Det har viskats länge och nu bekräftar alltså FC Köpenhamn för danska BT att de tillsammans med flera internationella klubbar diskuterar möjligheten till en europeisk liga. Malmö FF:s namn nämns i artikeln och skulle ligan bli verklighet krävs det inget geni för att förstå att andra kommersiellt starka svenska varumärken som de tre Stockholmsklubbarna och IFK Göteborg också skulle bli aktuella.
Men om vi ska tillåta oss själva att andas mitt i den raseristorm som följt av nyheten på sociala medier så kan vi konstatera en glädjande sak: Svenska klubbar ägs inte av någon stenrik shejk på jakt efter snabba pengar. De ägs av sina medlemmar och alla stora beslut måste röstas igenom av dess medlemmar. Så ingenting kommer att ske utan supportrarnas samtycke. I alla fall de som är tillräckligt passionerade för att gå på årsmötena.
Men vad ska de då rösta? Vad är det bästa för deras egen förening? En allsvenska som ser de europeiska jättarna springa allt längre bort eller en chansartad europeisk liga för att försöka ta upp jakten?
Hjärtat har ett självklart svar: Rör inte min serie! Men låt oss försöka koppla in hjärnan i ekvationen också innan vi avfärdar idén fullständigt.
De största europeiska fotbollsklubbarna kommer försöka skapa en superliga. Skulle de få välja helt fritt själva skulle den förmodligen inkludera lag från samtliga världens kontinenter. Anledningen är intäkterna.
Redan i dag är tv-tittarna viktigare än läktarpubliken i toppfotbollen. Matcher flyttas med kort varsel, förläggs på märkliga tider och sprids ut över så många dagar som möjligt. Allt för att maximera tv-tittandet.
Gamla rivaliteter mellan lokala lag är inte lika mycket värda för den breda soffsurfarmassan och kan därför snabbt offras i jakt på större publik i nya länder och på nya kontinenter. Den superliga de största fotbollslagen diskuterar är kort och gott gjord för tv.
Men om de svenska klubbarna ska försöka kopiera exemplet är frågan vem de tänker sig attrahera. För vems skull ska AIK möta Club Brügge istället för Djurgårdens IF?
Skulle det dra mer publik till Friends Arena? Knappast. Skulle det dra mer tv-tittare? Jag tror faktiskt inte det heller. För då ska de matcherna upp och konkurrera med FC Barcelona–Bayern München på en annan tv-kanal samtidigt som allsvenskan gett upp sin enda konkurrensfördelar mot toppfotbollen i Europa. Traditionen och känslorna.
Om de svenska lagen skulle göra gemensam sak med Skottland, Belgien och Danmark är risken att Barcelona, Manchester United och Bayern München ändå tuffar ifrån med sin superliga och de svenska lagen blir stående kvar på stationen med exakt samma produkt fast av betydligt sämre kvalité.
Låt oss istället satsa på det vi är bra på. Låt oss bygga vår produkt utifrån magin i att vara på plats, läktartraditionen, rivaliteten, närheten till lagen och identifikationen med profilerna.
I framtiden kommer FC Barcelona, Manchester United och Bayern München göra upp i en internationell superliga med gigantiska massor framför tv-apparaterna och ägare som springer till banken med överfulla portföljer. Det känns ofrånkomligt.
I framtiden kommer allsvenskan spelas inför läktare fulla av passionerade supportrar från närområdet som hejar fram spelare som brinner för sitt klubbmärke i kamp med klassiska rivaler. Det är drömmen.
En derbyseger kan vara mer värd än ett SM-guld och ett SM-guld mer värt än en internationell titel efter finalseger mot Club Brügge. För en seger är inte värd något om du inte har en relation till förloraren.
Fråga bara Kanadas hockeyspelare efter World Cup-triumfen mot Team Europa. Eller den senaste vinnaren av Royal League. Låt oss aldrig ta svensk fotboll dit igen. Låt oss aldrig offra de stora värden vi har.
När såg du senast på Sportspegeln? Frågan kom upp på redaktionen i dag och jag fick verkligen fundera. Har jag sett det i år? Nej, jag tror faktiskt inte det. Året innan? Högst tveksamt det också. Jag kan faktiskt inte med säkerhet säga att jag sett Sportspegeln någon gång de senaste fem åren.
Jag har inte tänkt på det innan och vet faktiskt inte när brytningspunkten kom men Sportspegeln har helt försvunnit ur min verklighet. Annat var det förr i tiden.
Lilla Sportspegeln med Tom och Jerry, Fredrik Berling, Bo A Orm och oförklarliga reportage från någon liten gymnastikgrupp i Åmål var inkörsporten till knarket och sedan var man fast. Söndagkväll innebar skolångest, en slät kopp kaffe för föräldrarna (och en chock för min sockernivå efter den buffé av godis som dukats upp de två kvällarna innan) och Sportspegeln på tv. Så var det bara.
Innan Christer Ulfbåge ens hade hunnit börja påa det första inslaget från Partillebohallen var morsan sedan länge försvunnen från tv-soffan (hon var inte en av de sportfrälsta tyvärr) och jag och pappa satt redo. Jag älskade det.
Foto: Gustav Mårtensson.
Nu tror jag på fullaste allvar att institutionen Sportspegeln är på väg att dö. För den som ogillar att tro och hellre vill veta kan jag meddela att Sportspegeln, precis som tidigare starka format Fotbollskväll och Hockeykväll, snart är borta. Det är bara att vända på kameran och titta på tittarna.
Ta MMS-siffrorna från sändningen i söndags. 563 000 personer rattade in programmet – en bra siffra – men det är när vi kommer till åldersfördelningen siffrorna kommer som borde skaka om hela tv-sporten i grundpelarna.
