra första samling som engelsk landslagsman.

Harry är annorlunda än många andra brittiska fotbollstalanger. Samtidigt som majoriteten av hans landslagslagkamrater fostrats bakom lyckta grindar i de gigantiska PL-akademierna har Maguire tagit en annan väg till toppen.

Han debuterade redan som 18-åring för Sheffield United och nobbade sedan de stora klubbarnas värvningsförsök för att istället fortsätta spela a-lagsfotboll lite längre ner i seriesystemet. I dag har han, 24 år gammal, redan hunnit med över 250 seniormatcher i League One, Championship och Premier League. Den absoluta majoriteten av dem från start till slut.

– Efter att ha spelat runt 50 matcher under det första året med Sheffield United fortsatte jag på inslagen väg i tre år till. Jag kunde ha flyttat redan efter första året men tyckte att det var bättre att få mer erfarenhet. Du ser många spelare i dag som har problem att slå sig in i a-laget eftersom klubbarna värvar så mycket ny talang. Så det var viktigt för mig att få matcher och erfarenhet, har Leicester-försvararen vittnat om.

Kanske har det också fostrat en kille med andra prioriteringar? Frågan är i alla fall värd att ställa efter scenerna från måndagens landslagssamling.

Då klev 24-åringen rakt in i den engelska fotbollens finaste salonger, bland stjärnor som Harry Kane, Raheem Sterling och Dele Alli, med sina tillhörigheter i två stora svarta soppåsar. Det mest befriande sen Simon Tibbling kom till U21-landslagets guldfest i träningsoverall.

…and here's @HarryMaguire93! ? pic.twitter.com/veXgHP832T

— England (@England) August 27, 2017

Det är underbart att fotbollen har sina Paul Pogbas, Mario Balotellis och Ricardo Quaresmas. Det är det som gör världen så kittlande och glamouröst otillgänglig. Men det är lika viktigt att den även får ha sina Harry Maguires och Simon Tibblings kvar. De som rotar fotbollen och knyter an till fansen.

Blandat är bäst!

”Det är kul att spela fotboll”.

Jag vet inte hur många gånger vi fått höra det de senaste åren. För lika intressant, oberäknelig, irrationell, fantasifull och rakt igenom underhållande Emil Forsberg är på planen – lika vänlig men ändå stelbent tråkig har han varit utanför den.

Det har varit samma standardsvaret på allt. Oavsett fråga.

Hur är det att dominera i Bundesliga?

– Det är kul att spela fotboll.

Hur var det att skriva på det nya kontraktet och få 35 miljoner kronor i årslön?

– Det är kul att spela fotboll.

Hur var det att som förste fotbollsspelare åka till mars, få se att det helt oförklarligt står en staty av Cain Dotson på planetens norra halvklot och sen upptäcka liv i form av små Joel Cedergren-spermier i mars grundvatten?

– Det var kul att spela fotboll där också.

Men i år har någonting hänt. En liten revolution i den stora fotbollvärlden men en stor revolution i den mindre Sundsvallsfotbollen. Eller snarare evolution. För sakta men säkert har vi börjat skönja små tecken på utveckling från den tidigare så våldsamt grundade Sundsvalls-sonen. Små tecken på att någonting varit på väg att förändras.

När Erik Niva nyligen intervjuade Forsbergs agent Hasan Cetinkaya fick vi också veta varför.

– Problemet med svenska spelare är att de inte riktigt tror på det. Jag har alltid känt att det är den mentala biten som verkligen saknas här, och en stor del av mitt koncept går ut på att väcka svenska spelare. Anledningen till att mina spelare har lyckats är den mentala biten. Ta Emil Forsberg, vi har jobbat extremt mycket på att få in den här tron i honom. Jag har suttit i timmar med Emil och bara jobbat mentalt, bara försökt trycka in självförtroende, trycka in, trycka in.

