Aftonbladet Söndags utmärkta krönikör Mats Strandberg fick pris för Årets bok på Gaygalan. Romanen heter ”Halva liv”, och i centrum står Jessica, som inte kan glömma sin stora kärlek. Men den handlar också om gamla familjehemligheter som avslöjas. Kommer i pocket i maj.

Mats själv verkar upplivad av att fått ta emot priset av Hollywoodfrun Maria Montazami..! Och ja, det var ju betydligt bättre ön om det skulle varit Anna Anka.

Sent om sider läser jag ”Hypnotisören” som blev så otroligt hajpad för att alla var nyfikna på vem ”Lars Kepler” var (Alexandra och Alexander Ahndoril). Men fy vad den är läskig bitvis, just när barn är inblandade. Ibland undrar jag om jag verkligen ska läsa vidare, för min psykiska hälsas skull.

Stieg Larssons ”Män som hatar kvinnor” är ju också fruktansvärt otäck tyckte jag (vågar absolut inte se filmen).

Är ni känsliga för utstuderade våldsbeskrivningar, eller är de helt ok att läsa, tycker ni? Eller blir ni mer rädda av psykisk skräck?

Nu misstänker Klas Östergren att Liza Marklund och James Patterson har plagierat en nyckelscen ur hans ”Den sista cigaretten” i deckaren ”Postcard Killers”. Mystiskt. Jag har inte läst Östergrens roman eftersom det var min kollega Ingalill Mosander som intervjuade honom. Däremot intervjuade jag Marklund/Patterson, som bollat berättelsen mellan sig och skrivit ihop.

Det gäller en scen där mördade personer rekonstruerats efter Nils Dardels berömda målning ”Den döende dandyn”. Men det verkar rätt långsökt tycker jag: VARFÖR skulle de sno en scen ur en roman? De verkar ha tillräckligt med fantasi själva. Ingen vill väl anklagas för att stjäla andras idéer.

Vad tror ni – är scenen ett plagiat?

Sitter och förbereder mina frågor till Sofi Oksanen, som jag ska intervjua i morgon. Hon skriver en hel del om mäns förtryck – särskilt i krigstider – och jag vill förstås fråga om det. Märkte då att ordet ”jämställdhet” faktiskt inte finns på engelska. Man får nöja sig med ”equality” som mer står för jämlikhet, inte just mellan könen.

Intressant. Lite som ”ombudsman”, ”vabba”, ”lattemamma” och andra svenska typiskheter.

För övrigt har hennes roman ”Utrensning” fått galet bra recensioner: ”Mästerlig”, ”enastående” och mer därtill. Roligt.

…när han kommer till Sverige nästa vecka, mycket spännande! Han är förebild för bland andra Jens Lapidus och Dennis Lehane med sina skildringar av USA:s undre värld och sitt extremt korthuggna, rappa språk, kryddat med gangsterslang.

Sitter och läser hans tegelsten ”Oroligt blod” just nu. Och: Min hjärna. Börjar tänka: I den där. Korthuggna. Staccatostilen. Som. James Ellroy. Skriver. I.

Märkligt? Svar: Ja.

Det pratas mindre om män som bränner ut sig, än om kvinnor. Kanske håller de mer rädslor inom sig, skäms för att de inte ”pallar trycket”? Jag intervjuade Mattias Ronge om hans debutroman ”Tittaren”, där PR-konsulten Marcus börjar få panikångest:

Hur vill du beskriva pr-konsulten Marcus, huvudperson i romanen ”Tittaren”?
– Han är en karriärist med extremt höga krav på sig själv. Hela sitt liv har han byggt upp en fasad som bygger på framgång, och den uppfattar både han själv och andra som äkta. När han inte kan leva upp till den bilden börjar han krisa.

– Jag tycker att uttrycket ”inbränd” kan passa män bättre än ”utbränd”, många har nog svårare att prata om hur de mår än kvinnor.

