Det här inlägget skulle handla om Sveriges åttondelsfinal mot Tyskland.
Men Pia Sundhages landslag förtjänar inte den publiciteten i dag, lika lite som laget förtjänar den tolfte spelarens stöd i morgon.

Två dagar före ödesmatchen där så mycket står på spel för det svenska landslaget – och för svensk damfotboll – valde blågult att smyga ut bakvägen från Ottawas flygplats.

En tydlig flykt undan svensk media, i väg från obekväma frågor och bort från möjligheten att vårda och öka intresse för landslaget och damfotbollen. Dumt är ett bra ord, fegt är ett annat.

Att Sundhage & Co stängt till runt blågult är inget nytt. Redan under EM tog blågult flera rejäla kliv bort från den öppenhet som tidigare kännetecknat laget. Då, 2013, tvingades landslagsledningen lätta på restriktionerna och låsa upp järnridån mellan spelarna och media – men först efter tuff kritik.

Nu är landslaget inte bara tillbaka där man var i EM, man har flyttat gränserna ytterligare. Det är något närmast nordkoreanskt över det svenska landslagets agerande, något väldigt konstigt. Jennifer Wegerup har rapporterat om det stängda, fega och flyende svenska landslaget, utmärkte Oscar Månsson likaså.

Obegripligt att landslaget inte tar tillfället i akt, smider medan järnet är varmt och eldar på de glödande kol av intresse som finns. Nej, det är inte obegripligt, det är idiotiskt.

För en del av fotbollen som så gärna, så ofantligt gärna vill få mer uppmärksamhet, större utrymme i media och på sikt också betydligt bättre ekonomiska förutsättningar är det ännu ett välriktat skott i foten att stänga till istället för att öppna upp.

Och om det faktiskt handlar om att spelarna inte klarar av den mediala bevakningen, de jobbiga frågorna och det tryck som faktiskt kommer med ett stort mästerskap – då förtjänar de faktiskt inte att gå vidare från mötet med tunga Tyskland.

Vill man nå framgång på högsta tänkbara internationella nivå, som spelare eller som lag, då måste man lära sig att hantera det som kommer med på köpet, som mediabevakning där luriga sportjournalister försöker hitta nyheter och vinklar.

Vill man bli bäst måste man lära sig att köpa läget, att älska läget och att ta de bitar som inte är lika roliga som de 90 minuterna på planen med klacksparkar och leenden.

Klarar man det kan man stänga omvärlden ute, hålla spelarna skyddade från obekväma frågor och hårda rubriker. Men då kan man heller inte bli bäst och då har man inte i ett VM att göra.

Om Pia Sundhage och det svenska landslaget hoppas på stöd från den ”tolfte spelaren” tycker jag att man hoppas på för mycket. Varför ska nummer tolv ställa upp i morgon när blågult inte bjuder till i går eller i dag?

Det stödet förtjänar landslaget precis lika mycket som man förtjänar välskrivna artiklar om chanserna att skicka Tyskland ur VM-turneringen och skriva ny, härligt fotbollshistoria.

Foto: Bildbyrån.

Det må vara en klyscha – men igår var Pia Sundhage och Sverige rädda. Det var ett uddlöst, lättläst och nervöst lag som nu väntar på att få möta Tyskland eller att åka hem.

Jag var oroad innan. Mycket för att unga Australien har imponerat på mig med sitt snabba, passningsorienterade och direkta spel. Åtminstone i de första halvlekarna – sedan har de tröttnat. Inatt satte de fart direkt och spelade ut Sverige fullständigt. De tog också rättvist ledningen i den 4:e minuten genom storstjärnan Lisa de Vanna. Sex minuter senare och från ingenstans gjorde sedan Sofia Jakobsson sitt första VM-mål och kvitterade till 1-1. Ett resultat som stod sig matchen ut. Första halvlek var okej från svensk del. Det fanns intentioner, speciellt när mittfältet och Caroline Seger blev allt mer involverade i spelet.

I andra var det dock elva rädda spelare och en ännu räddare förbundskapten som man fick se. Ju längre matchen gick ju mer väntade jag på den offensiva attack som skulle ge svensk seger och ett avancemang till åttondelsfinal – men den kom aldrig. När matchen stod och vägde som mest så agerade ledningen. Först kom Kosovare Asllani in. Sen bytte Pia Sundhage in vänsterbacken Sara Thunebro som högerback och lät högerbacken Jessica Samuelsson spela vidare som vänsterback. Det var ett av de underligaste bytena jag sett. Det var också ett mycket tydligt tecknen på att rädslan att förlora var större än viljan att vinna.