I Bundesliga och landslaget har har vi kunnat följa resultatet av Cetinkayas tryckande, pressande och pustande på planen och på Instagram dess minst lika stora effekt utanför de kritade linjerna. Hur det sakta men säkert pulvriserat betongen som tidigare höll Emil Forsbergs fötter fastgjutna nere på jorden och hur 25-åringen nu håller på att levitera från marken för att ta luft i form av en internationell superstjärna. Men låt oss ta det ett steg i taget här i ett försök till en pedagogisk analys av Forsbergs väg från blygsamt svensk till utåtagerande fotbollsjätte:

Tänk att vi var snygga en gång i tiden. @patrickbolin

A post shared by Emil Forsberg (@eforsberg10) on Oct 17, 2013 at 1:14pm PDT

Det var alltså här det började. Visst finns det en ansats till stjärna med ena kraghalvan utanför den dova tjocktröjan men mössan är, om än exemplarisk i sitt tryck, kanske inte riktigt det senaste skriet från de största modehusen.

Me and My love.

A post shared by Emil Forsberg (@eforsberg10) on Oct 3, 2012 at 3:47pm PDT

En lite äldre Forsberg tillsammans med flickvännen Shanga. Skjorta och överdragströja – om än i något vågat julrött så – i en fortsatt samlad och trygg JC-stil.

God jul gott folk önskar familjen forsberg/ Hussain

A post shared by Emil Forsberg (@eforsberg10) on Dec 24, 2012 at 6:24am PST

Vi fortsätter in på svärmorsdrömmen. Nu har Forsberg kastat överdragströjan men ersatt den blå jeansskjortan med ett i Sundsvall extremt gångbart skogshuggarplagg. Knappast något som väcker uppmärksamhet på stan (dock ett litet stjärnplus för hockeyfrillan).

Lill sparven?

A post shared by Emil Forsberg (@eforsberg10) on Dec 19, 2013 at 12:19pm PST

Jag sa ju det! Svärmorsdröm.

Men sedan kom Hasan Centikaya, sedan kom Malmö FF, sedan kom RB Leipzig, sedan kom mångmiljonkontrakt, sedan kom assistrekord i Bundesliga och ut kom… Emil Forsberg. Superstjärnan!

My wife. My life. My everything ❤ happy Valentines day ❤

A post shared by Emil Forsberg (@eforsberg10) on Feb 14, 2017 at 5:22am PST

Blomväggen. Kravatten. Västen. Det fullständigt överdådiga bröllopet. Fem dansande stjärnplus!

?

A post shared by Emil Forsberg (@eforsberg10) on Jan 1, 2017 at 5:57am PST

Och här: den avslappnade fotbollstjärnlooken till perfektion. De slitna jeansen och den lite för stora t-shirten med kända dj:s som accessoarer för att komplettera den imagebyggande utstyrseln. Fem dansande stjärnplus!

HOMEBOUND ✈️??

A post shared by Shanga Forsberg (@shangaforsberg) on May 21, 2017 at 1:03pm PDT

”Får jag ta med hunden på flyget? Nehe. Okej, då tar jag ett eget flyg”. Fem dansande stjärnplus!

New name, new year, new car. In that order. ? #SF10

A post shared by Shanga Forsberg (@shangaforsberg) on Apr 13, 2017 at 9:57am PDT

Hallå! ”New name, new year, new car.” Fem dansande stjärnplus!

Men de här fotona ger ändå bara en bild av resan som fotbollsstjärnan Emil Forsberg med familj gjort. Inte slutresultatet. För det var först den 22 maj som 25-åringen verkligen blommade ut på allvar.

Tänk er Idrottsparken. Tänker er skogsindustristaden Sundsvall med sina 100 000 invånare. Kasta sedan in den här killen i ekvationen:

Det här måste vara den ultimata fuck it-looken. Stilen du skaffar dig när du kritat på ett  mångmiljonkontrakt, tagit din nya Aston Martin in till stan och i ett Pretty Woman-inspirerat ögonblick klivit in i Guccis flaggskeppsbutik, lagt kreditkortet på disken och engagerat dig i en liknande dialog som en kollega till mig hade i samband med att hen checkade ut från sitt hotellrum efter EM 2004.

Did you have anything from the minibar?

– Yes. Everything.

Sorry?

– I had everything.

Bara jackan kostar alltså runt 35 000 kronor.

Det var en tydlig signal till hela bygden. Den gamle ”det är kul att spela fotboll-Forsberg” är borta. Här var istället den nya ”kolla var jag är nu-Forsberg”.

Det var som om 25-åringen anammat orden från en annan stor svensk fotbollsstjärna som häromåret gled in i Stockholm och lät sig fotograferas i sitt senaste tillskott till en redan imponerande svindyr bilpark. Allt med motiveringen: ”Folket ska märka när kungen är i stan”.

