Jag är helt emot utländska spelare i Damallsvenskan. Det påstår i alla fall Boråsaren Johan Rydén i sin blogg. Men faktum är att Rydéns sanning haltar duktigt.

Att få mothugg eller åka på en verbal snyting på grund av något man skrivit hör till vardagen. Det är helt okej. Jag gör ju precis samma sak när jag reagerar på olika saker som sägs eller skrivs.

Men jag vill att rätt ska vara rätt.

Den som tror eller påstår att jag inte vill ha utländska spelare i Damallsvenskan är fel ute. Visst vill jag ha det. Sanningen är ju den att jag faktiskt en gång i tiden bidrog till att ett antal stjärnor från andra nationer kom till och spelade i vår högstaliga.

Att några av världens bästa spelare finns i Damallsvenskan är ju fantastiskt – och bidrar till att spelet blir bättre, att svenska spelare utvecklas och att intresset för damfotboll stärks.

Om värvningen av en stjärnspelare medför att en ung svensk talang får sitta på bänken så är det ett problem som går att lösa. Framtidslöftet får byta miljö eller helt sonika ge sig fan på att ta sig in i startelvan och göra allt i sin makt för att det ska bli verklighet.

Utländska spelare är ett måste för att Damallsvenskan ska leva, utvecklas och intressera – men det ska vara rätt utländska spelare.

Jag är väldigt positivt inställd till att spelare som Marta, Veronica Boquete, Ramona Bachmann, Anja Mittag, Pernille Harder och Faith Ikidi, för att nämna några, spelar i Damallsvenskan.

Däremot är jag inte lika positivt medelmåttiga eller direkt dåliga utländska spelare värvas.

Tyvärr är antalet spelare som faller under den kategorin inte helt liten i dag och det är den siffran jag vill minska.

Om en sådan minskning leder fram till att ännu fler utländska kvalitetsspelare kommer till Sverige eller om svenska spelare befolkar platserna i lagen bryr jag mig inte alls lika mycket om.

Toppmatchen mellan Kopparbergs/Göteborg och Tyresö bjöd på läckra mål, men det är faktiskt de tama och ibland direkt dåliga försvarsinsatserna jag tar med mig från mötet.

Kopparbergs/Göteborg gick upp i tvåmålsledning mot guldfavoriten Tyresö, men bjöd sen in Stockholmslaget i matchen.

Catrine Johansson var mest generös av alla. Först assisterade hon Kirsten van de Ven och sen gick hon bort sig på juniorvis vilket gav Christen Press utrymme att kvittera.

Nu var inte mästarlagets defensiva insatser direkt glimrande.

Johanna Frisk och målvakten Carola Söberg var inte hundraprocentiga vid hemmalagets 1–0-mål och Anita Asante kunde tack vare ett passivt agerande Tyresö knoppa in tvåan.

Försvarsinsatserna lämnade mycket övrigt att önska.

Låt vara att målen präglades av både hög kvalitet och stort kunnande, men de visade också på uppenbara defensiva brister hos två av landets bästa lag. I Tyresö handlade det förvisso främst om passivitet, men i bryggerilaget saknas dessvärre kunnande.

Att det råder brist på svenska backar som håller för internationellt spel är en sak, men jag tycker att man kan kräva att försvarsspelare i Damallsvenskan ska vara riktigt skolade.

Så ser inte verkligheten ut och det är något som klubbarn och tränare får ta ansvar för. Med bättre skolade backar ökar också antalet försvarare som håller för landslagsspel.

……………………………………..

För Kopparbergs/Göteborg var poängen mot Tyresö ett måste för att inte helt försvinna från toppstriden. För Tyresö var 2–2 en missräkning – som man hade kunnat undvika om man hade skruvat upp tempot från första början.

…………………………………….

Två notoriska målskyttar klev fram i Skånederbyt mellan Vittsjö och Kristianstad. Josefine Öqvist inledde målskyttet och isländskan Margret Lara Vidarsdottir fortsatte detsamma med tre fullträffar.

Kristianstad vann och klättrar i en haltande tabell.

……………………………………

Jitex gjorde processen kort med Sunnanå och visade att nykomlingen inte räcker till i Damallsvenskan. Skellefteålaget har förlorat tre av sina fyra matcher klart och det kanske är dags för förbundet och EFD att se över seriepyramiden ytterligare.

Vad sägs om tio lag i Damallsvenskan istället för tolv?

…………………………………..