Schelins största problem

Varför vann vi inte? För att anfallsspelet var lika obefintligt som under tidigare matcher. Förutom några fina ruscher av målskytten Jakobsson så skapade inte Sverige några riktigt klara chanser. Det fanns inget kombinationsspel, inga genomskärare i djupled, inga soloprestationer… Sveriges anfallsspel handlar just nu om fasta situationer.

Och längst fram finns vår stjärna, vår notoriska målskytt, spelaren som alla lag fruktar… som inte kan leverera när det gäller. För nog är väl det ändå Lotta Schelins största problem? Mot USA sa hon att hon fick lägga all kraft i defensiven. Jag köper det. Igår sa hon att hon är för ensam på topp. Det köper jag inte. För det första ska en spelare med hennes kapacitet kunna skapa lägen själv och från ingenstans mot lag som Australien (och Nigeria). Bredvid sig igår hade hon Therese Sjögran, som är en mästare på att hålla i boll. Det borde underlätta. På ena kanten fanns Sofia Jakobsson, som löper och löper och löper. Det borde också underlätta.

Vi slår inte Tyskland

Jag är rätt så säker på att åttondelsfinalen är klar trots gårdagens resultat. Brasilien ska slå Costa Rica tio gånger av tio – även om laget vilar sina största stjärnor. Så låt oss utgå från att Marta hjälper ”sitt andra land”. Ja, då väntar Tyskland. Och det finns inte en chans i världen att vi slår dem. Inte med det spel vi hittills visat upp. Punkt.

***

Spelarbetyg (1-5)

Hedvig Lindahl 2
Gör en okej match förutom att hon var passiv vid målet.
***
Elin Rubensson 3
Rivig och bra offensivt. Den i backlinjen som överraskat mest.
Nilla Fischer 2
En stabil insats – men inte så mycket mer.
Amanda Ilestedt  2
Kommer fel vid målet och slår bort en del passningar.
Jessica Samuelsson 2
Visar en enorm vilja som vanligt – men har en del att önska i passningsspelet offensivt.
***
Sofia Jakobsson 2
Löper och sliter matchen igenom, men skapar inga riktigt farliga lägen förutom målet.
Caroline Seger 3
Tog tag i mittfältet efter 1-1 och var en av Sveriges bästa.
Lisa Dahlkvist 2
Dahlkvist var väldigt osynlig och inte alls lika duellstark som i förra matchen.
Lina Nilsson 1
Helt osynlig i anfallsspelet.
***
Lotta Schelin 1
Det fanns lite mer intentioner än innan – men kraven är höga.
Therese Sjögran 3
Höll i bollen och försökte gång på gång – men utan resultat.
***
Kosovare Asllani (in 74) 2
Bytet kom för sent. Asllani bidrog med bolltrygghet.
Sara Thunebro (in 76) 2
Jag har ingen aning om vad hon skulle in och göra.

/Maja Johansson

Tre insläppta mål mot Nigeria och plötsligt känns vägen mot åttondelsfinal väldigt tuff. Sverige har mycket att bevisa mot USA på fredag – annars blir VM-äventyret kort.

Jag hade hoppats på att få skriva mitt första hyllningsinlägg på bloggen – men det får vänta. Det går nämligen inte att hylla efter gårdagens poäng. Jag hade varit väldigt nöjd om det hade varit USA som stod för motståndet – men nu var det Nigeria. Ett Nigeria som satte fart från första minut och stod upp och kom tillbaka trots underläge två gånger. Jag är imponerad över deras direkta, snabba anfallsspel som ställde till stora problem för den svenska backlinjen matchen igenom.

Backlinjen, som har ifrågasatts under hela 2015, skapade ännu mer oro efter igår. Lina Nilsson var sämst på plan i första halvlek och hade inte en chans mot Asisat Oshoala. Även snabba Elin Rubensson hade problem mot Nigerias blixtrande anfall. Nilla Fischer då? Hon som ska leda det svenska försvaret. Allt gick rätt i första halvlek med ett stabilt mittbackspel och inblandning i båda målen. Men vad hände i andra? Två förlorade dueller = 2-2. Och sen kom krampen… som även drabbade Emma Berglund, Kosovare Asllani och några till.

