Det kan inte ha undgått någon att EM startar i dag. Den mediala bevakningen är större än någonsin kommer så att förbli till finalen på Friends Arena har spelats.

Men verkligheten ser inte likadan ut överallt. Det räcker att rikta blicken mot Danmark för att se en helt monumental skillnad i hur landslaget behandlas.

Medan det svenska landslaget får (och ska ha) stort utrymme i inhemsk media är bevakningen av det danska landslaget väldigt sparsam. Faktum är att den danska televisionen inte ens visar landslagets EM-matcher.

Den som vill se Pernille Harder, Julie Rydahl Bukh och Mariann Gajhede Knudsen får helt enkelt förlita sig på Eurosport.

Styvmoderlig behandling
Nu är det inte bara dansk tv som behandlar damlandslaget styvmoderligt. Det egna fotbollsförbundet (DBU) är inte särskilt mycket bättre.

De danska spelarna får löjliga 5 000 kronor om de går vidare från gruppspelet och 10 000 kronor vid vinst i en eventuell kvartsfinal. Totalt kan de danska spelarna vända tillbaka över sundet med omkring 25 000 kronor i fickorna – men då krävs att man vinner EM-guld.

Småpengar för det danska förbundet. Alldeles för små.

Vetskapen att de danska herrarna kvitterade ut 1,1 miljoner kronor vardera efter fjolårets EM (och då tog turneringen slut redan i gruppspelsfasen) sätter saken i en ännu sämre dager.

Bonusen är dessutom många gånger lägre än den som de svenska landslagsspelarna har förhandlat sig till, och då tycker jag ändå att Svenska Fotbollförbundet har snålat i överkant – även om bonusen är en annan än den som konkurrenten publicerade uppgifter om härom dagen.

En månad till ligastart
Om det jag skrivit inte räcker för att belysa hur dåligt det danska damlandslaget behandlas så kan jag tillägga att den inhemska ligan sparkar igång redan 3 augusti. En vecka efter EM-finalen alltså.

Hur tänkte DBU där?

Jag tänker inte säga att det svenska damlandslaget har fantastiska förutsättningar och att vi i Sverige behandlar herrar och damer på lika villkor för så är det inte.

Svensk damfotboll har gjort en bra resa, successivt fått bättre villkor och en större acceptens, men har fortfarande en väldigt lång väg kvar att vandra.Att systrarna i Danmark än i dag ligger ljusår efter känns därför bara ledsamt.

Den värsta stormen har lagt sig efter Birger Jacobssons avhopp. Känslorna av förvåning har övergått till förståelse och medkänsla.

Känslor som jag, även om jag har ifrågasatt Jacobsson sedan dag ett eftersom han redan från första början kändes som en nödlösning, har sympati för.

Ett par dagar har gått sedan det svenska landslaget blev en assisterande förbundskapten fattigare och jag tycker att det är viktigt att se det som har hänt i ett vidare perspektiv.

Sanningen fanns där hela tiden, kritiken från spelare var på riktigt och med facit med facit i hand har det varit väldigt tydligt att Birger Jacobsson stått en bit ifrån Pia Sundhage och Lilie Persson sedan dag ett.

Anledningar som fick Jacobsson att tappa sugen och lämna den blågula skutan.

Men det är inte första gången kritik från de egna leden riktas mot en förbundskapten. Det har förekommit tidigare också, men skillnaden är att det då inte förts i ljuset.

Många av spelarna som nu förbereder sig inför EM på hemmaplan var med i Finland för fyra år sedan. De minns förväntningarna inför mästerskapet och det magplask som följde.

Det misslyckandet fick laddat efterspel.

Spelargruppen kontaktade Svenska Fotbollförbundet och framförde hård kritik mot dåvarande förbundskaptenen Thomas Dennerby som man ansåg inte höll måttet.

Man framförde inte sin önskan att få en ny förbundskapten tillsatt en gång, utan flera – till förbundet. I enskilsda samtal med Dennerby själv tog mig veterligen ingen av spelarna bladet från munnen.