0,0 procent av tittarna mellan 15 och 24 år såg på Sportspegeln. 0,0. Inte en enda.
Tar vi oss upp i åldersspannet ovanför, de mellan 25 och 39 år, är siffran 0,3 procent (läs Marcus Leiby med vänner).
Det är istället i ålderskategorierna 40-59 (4,7 procent av dem såg på Sportspegeln) och 60+ (17,1 procent) vi hittar Sportspegelns tittare. Sanningen är alltså att tittarna (och därmed programmet?) är föråldrade.
Varför det är så är inte heller det särskilt svårt att förstå. Både våra vanor och våra intressen har förändrats drastiskt sedan jag var elva år och knarkade ostbågar och Ulfbågar.
Då brydde jag mig om allt från backhoppning till formel 1 och cykel. I dag är mitt intresse med få undantag avgränsat till svensk och internationell fotboll. Där kan Sportspegeln aldrig konkurrera med sociala medier, webbsidor, poddar och internationella nätprogram när det kommer till snabbhet, exklusivitet eller fördjupning. Sportspegeln är på söndagen i praktiken sist med informationen och har inte heller möjlighet att gå på djupet med sitt breda och folkliga anslag.
Detsamma gäller om du gillar hockey, skidor, motor eller gymnastik. Notera att jag skriver ”eller” och inte ”och” där mellan den näst sista och sista idrotten. Min känsla är nämligen att den översvämmande informationen vi numera möts av via internet har förvandlat den gamla sortens sportälskare.
Foto: Rolf Petterson.
Den nya tiden ger nördar som vet allt om sitt Liverpool FC, Tampa Bay Lightnings eller Rospiggarna istället för allätare som vet lite om allt från handbollens topplag till dambasketens främsta svenska spelare. I den världen finns det ingen plats för Sportspegeln och det syns tydligt på siffrorna.
Det intressanta blir vad SVT kommer göra nu? Kanalen skryter ofta med att de har ”Sveriges största sportredaktion” men när produkten och publiceringsformen (på nätet har Sportspegeln bara mellan 7000 och 13 000 tittare) är på väg att bli uttjänt samtidigt som prissättningen på rättigheterna till liveidrott sedan länge kastat SVT ur arenan (bortsett fotbollsmästerskapen men det känns faktiskt mest som en tidsfråga) är frågan vad licensbetalarna betalar för? Där har SVT en utmaning, minst sagt.
Men med tanke på att jag inte sett programmet på fem år kan jag knappast påstå mig vara särskilt orolig över Sportspegelns framtid. Dess vara eller icke vara har, på många sätt tyvärr, försvunnit från min verklighet. Jag har andra saker att oroa mig över.
Som att bara 21 777 personer letade sig till Friends Arena för att se VM-kvalet mot Bulgarien i måndags. Det är ett större problem för mig och svensk idrott i stort.
Men med avspark en måndag klockan 20:45 är det inte särskilt svårt att förstå alla de som uteblev. Varför ta sig ut till Solna vid 19:30-snåret, proppa munnen full med popcorn på någon grönrutig hamburgerrestaurang och fylla öronen med Roberto Vacchi i väntan på avspark för att sedan se matchen med kikare från Friends översta etage (där biljettpriserna med lite god vilja kan beskrivas som rimliga) innan du är hemma vid midnatt när du kan sitta bekvämt hemma i tv-soffan och se matchen gratis samt få ungarna i säng i tid och ändå hinna ladda om till tisdagens arbetsdag istället?
Skulle du mot förmodan inte ha Kanal 5 kan du ju alltid streama matchen och samtidigt diskutera petningen av Guidetti direkt med Sveriges fotbollsexpertis på Twitter samt raljera över de gamla fotona på Berg och Toivonen där de ser ut som det snart insomnade popbandet Kent 1997 på Twitter, Insta och Snap.
Ja, det eller se höjdpunkterna i Sportspegeln sex dagar senare förstås.
Foto: Gunnar Ask (bilden är till viss del manipulerad).
Zlatan är borta och det var ju nu John Guidetti skulle kliva fram ur skuggan och växa ut till svensk fotbolls nye superstjärna. För visst minns ni reklamkampanjen vid Stureplan inför EM 2012?
De bilderna kändes väldigt avlägsna när en nedslagen Guidetti i går vandrade förbi oss i pressen utan att prata efter att ha förlorat sin startplats i landslaget till Ola Toivonen och från bänken sedan sett 30-åringen övertyga stort i 3-0-segern mot Bulgarien.
Tung för Guidetti men med lite distans till matchen är det kanske ändå läge att sätta 24-åringens fotbollsvardag i perspektiv. Jag menar, det har ju hänt riktigt sorgliga saker i fotbollsvärlden i år. Riktigt, riktigt sorgliga.
Möt Bastian Schweinsteiger, 32 år, tysk landslagslegendar och tills den här säsongen profil i engelska Manchester United. Tills den här säsongen ja.
Innan Premier League-premiären petade José Mourinho tysken från truppen och beordrade mittfältaren att börja träna med reservlaget. Efter en kort period där skickades Schweinsteiger, som vägrat byta klubb, vidare till juniorerna. Nu skriver Manchester Evening News att ”Basti” tvingats lämna även dem och istället åker in till träningsanläggningen Carrington varje dag för att träna ensam i den kalla Manchester-luften tillsammans med sin personlige tränare.
Ännu sorgligare blir det när man samtidigt följer Bastian Schweinsteiger i sociala medier. För trots att mittfältaren i skrivande stund har ungefär lika god chans att spela för Manchester United den här säsongen som Jesper Blomqvist så fortsätter han att twittra uppmuntrande både före och efter samtliga av Uniteds matcher.