Det gjordes 16 mål i Damallsvenskan på lördagen, tio av dessa gjordes av utländska spelare …

En bild säger mer än tusen ord, brukar det heta. Johan Rheborgs bilder från Damallsvenskan gör mer än så. De höjer kanske inte publiksnittet i högsta serien – men ser till att damfotbollen når ut till flera hundra tusen personer.

Att låta Johan Rheborg plåta damfotbollsspelare kan verka konstigt och ogenomtänkt. Men det har det inte varit.

Tvärtom.

Elitfotboll Dam valde att gå en annorlunda väg för att nå ut och det har man gjort.

Redan i samband med Damallsvenskans upptaktsträff publicerades ett stort antal artiklar i allsköns media om Rheborgs bilder – och min egen artikel på samma tema har fått en spridning som ingen matchannons, facebook-text eller affisch någonsin skulle kunna få.

Kort sagt, EFD har verkligen lyckats i sin ambition att ”skapa förutsättningar för klubbdamfotbollen att komma på kartan”.

Jag kan ha uppfattats som negativt inställd till EFD och organisationens annorlunda bild-idé, men det är jag inte. Jag gillar nytänkandet, valet att bryta ny mark och att man vågar göra något som inte gjorts förut.

Utställningen ”Fotboll är en konst” (där Rheborgs bilder visas) kommer inte att generera märkbart högre publiksiffror i Damallsvenskan och Elitettan den här säsongen. Den kommer heller inte att ge damfotbollen ett jättelyft.

Fotoprojektet fyller nämligen högre syften.

Dels visar bilderna upp en sida av Damallsvenskan som aldrig annars visas och dels väcker Rheborgs bilder en publicitet.

Elitfotboll Dam får inte sällan kritik för att man inte gör mer för elitdamfotbollen. Jag har själv kastat en och annan sten mot intresseorganisationen genom åren (och jag kommer att fortsätta kasta när jag anser att det är befogat).

Men organisationen ska ha ros för projektet ”Fotboll är en konst”. För redan innan utställningen börjat har tusentals personer läst om bilderna – och därmed också om svensk elitdamfotboll.

Det är en bedrift som ytterst få matcher eller matchhändelser lyckas locka till.

Multimänniskan Johan Rheborgs bilder ska locka en ny publik till damfotbollen. Så är det i alla fall tänkt. Idén är spännande och bilderna bra, men kommer de verkligen att höja intresset för damfotboll?

Det är Elitfotboll Dam, (EFD), som ligger bakom fotoprojektet ”Fotboll är en konst”. Ett femtontal bilder tagna av skådespelaren, komikern, manusförfattaren och Gud-vet-allt-han-är Johan Rheborg ska ställas ut i fyra städer med förhoppingen om att en ny publik ska få upp ögonen för Damallsvenskan och svensk damfotboll.

Jag har sett bilderna (som är riktigt bra), pratat med inblandade och gillar nytänket, men jag tror tyvärr inte att utställningen av Rheborgs bilder kommer att ge högre publiksiffror i Damallsvenskan – åtminstone inte på kort sikt.

Publiken sviker
Ändå är det just ett ökat intresse som behövs för den svenska damfotbollen på toppnivå. Publiksiffrorna i Damallsvenskan har så här långt varit svaga, rent av usla och trenden är dessvärre negativ.

LdB FC Malmö redovisade sin sämsta publiksiffra på fyra år i förra omgången (endast 504 personer kom till Malmö IP för att se laget) och snittet i Damallsvenskan är efter tre spelade omgångar, och drygt två månader kvar till EM på hemmaplan, föga imponerande 702 åskådare!

Hur kan det vara så när en haussad EM-turnering står för dörren? Och vem bär egentligen ansvaret?

Frågorna är inte helt lätta att besvara, men helt klart har det gjorts för lite för att bygga intresse för och locka publik till damallsvenskans matcher detta EM-år och det som väl har gjorts har bevisligen inte varit tillräckligt bra.

Personligen tycker jag att förbundet och EFD tillsammans med klubbarna borde ha gjort samordnade marknadsföringsaktioner för att boosta intresset för Damallsvenskan innan säsongen startade – gärna med Pia Sundhage som en av frontfigurerna.

Ansvarsfrågan är tredelad
Klubbarna själva bär ett ansvar, men man ska känna till att resurserna i de allra flesta fall är väldigt begränsade och att organisationerna är närmast minimala. Majoriteten av klubbarna i Damallsvenskan har nog gjort och gör nog vad de kan, eller nästintill i alla fall, för att sälja sin produkt – eller?