Att det svenska försvaret kunde darra visste vi ju sedan tidigare. Men att Caroline Seger, Kosovare Asllani och Lotta Schelin skulle vara totalt osynliga mot Nigeria i en VM-premiär. Det anade man inte. Och precis det har en stor del i att det bara blev en poäng och inte tre. När inte nyckelspelarna presterar och skapar på egen hand så har Sverige problem eftersom bänken inte håller VM-nivå. Vi kan tyvärr inte göra som USA gjorde igår – byta in Alex Morgan…

Sen går det sällan att blunda för statistik. Nigeria hade mest bollinnehav (51 procent) och skapade dubbelt så många chanser (7-14). Dessutom hanterade afrikanskorna både värme och konstgräs på ett bättre sätt. Sverige krampade och gick på knäna medan Nigeria spelade med samma elva matchen igenom. Afrikanskorna var värda en seger igår – inte Sverige.

En poäng är en poäng och det är bättre än noll. Inför fredagens nattmatch mot USA hoppas jag att spelarna har en rejäl revanschlusta. Sen kan de även plocka fram minnesbilder från den senaste VM-matchen mot amerikanskorna (2011). Den gången vann Sverige med 2-1 och säkrade gruppsegern.

Spelarbetyg (1-5)

Hedvig Lindahl 3
Kan inte lastas för målen och står för en godkänd match.
***
Elin Rubensson 3
Sett över hela matchen var VM-debutanten bäst i den svenska backlinjen.
Nilla Fischer 2
Bra i första, sämre i andra. Vi kräver mer av Fischer.
Emma Berglund 2
Gör en okej match tills hon tvingas utgå på grund av kramp.
Lina Nilsson 1
Spelade visserligen upp sig i andra och var inblandad i 3-2-målet, men första halvlek var väldigt jobbig…
***
Kosovare Asllani 1
Syntes knappt under den halvlek hon spelade. Krampkänning efter 10 minuter.
Caroline Seger 1
Osynlig på det svenska mittfältet. Tyvärr kapten Seger – det håller inte.
Lisa Dahlkvist 2
Visade mycket vilja och var stark i duellspelet.
Therese Sjögran 2
Fin precision vid båda hörnmålen, men i övrigt ganska blek.
***
Lotta Schelin 1
Sällan man har sett Schelin så blek som igår. Hon måste höja sig rejält.
Sofia Jakobsson 3
En av Sveriges bästa i premiären. Var den som löpte allra mest.
***
Olivia Schough (in 45) 2
Bidrar alltid med energi och vilja – men skapade inget.
Linda Sembrant (in 57) 2
Gör ett stabilt inhopp både som mittfältare och mittback. Stärkte sina aktier.
Amanda Ilestedt (in 73) 2
Varken bu eller bä. Stabil den kvart hon spelade.

/Maja Johansson

Landslaget lyckades med att skapa intresse u n d e r EM 2013 – men varken innan eller efter. Nu hoppades man att de hade lärt av sina misstag – men då stänger de igen helt. Det USA insåg för 16 år sedan fattar inte Sverige än idag.

Vad är det som är så bra med sociala medier? Förutom att det ger en enorm spridning och skapar engagemang så får det målgruppen att komma nära. Eller åtminstone k ä n n a sig nära. Dessutom bygger det varumärke och skapar intresse.

Pratar vi landslaget som om några dagar spelar VM så är deras största målgrupp unga tjejer som älskar fotboll. Att det krävs ett jäkla jobb för att fånga den här målgruppen och framförallt behålla den… det visste spelarna i USA redan 1999.

Inför hemma-VM så var alla i laget rädda för att läktarna skulle vara tomma, eftersom matcherna skulle spelas på arenor med kapacitet för över 50 000. Förbundet och framförallt spelarna lade ned sin själ inför mästerskapet för att skapa en stor bas av fans, och målgruppen var i första hand unga tjejer. På den tiden så fanns inte sociala medier så för att låta fansen komma nära så körde landslaget en form av turné där man var på plats på en mängd ställen för att personligen möta målgruppen.

Idag är det ju enklare än så.

