Det finns massor av bra pocketböcker just nu! Här kommer mina senaste recensioner, med femplussarna överst:

Självbiografi +++++
Carl-Johan de Geer: Jakten mot nollpunkten
Konstnären och filmaren de Geer är originell på riktigt – och det märks i den här halsbrytande boken.
Jag älskar hans formuleringsförmåga, ibland strålande komisk, ibland sorglig. Om att vara mobbat adligt barn, om 60-talets idealism, om kärlek. Och mycket mer. Läs!

Självbiografi +++++
Per Olov Enquist: Ett annat liv
Förra årets Augustprisvinnare, och få kan skriva som Enquist. En utvecklingshistoria som sträcker sig från barndomen i lilla Hjoggböle till den litterära toppen. Ärligt om skrivarvåndor, drömmar och alkoholism. Något trevande början, men ge inte upp.

Kriminalroman ++++
Katarina Wennstam: Dödergök
Författaren är journalist och har arbetat med brott mot kvinnor. Det märks – boken vill väcka läsaren. Det lyckas, tack vare att hon kan berätta. Huvudpersonen Maria köper hus, och upptäcker att en kvinna skjutits där. Hennes man är fängslad, men något stämmer inte…

Roman ++++
Karolina Ramqvist : Flickvännen
Ramqvist fick välförtjänt tidningen Vi:s litteraturpris förra veckan. Detta är en roman om Karin, som är ihop med den grovt kriminelle John. Medan han begår rån är hon ensam i deras vackra hus och funderar över sina livsval. Välskrivet, med en tät, stillastående stämning.

Roman ++++
Junot Días: Oscar Waos korta förunderliga liv
Internationell succé som fått Pulitzerpriset. I centrum står en dominikansk familj. Antihjälten Oscar är tjock och rädd för tjejer, hans syster Lola är betydligt vildare. En del älskar säkert det detaljrika, totalt mixade språket, själv blev jag lite matt mot slutet.

Roman ++++
Joshua Ferris: Så fick vi se slutet
Har du någonsin jobbat på kontor? Läs denna kritikerrosade debut, något av en ”The Office” i bokform (fast inte riktigt lika rolig). Vardagligheter, som snack vid kaffeapparaten, blir läsvärt och kul. Allt utspelas på en reklambyrå som går allt knackigare.

Roman:

Christine Falkenland: Vinterträdgården ++++
Laura, 40, jobbar på dagis och blir förälskad i en av mammorna, den unga, vackra Sharhzad. Som dessutom är gift. Vacker prosa om passion, längtan, kreativitet och ensamhet. Falkenland lyckas fåin mycket i denna njutbara, lite sorgliga berättelse.

Roman
Martin Svensson: Din heder +++
Svenske Viktor träffar Meryem, palestinsk-kurdisk tjej, och kulturkrocken med hennes familj är total. Kunnigt skrivet om hederskultur, men det som får mig att gilla boken är egentligen vissa formuleringar. Speciellt när huvudpersonen beskriver sig själv.

Kriminalroman +++
Marianne Cederwall: Svinhugg
Småputtrig debutroman i myspysgenren. Hämnd är det tacksamma temat, och Gotland den populära miljön. Läkaren Mirjam återvänder till ön ihop med sin väninna Hervor. Tre män som gjort huvudpersonen illa ligger risigt till… Vardagligt språk i underhållning för stunden.

Deckare
Helene Tursten: Det lömska nätet ++
Här handlar det om nätgrooming: vuxna som lockar till sig unga för sex via internet. Ett aktuellt och spännande ämne. Men det blir för mycket polisarbete för min smak, dessutom med två olika fall som inte har med varandra att göra. Resultatet blir alltför spretigt.

När jag intervjuade Monika Fagerholm (som fick Augustpriset för ”Den amerikanska flickan”) om  hennes nya roman blev jag minst sagt paff. Jag hade läst någonstans att hon var en ”beroendepersonlighet”, alltså gick in för saker grymt mycket ibland, och frågade om det. Då berättade hon plötsligt att hon slutat dricka sprit. Hon är nykter alkoholist.

Jag undrade om jag hört rätt förstås – har aldrig hört talas om detta. Så det blev en spännande intervju, om nya boken ”Glitterscenen” och även om alkoholberoendet. Monika F var mysig, kaxig och speciell på samma gång, roligt. Här är intervjun.

Blir inte ni också stressade av allt man vill hinna läsa ibland? Nu har både min chef Lena och debattchefen Karin pratat så lyriskt om Alice Munros böcker att jag är jättesugen! Men både pocketboken ”Kärlek, vänskap, hat” och den nya inbundna ”Nära hem” har bara legat i mitt bokskåp utan att jag hunnit ens bläddra i dem. Vilken tur att det kommer en julledighet om några veckor… Då ska jag minsann ligga i soffan och bara läsa sådant jag inte alls behöver i jobbet. På listan står också Joyce Carol Oates ”Älskade syster” förstås. Och Helena Henschens ”Hon älskade” som jag läste femton sidor i i går kväll.

Kolla här vilken fin recension Munro får här till exempel, ”novellernas drottning”.