Home game at Old Trafford against Leicester! Good luck, guys! @ManUtd
Det sorgligaste vi läst från fotbollsvärlden i år? Nej, inte ens nära.
Jag ger er Robert Beasleys nyligen släppta bok ”Jose Mourinho: Up Close and Personal”. Jag ger er Michael Essien. December 2012. Madrid.
Den 3 december ska Michael Essien fylla jämnt – 30 år – och det ska förstås firas! Mittfältaren från Ghana har kommit till Real Madrid på lån från Chelsea i augusti och bestämmer sig efter ett halvår i Spanien för att bjuda in sina lagkamrater till festligheterna.
Luka Modric och gamle lagkamraten från Chelsea Ricardo Carvalho dyker up. Bara Luka Modric och Ricardo Carvalho dyker upp.
”Mourinho var tvungen att trösta Essien och försöka förklara att det inte betydde att spelarna inte tyckte om honom utan att de bara brydde sig om sig själva och hade bättre saker för sig”, står att läsa i boken.
Det sorgligaste vi hört från fotbollsvärlden det här året? Nej, inte det heller!
Den 22 september uppmärksammar Daily Mail Arsene Wengers 20 år på posten som Arsenal-tränare. De gör det med en chatt med Arsenal-legendaren Martin Keown.
Frågan: Vad var det roligaste ögonblicket du upplevde tillsammans med Arsene Wenger i Arsenal?
Till historien hör att Martin Keown spelade i klubben 1993-2004. Tillsammans med Wenger vann han tre Premier League-titlar, tre FA-cuptriumfer och Cupvinnarcupen. Men det är inte någon av de händelserna som ligger närmst till hands när Martin Keown ska lista hans absolut roligaste stund i Arsenal.
”Under Arsenes första säsong i klubben använde vi ett hotell nära träningsanläggningen eftersom vårt eget omklädningsrum hade förstörts i en brand. Vi hade två rum bokade där vi kunde få behandling och tränaren byta om och en dag var vi några stycken som väntade på att få behandling när han kom in för att ta en dusch.
Efter en minut hörde vi hur han satte på duschen och sedan skrek ut sin smärta eftersom vattnet var skållhett. Vår fysio Gary Lewin sprang dit för att kolla så att han var okej men han bestämde sig för att duscha klart. Vi höll alla på att kissa på oss utanför när vi försökte att inte skratta men Arsene kom ut ur duschen med ett leende på läpparna så vi förstod att det var okej att garva.”
Det här är alltså Martin Keowns ALLRA ROLIGASTE ögonblick med Wenger under åtta (!) år tillsammans i Arsenal. Men vänta, det blir faktiskt ännu värre för Keown är inte nöjd här. Han bara måste bjuda på ännu en saftig anekdot.
”Det var en gång innan en FA-cupsemifinal som vi åt lunch. Han brukade alltid gå fram först för att ta mat och när han skulle hämta sin dessert så lade han lite glass på tallriken men när han vände sig om gled glassen av och landade på mattan.
Han märkte inget men alla spelarna tittade när han gick tillbaka till sin plats, satte sig ned, skulle ta en tugga av glassen och såg att den var borta! Han var rejält konfunderad innan vi alla pekade på glassen på golvet och började gapskratta”.
Det är alltså Martin Keowns näst roligaste minne från åtta (!) år tillsammans med Arsene Wenger.
Två matcher passerade – och Janne Anderssons första stora prövning har tonat upp sig. Den stavas John Guidetti.
2012 satt jag i Zagreb och såg en 19-årig John Guidetti ta landslaget med storm. Fokus var så stort på den blonda talangen från Manchester City att vi i pressen helt missade att Daniel Majstorovic skadade knäet allvarligt och haltade ut från träningsplanen dagen innan match. Alla stirrade på Guidetti.
19-åringen fick spela hela den andra halvleken den där kvällen på Maksimirstadion, varav de första 40 minuterna tillsammans med Zlatan Ibrahimovic, och var inblandad i både 2-1- och 3-1-målet för Sverige (Sebastian Larsson målskytt båda gångerna).
Foto: Andreas Bardell
När matchen var över var känslan att Sverige inte bara hade hittat en EM-joker utan faktiskt en potentiell startman i Guidetti. Sen kom sjukdomen.
Det dröjde till 2015 innan jag såg John Guidetti prestera på samma nivå igen. Den här gången hade vi tagit oss till lilla Olomouc i östra Tjeckien och Sverige inledde ett redan klassiskt U21-EM med match mot Italien.
Jag vill påstå att Sverige aldrig hade vunnit EM-guldet utan Guidetti. Inte bara för att anfallaren väckte liv i laget när de höll på att besegras redan i premiären med sitt viktiga kvitteringsmål utan framförallt för vad han tillförde vid sidan av planen.
I ett Sverige där vi många gånger firar OS-silver lika högt som OS-guld så kom Guidetti med en mentalitet som innebar att bara seger var bra nog och att det egna laget var bra nog för att ta en seger mot precis vem som helst bara de slet tillräckligt hårt. Den ödmjuka kaxigheten smittade av sig på precis allt och alla under veckorna i Tjeckien.
När Guidetti efter en triumffärd hem lagt andra versen till ”Nya Sverige” och segersången till sist tystnat i Kungsträdgården stod vi kvar med hoppet att det här laget nu skulle ta steget in i a-landslaget och visa att den oro vi nog alla känt över tiden efter Zlatan Ibrahimovic var obefogad.
Foto: Pontus Orre
Flera U21-hjältar är numera också ordinarie i a-landslagstrupperna, Victor Nilsson Lindelöf är på väg att etablera sig som en absolut nyckelspelare och Oscar Hiljemark har efter Janne Anderssons intåg spelat sig in i startelvan. Men det jag väntat på är i ärlighetens namn John Guidetti.
