Titel: Tigrar i rött väder

Författare: Liza Klaussman 

Jag sträckläste det här psykologiska dramat, som badar i gindrinkar, familjehemligheter och ouppfylld längtan.
Det är strax efter andra världskriget i USA. Kusinerna Nick och Helena är lika nära varandra som två systrar. Men livet och deras äkta män kommer att slita dem itu, obönhörligt.
På ytan har Nick och hennes Hughes ett lyckligt äktenskap. Men ett brev från det förflutna hotar kärleken.
Helenas man har däremot helt andra intressen är sin fru, och hon börjar dränka sin olycka i allsköns piller.
När de strålar samman i släktens sommarhus hotar sprickorna att läggas i öppen dager. Deras barn hittar en mördad ung kvinna och allt dras till sin spets.
Jag läste om massor av meningar ett par gånger, bara för att njuta av skärpan. Någonting påminner mig om den lysande ”Revolutionary Road” av Richard Yates, och det är verkligen inget dåligt betyg.

Precis nyss blev nomineringarna till årets Augustpris klara. Jag blev extra glad för att ”Ingenbarnsland” av Eija Hetekivi Olsson nominerades i klassen svensk skönlitteratur. Jag gillade den direkt, och hon var den debutant som fick ett helt uppslag på Aftonbladets boksidor i januari. 

Romanen bygger på författarens egen uppväxt, och har jämförts med Susanna Alakoskis ”Svinalängorna”. Den handlar om Miira, som växer upp i en brutal och torftig förort, med ont om pengar och där ingen har framtidsdrömmar. Utom Miira, som vill plugga och bli statsminister.
Den kom precis i pocket, så missa inte! (Foto på Eija av Stefan Mattsson)

Dessutom nominerades Aftonbladets Katrine Kielos i fackboksklassen, för sin bok ”Det enda könet”. Roligt! Hon konkurrerar bland annat med storsäljaren ”Jag är Zlatan Ibrahimovic” av David Lagercrantz i samarbete med fotbollsstjärnan själv. Också klart välförtjänt.
Alla nomineringarna kan du läsa om här.

I lördags var min intervju med rolige Erlend Loe inne i tidningen. Här kommer den:
(Han ser så olycklig ut på bilden, men det kanske är för att intervjun närmar sig sitt slut:-)

I Erlend Loes romaner flyr männen när de har problem. I den senaste deppar Norges statsminister Jens Stoltenberg tillsammans med en ensam ungkarl.

– Själv tar jag hellre en springrunda än talar ut, säger författaren. 
Norrmannen Erlend Loe har nått kultstatus med sina böcker, som blandar humor med svärta. Hans specialitet är män som längtar bort från ansvar. I ”Doppler” rymmer en tvåbarnsfar till skogs. I ”Stilla dagar i Mixing Part” stänger pappan in sig och dricker vin och sexfantiserar om tv-kocken Nigella.
Erlend Loe slänger ner sin långa kropp i en stol och fingrar på en snusdosa, redo att berätta om sin nya roman, ”Fvonk”. Där är det Norges statsminister som längtar efter egentid. Han hyr ett rum hos enstöringen Fvonk. De två blir goda vänner.
Är det synd om männen?
– Nja, det är något hjälplöst över män. Vi har svårare att visa oss svaga, och väntar längre med att söka hjälp om vi är deprimerade. Det ses som ett nederlag att inte klara ut problem själv. Män blir ensamma i sin ledsnad, medan kvinnor pratar med sina väninnor.
Erlend Loe har en klar teori om vad männen gör i stället:
– De försöker svettas ut sin ångest. Herregud, i naturen kring Oslo är det helt proppfullt med karlar som cyklar, går på tur och springer! Det skulle bli kris för sportindustrin om män börjar tala ut. Jag har själv vänner, men tar hellre en springrunda än ringer någon om jag har bekymmer.
Erlend Loe (uttalas ”Lo”) är lite som sina egna böcker: Han har allvar i blicken och pratar gärna om svåra ämnen, men kan blixtsnabbt skratta till och komma på något absurt skämt. När vi ses flinar han gott åt ett verkligt exempel på en man som flydde fältet: Den engelske, gifte matteläraren som stack i väg med en 15-årig elev.
– Haha! Verkligheten överträffar dikten. Erlend Loe skakar på huvudet.
– Vad säger han när han kommer hem till frun tro? ”Ska vi stryka ett streck över det här?”
Kan du själv få lust att rymma?
– Det har hänt. Men för mig är det inte familjen som känns för mycket, utan att jag ibland har för många projekt på gång. Som frilansare kan jag känna ekonomisk oro, då börjar jag skriva tv-manus och göra för mycket samtidigt. Mina fria tider räddar mig från kollaps.
Bokens Jens Stoltenberg framstår som en sympatisk man, med ett desperat behov av att få vara sig själv, oövervakad och utan plikter. Erlend Loe har dock inte frågat statsministern om lov att göra honom till romanfigur.
– Nej, jag har bara småpratat med honom på en fest en gång. Jag fascineras av att det är så ensamt att vara på toppen, att ha makt. Speciellt här i norden, där en politiker ska vara helt ren och aldrig ha gjort minsta fel.
Det allra renaste och präktigaste får de gravida stå för i romanen. De är som en sammanslutning av duktiga, ordentliga kvinnor som lurar på Fvonk utanför hans port.
– Trenden att gravida ska göra allt perfekt har gått så långt att det blivit en parodi. Allt det här med matförbud, och vad som är onyttigt. Snart ska väl gravidas hus radonkontrolleras. Den renheten är provocerande.
Du är inte bara avundsjuk då?
– Nej! Om jag kunde bli gravid skulle jag få ett barnsligt begär att röka, dricka och äta fel.

