Det första jag möts av när jag får igång matchen mellan Sverige och Tyskland i Algarve Cup är en tysk ledning med 2-0. Två mål som tydligen hade gjorts under matchen första minuter. Något annat än en mardrömsstart går ju inte att kalla det. Att vända 2-0 mot Tyskland är ett mission impossible, det vet ju alla. Så det var inte med tillförsikt jag såg fram emot resterande 80 minuter.

Sverige hade stora problem hela första halvlek. Försvaret såg darrigt ut och mittbackarna Nilla Fischer och Linda Sembrandt övertygade inte. Tillsammans bildar de troligtvis ett av världens långsammaste backpar, på den här nivån givetvis. Till vänster hade Jessica Samuelsson det ännu tyngre. Gång på gång attackerade Tyskland längs den kanten.

Offensivt såg det inte mycket bättre ut. Framförallt på mittfältet var det en hel del bolltapp och dåligt passningsspel. Förklaringen ligger mycket i att Tyskland direkt hittade en hård och aggressiv press som Sverige inte kunde hantera. På grund av det var spelet i sista tredjedelen i stort sett obefintligt trots att Sofia Jakobsson löpte och löpte för att hitta ytor i djupled. Tysklands backlinje tappade egentligen fokus ordentligt en gång och då gjorde Sverige 2-1. Det målet var mentalt jävligt viktigt.

Jag vet inte vad Pia Sundhage sa i halvlek, men något fantastiskt lär det ha varit. För om första halvlek gjorde mig orolig så vill jag se andra om och om igen. Det gör mig uppriktigt glad att se hur Sverige vänder underläge mot Europamästarna Tyskland. Det som egentligen är ett mission impossible. Pressen från tyskorna var plötsligt hanterbar för det svenska mittfältet och det skapade ett betydligt större lugn i det offensiva spelet.

Kosovare Asllani gjorde entré i matchen efter att ha varit helt osynlig i första. Henne targetspel och kvicka fötter är av stor betydelse för den svenska anfallsspelet. Bredvid henne fortsatte Jakobsson att löpa. Hon löpte såpass mycket och såpass bra att jag inte ens saknade Lotta Schelin.

På det stora hela kändes aldrig Tyskland riktigt farliga under resten av matchen. Försvarsspelet över hela planen blev bättre och Lina Nilsson, som byttes in i halvlek istället för Samuelsson, stängde till på sin kant. Även om det såg bättre ut i backlinjen så är jag rätt säker på att jag inte vill se Sembrandt bredvid Fischer i VM. Brist på tempo och en del konstiga beslut gör att hon faller bort till förmån för Charlotte Rohlin eller Emma Berglund. Vem av dem lär avgöras i kommande matcher.

Jag är bitter av naturen och har betydligt lättare för att såga än att hylla. Men idag vill jag ändå hylla. Andra halvlek bådar jävligt gott för att vara ärlig. Förutom att resultatet ser bra ut på pappret och att en vinst mot Tyskland sätter respekt i det svenska laget, så gläds jag främst åt att se hur laget mentalt kan vända matchen efter den starten.  Sofia Jakobsson, som verkar ha återuppstått som fotbollsspelare, får mitt högsta spelarbetyg. Hon slet stenhårt från minut ett och fick förtjänstfullt göra två av Sveriges fyra mål. Jag gillar inte alls tanken på att hon troligtvis får flytta ut på en kant i nästa match.

Resten av hyllningarna spar jag till senare under turneringen. En gång är ingen gång, som man säger.

Maja Johansson

Många klubbar har värvat färdigt, andra letar fortfarande efter ytterligare förstärkningar. Men det är varken Hammarby, Eskilstuna, Linköping eller Rosengård som har lyckats göra årets bästa rekrytering – den har jag gjort.

Förändring är ett måste för att saker och ting ska utvecklas. Det gäller även den här bloggen.

Så med hopp om att ta bloggen till en ny nivå har jag värvat. Från och med nu är jag inte längre ensam om att plita ner mina synpunkter, sanningar och nyheter här, jag har Maja Johansson med mig.