För det var ju nu när Zlatan försvann som den lilla blonda pojken från Manchester City skulle bli man och ta ansvar för allt från målskyttet till truppsämjan och biljettförsäljningen. Janne gav honom också chansen först mot Nederländerna och sedan, trots en inte alls övertygande insats i den första matchen, även mot Luxemburg. Men det har inte fungerat.
John Guidetti har inte blivit snabbare och saknar numera den självklarhet på planen som hjälpte till att göra honom så framgångsrik under de sena ungdomsåren. Det som är kvar är en ostoppbar järnvilja som 24-åringen ännu inte lärt sig kanalisera på rätt sätt.
Mot Luxemburg var John Guidetti som en racerbil som fastnat på treans växel. Han nötte på i samma tempo i 71 minuter utan att egentligen övertyga någon annan än sig själv.
– Jag tycker det här var min bästa landskamp någonsin, sa Guidetti efteråt.
Det kändes som ett sätt att försöka dämpa den besvikelse han själv ändå måste ha känt djupt inom sig. Jag kan i alla fall på stående fot säga minst en landskamp som var bättre.
Kroatien-Sverige i Zagreb 2012.
Foto: Andreas Bardell
Då startade Ola Toivonen, precis som i EM-premiären mot Ukraina innan Erik Hamrén sedan petade Degerfors-sonen och Sverige försvann ur turneringen. Jag är ärlig när jag säger att jag väntat på John Guidetti ända sedan dess.
Men hur mycket tålamod ska vi ha? Hur många chanser ska John få?
Nu påstås det att Janne Andersson väljer den 30-årige Toivonen, som inte ens fanns med i truppen till matchen mot Nederländerna, från start. Med tanke på Toivonens form i klubblaget och Guidettis insats mot Luxemburg, adderat de slitna ben den myren till plan med all säkerhet inneburit, är det svårt att kritisera det valet. Det är helt enkelt rätt val.
Men när jag återigen sätter mig på Friends läktare i kväll kommer det inte vara med samma förväntan som om Guidetti spelat. Inte med samma innerliga önskan att det äntligen ska lossna för anfallet. För det är inte Marcus Berg och Ola Toivonen som ska leda Sverige i EM 2020, som måste anses vara nästa realistiska landslagsmål. Det är ju fel U21-duo. De kanske var – men är inte längre – svensk fotbolls framtid.
Tyvärr ser det ut som vi får vänta på den ett tag till. Frågan nu är om det är Guidetti vi ska vänta på?
Är glaset halvtomt eller halvfullt? Friends är i alla fall halvtomt när Sverige på måndagen ska ta sig an Bulgarien. Svenska fotbollförbundet är inte alls nöjda med försäljningen och det går att känna med dem.
Ett svenskt fotbollslandslag som inte lyckats bygga någon ny stor profil efter Zlatans avsked och tar sig an ett profillöst Bulgarien klockan 20:45 en måndag.
Förbundets problem kan sammanfattas i tre punkter:
Matchtiden, som styrs av Fifa och SvFF är allt annat än nöjda med.
Arenan, som byggdes på tok för stor för att kunna locka de internationella evenemang Svff av politiska skäl sedan ändå fått nobben för.
Zlatans massiva roll, som kvävde andra profiler och nu lämnat ett gigantiskt vakuum efter sig.
Två av sakerna hade de kunnat påverka men det är så klart för sent nu. Vad SvFF däremot kan göra är att tänka om när det kommer till fördelningen av publiken.
Mot Nederländerna dopades publiksiffran i sista stund genom att biljetterna på det översta etage reades ut. Resultatet blev ett hyfsat packat tredje etage men en tom lucka mitt emellan de två mer fyllda sektionerna. Följden: En död stämning.
Förbundet har diskuterat problematiken men valde trots det att ha etage tre öppet även den här gången, med förhoppningen att sälja billiga biljetter där men ändå kunna casha in på de dyrare på etage två. Med en dag kvar till matchen står de därför återigen med samma problem: Publik längst ner och längst upp på Friends läktare men en tom sektion i mitten som förstör både det visuella intrycket och ljudvolymen.
För att illustrera förbundets problematik kan vi låna Wales lagbild från VM-kvalmatchen borta mot Österrike:
Det blir liksom inte riktigt bra. Eller som superstjärnan Gareth Bale konstaterade: ”vi måste helt enkelt vara värdelösa på lagbilder”. Precis som Bale lovat bättring till mötet med Georgien hoppas förbundet också få ordning på sin snedfördelning till i morn.
Lösningar diskuteras i sista stund men det är ärligt talat för dåligt skött. Förbundet borde ha förstått att matchen aldrig skulle sälja ut, stängt etage tre från början och sänkt priserna på mittensektionen istället. Det hade kostat dem möjligheten att sälja dyra biljetter på etage två men gett en bättre publikupplevelse och därmed vinster på längre sikt. Tyvärr känns det som den kortsiktiga girigheten fått vinna igen.
Nu kan de istället tvingas flytta ner folk från etage tre för att sedan försöka förklara för alla som köpt de dyrare biljetterna på etage två varför andra som betalat hälften så mycket plötsligt ändå får stolen bredvid. Lycka till med det!
Det snackas om vem som ska spela vänsterback, om det blir Fransson eller Hiljemark bredvid Albin Ekdal och om Ola Toivonen kan stjäla John Guidettis startplats i anfallet. Vi diskuterar kort och gott väldigt mycket Sverige inför VM-kvalmatchen här i Luxemburg men talar nästan ingenting om våra motståndare.