Vad hindrade dig från att bli som Marcus, med panikattacker och ångest?

– Precis som Marcus kom jag hem från en pappaledighet i Argentina, och slogs av hur höga kraven var här. Min räddning blev att prata med människor runt omkring mig. Marcus berättelse tar vid där jag förändrade mig. Han tror i stället att om han uppnår ännu mer framgång så ska han må bättre. Men han blir ett nervvrak.
Är han typisk för din generation, 70-talisterna?
– Ja, många känner nog igen sig en del. Vi är lite av en Bror Duktig-generation, där det ses som en svaghet att visa sig icke-perfekt. Vi lever också i en tid där man kan coachas och få hjälp med alla sina fasader – utseendet, hemmet, karriären och vikten… precis allting.
Namn: Mattias Ronge. Ålder: 35. Yrke: Pr-konsult. Familj: Fru och två döttrar, 5 och 2 år.
Bor: Lägenhet på Östermalm, Stockholm.

Den här helgen flyttar boksidorna från söndagar till lördagar i Aftonbladet, ganska bra tycker jag, för många stora tidningar har sin bokspecial då. I dag handlar det om romaner där huvudpersonerna – ofta en bit över 30 – krisar på olika sätt.

Pernilla Glaser har skrivit ”Fyrtio minus” om Emma, som lider av sin barnlöshet och sitt halvdåliga förhållande.

Mattias Ronge skriver i ”Tittaren” om en karriäristman som är så besatt av framgång att han till slut får panikattacker.

Båda klart läsvärda. Så kolla in Aftonbladets boksidor!

På förmiddagen satt jag och läste ut Sofi Oksanens hemska – och väldigt bra – roman ”Utrensning”, som för övrigt fick en fin recension på Kulturen i dag. Det är litterär feminism som gör ont, om hur kvinnor i krig och fred utnyttjas och görs illa. Ilskan fylldes på av att läsa mer om idiot-polischefen som misstänks för våldtäkt.

Men vips satt jag på en lyxig lunch, där vi firade av min kära chef Lena och kollega Anna, som ska vidare till andra tjänster här på Bladet. Det blev väldigt uppsluppet, för att inte säga stundtals hysteriskt, med vilda diskussioner om att åka i rullande bollar. Extremt skoj, och vi drack inte ens vin.

Här är jag och Wendelaredaktionen (Helena och Lena där bak, Lina, Anna och jag längst fram):

I går lyfte jag ögonen från boksidorna och föreläste om mitt jobb och journalistik i allmänhet inför en folkhögskoleklass. Det är min kompis Kicki som är lärare där, och eleverna kommer från massor av olika länder.

Jag fick en hel del kul frågor som fick mig att fundera lite över jobbet. Typ ”Vad är roligast med arbetet?” (Svar: Egentligen allt) och ”Vem skulle du helst vilja intervjua?” (Svar: Joyce Carol Oates live, jag har ju gjort det via mejl).

Det var inte alls läskigt, för de var så intresserade och ställde så många frågor – roligt!

Tre timmar senare befann jag mig på en stylish PR-byrå i centrala Stockholm för att intervjua Mattias Ronge om hans debutroman ”Tittaren”. Så kan det gå.

Stieg Larssons deckarsucce är sanslös. Faktum är att han är den allra mest säljande författaren i Europa under 2009.

Och på tio-i-topplistan finns faktiskt två svenskar till, otroligt för vårt lilla land. Henning Mankell och Camilla Läckberg. De svenska kriminalromanerna har verkligen en storhetstid tid nu.

Här är hela listan: (Källa: Bookseller.)

1 Stieg Larsson
2 Stephenie Meyer
3 Dan Brown
4 Paolo Giordano
5 Carlos Ruiz Zafón
6 Camilla Läckberg
7 Herman Koch
8 Tatiana de Rosnay
9 Henning Mankell
10 John Grisham