Maja är en före detta elitfotbollsspelare från värmländska Torsby, med förflutet i klubbar som; Mallbacken, Sunnanå, Umeå och Jitex.

Hon har tidigare varit krönikör i magasinet MATCH där hon under fler år visat hur mycket hon brinner för damfotboll .

Nu vill hon föra damfotbollen framåt genom att dela med sig av sina funderingar och klarsynta analyser här i bloggen. Räkna med att hon bjuder på en del skarpa åsikter och en del bittra blogginlägg, men framför allt att hon väcker än mer debatt och skapar än mer dynamik i landets kanske största damfotbollsblogg.

Maja Johansson är årets värvning i svensk damfotboll – för mig i alla fall.

Bomberna och överraskningarna uteblev. Pia Sundhage presenterade en skrällfri landslagstrupp till Algarve Cup.

Hedvig Lindahl är tillbaka i landslaget. Det står klart sedan Pia Sundhage presenterat truppen som ska möta Tyskland, Brasilien och Kina i Algarve Cup i början av mars.

Men det var väl å andra sidan ingen större överraskning att Chelseamålvakten skulle komma med. Med till Algarve kom också Antonia Göransson (Vittsjö) och Fridolina Rolfö (Linköping) tillsammans med de 20 spelare som var med i segermötet med Finland för några veckor sedan.

Personligen hade jag gärna sett att Sofia Lundgren (Hammarby) kommit med i truppen, på bekostnad av Hilda Carlén (Piteå) till exempel.

Lundgren, som enligt uppgifter kan komma att göra comeback i helgen, är en högklassig målvakt som när hon är i normalt slag hör hemma i en svensk landslagstrupp.

Algarve Cup hade varit ett bra tillfälle för Sundhage & Co att se henne i aktion på nära håll igen.

Men på det stora hela finns det inte mycket att säga om den trupp som tagits ut till cup-klassikern i Portugal. Det är så här landslaget ser ut just nu och det är så här truppen till VM i Kanada kommer att se ut, med ett eller ett par undantag.

Ingen människa ska behöva utsättas för hat. Någonsin.
Kritik däremot, är något som kommer med jobbet som elitfotbollsspelare.
Det är så som verkligheten ser ut, Hedvig Lindahl.

Det har skrivits en hel del damfotboll den senaste tiden, både i Sportbladet och argaste konkurrenten. Mycket har varit intressant, en del riktigt bra och en ytterst liten del har varit… märkligt.

Expressens Hedvig Lindahl-knäck tillhör utan tvekan den sistnämnda kategorin. Artikeln där landslagsmålvakten snackade ut om sin svåra tid efter VM 2011 och OS 2012 kunde ha blivit jättebra – om det inte varit för Lindahls märkliga uttalanden.

Efter semifinalförlusten mot Japan i VM 2011 fick Lindahl utstå både spott och spe, trots att hon själv tyckte att hon gjort sin bästa turnering någonsin.

– Jag blev deprimerad eftersom jag själv tyckte att det var den bästa turneringen jag någonsin spelat, att jag äntligen behärskade den nivån och insåg vad som krävdes. Jag vet vad jag gjorde för att ta Sverige så långt och jag fick kredd för det, säger Lindahl i artikeln.

Kritik är en del av jobbet
Hedvig Lindahls kommentar fick mig att reagera. Ingen ska behöva utsättas för hat, påhopp eller hårda ord efter en fotbollsmatch. Aldrig någonsin.

Men att få kritik för sin insats i en specifik match kommer med jobbet. Så är det och så kommer det alltid att vara för fotbollsspelare på högsta nivå. Och kritiken efter semifinalförlusten mot Japan var befogad.

Lindahl svarade för en i stora stycken stark VM-turnering i Tyskland när det begav sig, men hon gjorde en svag match mot Japan där hon var direkt inblandad i alla tre baklängesmålen.