Säg så här: Nämn en spelare i Luxemburgs landslag (Giffarnas Lars Krogh Gerson är skadad och missar matchen). Det är rätt svårt men tänk hur annorlunda det hade kunnat vara. Tänk att Luxemburg haft en av världens absolut bästa mittfältare. Killen Juventus i somras betalade över 300 miljoner kronor för och som fått ansvaret att fylla en del av luckan efter världens dyraste fotbollsspelare Paul Pogba.
För faktum är att Miralem Pjanic spelade för Luxemburgs U17 och U19-landslag.
Pappa Fahrudin och mamma Fatima hade flytt Bosnien med sin ettårige son 1991 – precis innan krigets utbrott – för att börja ett nytt liv i trygga Luxemburg. Fahrudin var själv fotbollsälskare och skulle komma att figurera både som spelare och tränare inom den luxemburgska fotbollen. Men det är hans son som gjort de riktigt stora avtrycken.
Redan tidigt anade Fahrudin att pojken hade magi i fötterna. Miralem var en flitig besökare på pappas matcher och fick sin egen första fotbollströja som sjuåring i Schifflange 95, en liten förening i nästan lika lilla Schifflange med knappt 10 000 invånare 14 kilometer sydväst om huvudstaden.
Luxemburg är som bekant inte särskilt stort och ryktet gick snabbt om den begåvade bolltrollaren. 2004 stod en rad klubbar på kö för att värva nu 14-årige Miralem Pjanic men det var franska Metz som drog det längsta strået efter ivriga tips från förre landslagsspelaren för Luxemburg Guy Hellers. Samma år tog Hellers också över förbundskaptensjobbet i den lilla finansstarka nationen men förhoppningen att få slussa in nationens genom tiderna mest lovande spelare skulle han bli blåst på.
När Miralem Pjanic landslagsdebuterade fyra år senare gjorde han det i Bosniens tröja.
– Jag har ingen aning om vilken nivå jag hade varit på i dag om jag valt Luxemburg istället. Men jag tror att alla förstår mitt val. Jag hade chansen att uppfylla en dröm: Att spela VM med mitt hemland. Bosnien har gått igenom några väldigt svåra år, folk var deprimerade över kriget och möjligheten att göra folk lyckliga igen, om än bara tillfälligt, gör mig stolt. Men man vet aldrig vad som händer i framtiden, speciellt inte i fotboll. Jag kanske blir tränare i Luxemburg, sa Pjanic till Le Quitiden i mars i år.
Då var stjärnan tillbaka på Josy Barthel Stadion i Luxemburg för en träningslandskamp. En mycket speciell match för i dag 26-årige Pjanic.
– Det innebär att jag får chansen att träffa min familj och på arenan kommer det också finnas gamla vänner och tidigare tränare.
Efter 67 minuter byttes Miralem Pjanic in och på tilläggstid tog han hand om bollen på vänsterkanten nedanför Josy Barthels allt annat än imponerande läktare. Pjanic drev in från vänster och det var nästan övertydligt vad han var ute efter. En kontakt senare låg han i gräset med bollen i händerna och vädjade om frispark. Han ville visa sin gamla hemmapublik vad han lärt sig under åren i Metz, Lyon och Roma. Och han fick chansen.
Under sin första säsong i Lyon 2008/09 spelade Pjanic tillsammans med brassen Juninho Pernambucano, enligt många den moderna fotbollens allra främste frisparksskytt. Miralem var redan innan övergången från Metz en mycket duglig spelare på fasta situationer men Juninho kom att göra honom till en av fotbollens främsta. Det var därför med ett förväntat sus från publiken som Pjanic lade upp bollen på den gropiga gräsmattan.
Det var inte bara Bosniens tillresta fans som jublade över målet. Även stolta Luxemburgare hyllade Pjanic som en av sina egna. Men det är inte därför den här matchen kan komma att bli mycket speciell i Luxemburgs fotbollshistoria. Det beror på vad som hände tre minuter efter att Miralem Pjanic sprungit in på planen.
Då var det hemmalaget som signalerade byte och 32-årige Sankt Gallen-spelare Mario Mutsch joggade av gräset och ut på de blå löparbanorna. I hans ställe kom istället Vincent Thill in.
Om du inte kan nämna någon spelare i Luxemburg är det här ett namn värt att lägga på minnet. Varför? Han beskrivs som den nye Miralem Pjanic.
Thill är bara 16 år gammal, spelar på mittfältet, värderas som en frisparksexpert och lämnade redan 2012 Niederkorn för att fortsätta sin utveckling i franska Metz. I samma klubb och under samma ungdomstränare som Miralem Pjanic en gång blommade ut.
– Jag har hört en del om honom via vänner som fortfarande är kvar i Metz och de säger många bra saker. Nu handlar allt om hans egen inställning. Metz är ett bra ställe, det är en perfekt plats att börja sin fotbollskarriär på. Jag känner dessutom hans familj. En gång i tiden spelade hans pappa mot min pappa, säger Pjanic.
Vincent Thill fick aldrig chansen att göra något frisparksmål mot Bosnien den där kvällen i mars men hemmapubliken hade anledning att jubla ändå. Matchen var nämligen 16-åringens a-landslagsdebut och innebar därmed, trots 0-3 förlusten mot Pjanics Bosnien, en stor seger för hemmanationen.
För om Pjanics besök var en påminnelse om vad Luxemburg kunde ha fått blev matchen också en garanti på vad den lilla nationen nu har att vänta. En framtid med Vincent Thill i den vitblå landslagströjan.
När Thill två månader senare på samma arena satte 1-2 mot Nigeria blev han den förste spelaren i världen född på 2000-talet att göra ett internationellt landslagsmål och på fredagen kan 16-åringen starta mot Sverige.
Med tanke på vem förebilden är gör vi nog bäst i att inte ge hemmalaget några bra frisparkslägen.