Vad som hände under VM var att varenda arena var fullsatt. Finalen spelade inför 90 000 personer på Rose Bowl i Los Angeles. Det var ett enormt genombrott och sedan dess är USA:s damlandslag ett av dem mest populära i landet, oavsett sport. Se mer om resan i den fantastiska dokumentären ”Dare to dream”.

Sverige lyckades inte
Det var det här åtminstone vi (Maja och Anders) såg framför oss skulle ske vid hemma-EM 2013. Och trots att landslaget stängde för media (läs mer om det i Majas första blogginlägg) och stängde sig själva lyckades man med att fylla flera arenor. Skillnaden mot vad som hände i USA var att intresset här aldrig blev stort här efter EM. Det dog.

Nu är det återigen dags för mästerskap och vad gör Sverige?

1. De stänger för den lilla skara media som är på plats i Kanada (läs Jennifer Wegerups krönika om det här).
2. Spelarna ”släcker ned” sina sociala medie-konton under mästerskapet.

Hur fan tänker ni?

Utan att vi har någon som helst inside-information kring varför de väljer att göra på det här viset, utan bara ser det utifrån, så tycker vi att de skjuter sig i foten – igen.

Man vet heller inte om det här kommer från spelarna själva eller från ledningen. Gissningen är det senare. Vi båda följer själva en rad spelare på Instagram för att se hur och vad de uppdaterat under lägret i Toronto. Vad som varit glädjande är att det ofta blir en ”inside-känsla”, man kommer riktigt nära spelaren. Och ännu bättre: kommentarsfältet fylls av hyllningar, kärleksförklaringar och hejarop från unga tjejer.

Man bygger dels sitt eget varumärke och dels hela lagets varumärke. Därför blev man både förvånad och besviken då de flesta tjejerna häromdagen postade ut bilder med samma text under som kort och gott sa ”Nu går jag in i VM-bubblan och kommer inte att uppdatera mer här på förhoppningsvis en månad”. Och så var det med det.

Så gör Sverige för att skapa intresse. Här är några exempel på hur flera av de andra VM-nationerna jobbar:

USA. Stor kampanj under namnet ”One Nation. One Team. 23 stories” och #SheBelieves. Stor del av spelarna är väldigt aktiva på både Twitter, Instagram och i olika personliga bloggar.

Frankrike. Landet har tagit stora kliv för att försöka höja sitt damlandslag. Inför VM har förbundet skapat en kampanjsite och jobbar under #objectifcanada.

Australien. Jobbar också med kampanjsite där de bland annat använder sina spelares tweets som stora citat. Dessutom kommer flera spelare medverka i en ”LIVE-twitterchat” under mästerskapet där man kan ställa sina egna frågor. Jobbar under  #thisisit.

Avslutningsvis kan vi bara säga #clapforsweden.

/Maja Johansson & Anders Nilsson

I dag har 100 sidor historia hittat ut i butikerna. Jag syftar på Sportbladets VM-bibel som ger dig all information du vill ha och behöver inför mästerskapen i Kanada.

Den som klagar över att det skrivs för lite om damfotboll i svenska medier ska genast hoppa i skorna och rusa till närmaste kiosk eller butik för att införskaffa den kompletta VM-guiden.

Plusbetyg på samtliga spelare, arenaguide, krönikor, intervjuer och reportage fyller det rosa magasinet från pärm till pärm.

Bättre, större, matigare och mer genomarbetat än så här blir det helt enkelt inte.

Sveriges VM-genrep mot Holland började i moll, men slutade i dur.
Däremellan bjöds det på tre mål, ett par sjuhelvetes regnskurar och åskknallar som gav utslag på Richterskalan.

Om förbundskapten Pia Sundhage fick de svar hon hoppats på låter jag vara osagt, men det svenska försvarsspelet var inte helt inbrottssäkert den här gången heller. Holland tog ledningen i första halvlek genom Manon Melis. Målet – det 19:e målet Sverige släppt in på sina tolv senaste matcher – föregicks av  billigt försvarsagerande av Lina Nilsson och passivt dito av Therese Sjögran.

Men efter regn och baklängesmål kommer paus, uppehåll och kraftfulla smällar.

Caroline Seger hittade Lotta Schelin med en högklassig passning i djupet och ”Lyon-Lotta” gjorde som hon brukar när hon rullade in kvitteringsbollen. Sedan kom knallarna. Kosovare Asllani drog till efter en ljummet undanrensad hörna och skottet ställde Loes Geurts i det holländska målet helt och hållet. En tydlig tavla av Göteborgsmålvakten, men likväl 2–1 till Sverige.