Stor sten i litet glashus
Om jag tyckte att landslagskeepern, som enligt min mening hittade tillbaka till en riktigt hög nivå förra säsongen, visade prov på bristande självkritik i citatet ovan var det ändå inget jämfört med stenkastningen som kom senare i artikeln.

– Sedan kommer jag hem och så blir jag inte ens prisad på fotbollsgalan. Då var det ridå ned. Då började allt. Tårarna bara kom. Jag var riktigt ledsen och sårad. Kristin Hammarström som vann hade gjort ett jättebra år så jag unnade henne att vinna och jag vill inte kasta skit på henne. Men jag kände att ingen såg vad jag gjorde.

Hur mycket unnade hon Hammarström priset egentligen? Och hur viktigt är ett pris på en gala?

Personligen tycker jag att Lindahl kastade en sjuhelvetes stor sten i det lilla glashus som den svenska elitdamfotbollen trots allt befinner sig i med det smått snarstuckna uttalandet.

Hammarström hade ett bra 2011, fick priset på Fotbollsgalan och så var det med det. Acceptera och gå vidare.

Sist men inte minst
Som om det inte var nog slängde Lindahl ur sig ytterligare ett uttalande som verkligen fick mig att höja på ögonbrynen:

”När det inför OS fortfarande kom frågor om vem som ska stå kände jag bara ”Allvarligt, släpp det nu! Kan ni inte bara låta mig vara förstamålvakt.”

Kom igen! Sedan när blev spelare förstaval bara för att de själva önskareller tycker att de skulle vara nummer ett? Så fungerar det inte, varken i samhället i stort eller inom elitidrotten.

Jag har förståelse för de känslor som landslagmålvakten berättar om och jag känner sympati för människan Lindahl som mått väldigt dåligt.

Men det innebär inte att hon kan gå fri från kritik när hon presterar sämre, som hon gjorde i VM-semifinalen mot Japan till exempel. Spelare hyllas när de gör bra ifrån sig och risas när de inte levererar, så är det bara.

Den som inte kan acceptera det ska nog fundera över sitt yrkesval.

Efter landskampen mot Norge står två saker helt klara: Sveriges väg till mästerskapsmedalj är lång – och man kommer inte i närheten av någon ädel placering om inte försvarsspelet förbättras avsevärt.

Det är knappt om tid till VM-premiären i Kanada. I alla fall om man ser till det arbete som förbundskapten Pia Sundhage har framför sig. Under den tid som återstår har hon en handfull frågetecken att räta ut och ett försvarsspel att styra upp.

Sverige startade matchen mot Norge aggressivt och piggt. Elin Rubensson visade upp ett mycket positivt ytterbacksspel, Therese Sjögran tog fina initiativ och Hanna Folkesson visade upp ett härligt balansspel.

Två långbollar, lika många välplacerade lobbar signerade Isabel Herlovsen – och två riktigt svaga svenska försvarsinsatser senare ledde Norge med 2–0.

Mittbackarna Nilla Fischer och Emma Berglund svarade för grova missbedömningar där de brast i positionsspelet såväl som i agerandet. Att målvakten Carola Söberg kom på mellanhand båda gångerna gjorde inte den totala försvarsinsatsen bättre. Tvärtom.

Vinnande vändning
Nu handlar fotboll om att hitta vägar att vinna – och det gjorde Sverige. Kosovare Asllani reducerade direkt efter paus och kvitterade en kvart in halvleken efter att norska veteranen Trine Rönning svarat för en jätteblunder.

Med tolv minuter kvar att spela slog hon till, Lotta Schelin. Med en behärskad bredsida rullade hon in segerbollen, precis som hon gjort så många gånger förut.

Den svenska vändningen från 0–2 till 3–2 var kanske mer värdefull än den var välförtjänt, men som jag skrivit här så många gånger: fotboll handlar om att hitta vägar att vinna – och det var precis vad Sverige gjorde.

Och det var värdefullt.

Flera frågetecken och ett par svar
Efter årets första landskamp har Pia Sundhage fortfarande ett antal frågetecken att räta ut, men hon har också fått ett par solklara svar.