Förbundet svarade att man inte hade tid (eller om det var möjlighet) att göra något eftersom man hade fullt upp med att rekrytera en ersättare till Lars Lagerbäck som då hade valt att lämna det svenska herrlandslaget.

Dennerby blev kvar över VM i Tyskland 2011, där en tränare berättat för mig att spelarna hade egna möten utan att ledarstaben fick vara med, och OS i Storbrittanien i fjol.

Det här kände landslagschefen Marika Domanski Lyfors såklart till och borde ha tagit i beaktande när Birger Jacobsson rekryterades.

På så sätt hade landslaget sluppit ett sent avhopp, en energiförlust och fokus på något helt annat än vad EM faktiskt handlar om – fotboll.

Med fyra dagar kvar till EM släppte Svenska Fotbollförbundet en bomb. Assisterande förbundskaptenen Birger Jacobsson avgår med omedelbar verkan.

Frågorna hopar sig i huvudet.

Varför lämnar han nu? Varför valde han inte att hoppa av tidigare eller vänta till efter mästerskapet? Och hade det här verkligen skett om Sportbladet inte hade fört missnöjet mot honom i ljuset?

Tidpunkten för Jacobssons avhopp den sämsta tänkbara och måste naturligtvis påverka alla parter på ett eller annat sätt.

Kanske kände han att det blev för tungt att stanna kvar och ”genomlida” mästerskapet på hemmaplan. Men om så inte är fallet undrar jag varför man inte valde att låta honom ta en undanskymd roll i några veckor till för att åtminstone ge skenet av att allt är lugnt.

Nu har Jacobsson hur som helst tagit sitt beslut. Sannolikt grundat på, som han säger till svenskfotboll.se, om sin relation till Pia Sundhage:

”Det är verkligen ingen konflikt, men vi är kanske inte riktigt överens om synen på min roll.”

Ett uttalande som snarare tyder på att det faktiskt finns en osämja eller konflikt snarare än tvärtom. Ett problem som landslagsledningen borde ha kunnat lösa tidigare. Eller är det så att Sportbladets artikel om missnöjet mot honom fick bägaren att rinna över?

Oavsett vilket så är detta inte bra för – och minskar definitivt inte det mediala trycker på – landslaget.

Det är också som Kristoffer Bergström skriver i sin krönika ett misslyckande.

Jag hoppas nu bara att den svenska EM-truppen, och Jacobsson själv, kan gå stärkt ur det här.

Sverige slog England med 4–1 på Skarsjövallen och kan nu ta sikte mot EM-premiären med en skön känsla i truppen.

Ändå tänker jag inte sälla mig till den hyllningskör som redan börjat sjunga ut sin lov över att Pia Sundhages landslag nu hittat sitt anfallsspel – åtminstone inte än.

Men mycket var bra.

Den höga pressen resulterade i fina omställningar efter engelska felpassningar och de raka anfallen ledde fram till flera chanser och ett mål.

Kosovare Asllani visade att EM-formen är i antågande, en halvsjuk Antonia Göransson sprang brallorna av de brittiska backarna och Charlotte Rohlin var under långa stunder tillbaka i det slag som gjorde henne till en av VM:s bästa backar för två somrar sedan.

Dessutom svarade Caroline Seger för sin bästa match under Pia Sundhages ledning. Tyresömittfältaren plockade fram många av sina finaste verktyg och var under stunder helt glimrande.

Missar i ord och handling
Lika positivt var det dock inte att se flera enkla missar i det svenska försvaret eller Kristin Hammarström närmast osäkra intryck och embryon till kommunikationsmissar med det egna försvaret.

Genrepsvinsten i Ljungskile gav landslaget arbetsro och det där självförtroendet som är så viktigt för att lyckas i i ett mästerskap. Men man ska nog ändå se nyktert på insatsen.

Sverige mötte nämligen ett England som saknade speed, spelade naivt och bjöd på två mål.