Ja, det tror norske kulförfattaren Erlend Loe, som jag intervjuade angående hans nya roman ”Fvonk”. I den drömmer statsminister Jens Stoltenberg om egentid och känner sig nere.

I morgon kommer intervjun på Aftonbladets boksidor.

Loes specialtet är män som vill fly från ansvar. Han tror att män i allmänhet har svårt för att prata om sina problem, utan hellre ger sig ut och springer eller cyklar i stället. Kanske sant?

Han är en av få författare som verkligen kan skriva roligt, tycker jag. I den nya boken häcklar han bland annat gravida, och det är så tabu att det är kul.

Här är han när fotografen plåtar honom (ser ofta sorgsen ut fast han är glad):

Tjoho, i postfacket låg Liv Strömquists nya kalender för 2013: ”Månadens moderat”.

Känns fint att inte behöva gömma den för barnen – den förra hette ”Månadens manshora”…

Varsågoda, här kommer mina senaste pocketrecensioner. Bäst först!

+++++ Grand final i skojarbranschen av Kerstin Ekman 
ROMAN Höga förväntningar kan få en bok att falla platt som en pannkaka. Så icke här. Det här är det mest lekfulla Ekman skrivit, och som den genreväxlare hon är så klarar hon det galant.
Babba är en skicklig författare – men för ful för bokbranschen, helt krasst. Lösningen blir att skicka fram den vackra Lillemor Troj i rampljuset och låtsas att hon skrivit de hyllade böckerna.
Det är bäddat för motsättningar och oväntade utmaningar.

+++++ Ett gott liv av Ann Heberlein
SJÄLVBIOGRAFI Etikdoktorn har skiftat fokus från den uppmärksammade ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”. Då skrev hon om självmordstankar och psykisk sjukdom, här skildrar vad ett gott liv innebär. Vilket är svårare, men hon klarar det galant.
På ett effektivt och personligt sätt skriver hon om de stora frågorna, som livets mening, begreppen sjuk och frisk, och vad vi egentligen strävar efter. Klokt och insiktsfullt.

++++ En osynlig av Pontus Ljunghill SPÄNNINGSROMAN Det kommer drösvis med deckare från förhoppningsfulla debutanter. Men jag lovar: Denna är något extra, inte minst för den historiska atmosfären. Stockholm 1928: En liten flicka mördas av en okänd man. Visby 1953: Kriminalkommissarie Stierna minns fallet som fortfarande plågar honom. Skickligt uppbyggt, fina karaktärsbeskrivningar och spänning till sista sidan.

SPÖKROMAN Tänk vintermörker. Snö. is. Kyla. Och framför allt: Isolering. Brr! Den här spökrysaren har en ovanlig och suggestiv stämning, och sticker ut med sina ovanliga miljöer.
1937 åker en expedition till Arktis. Till slut är den unge Jack ensam kvar – tror han. För vad är det egentligen för mörk skugga han skymtar? Omöjligt att sluta läsa.