Det är den 3 oktober i dag och ingen kan väl undgå att det är Zlatan Ibrahimovics födelsedag. Sociala medier är så tapetserade med hälsningar att Andreas Isaksson måste ha drabbats av en mindre depression när han i morse surfade in på sin Facebook för att se vilka vänner som kommit ihåg att i dag även är hans bemärkelsedag.
35 år. Samma ålder på samma dag som Zlatan. Olyckligt, minst sagt.
Jag minns särskilt en höstdag för fem år sedan när landslaget tränade på Stadion och tidningarna tävlade i vem som kunde hylla nyblivne 30-åringen Ibrahimovic högst och störst. Andreas Isaksson var kallad till den mixade zonen. Han fick svara på två frågor.
”Hur har du och Zlatan blivit firade i dag?”
”Hur känns det att fylla år på samma dag som Zlatan?”
Ja, ni fattar.
Men nog om födelsedagar för i dag var vi återigen på landslagssamling – denna gång för att tala om en person som pekas ut som näste Zlatan.
Janne Andersson berättade hur han redan i somras fascinerades av Alexander Isak på träning och att 17-åringen funnits med i hans tankar inför trupputtagningen till mötena med Luxemburg och Bulgarien men att ”jämnheten kanske saknats” och att det är ”viktigt med lagom stora steg”. Så även klubblagsmässigt.
– Jag hoppas att det finns kloka människor som ger goda råd på vägen. Det finns ingen självskriven väg. Det är olika. Hur man själv känner och hur mogen man är. Det är många faktorer. Jag hoppas att det finns kloka människor som ger de rätta råden, sa Andersson på min fråga om var Alexander Isak borde fortsätta sin fotbollskarriär.
Lite lugnare ord är de som dominerade mitt Twitter-flöde i går:
”AIK borde få 100 miljoner”
”Han måste slå Zlatans rekord”
Det var med ett leende på läpparna jag följde journalister och experter kasta sig in i fansdebatten – alla med olika svindlande belopp de ansåg logiska. Men det är faktiskt en rätt löjlig diskussion. Det går inte att diskutera hur mycket Alexander Isak är värd utan att först få reda på VEM som ska köpa Alexander Isak.
Tänk att du har en liter Kalix löjrom. Jämför sen att försöka sälja den på marknaden i Kalix jämfört med i en välsorterad lyxbutik i Stockholm. Vi snackar många procent i prisskillnad. Låt sen en prisbelönt kock lägga romkornen på en lätt rostad macka och du kan skicka upp priset ytterligare några hundra procent.
Eller för att tala fotbollsspråk. Låter du en Premier League-klubb köpa Alexander Isak kan han kanske slå Zlatan Ibrahimovic rekord. Väljer du en mer lämplig adress för en 17-årig talang som precis gjort sin första seniorsäsong så får du knappast lika mycket betalt. I alla fall inte direkt.
Om Isak ska säljas handlar det om ett vågspel för AIK. Kräma ur allt på en gång eller investera i Isaks framtida succé – med risk att förlora i båda valen.
Jag tror inte Alexander Isak är mogen nog att ta en plats i Premier League, Serie A eller La Liga i vår. Jag tror 17-åringen borde leta nästa utvecklingssteg längre ner. Tyska andraligan (en affär i 50-miljonersklassen) eller kanske ännu hellre en klubb som FC Köpenhamn.
Den förste jag hörde komma med FCK-förslaget var kollega Per Bohman i den allsvenska podden ”Jönssonligan” och jag tycker inte att det är en dum idé (även fast jag förstår att förslaget lär reta upp en och annan älskare av allsvenskan för att inte tala om AIK). Men FCK dominerar sin liga och ser nu ut att etablera sig som en stabil deltagare i Champions Leagues gruppspel. De skulle, som de gjort med Ludwig Augustinsson och Daniel Amartey, kunna hjälpa Isak till ytterligare en nivå innan han tar nästa steg. Men det skulle knappast ge AIK några stora pengar.
Säljer du till en klubb på FCK:s nivå talar vi om 20-30 miljoner kronor. Men du får samtidigt en chans att förhandla in en bra vidareförsälningsklausul. Djurgården fick tio procent av vinsten på vidareförsäljningen av Daniel Amartey. En siffra AIK borde kunna förhandla upp rejält.
Jag ser hellre att AIK (om de nu tvunget ska sälja redan i vinter) tar en mindre summa nu, fokuserar på att hitta rätt utvecklingssteg för Alexander Isak och hoppas att det, genom olika klausuler, ska löna sig i framtiden. Till skillnad från till exempel norska Strömsgodset som tog allt på ett bräde och skickade Martin Ödegaard till Real Madrids frysrum utan möjligheter till framtida inkomster vid en karriärsexplosion.
Jag hoppas att AIK, tillsammans med Alexander, väljer klubben först och pengarna sen. Det känns som den bästa affären både för klubben och Isak själv – även fast Zlatan då får behålla sitt rekord.
Min käre kollega Erik Niva ska tävla i årets upplaga av På Spåret. Kul, men också förbannat nervöst kan vi ana. Med tanke på stormen som uppstod efter att Johanna Frändén missat en fråga om IS Halmia (tidigare angavs här felaktigt att Johanna missat en fråga om Örjans Vall men den påtalar hon korrekt att hon klarade efter ”25 sekunders ångest”) i en tidigare upplaga så kan man också undra om Erik egentligen vet vad han ger sig in på?
Men än viktigare: Vet SVT vad som väntar dem?!
Efter ett antal långa direktsändningar tillsammans med Erik så vet jag och tänkte därför som den fina kollega jag är ge Sveriges television och alla tittare av På Spåret en liten inblick av vad som väntar i vinter:
1. Ingen, jag menar INGEN, annan får prata. När Niva väl tagit ordet släpper han det aldrig (vi klockade en gång Erik i en 14 minuter lång monolog under en inspelning av nu insomnade snackprogrammet Tó Madeira).