Svenska Fotbollförbundet har, som jag ser det, ett större ansvar att se till att Damallsvenskan ”når ut” och attraherar. Tyvärr har förbundet aldrig varit särskilt skickligt på att sälja produkten damfotboll – och man har inte varit det i år heller. I vanlig ordning nöjer man sig med att sälja tv-rättigheterna till TV4 och lägga upp tandlösa texter om matcher på sin webbplats.

Elitfotboll Dam har i sin roll som intresseorganisation för Damallsvenskan och Elitettan ett stort ansvar, men inte heller EFD har varit särskilt bra på att paketera och promota elitdamfotbollen genom åren – detta trots att en av EFD:s tre målsättningar är (som de skriver):

”Att genom ett aktivt, internt och externt lobbyarbete skapa fler förutsättningar för klubbdamfotbollen att komma på kartan”.

Intresseorganisationens roll gentemot föreningarna är bland annat att driva klubbarnas prioriterade frågor – och där måste intresset för damfotboll och de svaga publiksiffrorna finnas med.

EFD har gjort sina försök att ”skapa förutsättningar för att klubbdamfotbollen ska komma på kartan” och gör nu ytterligare ett med utställningen ”Fotboll är en konst”.

Låt vara att bildutställningen är spännande, banbrytande och av mig väldigt uppskattad, men jag tror tyvärr inte att den kommer ge elitdamfotbollen ett lyft.

Hoppas jag har fel.

En nybliven lagkapten slog till först, men sen fick två supertalanger komma till tals. Stjärnskottet Marija Banusic kvitterade för sitt Kristianstad innan Lina Hurtig slog till och fixade Umeås första seger.

I går var Helén Eke den enda svenskan som målade i Damallsvenskan. I dag var det fler blågula som visade målkänsla. Som i Kristianstad där Umeå säkrade säsongens första seger – och nu kan andas ut lite efter en seriestart som varit tung.

Kristianstad kom till spel med tre riktigt meriterade anfallsspelare; Josefine Öqvist, Margret Lara Vidarsdottir och Susanne Moberg, men ingen i trion hittade rätt mot Umeå.

När ”stjärnorna” svek klev framtidsspelaren Marija Banusic fram. Nyförvärvet från Sirius kvitterade Umeås ledning, men vad hjälpte det när ett annat framtidsnamn, Lina Hurtig, replikerade med att göra 2–1.

Banusic och Hurtig är två framtida damlandslagsspelare – som kanske borde testas redan nu.

Två mål framåt och tre poäng i ryggen ger Umeå skjuts uppåt i tabellen och viktigt självförtroende inför kommande uppgifter.

Hej då, Sunnanå
Sunnanå har fått en tuff start på säsongen. Laget har bara tagit en poäng på sina tre första matcher, sladdar i tabellen och kan vad värre är inte se ljust på framtiden.

Skador och åter skador är nykomlingen Sunnanås stora förbannelse. Under försäsongen slet nyförvärvet Hanna Glas av ena korsbandet, några veckor senare var det Nina Jakobssons (o)tur och i matchen mot Linköping senast ådrog sig målvakten Susanne Nilsson både muskelbristning och ligamentsskada.

Tre hårda slag mot Skellefteålaget, som dessutom har fått klara sig utan landslagsspelaren Carina Holmberg i säsongsupptakten, och som bara lyckats sno åt sig en poäng.

Med rådande skadeläge kan jag inte se någon ljusning i sikte för nykomlingen heller.

Om Sunnanå har börjat säsongen svagt så har nykomlingskollegan Mallbacken inlett Damallsvenskan uselt. Laget har kammat noll och ligger sist i tabellen– där man kommer att parkera fram till säsongens slut.

Glädje i Göteborg
Kopparbergs/Göteborg visade kvalitet och kompetens när man straffade Tyresö och blev Supercupmästare innan säsongen, men sen har det inte gått lika bra.

Först efter två raka kryss lossnade det för bryggerilaget som körde över Sunnanå med solklara 5–1. Nyförvärvet Jodie Taylor gjorde tre av målen (och kommer, tror jag, att slåss i toppen av skytteligan den här säsongen) Olivia Schough och Amanda Edgren varsitt.

Söndagens seger kommer att betyda mycket för Kopparbergs/Göteborg och laget kommer alldeles säkert att gå allt bättre framöver.

Tre pinnar för Piteå
Piteå kryssade i premiären, gick miste om en skrällseger mot Malmö senast, men fick till det fullt ut i eftermiddagens möte med Jitex. Tre mål framåt, vinst med 3–2 och tre pinnar med in i omklädningsrummet.