++++
Samlade dikter av Bruno K. Öijer
POESI Jag är egentligen ingen poesiläsare. Men vissa går det inte att låta bli att fastna för – Bruno K. Öijer är en sådan. I den här tegelstenen finns dikter från ”Sång För Anarkismen” från 1973, fram till ”Svart Som Silver”, från 2008.
Det är mörkt, dynamiskt, vackert och ibland roligt. Och intressant att se hur hans sätt att använda språket förändrats.
Det enda att klaga på är att det nästan blir för maffigt mycket. Läsaren tjänar på att ta en liten, liten bit i taget.

Den girige av Mattias Ronge
ROMAN Se där! Ronge klarade av att skriva en värdig uppföljare till den utmärkta debuten ”Tittaren”, även om inte denna är exakt lika bra.
Även här sätter han fingret på samtiden och en dess brister: hyckleri, hårdhet och som titeln visar – girighet.
Värstingen Denny har det gått utför för sedan skolan. Mobboffret Bernard har förvandlats till kapitalist. Angelica väntar på ett livstecken fån pappan till hennes barn.
Drivet, men ett antal sidor för mycket.

+++ Eldvittnet av Lars Kepler
SPÄNNINGSROMAN Paret Ahndoril är i ropet just nu, när filmatiseringen av debutromanen ”Hypnotisören” ligger etta på biotoppen. ”Eldvittnet” är deras tredje bok.
En flicka dödas på en anstalt för unga destruktiva tjejer. Kriminalkommissarie Linna sätter igång en jakt med många olika trådar. Det är spännande, faktiskt på gränsen till för otäckt.
Helt okej för stunden, men föregångaren ”Paganinikontraktet” är deras klart bästa.

Men det oupphörliga betraktandet och kännandet är utmattande. Det är som om varje förnimmelse ska redovisas – en mer avskalad text hade låtit de viktigaste trådarna lysa klarare.  Läs hellre debuten ”I en familj finns inga fiender”.

++ Delhis vackraste händer av Mikael Bergstrand 
ROMAN Etta på pockettoppen just nu – uppenbarligen längtar många efter något humoristiskt bland alla deckare. Göran Borg är medelålders, lönnfet, frånskild och får sparken. En resa till Indien förändrar hans liv.Vissa meningar är verkligen genialt roliga. Men en kärlekshistoria är så orealistisk att jag blir förbannad. Och det är alldeles för mångordigt – en sjuka som ofta drabbar de som har fin formuleringsförmåga. Synd.

Vilken pockethög jag har framför mig! Och då har jag ändå ett par hemma…

Ett par har jag redan läst, som ”Fadersmord” av Carina Bergfeldt. Nu är jag nog mest nyfiken på ”Mannen från Albanien” av Magnus Montelius.

För er som missade intervjun med Susanna Alakoski på boksidorna i lördags, här kommer den:

De hade inte ens råd med tandkräm. Kronofogden tog dammsugaren.Susanna Alakoski har läst journaler om sin barndom inför sin nya bok.
– Vi var ännu fattigare än jag mindes, och jag upplevde mer våld än jag kom ihåg.