Ett är att Carola Söberg inte är ett tänkbart målvaktsalternativ om Sverige vill ha med medaljstriden att göra, ett annat är att temposvaga Mia Carlsson inte håller för en ytterbacksroll i blågult och ett tredje är att Elin Rubensson definitivt håller för det.

Men det viktigaste svaret som Sundhage fick i mötet med Norge är att hon har ett digert jobb framför sig för att få ordning på och verkligen sätta det svenska försvarsspelet. För så högt och så virrigt som i kväll går det inte att spela i Kanada om några månader.

***

Glöm dock inte att Sverige vände och vann. Och vinna är exakt vad fotboll går ut på.

Det har varit ett makalöst fotbollsår med höga toppar och djupa dalar, landslagsbojkott och intressanta uttalanden, svenskt deltagande i Champions League-final och en väntad konkurs.

Mina starkaste minnen från berg och dalbane-året 2014 som bjöd på …

… bojkotten
Året inleddes med frost. Klubbarna i Damallsvenskan satte sig på tvären och Pia Sundhages planerade läger frös inne.

… bomber
Tyresö slog på stora trumman när man värvade fyra brasilianska spelare på ett bräde, däribland stjärnspelaren Fabiana – som aldrig fick spela.

… otur
Efter två korsbandsskador i följd drabbades landslagsforwarden Linda Sällström en tredje gång. Under en träningsmatch i Thailand slet finskan av korsbandet igen.

… käftsmäll
Pia Sundhages landslag åkte på en gammal hederlig käftsmäll i Amiens. De blågula förnedrades stundtals i landskampen mot Frankrike som slutade med en solklar fransk seger.

… bakslag
I synnerhet för Kopparbergs/Göteborg. Landslagsbacken Stina Segerström satte punkt för karriären och Johanna Almgren tvingades till ännu en knäoperation.

… Algarve Cup bjöd på sol, värme och blandade karameller. Sverige inledde med att besegra Danmark och fortsatte med att slå USA. Sedan vände det. Först föll man mot Japan och sedan avslutade man turneringen med torsk mot Island. 

… kaos
Tyresös ekonomiska kris flöt upp till ytan. Mitt under brinnande Champions League-slutspel blev det känt att klubben hade skulder på närmare åtta miljoner kronor.

Medan elitklubbens ordförande Hans Lindberg fick svara på medias många frågor höll sig ”Mr Tyresö”, Hans Löfgren, borta från frågor och ramljus.

Turerna var många och rubrikerna stora, men laget tog trots allt till Champions League-final där man föll mot Wolfsburg. Därefter drog sig laget till sist ur Damallsvenskan.

… stjärnvärvning
Rosengård lockade till sig Marta och tog sikte mot en ny glimrade SM-titel.

… publikfester
2 153 åskådare som Martas hemmadebut på Malmö IP medan 5 221 såg Linköping besegra ett Umeå i fritt fall. Augusti var månaden när Damallsvenskan lockade storpublik.

… biljett
Sverige slog tillbaka Skottland och säkrade en plats i VM i Kanada nästa sommar.

… guld
Gick välförtjänt till Rosengård.

… rekord
Slog Therese Sjögran som i oktober spelade sin 200:e landskamp. Respekt!

… avancemang
Svarade Hammarby för när man tillsammans med Mallbacken tog sig tillbaka till Damallsvenskan.

… dubbel
Den tog Mimmi Löfwenius som vann både ligan och cupen med sitt Lilleström.

… reseplanerare
Fotbollförbundets ordförande Karl-Erik Nilsson som lovade att resa till de länder som är bättre att spela fotboll i för tjejer än Sverige.

Jag ser fram emot att läsa om Nilssons resor under 2015.

… klantarslen
Alla som på ett eller annat sätt var inblandade i fiaskot på Fotbollsgalan där Therese Sjögren förbisågs – igen!

***

Fotbollsåret 2014 blev ett av de sämsta på väldigt länge för landslaget . Nio segrar, en oavgjord och sex förluster (!) blev Pia Sundages facit. För Damallsvenskan blev året omtumlande, på grund av Tyresös kaos och fall.