Anfallsspelet fungerade stundtals bra och totalt sett bättre än tidigare i år. Framför allt gav offensivspelet mot Hope Powells England löften om något ännu bättre.

Med en massiv bevakning av den svenska EM-truppen så gäller det att sticka ut lite extra för att locka läsare. Därför tänkte jag kontra på DN som i dag publicerade en bild på Örebro-kvartetten i landslaget.

De som följer landslaget vet redan hur Kristin Hammarström, Stina Segerström, Elin Magnusson och Marie Hammarström ser ut i dag. Betydligt färre vet hur de såg ut när landslagsresan började för ett antal år sedan.

Från vänster: Kristin Hammarström, Stina Segerström, Elin Magnusson och Marie Hammarström.

…………………………………….

På torsdag genrepar Pia Sundhages Sverige mot England på Skarvsjövallen i Ljungskile.

I dag, två dagar innan matchen, fyller Englands reservkeeper Rachel Brown-Finnis 33 år. Grattis.

……………………………………

Grattis får man väl också säga till Kosovare Asllani som fått fyra nya klubbkompisar i franska PSG.

Frankrikes EM-forward Marie-Laure Deli har precis som förra Lyon-backen Laura Georges ritat på för huvudstadsklubben. Sajnat för Asllanis hårdsatsande klubb har också mittfältaren Lea Declerq och anfallaren Ghoutia Karchouni gjort.

Det ser ut som att PSG blir att räkna med till hösten.

I lördags skrev DN att Pia Sundhage portar spelarnas familjer under EM-lägret i Stenungsund. I beg to differ …

Saken är ju den att både Sofia Lundgren och Josefine Öqvist har sina familjer på under EM-uppladdningen, som vi skrev här på Sportbladet i går.

Ett tips till DN: Det är bättre att vara bäst än att vara först.

Tyskland besegrade världsmästarna Japan med 4–2 i sitt EM-genrep – inför 46 104 åskådare på Allianz Arena i München.

Publiksiffran var imponerande, precis som tyskornas spel.

Men sådant biter inte alltid på bittra norrlänningar. När jag med inlevelse berättade för en kompis om storpubliken på Allianz Arena fick jag följande svar: ”Det var väl första gången som Allianz inte var utsålt”.

Allt går att vrida och vända.

Frankrike imponerade inte riktigt lika stort i sitt genrep mot Norge. Visst vann EM-favoriten, men bara med 1–0.

Om Frankrike, som spelade utan fyrtornet Renard i mittförsvaret, spelade på toppen av sin förmåga låter jag vara osagt (eftersom jag inte har sett matchen), men om så är fallet är Even Pelleruds Norge på väg mot något bra.

I går samlande Pia Sundhage sin EM-trupp i Stenungsund för lägret som ska göra Sverige till vinnare om några veckor.

En förkyld Lotta Schelin vilade, som ni säkert redan vet, men ett par nyheter från EM-uppladdningen kommer nog här på Sportbladet under dagen.

Jenny Hjohlman var den största skrällen i Pia Sundhages EM-trupp. I går sköt hon ledningsmålet när U23-landslaget besegrade England, i dag styr hon kosan mot Stenungsund.

Snacka om att Umeås speediga forward Jenny Hjohlman har haft en bra vecka.

I måndags kväll fick hon beskedet att hon knep den sista platsen i Sundhages EM-trupp, i går gjorde hon 1–0 mot England i Coventry och i morgon ansluter hon till A-landslagets EM-läger i Stenungsund.

Häftigt!

Jag minns när jag träffade Hjohlman för Sundsvalls Tidnings räkning inför U19-EM 2009. Hon hade precis som nu kommit med i truppen i elfte timmen och var försiktigt optimistisk inför sin mästerskapsdebut.

Nu väntar en betydligt större uppgift för den blyga och försynta tjejen från Viksjöfors i Hälsningland.