Därefter skickade Tor en blixt som fick marken att skaka, spelarna att springa av planen och matchen att brytas under 40 minuter. Efter uppehållet hade Sverige full kontroll över händelserna, utom i slutet när Holland var en ribbträff ifrån ett kvitteringsmål.

Fick Sundhage sina svar?
Vilka svar fick då Pia Sundhage av genrepet i Toronto?

Hon fick veta att Emma Berglunds VM kan vara över innan det ens börjat om det vill sig illa. Rosengårdsspelaren tvingades kliva av i halvtid efter krampkänning i låret.

Hon fick se vikarien, Amanda Ilestedt, ta chansen, smälla på som Vinnie Jones och Co gjorde i Wimbledon på 1980-talet och visa att hon är redo att axla Berglunds eventuellt fallna mantel. Sundhage fick dessutom se Caroline Seger hitta rätt med ett antal känsligt slagna passningar i djupled, Lotta Schelin löpa sig fri flera gånger och Sofia Jakobsson visa upp både löpstyrka och härlig tajming. Och hon fick se Olivia Schough göra sitt bästa inhopp i landslaget någonsin.

Men med en dryg vecka innan VM sparkar i gång fick Sundhage dessvärre se det svenska försvaret agera passivt och mesigt i samband med Hollands 1–0, hur holländskorna hittade ytan framför det svenska mittförsvaret, bakom Seger och Lisa Dahlkvist, flera gånger under matchens första 45 minuter och hon fick se Kosovare Asllani göra en blek figur till höger på mittfältet.

Framför allt fick hon se Torontos himmel öppna sig och dränka spelarna och planen med millimeter efter millimeter med regn.

***

Det är inte bara Sundhage & Co som spelat landskamp. Det svenska U23-landslaget avslutade i dag fyrnationsturneringen i Norge med en 3–1-seger mot hemmanationen.

Framtidsspelarna kan därmed se tillbaka på en turnering som inleddes med förlust mot USA och avslutades med vinster över England och Norge.

Pia Sundhage har bestämt sig, Kosovare Asllani blir mittfältare i VM.
I nattens VM-genrep mot Holland mönstrar Sverige bästa tänkbara elva, men Sofia Jakobsson på topp tillsammans med Lotta Schelin.

Det är tio minuter kvar till avspark i Toronto. Det är tio minuter kvar till förbundskapten Pia Sundhage hoppas få besked om det svenska försvarsspelet sitter, om Emma Berglund är rätt spelare intill till självskrivna Nilla Fischer i mittlåset och om Lisa Dahlkvist kan hitta sin roll igen efter ett år på avbytarbänken.

Frågan är om hon får ett positivt svar från Kosovare Asllani också? PSG-spelaren har placerats till höger på mittfältet – istället för i anfallet. Asllani själv är knappast helt belåten med beslutet, men jag tror faktiskt att Sundhage fattat rätt beslut.

Även om ”Kosse” inte är överförtjust i rollen som yttermittfältare så är hon ett riktigt bra alternativ just där. Som jag ser det ska hon antingen spela i en nummer 10-roll eller på en kant, inte längst fram.

Som forward löper hon ofta ut mot kanterna, bort från de centrala ytorna där det spelet är lite tuffare och hårdare. Och hon har heller inte samma målfacit som Sofia Jakobsson under säsongen.

Om ett par timmar vet vi om Sundhage gjort rätt val, om Asllani accepterat sin mittfältsroll och om jag fått vatten på min kvarn.

Vänta, stopp ett tag. I kärlek och krig är allt tillåtet, men sedan när gäller det också mästerskapsförberedelser?

I takt med att VM börjar närma sig har nyhetsbevakningen ökat – och med den antalet artiklar och uttalanden. Det är så det ska vara, det är så vi vill ha det.

Men det är inte så Pia Sundhage vill ha det. Inför VM-turneringen har landslagsledningen börjat stänga till kring spelarna. De tillgängliga spelarna är få och intervjutiderna är korta, vilket gör förutsättningarna för ditresta journalister långtifrån optimala.