Mest glädjande var väl ändå att samtliga fem mål i matchen gjordes av svenska spelare – och att flera unga spelare visade framfötter i Damallsvenskan den här söndagen.

Pia Sundhage varnade för en farlig utveckling inom svensk damfotboll. Jag varnade för Kif Örebro. Både förbundskaptenen och jag fick rätt – åtminstone i dag.

”Det här är inte bra”, sa Pia Sundhage efter att ha sett Malmö förlorat returmötet med Lyon i Champions Leage. Hon kunde ha pratat om Malmös spel eller om resultatet, men syftade på att vice-mästarna ställde upp med fler utländska än svenska spelare.

Förbundskaptenen blev knappast gladare i dag när hon såg Tyresö slå tillbaka Linköping efter två sena mål. Båda baljorna gjordes nämligen av utländska spelare och Linköpings (och Sveriges?) mittlås med Nilla Fischer och Charlotte Rohlin gjorde alls ingen jättematch.

Båda två gjorde sina missar och Rohlin blev dessutom frånsprungen vid ett av målen. Inte direkt de besked som Sundhage hoppades på när hon åkte till Tyresövallen kan man tänka.

Att Tyresö skulle vinna hade de flesta räknat med, men laget vaskade faktiskt inte fram särskilt många heta chanser under matchens gång och ska vara glada över att man tog full pott.

……………………………………………………….

Jag hade inte många med mig när jag skrev att Kif Örebro skulle överraska positivt den här säsongen. Men de nederlagstippade närkingarna har skrivit många experter och tippare på nästan under säsongsinledningen.

Örebro besegrade i dag Vittsjö med 3–1 och har nu tagit sju poäng av nio möjliga på säsongens tre matcher.

Än så länge kan jag säga: vad var det jag sa?

………………………………………………………..

Malmö tog pliktskyldigt tre poäng mot nykomlingen Mallbacken efter seger med 3–0, men vinsten imponerar inte. Framför allt tycker jag att det verkar som att Skånelaget har fortsatta problem med produktionen och effektiviteten.

………………………………………………………..

Av dagens nio inprickade mål var det bara två som gjordes av en svenska –Helén Eke. Pia Sundhage verkar ha fog för sin oro över svensk damfotbolls utveckling trots allt, eller?

Malmö har satsat hårt inför säsongen. Ekonomin är åter stark, laget har förstärkts och klubben har slagit fast att man går för SM-guld. Frågan är bara om Jonas Eidevall har vad som krävs för att leda laget till målet.

Det är dagen efter Malmös poängförlust mot Piteå på bortaplan. En match där den klart största guldfavoriten bakom Tyresö var på vippen att åka på stryk och räddades från ett fiasko i de sista skälvande sekunderna.

Jag har precis läst Malmötränaren Jonas Eidevalls egna uttalanden efter missräkningen på LF Arena – som i värsta fall kan ha kostat det guld klubben så hett eftertraktar.

Det mesta är klyschor i stil med: ”Vi borde ha gjort fler mål” och ”Vi måste få alla att klicka i bättre”. Men, Eidevall säger också något riktigt viktigt. Han säger att Malmö har mycket att jobba med i sitt spel.

I det sista uttalandet prickar Malmötränaren rätt, enligt mitt sätt att se på saken. Fjolårstvåan har väldigt mycket att jobba på för att faktiskt vara den konkurrent till Tyresö som man vill vara.

I gårdagens match fanns goda tendeser, men laget hotade alldeles för sällan ett väldigt disciplinerat och smart spelande Piteå. Dessutom är Malmö sårbart bakåt där Amanda Ilestedt är det starkaste kortet i en ojämn, offensivt balanserad och svajig fyrbackslinje.

Den sårbarheten utnyttjade Piteå två gånger om och var bara sekunder ifrån att slå favoriten.

Men trots att laget inte har ett helt kassaskåpssäkert försvar så skulle man definitivt kunna vara en riktig utmanare till Tyresö om SM-guldet. Frågan jag ställer mig är om tränaren Jonas Eidevall är rätt man på rätt plats?

Har han verkligen hela spelargruppen med sig? Har han tillräckligt kunnande för att utveckla Malmös spel? Och är han ödmjuk nog?

Jag är inte säker på att Eidevall har spelarna med sig till hundra procent, jag har ingen aning om ifall han är en tillräckligt bra instruktör och matchcoach. Men under de månader som han haft huvudansvar för Malmö så tycker jag inte att han har gett skenet av att vara tillräckligt ödmjuk för att nå framgång.