Lionel Shriver slog igenom med dunder och brak med ”Vi måste prata om Kevin”, om en pojke som begår en skolmassaker, och hans kärlekslösa mamma. Nyligen var hon i Sverige för att prata om en annan roman: ”Dubbelfel”. Den handlar om två tennisproffs som gifter sig. Men när kvinnans karriär dalar går det allt bättre för mannen. Kvinnan, Willie, blir allt mer bitter och missunnsam mot sin make. Äktenskapet faller sakta sönder. Jag gjorde en ”Tre frågor” med Shriver:

I ”Dubbelfel” konkurrerar två gifta tennisproffs – måste kärlek handla om makt?
– Ja, men jag önskar att det inte var så. Förr, när mannen och kvinnan hade olika roller, var det lättare, stabilare – men mycket orättvist. I dag när båda har karriärer och höga krav på både arbete och relationer så är det svårt. Särskilt när makten skiftar. Min man är jazztrummis, och att vi har så olika jobb gör det hela lättare.
Varför gillar du att skriva om icke-perfekta människor, som Willy som avskyr när det går bra för hennes man?
– Jag skriver realistiskt, och de flesta är inte perfekta. Det är felen som gör människor speciella.  Många kan känna samma missunnsamhet som Willy, men de flesta erkänner det inte. Man ska bara vilja den andre allt gott… Willy märker själv att hon blir bitter, otrevlig och oattraktiv och det är rena tortyren.
– Jag kan känna igen mig i hennes driv, att gå in för något väldigt mycket.
Är du rädd att aldrig mer få till en sådan succé som ”Vi måste prata om Kevin”?
– Nej, det gör mig glad att ha haft en sådan framgång! När jag skrev den hade det inte gått bra för mig, jag var besviken och funderade på att lägga av. Jag ville inte skriva för byrålådan. Efter Kevinboken är jag säkrare, lugnare.
Namn: Lionel Shriver, 52 år. Yrke: Författare och journalist. Familj: Man.
Bor: London, uppväxt i USA.  Bakgrund: Slog igenom med ”Vi måste prata om Kevin” (2003) som översattes till 16 språk. Hade skrivit sju romaner innan dess. ”Dagen efter” och ”Dubbelfel” är två av dem.

Just i dag läser jag Karin Wahlbergs kommande kriminalroman ”Matthandlare Olssons död”. Jag ska göra en kortintervju med henne på onsdag. Den är, som så många andra i denna genre, en blandning av deckarintrig och relationshistoria. Jag brukar ibland bli irriterad på alla relationer som sticks emellan när man ändå bara vill veta hur fallet går, men just nu känner jag tvärtom: Här finns så intressanta förhållanden mellan olika personer, att jag nästan tycker att själva mordgåtan stör!

Udda. Kanske skulle fler kriminalförfattare skippa deckargrejen och försöka sig på att skriva renodlade samtidsromaner i stället. Det vore spännande. Vad tycker ni?

Här är korret till Wahlbergs nya. Läses av mig just idag!

Nu börjar det bli riktigt höstigt och mörkt på kvällarna. Det sköna är att det verkligen är läsläge! Jag håller fortfarande på med Jonathan Litells rosade mastodontroman ”De välvilliga” om en naziofficer under Andra världskriget. På vänt är ”Karlstad zoologiska” av Hanna Hellquist. Och så har jag småbörjat i ”De oförglömliga” av Gabriella Ahlström, men det är fritidsläsning och sådan hinner jag inte så mycket.

Vad läser ni i höstmörkret – tipsa gärna hit till bloggen!

I dag blev det klart att Karolina Ramqvist fick Tidningen Vi:s pris för sin roman ”Flickvännen”. En speciell historia om en vacker, passiv kvinna som är tillsammans med en grov brottsling. Medan han är iväg och begår rån så väntar hon i deras gemensamma, perfekt stajlade, välstädade hus. Hon funderar över deras liv och försöker rättfärdiga sin kärlek.

Jag blev riktigt provocerad av huvudpersonens totalytliga, materiella och bimboaktiga sätt att se på livet.

Jag tyckte om boken, och gjorde förstås en intervju med Ramqvist om den, läs gärna här!

För att hinna få ut Dan Browns senaste bok ”The lost symbol” på svenska riktigt snabbt – innan alla fans hann köpa den engelska upplagan – satte förlaget ihop ett gäng av sju översättare! De hade en vecka på sig och fick dela upp boken mellan sig. Intressant.

Jag gjorde en kortintervju med Helena Sjöstrand Svenn, en av de sju:

Hur var det att jobba så många med ”Den förlorade symbolen”?
– Det var roligt, som en engångsgrej. Vi hade mejlkontakt hela tiden och försökte hjälpas åt – alla skulle i mål. Det var ovanligt att få så snabb respons. Det svåra var att uttrycka olika saker, som koder och ledtrådar, på samma sätt i olika delar av boken.
– Men det var också stor press. Jag hoppas inte att det är en kommande utveckling, det är förstås bättre att ha ett helhetsgrepp om en bok.
Vad utmärker Dan Browns språk?
– Han skriver normalprosa. Han är ingen stor stilist, utan det han är bäst på är intrigen, att föra handlingen framåt. I slutet av varje kapitel lägger han in en cliffhanger. Den sista meningen leder alltid framåt, så att man vill läsa vidare. Och så gör han mycket research.
Vad tycker du själv om boken?
– Jag har läst den på engelska, den är jättespännande! Inget man går och tänker på i efterhand, utan mer som popcorn eller chips: Man gillar det där och då. Han skriver egentligen samma bok om och om igen, med nya teman. Men det är nästan lite smygigt att gilla Dan Brown, lite som att tycka om dansband fast så många gör det.

Dan Brown kan gott se glad ut – han tjänar multum på sin berättarstil.

900 sidor ondska eller pliktkänsla till förbannelse – ”De välvilliga” – har jag som tågsällskap i dag. Storslagen och jobbig om en nazist under Andra världskriget.