2. Fredrik Lindström rasar över den nya slappa klädkoden i programmet (Erik har alltså haft samma byxor i SAMTLIGA sändningar med Viasat de senaste åren).
3. Granskningsnämnden kopplas in när Niva avslutar samtliga program med att instinktivt skrika ”SCRUBS!”.
4. En skandal rullas upp när Niva vägrar ta mottävlaren Jonas Eriksson i hand. Erik hänvisar till besvikelse över en utebliven frispark för Teemu Tainio i Tottenhams 1-1-möte med Slavia Prag i Uefacupen den 21 februari 2008.
5. Artisterna i First Aid Kit sågas som ”opolitiska utan att vilja något” när Niva istället kräver ett gästspel av Köttgrottorna eller Charta 77.
6. Kristian Luuk tvingas lugna en rasande Sigge Eklund efter att Niva plötsligt börjat kasta godis på Eklunds partner Malou von Sivers.
7. En förvirrad Niva erbjuder Johan Hilton sitt ungerska ullsvin ”Owe Thörnqvist” (som han köpte av Bert Karlsson under en direktsänd Silly Season-sändning på Sportbladet) i utbyte mot att Eriks lag ”får hemmaplansfördelen”.
8. Han hasar, han hasar, han hasar och så 32 minuter in i varje program försvinner ergonomimästaren Niva ur bild.
9. Göran Hägglund och Olivia Wigzell vinner finalen på WO sedan Niva, fem minuter innan inspelningen, ringt och förklarat att han vaskar finalen för att istället bevaka Alki Oroklinis möte med Akritas Chlorakas i den cypriotiska andraligan.
Under mina första år på Sportbladet fick jag se ett dokument från en internationell spelarövergång. Den visade den exakta pengafördelningen vid en affär mellan en allsvensk förening och en utländsk storklubb och det var många miljoner. Det märkliga var bara att 35 procent försvann till en helt okänd fjärde part i affären. Alltså varken någon av klubbarna eller den som utgav sig för att vara spelarens agent.
För de som följer fotbollen kan Telegraphs avslöjande om att tränare och klubbledare i andraligan Championship diskuterar mutor knappast komma som någon nyhet. Det räcker egentligen att förstå hur människor fungerar för att lista ut hur det går till.
Bara säsongen 2014/15 betalade klubbarna i Englands högstaliga Premier League ensamma 7,1 miljarder kronor i spelarövergångar. 1,5 miljarder betalades samma säsong ut till agenter. Sinnessjuka summor pengar i en värld som dessutom nästan helt saknar insyn. Det märks inte minst på Telegraphs tillvägagångssätt.
Trots tio månaders arbete har den engelska tidningen fortfarande inte kunnat bevisa att en enda muta betalats ut inom toppfotbollen. Med sitt minst sagt kontroversiella tillvägagångssätt att lura fotbollshöjdare i olika fällor har de egentligen bara kunnat bevisa att det går att muta stora namn inom toppfotbollen.
Var det någon nyhet då? Nej, knappast.
Det är närmast parodiskt att se hur de engelska fotbollshöjdarna nu står och låtsas vara chockade. Hur fotbollsförbundet FA skakar av avslöjandena kring Sam Allardyce och är så upprörda att de känner sig tvungna att sparka förbundskaptenen. Sanningen är att de redan måste ha vetat om att det här. Precis allt. Utan att visa minsta vilja att förändra det.
2006 var det BBC som gjorde det till ett prestigeprojekt att avslöja fotbollens smutsiga hemligheter. I programmet ” Undercover: Football’s Dirty Secrets” anklagades dåvarande Bolton-tränare Sam Allardyce för att tillsammans med sin son Craig, då spelaragent, ha accepterat mutor i utbyte mot att värva spelare.
Då, precis som nu, var skandalen ett faktum och det engelska fotbollsförbundet var piskat att agera. Välkände polis-profilen Lord John Stevens anlitades för att göra en total genomgång av spelarövergångarna i Premier League mellan den 1 januari 2004 och 31 januari 2006. Stevens och hans personal undersökte med hjälp av FA:s insyn totalt 362 affärer och kunde när han var klar lista 17 ”misstänkta affärer” med omständigheter som krävde ytterligare utredning.
I skymundan av Chelseas namnkunniga köp av Didier Drogba, Petr Cech och Michael Essien var fyra av de 17 misstänkta affärerna signerade Sam Allardyces Bolton. Ali Al-Habsi från norska Lyn, Tal Ben Haim från Maccabi Tel Aviv, Blessing Kaku från FC Ashdod och Julio Correa från Valladolid.
FA startade en utredning men kom 17 månader senare fram till att de saknade resurserna som krävdes och valde istället att be Internationella fotbollsförbundet Fifa om hjälp. Tio månader senare, nu över två år efter att Stevens publicerat sin rapport, återkommer Fifa med sitt svar:
”Fifa har undersökt var och ett av fallen och informerat FA i september 2009 att spelarkommittén inte har möjlighet att utreda anklagelsen eftersom för lång tid har passerat”.
Vid det här laget har allmänheten redan antingen glömt eller hunnit tröttna på skandalen och rubrikerna tystnar. Fram till 2011.
Då väljer spelaren Gael Givet, som en av få inblandade, att lyfta på locket. Tillsammans med sina advokater berättar den franske försvararen hur han inför övergången från Marseille till Blackburn Rovers 2009 blir uppringd av en skräddare i Manchester som berättar om den engelska klubbens intresse. Givet förutsätter att han jobbar för Blackburn.