Jag börjar gråta när jag läser Susanna Alakoskis nya bok ”Oktober i Fattigsverige. Dagbok”. Den är ett vittnesmål om två föräldrar som drack för mycket, misshandel, social utsatthet och att ibland inte ens ha råd med mat.
– Jag kände mig alltid utanför i mina fula kläder, och för att jag aldrig kunde ta hem kompisar. Men när jag läste hur det verkligen var märkte jag att jag glömt mycket, berättar Susanna Alakoski när vi träffas.
Verkligheten blir plågsamt verklig i de publicerade utdragen ur familjens journaler. Från Ystad kommun:
”Barnen fick vardera 10 kr i samband med julskyltningsfestligheterna.”
Från polisen i Ystad:
”I lägenheten rådde en kolossal oreda genom kringströdda och splittrade saker såsom kläder, sängkläder, blöjor, köksgeråd, mattor och tidningar.”
Susanna Alakoskis Augustprisade ”Svinalängorna” bygger på hennes uppväxt, men en hel del är påhittat. Den nya boken är självbiografisk, men också en socialpolitisk brandfackla om fattigdom – särskilt barns.
– Jag har fått hundratals mejl från människor som berättar om skam, utsatthet och avsaknad av kläder och mat. Fattigdom känns likadant i dag som på 1930-talet.
Susanna Alakoskis föräldrar var periodare. När de började dricka eskalerade röran, pengabristen och bråken, och pappan slog mamman. Hon i sin tur sa inför barnen att hon inte visste om hon ville leva.
Hur reagerade du när din mamma sa att hon ville dö?
– Man blir förstörd. Det finns inga ord för det. Det blir ett ohyggligt ansvar för ett barn att undra: Varför räcker inte jag till för att hon ska vilja leva?
Susanna Alakoski berättar lugnt och sakligt. Det märks att hon bearbetat sin uppväxt. Hon har lagt ”enormt mycket pengar på terapi” för att klara sig. I dag är hon hyllad författare, högutbildad och bor med man och tre barn i radhus. Ändå känner hon ”skräcken för fattigsjukan”
– Den är som en klo bakom ryggen hela tiden, säger hon och visar med krökta fingrar.
– Att veta att livet är till låns, att jag kan jagas tillbaka dit jag kommer ifrån.
Hon skriver om hur hon i vuxen ålder bröt ihop psykiskt och blev inlagd. Hennes föräldrar hade gått bort, och ett av hennes barn var sjukt.
– Jag tror att det också var en posttraumatisk reaktion. Man kan inte springa ifrån sin historia. Jag grät varje dag i ett och ett halvt år.
Förutom fattigdom skriver Susanna Alakoski mycket om hemlöshet. Hon har själv varit utan bostad. Mellan 14 och 18 års ålder gick varje sekund åt till att överleva.
– Den tiden är som ett svart hål. Jag flackade runt och bodde här och där. Att jag fick en lägenhet sedan var en viktig chans. Det kan behövas så lite för att få in någon på rätt spår.
Till sist vill hon gärna få fram att allt inte var nattsvart i hemmet. Hon säger med värme:
– Det fanns skratt och kärlek också. Men i de stunderna visste jag alltid att det skulle gå över fort. I dag tänker jag på mina föräldrar med stor kärlek. De var inte onda, utan olyckliga.

Fakta:

Namn: Susanna Alakoski.
Ålder: 49 år.
Yrke: Författare
Familj: Man, tre barn, 14, 19 och 20 år.
Bor: Radhus i Gustavsberg.
Bakgrund: Utbildad socionom och genusvetare. Har varit socialsekreterare och pressekreterare hos Gudrun Schyman. Fick Augustpriset för debutromanen Svinalängorna, som också blev prisbelönt film. Har skrivit roman, barnbok och varit redaktör för antologier.
Favoritförfattare: ”Den vars bok fängslar mig för stunden.”
Läser just nu: ”Varför vara lycklig när du kan vara normal?” av Jeanette Winterson.
Aktuell: Med ”Oktober i Fattigsverige. Dagbok.” (Albert Bonniers)

Foto: Lotte Fernvall

Grand final i skojarbranschen av Kerstin Ekman

Grattis alla ni som missade den här pärlan när den kom förra året: Ni har den kvar, och nu finns den i pocket. ”Grand final” är det mest lekfulla jag läst av Kerstin Ekman. Jag är inte förvånad över att hon lyckas utmärkt med det också, hon har skrivit i så skilda genrer som deckare och essäer om blommor.
Det här är historien om två kvinnor som behöver varandra, på gott och ont.

Babba är en skicklig författare, men helt krasst för ful för att vara kommersiell. Hon ber i stället den vackra Lillemor Troj att ta plats i rampljuset i hennes ställe – de låtsas båda att det är hon som skrivit böckerna.
Bedrägeriet pågår år efter år, och det är som gjort för drama och förvecklingar, så klart.
Det hela är roligt, men har samtidigt en bitsk udd: Hur står det egentligen till med den litterära världen, när det blivit så viktigt att vara en säljande, PR-mässig stjärna?

När jag intervjuade Kerstin Ekman en gång skrev jag att de muffins hon bjudit på var köpta – men hon hade bakat dem själv. Jag fick raskt ändra i artikeln.