Forsberg är kanske inte kung ännu men uppvisningen den 22 maj gav i alla fall en tydlig fingervisning av vad som är på gång.

Folket märkte att landshövdingen var hemma.

Jag har alltid älskat Lasse Granqvist. För hans engagemang, hans närmast unika referatteknik, hans noggranna språkvård mitt i de mest intensiva av idrottsögonblick och hans genuina intresse för sporten. Det finns förmodligen få inom svensk, och internationell, sportmedia som brinner så mycket för idrottsrörelsen.

För de som inte vet om det var Granqvist med och grundade AIK:s innebandysektion och spelade sedan dessutom en viktig roll i klubbens väg från de lägre divisionerna till SM-guldet i Globen 2006. Hela resan beskådade Granqvist dessutom från första parkett som ideell speaker vid samtliga hemmamatcher. Detta alltså samtidigt som han var Sveriges mest upphöjde och respekterade sportreferent.

Ändå då var han precis lika skarp och fokuserad i sitt uppdrag som speaker inför de närmast sörjande i Solnahallen som i sina välbetalda tv-uppdrag inför miljoner tittare. Precis lika noga med att inte låta engagemanget ta över utan konkret, tydlig och opartisk i alla sina utrop.

Det är också det jag har gillat allra mest med Lasse Granqvists. Hans förmåga att hela tiden låta idrotten spela huvudrollen. Strävan att göra ögonblicket rättvisa men aldrig överdriva för att själv synas på bekostnad av det som verkligen har betydelse.

Det är därför jag nu med oro ser hur på hur även Lasse Granqvist är på väg att slukas av branschens rädsla för den nya mediavärlden.

För någon gång under det gångna året verkar någon fjunig PR-kille ha lyckats övertyga Lasse Granqvist om att han syns för lite i det offentliga samtalet. Om att han tycker för lite. För är det någonting som värderas orimligt högt i dagens mediavärld så är det att tycka.

Jag hade hoppats att Lasse Granqvists skulle vara för stor för det där – att han skulle stå över alla oss andra – men i mars öppnade Granqvist sitt Twitter-konto. Kort senare följde han upp med ny närvaro även på Facebook. Och med världen bara en knapptryckning bort har Sveriges mest objektive kommentator helt plötsligt bestämt sig för att tycka. Om allt!

Bara sedan mars har Lasse Granqvist tyckt till om: Robert Perlskog, filmningar inom fotbollen, hur gängproblematiken i stockholmsförorterna ska lösas, NHL-slutspelet, våren, SHL-spelarnas mediaisolering, Roger Rönnbergs stubin, Alexander Bards spådomar, videobedömningar inom svensk hockey, fluga i kombination med kostym, Roger Melins leende, krisen i IFK Göteborg, stockholmstrafiken, valet att driva ett rättsligt mål mot Jakob Lilja, situationsrummet, Tommy Åströms pose, jantelagen, SHL:s regelbok, antalet mål i svensk hockey, Jens Fjellströms omdöme, Facebooks framtid, Jenny Strömstedts intervju med Nano i Nyhetsmorgon, Roger Rönnbergs inställning, slutspelet, Malmö FF:s främste utmanare, 76-årige LG Janssons comeback, damspelarna i WNBA:s kroppsspråk, applåder på flygplan, Henok Goitom som tv-expert, att MIF:s supportrar ska applådera laget stående, regeringens krav på SMHI, folkrock, hur fotbollen ska bli av med maskandet, Djurgårdens fotbollsvärvningar, Lukas Podolskis drömmål, Erik Granqvists lokala vinkel på KHL-slutspelet, Niklas Jihdes likhet med Gabriel Landeskog, Gunnar Svenssons hockeykunskap, Sveriges insats i VM-kvalet mot Bulgarien, Gabriel Landeskogs telefontider, kritiken att svensk sport-tv är tråkig, Tommy Åströms flytt till Discovery, Tommy Åströms status i branschen, Rolf Lassgård, det nya fotbollslandslaget, Niklas Jihdes sista mål som innebandyspelare, Dagge Malmqvist, allsvenskans bäste målvakt 2017, den nya Cristiano Ronaldo-statyn, Guillermo Cano World Press Freedom Prize, Lilla-Moras skridskoteknik, svenska juristers idrottskunskaper, polisens arbete med inbrott och åldringsbrott, svensk polis, svenska åklagare, tingsrätten, RF:s behov av att försvara sitt eget regelverk, Björn Erikssons arbete, allsvenskans bästa nytillskott, snabbkaffe, Jens Fjellströms klädstil, Nyhetsmorgons gästrum, räksalladen på Delselius i Gustavsberg, fansens pris till årets tv-profil, värdskapet i Jönköping, filmningar inom ishockeyn, Bulan Berglunds fokus, mediaskygga idrottare, Stephan Lundhs eventuella behov av att synas, Kim Källströms professionalitet, Moras hantering vid sitt tränarbyte, glädjen i att hålla föredrag tillsammans med Hasse Backe, hur Brynäs laddar för match, var på bilden han själv stod inför föreställningen av Fantomen på operan i London 2016, Brommapojkarnas hantering av bredd och elit, Jämtlands position i svensk fotboll, Östersunds cupseger i fotboll, uttagningen av Rasmus Dahlin i landslaget, betydelsen (”MÅSTE SES!”) av att se skådespelaren Rolf Lassgårds besök hos Wikegård och Åström, skådespelaren Rolf Lassgårds hyllning av idrottens sätt att bygga lag och arbeta fram mental styrka, domarinsatsen i Bayern Münchens möte med Real Madrid i Champions League, Marcelos insats i samma match, underhållningsvärdet i bråket mellan Gerard Pique och Sergio Ramos, Oliver Ekman-Larsson, Gabriel Landeskog och Carl Söderbergs ja till VM, draget i hytten, feltrycket i Metro, Real Madrids möte med FC Barcelona, SM-finalserien, Kalmar FF:s säsongstart, HV71:s powerplay-spel, vädret i april, OS i Stockholm, Erik Karlssons skada, Sanny Lindström som hockeyskribent, Peter Jöbacks dubbla roller i ”Nattens musik” på Cirkus och Let’s dance i TV4, Mats Wennerholms avnjutning av den femstjärniga presservicen i Kinnarps Arena, HV71, Köln som stad, NHL-namnen i VM, Skellefteås värvning av Jonathan Pudas, IFK Göteborg-supportrarnas intiativ inför mötet med Kalmar FF, Ishockeyjournalisternas kamratförenings val av årets forward, framtiden för Ekwall Show, folkhälsan, Idrottens skiljedomstols skyndsamma hantering av Therese Johaug, Kai Kunnas, VM-arrangemanget i Köln, att sjunga nationalsången, juryn som utser matchens lirare i hockey-VM, riksombudsmannens anmälan av Kennedy Igboananikes armbåge i allsvenskan, Jonas Arnesens roll hos Idrottens affärer, Tre Kronor i numerärt underläge, Fifas val av ny ansvarig jurist, att namn inte ger framgång, VM-temperaturen, fotografen Jimmy Wixtröms bevakning av Tre Kronor, domsluten i allsvenskan, hur Svensk elitfotboll och Svenska fotbollförbundet mår i skenet av Disciplinnämndens domar, matchfixningen inom svensk fotboll, Petter Rönnqvists kamp, hur SvFF, SEF, polisen AIK och IFK Göteborg agerade efter larmet om påtryckningsförsök från matchfixare, Finlands VM-lag, var i mediacentret förberedelserna görs allra bäst, Kevin-fallet, Åke Unger, värdet av att lyssna på Roberto Vacchi, vad som förtjänar utrymme i svensk linjär tv, hur stort avståndet ska vara mellan förbundstopp och verksamhet inom svensk fotboll och Richard Wallins klass.

Sedan mars månad alltså. Bara på Twitter.

Förstå mig rätt här, självklart är Lasse Granqvist fri att göra vad han vill med sin offentliga profil. Visst har han samma rätt som oss alla att reagera, provocera eller bara allmänt uttrycka frustration i sociala medier om det så behagar honom.

Den här texten är ingen protest – mer ett personligt beklagande.

För när jag sätter mig ner för att följa ett stort svensk idrottsögonblick så vill jag ha en trygg person att ta i handen. En kommentator jag vet på ett objektivt och sakligt sätt kommer lotsa mig genom de kommande timmarnas känslostormar. Ingen ängslig allmäntyckare. Ingen cyniskt framslipad mediaprofil.