Skräddaren i fråga, en herre vid namn Phil Black, hämtar sedan även Givet på flygplatsen för att köra honom till Rovers träningsanläggning men när affären är klar kräver han plötsligt pengar för besväret. Givet räcker motvilligt över 5000 pund i ett kuvert, sätter över ytterligare 15 000 på ett bankonto och ger till sist skräddaren ytterligare 30 000 via en check. Totalt handlar det om över en halv miljon kronor i dagens penningkurs.
– Av vad han får – 65 000 pund i veckan – tycker inte jag att 5000 är en särskilt stor present, säger Phil Black när The Sun 2011 avslöjar affären.
FA startar en utredning men Blackburn Rovers kan inte kopplas till mutan. Vem som tränade klubben vid tillfället för affären? Sam Allardyce. Men ingen skugga föll på managern.
Två år senare, 2011, har Sam Allardyce flyttat vidare till London-klubben West Ham och fått upp ögonen för norske anfallaren John Carew.
– Då tog en person som jag inte har någon lust att nämna namnet på kontakt med mig. Han uppträdde väldigt märkligt och skulle plötsligt vara med. Och säljandelen till mig, som redan var avtalad, blev plötsligt halverad för att andra skulle ha pengar. Jag vill inte hävda att Allardyce själv fick pengar här. Men det var en övergång med inslag som jag tyckte var obehagliga, vittnar Carews agent Per A. Flod nu för NRK.
Vi hoppar fram ytterligare tre år till februari 2014 men är kvar i West Ham. Sam Allardyce har fått in unge Ravel Morrison från Manchester United och med det ansvaret att förädla en av engelsk fotbolls största talanger – men problem uppstår. Enligt The Guardian kallas Morrison till ett möte där han uppmanas att byta agent till Mark Curtis, som även representerar tränaren Sam Allardyce samt West Ham-spelarna Kevin Nolan, James Tomkins, Jack Collison, Matt Jarvis, Andy Carroll, Jussi Jääskeläinen och Adrian.
Morrison avstår men beskriver hur managern fortsätter att ta upp frågan närmast på daglig basis. Till sist petas Morrison från laget av Allardyce med motiveringen att han har problem med en ljumske. Läkarteamet hittar dock inget fel på talangen och Guardian pekar samtidigt på ett historiskt mönster hur spelare från Allardyces lag har en tendens att byta till Curtis agentfirma. Men tränaren går fri samtidigt som Morrison lånas ut i tre olika omgångar innan han till sist lämnar West Ham 2015.
Det är alltså med den här historien Sam Allardyce anställs som engelsk förbundskapten av fotbollsförbundet FA den 22 juli 2016. Detta alltså trots att Allardyce utretts av FA själva misstänkt för oegentligheter i samband med minst två olika spelaraffärer. Men ingenting gick att bevisa, alla glömde och skådespelet kunde fortsätta. Från Allardyce, från FA, från Uefa och från Fifa.
Så vad kan vi då vänta oss när svallvågorna efter Telegraphs pågående granskning har lagt sig? Jag är rädd att ingenting kommer att hända – den här gången heller.
När allmänheten tröttnat på att läsa om skandalerna kommer tidningarnas rapporter att tystna. Sedan går det fort att glömma, vilket historien tydligt visar. Att FA, Fifa eller Uefa skulle släpa ut sina egna lik ur garderoben kan inte ens en fotbollsidealist som Karl-Erik Nilsson tro. Svenska fotbollförbundets ordförande som tillsynes förvånad beskrev hur han ”blev alldeles matt” När FBI började gripa Fifa-höjdare till höger och vänster om honom inför konferensen i Zürich 2015.
Det är många som blir rika på fotbollen och de kommer aldrig städa upp den värld som finansierar deras dyra middagar, fina bilar och lyxiga bostäder. Det krävs tyvärr någon från utsidan.
Problemet är att vi i media ytterst sällan får ett kikhål in till fotbollens stängda styrelserum – vilket är mer än uppenbart med tanke på vilka grepp Telegraph ansåg nödvändiga efter tio månaders utredningsarbete. Med en på många håll nedmonterad polisorganisation är jag inte särskilt förhoppningsfull till att någon kommisarie ska tycka att det är motiverat att avsätta stora resurser till att fälla fotbollshöjdare när det finns mördare kvar på gatorna heller.
Den dystra sanningen är istället att det här lär sluta precis som vanligt. Vi läser, vi upprörs, vi tröttnar och vi glömmer. Precis som 2006, 2011 och 2014. Och precis som med den där övergången under mina första år på Sportbladet.
Vi skrev om affären men ingen kunde bevisa att ett regelbrott begåtts. Efter att ha dunkat mitt huvud mot en betongvägg ett tag var jag till sist tvungen att konstatera. Det enda jag kunde göra var att läsa, uppröras och tröttna. Men glömma kommer jag aldrig.
”Jag borde ha alkolås på mobilen”, föreslog Ralf Edström i en intervju med kollega Michael Wagner i veckan. En regel som kanske även borde gälla somliga spelare i Premier League.
Vi känner alla till West Hams Andy Carroll. Den långe anfallaren som fortfarande är så mycket Newcastle United att han inte kan låta bli att skapa en skandal med jämna mellanrum. Den senaste handlar om de här två tweetsen:
Så taffligt komponerade att Carroll nu enligt ITV står under utredning av klubben – misstänkt för att fortfarande ha varit berusad klockan 15:44 på tisdagen. Då ska tilläggas att det var tränaren Slaven Bilic som beordrade ut spelarna på stan på måndagskvällen för att ”svetsa samman gänget” – att skadade Carroll sen roade sig till 07:00 på morgonen när han festade med lite McDonaldsmat är så klart en annan historia.
Dagens sociala medier-pris går därför knappast till And Carroll men vi har flera andra stabila kandidater. De nominerade är:
