Hon som inte vill ta plats fick plats – och tog den. Först ett bra beslut, sen fyra-fem snabba steg och till sist ett blytungt skott i mål.

Marie Hammarström gav Sverige den start man ville ha, löste upp alla eventuella nervknutar med sin fullträff och tog udden av det isländska självförtroendet.

Målet efter tre minuters spel gjorde kvartsfinalen mot Island precis så lätt som jag anade att den kunde bli.

Sverige kopplade lös handbromsen och löpte Island sönder och samman under matchens första 20 minuter. En mäktig uppvisning i offensivfotboll, men också ett bevis på den stora skillnaden mellan kvartsfinalmotståndarna.

2–0-målet var fint. Nilla Fischer satte igång spelet snabbt efter en Isländsk omställning. Bollen hamnade hos Lotta Schelin som bara lättade den vidare till Josefine Öqvist som avslappnat lyfte den över Gudbjörg Gunnarsdottir (som kom rejält på ”mellis”).

Och precis när jag var på väg att notera att bolltempot bedarrat och de svenska löpningarna blivit färre slog Lotta Schelin till med sitt femte mål i turneringen.

Nej, det här var ingen värdemätare. Inte på långa vägar. Det var en enkelt resa till en semifinal där det kan komma att bli betydligt tuffare. Men det är väl egentligen en senare historia.

Sverige gjorde precis vad man skulle och vad som förväntades. Mer än så kan man ju faktiskt inte begära.

……………………………………………

En längre analys om matchen och det svenska spelet kommer under kvällen.

Det märks att EM har gått in i en ny fas. Den öppenheten som vi vant oss vid är som bortblåst. Nu är det vinna eller försvinna, och slutspelsläge på hockeyvis, som gäller.

Klimatet har tidigare varit ganska öppet, men från och med nu får vi nog räkna med att Pia Sundhage & Co sluter sig alltmer samman och släpper allt mindre information ifrån sig.

Precis som när SHL-lag slutar lämna information om skador och taktik i samma stund som slutspelet startar har Sundhages blågula landslag börjat hålla tyst om de eventuella skadeproblem som råder.

EM har gått in i en ny fas där varje steg, varje passning och varje missad markering betyder ofantligt mycket mer än tidigare. Och det förändrar läget radikalt.

Frågor har redan börjat besvaras luddigt eller svävande, vilket märktes på presskonferensen från Örjans Vall tidigare i dag.

När Caroline Seger fick frågan vad det beror på att landslaget har haft problem att lyckas just i utslagningsrundor i tidigare mästerskap var svaret var kort och undflyende:

”Det som varit har varit. Det är inget vi tänker på nu”.

Seger har kanske rätt. Det är kanske bäst att låta det gamla vara och istället lägga vikt vid det som faktiskt väntar.

Samtidigt kan jag inte låta bli att vara nyfiken på om man lärt sig något av tidigare mästerskapselimineringar och i så fall vad? Har man stärkts av motgångar i kvarts- och semifinaler eller finns det hjärnspöken kvar?

Jag hoppas att det är ett ”nytt”, starkare svenskt landslag som spelar kvartsfinal i morgon, en blågul elva som inte påverkas av favoritskap och yttre förväntningar, men jag är inte säker på att det faktiskt är så.

Det kan jag inte vara efter bara två vinster på åtta utslagningsmatcher sedan 2004 och tre gruppspelsmatcher nu där de svenska spelarna inte har tvingats plocka fram sitt bästa spel eller testa sina hårdaste vinnarskallar.

Och även om jag skulle ställa frågorna direkt till landslaget så skulle svaren sannolikt bara vara slentrianmässigt positiva eller hyggligt otydliga, men det är väl kanske så det ska vara när det är vinna eller försvinna som gäller.

En fotskadad Kosovare Asslani tränade på egen hand och Kristin Hammarström var tillbaka i träning efter skada. Det var bilden som målades upp från Falkenberg i går. Men verkligheten var faktiskt inte så dramatisk.

Det svenska landslaget står med all rätt i fokus just nu. Det är precis så det ska vara för ett blågult landslag som tagit sig till kvartsfinal i ett EM på hemmaplan.

Låt vara att vägen genom gruppspelet har varit ganska lätt och spelet, om man verkligen ger sig tid att dissekera det – både tekniskt och taktiskt, har varit klart endimensionellt och i vissa avseenden gammeldags. Den diskussionen kräver ett eget inlägg som jag sparar till senare.

Nu är det mediabevakningen av Pia Sundhages blågula gäng som gäller. I en EM-vardag där varje passning, varje enskilt skeende och varje närkamp tolkas och tyds jagas det nyheter och vinklar hela tiden.

Det är full cirkus vid sidan av fotbollsplanen där vi i media jagar information och nyheter – och i brist på bröd äter limpa.

Så var det i går, det sistnämnda alltså. Båda kvällstidningarna och ett antal dagstidningar rapporterade om Kosovare Asllanis egenträning till följd av den fotskada som hon ådragit sig och att målvakten Kristin Hammarström var tillbaka i träning igen.

Men ”Kosse” tränade faktiskt med övriga laget större delen av träningen och körde bara tillsammans med landslagsfysiologen Helena Andersson under spelmomentet, då som en försiktighetsåtgärd.

Om det hade varit match hade Asllani utan problem kunnat medverka. No doubt about it.

Lika intressanta var egentligen uppgifterna om att Kristin Hammarström var tillbaka i träning efter sin skada. Tillbaka? Hammarström blev visserligen stämplad på handen i matchen mot Italien, men har kunnat träna alla pass under mästerskapet och bekymrades inte mer i går än  vanligt. Hennes ”tuffaste kamp” var den mot det ömmande blåmärke som hon fick från en italiensk sula.

Det fanns egentligen inte särskilt mycket att skriva hem om från landslagsträningen i går, men med rätt vinklar och tajta fokus så blev det nyhetsstoff ändå.

Så funkar vår vardag och vår verklighet. Ibland blir små saker stora och ibland blir stora saker små, men att vi följer landslaget råder det verkligen ingen tvekan om.

Lottdragning avgjorde Sveriges framtida öde i detta EM. Som en jäkla Keno-dragning från Visby, men med en helt annan utdelning.

Jag hade nog kunnat komma på ett dussin andra sätt att skilja Danmark och Ryssland åt, men UEFA frågade aldrig, tråkigt nog. Men det är en helt annan diskussion.

Island eller Ryssland var frågan. Island, blev svaret från Norrköping (där lottningen skedde).

Det blev den bättre av två möjliga vinstlotter för svenskt vidkommande. Sverige har galet bra koll på det isländska landslaget och kommer till söndagens kvartsfinal på Örjans Vall i Halmstad med positiva bilder i minnet från 6–1-segern i Algarve Cup och 2–0-viktorian i Växjö i april.

Pia Sundhages Sverige har fått en kvartsfinal man inte kan förlora. Jag skulle kanske inte vilja kalla det en straff mot öppet mål, men åtminstone en frispark från 20 meter med Messi som skytt.

Bättre än så här hade det nog faktiskt inte kunnat bli.

Sverige får möta ett hårt jobbande isländskt landslag som redan har överträffat alla förväntningar, inklusive sina egna. Det blir helt enkelt en match mot landslag som inte hade tagit en enda mästerskapspoäng innan EM började och som nu inte kommer att ta några fler på ett par år (minst).

Utan tvekan törs jag slå fast att Islands EM-resa tar slut på söndag, medan Sveriges fortsätter med semifinal – först och främst.

Det var kvällen där Tyskland skulle säkra gruppsegern och Holland skulle visa att man var ett lag att räkna med. Det blev tvärtom.

Norge satte punkt för stormakten Tysklands makalösa svit av förlustfria matcher i EM- eller EM-kvalsammanhang. En maktdemonstration som påbörjades för 17 år sedan och levde ända fram till i kväll.

Vi snackar inte om en oväntad norsk vinst, vi snackar om en riktig jätteskräll.

Visst har det under året gått att se att det inte är samma tunga, övermäktiga Tyskland som vi vant oss vid att se i stora turneringar. Det här är ett tyskt landslag där ungt och gammalt möts mitt i en generationsväxling, men ändå.

Norge är i en liknande situation. Mitt i en generationsväxling där unga supertalanger blandats med rutinerade och skickliga veteraner.

Bevisligen var den norska mixen av ungt och gammalt bäst i kväll – mot alla odds.

Ni som såg Sportbladets EM-magasin i förmiddags hörde mig snacka om två rungande solklara ettor i kvällens två matcher. Jag hade fel. Ruskigt fel.

Lika oväntat som att Norge skulle slå tillbaka Tyskland var det ju att Island skulle knäppa Holland på näsan.

Island som spelade sitt första stora internationella mästerskap för fyra år sedan i Finland och som inför EM i Sverige inte hade tagit en enda mästerskapspoäng.

Den första poängen kom som en överraskning i öppningsmatchen mot Norge. Tre nya pinnar fixades via seger mot Holland i kväll. Vi snackar om en duktig skräll här också.

Om någon hade sagt till mig innan EM att Island skulle ta fyra poäng i gruppspelet hade jag antagligen flinat och skakat på huvudet. Men precis som i mitt tips i EM-magasinet hade jag som ”Brasse” Brännström skulle ha sagt: ”Fel, fel, fel, fel”.

Det här var skrällarnas kväll. En ljummen sommarkväll där det blev väldigt tydligt att europeisk damfotboll har tagit väldigt stora steg bara sedan EM i Finland och där det slogs fast att få, om ens något, lag i ett mästerskap kan räknas bort på förhand.

Sverige kom till spel med bästa tänkbara lag (nästan i alla fall). Italien mönstrade en B-uppställning. Matchen på Örjans Vall kunde bara sluta på ett sätt – trodde nog de flesta.

Verkligheten såg helt annorlunda ut.

Skillnaden var mellan lagen var tydlig. Italien kom till jobbet med en klart bättre inställning och mycket vassare taktik. När svenska spelare slarvade bort enkla passningar visade italienskorna känsla och precision.

Antonio Cabrinis lag spelade helt enkelt lite smartare, lite skickligare och betydligt tuffare. Det kändes som att en blådressad spelare gick vinnande ur nästan varje närkamp – före paus.

Jag misstänker att Pia Sundhage lättade sitt hjärta i halvtid, för så bra som Sverige spelade i inledningen av andra halvlek har man inte varit nära på hela året.

Det började med att Kosovare Asllani ersattes av Therese Sjögran i ett oväntat, rakt byte.

Jag kom på mig själv med att tänka att Josefine Öqvist kanske hade varit ett bättre forwardsval. Sekunder senare blixtrade Sjögran till.

Ett ryck, ett inlägg och mål.

Turligt? Visst.

Men Sjögran bäddade för målet och ytterligare en av de två följande baljorna. Hon drog med sig en italiensk försvarare sekunderna innan Lotta Schelin gjorde 2–0 och lade grunden till Josefine Öqvist 3–0-mål.

Italien orkade inte, förmådde inte och kunde aldrig hänga med när Sverige växlade upp efter pausdrickat.

Den stora skillnaden var inhopparen Therese Sjögran som lyfte det svenska laget och spelet med sin rörelse, sina löpningar och sin smartness.

Pia Sundhage har jobbat hårt för att få samarbetet mellan Lotta Schelin och Kosovare Asllani att fungera. Hon hittade ett ännu vassare samspel när mittfältaren Sjögran förvandlades till forward.

Nu får Sundhage fundera på hur och var hon ska göra plats för Malmöspelaren, för Sjögran kan inte stå utanför laget i kvartsfinalen.

……………………………………………

Premiären mot Danmark var just en premiär där allt inte är som det brukar på grund av nervositet och anspänning. Mötet med Italien gav svar som säger mer.

På samma vis som danskorna gav det svenska försvaret en svår match visade Italien hur man får den blågula backlinjen i gungning.

Hård och hög press på bollhållare resulterade i mängder av svenska felpassningar och felaktiga beslut. Ett par precisa bollar bakom Nilla Fischer & Co avslöjade var Sundhages lag är som svagast.

Och när Melania Gabbiadini väl kom in i spel visade hon att den blågula backlinjen inte är överlägsen i luftrummet.

Det finns lite att jobba på om EM ska bli så lyckosam som Sverige hoppas på.

Den som väntar sig att få se italienska spelare som filmar på Örjans Vall i kväll kommer att bli överraskade. De slänger sig nämligen inte alls, de smäller på som satan.

Passningen kom redan för två dagar sedan, men jag tog en båglöpning i en öppen yta då. När jag vaknade i morse kände jag att jag ändå ville gå på den där bollen, att jag ville lyfta snacket om att de italienska spelarna har lätt för att falla.

Diskussionen bottnar i uttalanden från spelare och ledare i den svenska landslagstruppen, men stämmer inte alls överens med den bild jag har av det italienska landslagsspelarna.

Bilden som målades upp är inget annat än förlegad, stereotyp och fördomsfull.

Efter att ha sett det italienska landslaget spela två matcher i EM och några till tidigare under året har jag en helt annan syn på spelarnas agerande. De är hårda, spelar tufft och passerar inte sällan gränsen till vad som brukar räknas till fult.

Förbundskapten Pia Sundhage förväntade sig en fysiskt tuff match i genrepet mot England, men fick istället se hur Sverige enkelt manövrerade ut ett blekt och hundvalpsgulligt engelskt landslag.

Kvällens gruppfinal i Halmstad lär bli något helt annat. Bli inte förvånade om matchen på Örjans Vall fylls av hårda dueller, tuffa tacklingar och några riktiga tjuvsmällar.

Det är nämligen så italienskorna agerar.

Det har handlat en hel del om Melania Gabbiadini i Italiens två tidigare matcher, och det kommer säkert att handla en hel del om henne i morgon också.

Den kvicka Verona-anfallaren har en fin teknik och en grym genombrottsförmåga som det svenska laget måste se upp med. En rättvänd Gabbiadini kan kort och gott utgöra ett rejält hot för den svenska backlinjen.

Här ser du ett smakprov på hennes irrationella stil och förmåga att överraska:

Hyllad efter genrepet mot England. Svag i och ratad efter premiären mot Danmark. Jag tror att Antonia Göransson är förbrukad i detta mästerskap.

Det var inget snack om saken. Antonia Göransson lyste i Sveriges genrep mot England i Ljungskile. Sex dagar senare var hon som förbytt.

Allt hon gjorde bra mot Anita Asante, Karen Carney och Rachel Yankey såg svårt, närmast omöjligt ut för henne mot Pernille Harder, Mariann Gajhede och Johanna Rasmussen.

Öppningsmatchen på Gamla Ullevi blev därför en enda lång mardröm för den spelare som Pia Sundhage hyllat vid flera tillfällen under året.

Göransson bänkades mot Finland och ersattes av rumskompisen Sofia Jakobsson. (Tänk er stämningen på det hotellrummet kvällen innan matchen …)

Rätt men fel
Sportsligt sett var det inget snack om att förbundskapten Sundhage gjorde rätt. Ser man på det hela ur ett psykologiskt perspektiv kan petningen ha varit förödande.

När Antonia Göransson tränade (frivilligt) tillsammans med reserverna dagen efter Danmarksmatchen lyste hon av frustration. Viljan fanns där precis som ambitionen, men ändå låste sig allt för skånskan.

Innan hon byttes in mot Finland i lördags klappades hon om av assisterande förbundskapten Lilie Persson. Lite som att Persson ville säga: ”Du klarar det här. Kör på bara”.

Visst klarade Göransson av inhoppet, men hon var dessvärre inte särskilt bra. Att hon tagit stryk av sin bleka insats i EM-premiären och av petningen syntes lång väg.

Stoppades från träning
När landslaget tränade på Rambergsvallen i går ville Göransson vara med, men stoppades av Helena Andersson, landslagets fysiolog.

Anledningen var att landslagsledningen ville bromsa yttermittfältaren. Få ner henne i var och samla ny energi efter en vecka som, lita på mig, har varit extremt turbulent för henne.

Men även om jag tycker att Sundhage & Co gjorde rätt som lät Göransson vila i går så tror jag inte att man kommer att ha särskilt mycket nytta av henne i det här mästerskapet.

Hade man önskat använda Antonia Göransson mer i detta EM borde man nog ha startat henne mot Finland. Gett henne chansen att revanschera sig och känna att det var okej att göra en dålig match.

Nu tror jag att turneringen är över. Tiden räcker inte till för att bygga upp tysklandsproffset klart medtagna självförtroende. Göransson är helt enkelt förbrukad i detta EM.

Norge hoppades på sina supertalanger, men det var en veteran som sköt Even Pelleruds gäng till seger mot Holland. Solveig Gulbrandsen dundrade in matchavgörande 1–0 och tog Norge vidare i turneringen.

Efter 1–1 mot Island var Norge närmast piskat att ta tre poäng mot Holland. Solveig Gulbrandsen fixade biffen.

Hon är kanske inte lika bra som hon var för några år sen, men hon håller fortfarande riktigt hög klass, åtminstone under perioder av matcher.

Och tänk så nära det var att hon faktiskt spelade i Damallsvenskan för fem säsonger sedan. Kontakten var tagen, intresset riktigt stort och det enda som egentligen saknades var ett jobb till hennes make.

Men det var just på den där sista punkten som övergången från Kolbotn stöp. Gulbrandsen var i praktiken klar för spel i Sverige 2008, men allt föll när klubben ifråga inte lyckades skaka fram ett adekvat jobb till hennes man.

Jag kan inte låta bli att tänka på hur kul det hade varit att se henne i Damallsvenskan och se henne mäta sig med de bästa spelarna ligan då.

Nu får jag hålla tillgodo med att se henne här i EM och se henne plocka fram bitar av de kvaliteter som en gång gjorde henne till en av Europas bästa mittfältare. Ungefär som hon gjorde mot Holland.

…………………………………….

Den tyska dieselmaskinen tuggade igång på riktigt allvar mot Island. Lena Lotzen gjorde Tysklands första mål och skyttedrottningen Celia Okoyino da Mbabi spädde på med två fullträffar.

Om tyskorna hade svårt att få till det i premiären mot Holland så imponerade de desto mer mot Island.

Bli inte förvånade om de regerande mästarna, med fem raka EM-titlar, spelar final om ett par veckor.