”Det är lite samma känsla nu som inför U19-EM, men samtidigt så mycket större”, sa hon när vi pratades vid härom dagen.

Större var ordet. Sommarens EM kommer att bli stort och mediabevakningen monumental. Frågan är om landslaget ens har en vink om vad som väntar.

………………………………………

Innan Pia Sundhage & Co ska börja sin resa mot medaljer (man måste väl tro och hoppas?) kan det svenska F17-landslaget vinna EM-guld.

I eftermiddag spelar förbundskapten Yvonne Ekroths tjejer final mot Polen. Min magkänsla är att matchen kommer att bli målmässigt jämn, men den som lever får se.

Finalen följer du tillsammans med mig live här på Sportbladet!

Klockan 18.00 släpper Pia Sundhage sin trupp till EM. Redan nu kan du läsa vilka spelare jag skulle ta ut till sommarens stora fotbollsfest.

Innan jag tar fram sågen och släpper bomber så vill jag förklara hur jag tänker.

Stommen i det svenska landslaget börjar närma sig, eller har redan passerat, de 30. För att inte behöva genomföra en generationsväxling av jätteformat under kvalet till VM i Kanada 2015 skulle jag redan nu plocka in några av framtidens svenska stöttespelare.

Jag skulle dessutom välja att rata några spelare som i mitt tycke inte har en framtid på absolut högsta internationella nivå. 

Med det sagt är det dags att presentera min EM-trupp.

Målvakter – två 30-plussare räcker
Kristin Hammarström och Sofia Lundgren är mina två mästerskapsmålvakter.

Eftersom en tredjemålvakt mest är med för att fylla ut lagbilden tycker jag att det finns anledning att ta in en yngre målvakt som har framtiden för sig istället för att satsa på 30-åringar som Hedvig Lindahl eller Carola Söberg.

Varför inte låta Malin Reuterwall, som har en klart godkänd vårsäsong i Umeå bakom sig, vara med – alternativt Sunnanås Susanne Nilsson.

Backar – Malmöbackarna slopas
Att skola om Nilla Fischer till mittback har visat sig vara ett smart drag av Pia Sundhage. Jag vidhåller att Fischer är ännu bättre på mittfältet, men hon är riktigt bra i mittförsvaret och kan flytta fram om det behövs.

Förutom Fischer kommer Charlotte Rohlin, Sara Thunebro, Jessica Samuelsson, Stina Segerström och Annika Svensson med i min trupp.

Den sistnämnda är med sin aktivitet, aggressivitet och tuffhet ett klart bättre alternativ än Malmös Lina Nilsson som varit svag hela vårsäsongen och som snarare reagerar än agerar på planen.

Amanda Ilestedt har inte imponerat på mig och är, som jag ser det, en för dålig passningsspelare för att ta plats i en EM-trupp den här gången.

Jag skulle istället välja att ta med Linköpings Magdalena Ericsson, som visserligen har en hel del kvar att lära och utveckla, men som är begåvad med en vänsterfot som ett framtida svensk landslag skulle må bra av.

Mittfältare och forwards – Sjögran tar ingen plats
Ett ganska stort antal spelare känns givna. Däribland finns Caroline Seger, Marie Hammarström, Antonia Göransson, Kosovare Asllani, Lotta Schelin, Josefine Öqvist, Sofia Jakobsson och även Lisa Dahlkvist – även om hon inte har varit i närheten av den form hon visade upp i VM 2011.

Emmelie Konradsson har varit med hela året och ska också hon med till EM, precis som Elin Magnusson (som debuterade mot Brasilien).

Utöver dessa är det hög tid att släppa fram morgondagens blågula stjärnor. Malmös Elin Rubensson är en av dessa och är med sin mångsidighet en spelare som jag skulle plocka med.

Samma sak gäller för Lina Hurtig. Umeåanfallaren är visserligen inte är färdig för ett seniormästerskap ännu, men hon kommer att vara en väldigt viktig spelare i morgondagens svenska landslag. Låt henne känna på atmosfären, se vad som krävs och skaffa sig erfarenheter som kan vara värdefulla i framtiden.