Självklart tänker jag på de närmast naiva uttalandena som han gjorde inför bortamötet med Lyon i Champions League där han gjorde klart att Malmö skulle gå för vinst.

Trots att Skånelaget gick på en riktig mina (5–0 i arslet) och lämnade Stade de Gerland efter att ha blivit helt utskåpade så tog Eidevall orden vinna mot Lyon i sin mun också inför returen på hemmaplan.

Med facit på hand så vet vi att Malmö inte var nära att ens hota världens i dag bästa klubblag.

Det finns, som jag ser det, olika sätt att se på Eidevalls snack i media. Det ena är att han haussar sitt lag för att bygga självförtroende och visa tilltro till den kvalitet som finns. Den andra är att han inte ser verkligheten som den faktiskt är.

Efter 2–2 mot Piteå på LF Arena är jag egentligen inte mycket klokare på var Malmö står och vad Eidevall går för än jag var efter Lyon-matcherna, men jag vet att jag är väldigt osäker på om han verkligen har vad som krävs för att göra Malmö till ett guldlag.

Malmö fick se ledning förvandlas till underläge mot Piteå – och guldstriden kunde ha avgjorts redan i Damallsvenskans andra omgång. Men med en praktfull träff räddade tyskan Kathleen Radke topplaget från en väldigt kostsam förlust.

Det var med böjda huvuden och tomhet i blicken som Malmös spelare vandrade av planen efter 2–2 mot Piteå. Där och då visste spelarna att de hade förlorat två viktiga poäng i kampen om SM-guldet.

Besvikelsen var nästan lika stor för Piteå som på övertid fick se en skrällseger förvandlas till kryss och en poäng i och med Radkes kanon i krysset.

Malmö förde spelet, hade det klart större bollinnehavet och skapade flest chanser. Piteå visade upp ett väloljat och disciplinerat försvarsspel kryddat med en effektivitet av rang.

Det norrbottningarna saknade i spelskicklighet kompenserade man med stora hjärtan, ett enormt jävlar anamma och taktiskt skicklighet – ingredienser som kommer att bära frukt under året.

Topptippade Malmö däremot har mycket kvar att bevisa för att jag ska tro att de ska kunna ge Tyresö en rejäl kamp om SM-guldet.

För även om passningsspelet var bra och anfallskombinationerna fanns där så hade laget svårt att omsätta sitt stora spelövertag i klara målchanser och man visade dessutom prov på både osäkerhet och ett kuddkrigsmjukt försvarsspel vid defensiva fasta situationer.

Jag lyfter på hatten för Piteås insats och för Radkes kanon, men Malmö har en del att fundera på om man på allvar tänkt slåss med Tyresö om guldet. Framför allt måste stjärnorna ta ett större ansvar och jobba hårdare, även när man möter Piteå på bortaplan en kylig aprilkväll.

…………………………………………………….

Anna Westerlund fick lämna planen efter två gula kort och kanske var det där i slutminuterna som hemmalaget tappade segern.

Piteåspelaren fick varningarna för snack, eller? Domaren Sandra Fogelberg var snabb att plocka upp ”ostarna”, men frågan är om snacken verkligen var värda två gula kort.

Alltför ofta har domare svårt att kommunicera och att kunna ta ett snack i stridens hetta. Något säger mig att Fogelberg kan ha delat ut åtminstone ett av korten just av den anledningen.

Piteå står inför en svår uppgift i kväll. På andra sidan mittlinjen står topptippade Malmö. Och en redan svår match blev om möjligt ännu svårare efter att anfallaren Hanna Pettersson skadades i går.

Anfallaren Hanna Pettersson finns inte med i startelvan när Piteå spelare hemmapremiär i kväll. Vid gårdagens träning fick Pettersson en smäll på knät som tvingar henne till vila.

Det är fortfarande oklart hur allvarligt skadad Pettersson är, men skadan slår hur som helst hårt mot Piteå som redan har Lena Blomqvist och Emelie Lövgren borta på grund av korsbandsskador.

”Inget är brutet”. Det beskedet fick Sunnanås målvakt Susanne Nilsson efter att hon röntgat sin skadade hand. Trots det positiva beskedet kan Sunnanå inte pusta ut än.

Det är nämligen fortfarande inte konstaterat om U-landslagskeepern har ådragit sig någon ledbands- eller ligamentsskada. Skellefteåklubben får därmed vänta ytterligare ett tag innan man vet hur den närmaste framtiden ser ut för sin kanske viktigaste spelare.