Det påminner om hur situationen såg ut inför EM på hemmaplan för ett par somrar sedan, eller hur den såg ut inledningsvis. Efter kritik och påtryckningar öppnade landslagsledningen upp för media, vilket genererade hundratals artiklar och ovärderlig marknadsföring.

Nu väljer Sundhage återigen att försöka isolera laget från media och yttre påverkan. Är det av rädsla för ökade press på landslaget eller ligger andra anledningar bakom beslutet?

Jag läste Jennifer Wegerups krönika i dagens Sportbladet och håller med henne i allt. Alles. Tutti,

En bättre möjlighet att skapa intresse för och marknadsföra damfotbollen går knappast att få. Ändå väljer Sundhage & Co att låta chansen gå dem förbi.

Argument som att det intervjuer och mediamingel för mycket energi från spelarna köper jag inte. Kanske kan det kosta lite för Lotta Schelin, Nilla Fischer, Caroline Seger och Kosovare Asllani, men inte för de andra.

Och med tanke på att spelarna ska vara på kanadensisk mark i en och en halv månad (om det går så bra som laget hoppas och siktar) kan intervjuer och möten med andra än lagkamraterna sannolikt vara välkomna.

Så varför inte omfamna det ökande intresset och möta media med öppna armar? Det har andra landslag gjort med en rad positiva effekter som följd. För om spelarna och ledarna inte älskar att befinna sig i hetluften och klara av att hantera det är det faktiskt som Jennifer Wegerup skriver, då har man inget där att göra.

***

”Vi  kommer först och främst att jobba med försvarsspelet. Vi måste hitta tillbaka till tryggheten”.

Orden är assisterande förbundskapten Lilie Perssons. I en intervju med Svt berättade Persson om landslagets fokus de närmaste dagarna.

Uttalandet fick mig att haja till. ”Hitta tillbaka till …” Tryggheten i försvarsspelet har saknats länge, faktisk ända sedan Pia Sundhage valde att skola om Nilla Fischer till mittback.

Det är inte Fischers fel, men faktum är att hon i grund och botten är mittfältare – och en otroligt duktig sådan.

När hon förpassades till en ovan position förde det med sig osäkerhet, inte minst i positionsspelet. Osäkerhet som gjorde att Fischers naturliga ledaregenskaper urvattnades.

Även om Wolfsburgspelaren nu blivit van rollen som mittback har hon aldrig blivit den general eller härförare som en backlinje på absolut högsta internationella nivå behöver.

Så om Persson och landslaget vill hitta tillbaka till tryggheten i försvarsspelet får man börja med att blicka bakåt till Thomas Dennerbys tid som förbundskapten. Därefter får man jobba med grundläggande delar.

Sverige skulle ta guld i Kanada. Det var så det lät för ett par år sedan. Därefter har målsättningen sänkts, först till att ta medalj och nu till att nå en kvartsfinalplats.
Varför så försiktig Pia? Den enda förändringen är ju att Hanna Folkesson försvunnit.

Pia Sundhage har hyllats, rosats och applåderats gång efter annan sedan hon efterträdde Thomas Dennerby som förbundskapten för det svenska landslaget.
Men under det senaste halvåret har pendeln svängt en aning. Allt fler kritiska röster har höjts mot spelaruttagningar och resultat.

Det är ingen hemlighet att jag är en av skeptikerna.

Sundhages fulla rätt
Man kan säga vad man vill om landslagsuttagningarna. Det spelar knappast någon roll att jag, i likhet med många andra, blir överraskad varje gång Olivia Schough, Hilda Carlén, Emma Lundh, Emilia Appelqvist eller Maria Banusic kommer med i blågult.

Det är Pia Sundhages rätt att välja precis vilka spelare hon vill. Det är hon som är förbundskapten. Inte jag. Inte någon annan.

Kanske är det i sammanhanget viktigt att tydliggöra att jag absolut inte har något emot dessa spelare. Alla har sina kvalitetet och förtjänster. Jag tycker dock inte att färdigheterna är tillräckligt stora för att spelarna ska vara med och tillföra något på högsta internationella nivå. That´s it.

Men det är Pias jobb att välja spelare, inte mitt.

Sanningen ljuger inte
Att Sverige under fjolåret förlorade fler landskamper än någonsin tidigare är ett faktum som är betydlig svårare att prata bort. Nio vinster, ett kryss och sex svidande förluster blev facit 2014.