Olivia Schough är ett alternativ för min trupp, men jag skulle nog ta ut Jenny Hjohlman istället. Umeåspelarens spetsegenskaper är vassare och väger tyngre än Schoughs kvaliteter, så sista platsen i min EM-trupp går till ”Viksjöfors-expressen”.

Klockan 18.00 offentliggör förbundskapten Pia Sundhage sin trupp till EM. Räkna med någon överraskning, men med betydligt färre skrällar än jag skulle ta med i min blågula styrka.

Bli inte förvånade om Pia Sundhage bjuder på ett par riktiga skrällar när den svenska EM-truppen presenteras i morgon.

De sista platserna i en trupp brukar ofta vara de svåraste att besluta om och jag är tämligen övertygad om att landslagsledningen i skrivande stund (strax efter tio på måndagskvällen) fortfarande väger för och emot för någon eller några spelare.

Målvaktssidan är nog spikad. Kristin Hammarström och Sofia Lundgren är solklara, precis som Hedvig Lindahl. Eller?

Carola Söberg har varit med under året och har kanske en mikroskopisk chans att komma med som tredjealternativ.

Ilestedt ett frågetecken
Bland backarna är mittbacksduon Nilla Fischer, Charlotte Rohlin, Sara Thunebro och Jessica Samuelsson givna. Klara är också Lina Nilsson och Stina Segerström.

En plats är dock fortfarande öppen.

Malmöbacken Amanda Ilestedt var med mot Brasilien, men har verkligen inte imponerat – varken i serien eller i på landslagets träningar – och löper en hög risk att få följa EM från tv-soffan.

Om hon ratas öppnas dörren för spelare som Marina Pettersson Engström (Örebro) eller kanske rent av Annica Svensson (Tyresö).

Den sistnämnda har inte varit med i snacket sedan Algarve Cup, men har både mästerskapsvana och en tuffhet som den svenska backbesättningen skulle må bra av.

Banusic och Hurtig är borta
Talangerna Marija Banusic och Lina Hurtig fanns med i truppen mot Brasilien, men fick lyckades inte övertyga på träningarna och fick heller ingen speltid i matchen. Båda två kommer därför att ställas utanför EM-truppen.

Klara för EM är; Caroline Seger, Marie Hammarström, Olivia Schough, Lisa Dahlkvist, Antonia Göransson, Sofia Jakobsson, Kosovare Asllani, Lotta Schelin, Josefine Öqvist och Emelie Konradsson.

Det lämnar tre platser kvar att fylla.

Jag tror att Elin Magnusson (Örebro), som begick landslagsdebut mot Brasilien, tar en av dessa – sen är det vidöppet.

Min kollega Petra Thorén tyckte i sin krönika förra veckan att Therese Sjögran skulle plockas med. Den åsikten delar inte jag.

Sjögran är bra tränad och har massor av erfarenhet, men också rejält matchotränad. Thorén menade att Sjögrans erfarenhet skulle göra henne till en användbar inhoppare i slutet av matcher, men sån är inte den Therese Sjögran jag sett genom åren.

Malmöspelaren är faktisk inte den trygga spelartyp som ger önskad ramstyrka till ett lag i ledning i slutskedet av en match. Hon är heller inte den som ger ökat styrka offensivt vid underläge.

Som jag ser det är Sjögrans tid i landslaget över, särskilt efter en vårsäsong på Malmös bänk.

Sjögran finns sannolikt ändå med i Sundhages tankar, precis som klubbkompisen Elin Rubensson och Umeås Jenny Hjohlman.

Att Sundhage tidigare sagt att hon inte vill ta ut en debutant till EM tar jag med en nypa salt. Efter skador på EM-klara spelare har alternativen blivit få och då kan faktiskt en vindsnabb anfallare från Viksjöfors bli morgondagens största skräll.