Jag suckar till exempel när Niklas Holmgren dyker upp då jag har extremt svårt att köpa hans passion som äkta efter att han till och med sålt ut sitt målskrik i spelbolagsreklam. Jag litar inte på honom längre utan kommer istället på mig själv med att kritisk granska varje bröl han tar sig för i syfte att reda ut om det är genuint eller fakturamotiverat.

Lika besviken är jag på Glenn Strömbergs ängsliga strävan efter att bli mer modern. Från att tidigare ha suttit tyst mellan sina skarpa analyser har ju även Glenn lagt sig till med ett sydamerikansk målskrik. Eller förhistoriskt kanske är en mer rättvis beskrivning. Allt enligt uppgift efter påtryckningar från de som tror sig veta bättre om framtidens tv-konst.

Kan inte en expert bara få vara en expert längre? Kan inte en kommentator bara få vara en kommentator? Ospelad, genuin, professionell och objektiv. Livsviktig men inte som affischnamn utan i en oumbärlig biroll bakom stjärnorna.

Måste alla skrika och tycka för att höras?

/Patrik Brenning, som inser det ironiska med att tycka om att det tycks för mycket.

De hade vallfärdat från Manchester för att se sitt lag spela hem en Europa-titel.

De är Uniteds allra mest inbitna supportar. De allra mest trogna.

Det måste gå att kräva mer av en sådan fotbollspublik.

Det här var inget annat än patetiskt.

Det fanns folk som betalade upp emot, och över, 20 000 kronor för en biljett till finalen i Europa League på Friends Arena. När du läser om hur svårt det var att få tag på en av plåtarna går det kanske också att förstå.

För att få en plats på Uniteds läkarsektion krävdes att du är säsongskortsinnehavare i ligan, varit på alla hemmamatcher i cuperna den här säsongen och sökt biljett till minst en bortamatch i Europa-spelet sedan starten av säsongen 2015/16. Men inte ens då var du garanterad en plats. Det innebar bara att du hade möjlighet att delta i utlottningen av chansen att få en av de 10 000 hett eftertraktade stolarna.

Förstå då den exklusiva känslan för de som faktiskt fick möjligheten att komma. Förstå också hur trogna de varit sitt lag för att få möjlighet att komma hit. Hur inbitna fans de faktiskt är. Förstå då också förvåningen hos oss övriga när de kommer till Friends Arena utan att verka bry sig det minsta.

De kom direkt från en tragedi i hemstaden Manchester och visst hade det lagt en skugga över onsdagens final. Men det stoppade dem inte från att sjunga upp och festa en hel dag i Stockholm. Det borde inte ha stoppat dem från att åtminstone försöka göra sig hörda på Friends Arena.

Känslan är att det lät mer från bortasektionen på Friends Arena utslaget över en hel match när allsvenska nykomlingen Sirius var här nyligen. Det finns utan tvekan ingen publik bland de allsvenska storlagen som hade förlorat den här läktarkampen. Redan en bit in i första halvlek viftade också skadade Marcos Rojo uppgivet mot United-sektionen. Fostrad i den sydamerikanska fotbollen måste han ha undrat vad det var för golfpublik som dykt upp.

Det är knappast något nytt att reta sig på fotbollens ekonomiska utveckling. På situationen där du, för att ens ha möjlighet att få köpa en biljett till finalen på Friends, redan måste ha spenderat en förmögenhet på din fotbollsklubb. Hur det selekterar supportrarna och tvingar bort de med passion men inga pengar. Det är inget nytt men det är ändå värt att återigen ta upp till ytan. Att alltid ta chansen att kritisera.

Ajax kom hit med ett gungande supporterhav. De hade på något sätt till och med lyckats smuggla in en hel capo-ställning åt klackledaren inne på Friends Arena. De skapade stämningen. De räddade atmosfären. (Tråkigt bara med de mindre roligare scenerna efter slutsignalen när en liten grupp började ta loss stolar som sedan slungades mot planen).

Stolta och klassiska jätten Manchester United kom med det bästa fotbollslaget men supportrarna hade med fördel lika gärna kunnat stanna hemma. De var ju ändå inte här.