Och försvarspelet inte fungerat har knappast undgått någon. Före genrepen mot Schweiz och Danmark hade landslaget släppt in två mål eller fler i sex av de tio sista landskamperna.

Matcherna i Eskilstuna och Stockholm resulterade i en poäng och ytterligare sex insläppta mål.

Det var i den vevan som Sundhage valde att överge 4-1-3-2, spelsystemet som skräddarsytts för Caroline Seger, och återgå till trygga 4-4-2.

”Spelarnas val”
Valet att byta spelsystem 59 dagar innan VM ifrågasattes – med all rätt. Landslagsledningen lät meddela att spelarna tagit beslutet.

Jag minns att jag reagerade där och då på att Sundhage puttade över ansvaret på spelarna. Oavsett om det faktiskt var spelarna som tog beslutet, om det togs i samråd eller om beslutet var landslagsledningens så är min uppfattningen att Pia Sundhage, i sin roll som förbundskapten, ska ta ansvar för ändringen och stå bakom skiftet.

När hon i går fick frågan om Sveriges målsättning i VM, sänkte Sundhage ribban från medalj till kvartsfinal.

Frågan är varför?

Den enda, faktiska skillnaden nu jämfört med för två år sedan är att Hanna Folkesson, som bara varit bofast i landslaget senaste året, försvunnit ur bilden. I övrigt är det svenska landslaget intakt.

Lisa Dahlkvist och Charlotte Rohlin har dragits med skador under våren, men båda är nu i full träning.

Därför undrar jag om den skyhöga, initiala målsättningen, bara var ett spel för galleriet eller om det nu kraftigt devalverade målet endast är ett sätt för Pia Sundhage att skydda sig själv om VM resulterar i ett misslyckande?

Igår tog, som bekant, Pia Sundhage ut sin VM-trupp. Det var 23 (25 med reserverna) väntade spelare som får åka till Kanada.  Frågar du mig så är det den tråkigaste – och sämsta – trupp på mycket länge. Jag köper att större delen består av rutinerade spelare som har mästerskapsrutin. Men de där sista platserna till de spelare som troligtvis inte kommer att spela alls i turneringen… VARFÖR går de platserna till 25-åringar som inte håller på den här nivån och inte till Sveriges framtid?

VM-truppen 2015:
Mv: Hedvig Lindahl, Carola Söberg, Hilda Carlén.
F: Nilla Fischer, Emma Berglund, Charlotte Rohlin, Amanda Ilestedt, Lina Nilsson, Sara Thunebro, Elin Rubensson, Jessica Samuelsson.
Mf/fw: Linda Sembrant, Caroline Seger, Malin Diaz, Therese Sjögran, Emilia Appelqvist, Lisa Dahlkvist, Kosovare Asllani, Lotta Schelin, Olivia Schough, Jenny Hjohlman, Sofia Jakobsson, Emma Lundh.
Reserver: Marija Banusic, Mimmi Löfwenius

Jag hade velat byta ut Carola Söberg, Sara Thunebro, Hilda Carlén, Emilia Appelqvist, Olivia Schough, Emma Lundh och Jenny Hjohlman. De två förstnämnda är både för gamla och för dåliga. Resten är de där 25-åringarna jag pratade om. Ingen av dessa spelare kommer att bli en nyckelspelare för Sverige. Varken nu eller om fyra år. Faktum är att flera av dem har svårt att glänsa i damallsvenskan. Vilket jag ändå tycker att en VM-spelare ska. Emma Lundh och Jenny Hjohlman, som är två av fem anfallare i truppen, har tillsammans gjort noll mål i årets allsvenska. Noll. Nu är målskytte inte allt för en anfallare, tro mig jag vet, men ändå.

Det största bekymret för Sundhage i årets VM är att hon blir extremt beroende av sin startelva. Den håller en hög klass om alla är i form. Men sen är det väldigt tunt. Just det beror inte så mycket på uttagningarna. Sverige har helt enkelt inte bredden just nu. Just därför tycker jag att det vore extra viktigt att slussa in de yngre spelarna för att förbereda för framtiden.

Det roligaste med gårdagens uttagning var reserven Mimmi Löfwenius. Problemet är att hon är just det – reserv.

Jag ska lägga bitterheten åt sidan en stund. Ingen blir gladare än jag om Sundhage tar det här slätstrukna gänget till en VM-medalj.

/Maja Johansson