För eget vidkommande har 2014 nog varit mitt bästa fotbollsår någonsin. Jag har fått följa Algarve Cup, ett antal landskamper och mängder av seriematcher på plats.

Dessutom fick jag avnjuta VM på plats i Brasilien och vara en kugge i maskineriet som tog ett av lagen från Elitettan till Damallsvenskan.

Det har varit det bästa av fotbollsår, helt enkelt. Med det tackar jag för mig. Kanske kommer jag tillbaka på andra sidan nyår.

Sverige kunde fått en lättare lottning i VM, men knappast en svårare.
Pia Sundhage & Co får rikta in sig på ett tufft gruppspel med tre riktigt svåra matcher.

Gruppspelet blir en rejäl prövning för det svenska landslaget.
Efter en märklig seedning och en segdragen lottningsprocedur står det klart att Sverige ställs mot tuffast tänkbara motstånd i VM.

USA, Nigeria och Australien väntar på Pia Sundhages blågula landslag i något som kan benämnas som ”dödens grupp”. Det kunde varit lättare, som sagt.

Glöm gruppsegern
Gruppsegern är bara att glömma, (även fast bollen är rund och allt kan hända), den tar USA hand om. Bakom Abby Wambach & Co blir det en helt öppen affär om andraplatsen mellan Australien och Sverige.

Och om Sverige lyckas bli grupptvåa så kan vägen mot en VM-semifinal bli riktigt fin. Då kan Brasilien, som blev toppseedat istället för Sverige, mycket väl vänta i åttondelsfinal.

USA, som vanligt
Att Sverige får möta USA i ett gruppspel är snarare regel än undantag i VM-sammanhang. Så var det när det blågula landslaget tog silver i VM 2003 och så var det också när man fixade en ny bronspeng i Tyskland 2011.

Så även om lottningen på papperet inte gick Pia Sundhages väg kan VM i Kanada mycket väl bli ett framgångsrikt mästerskap för svenskt vidkommande.
Men då måste förberedelserna det närmaste halvåret gå förbundskaptenens väg i betydligt större utsträckning än vad lottningen gjorde.

Och med tanke på att FIFA varken har med landslagsläger eller kommande uppladdning att göra så känns de oddsen klart mycket bättre.

Vinsterna mot USA och Japan gladde.
Förlusterna mot Frankrike, England och Tyskland gav oönskade svar.
Ett halvår före VM har Pia Sundhage många frågetecken att räta ut.

Landslaget avslutade säsongen med ett oavgjort resultat mot Kanada (1–1). Därmed kan Pia Sundhage sätta punkt för ett ganska svagt landslagsår, VM-biljetten till trots.

2014 bjöd på ett nytt spelsystem (där 4-4-2 blev 4-1-3-2), nio segrar, ett kryss och sex förluster. Ett betydligt sämre facit än EM-året 2013 som slutade med tio vinster, fyra oavgjorda och bara två nederlag.

Vilka slutsatser kan man då dra av landslagsåret?

Dels kan man konstatera att Sveriges vassaste offensiva hot (det fartfyllda kantspelet) försvann när Sundhage & Co övergav ett i vissa avseenden framgångsrikt spelsätt för ett annat – vilket dessutom resulterade i fler förluster än året innan.

Dels att en väntad och i mångas ögon önskad föryngringsprocess egentligen aldrig kom igång och dels att Sundhage har minst lika många, om inte ännu fler, frågetecken att räta ut nu, ett halvår före VM, än hon hade sex månader innan fjolårets EM.

Inte heller har relationen mellan landslagsledningen och klubbarna blivit särskilt mycket bättre.

Ska man vara kritisk så har Pia Sundhage faktiskt inte åstadkommit särskilt mycket sedan hon tillträdde som förbundskapten. Precis som under föregångaren Thomas Dennerbys tid har det svenska landslaget svårt att vinna mot bättre rankade nationer och lätt att slå sämre länder.

Det svenska landslaget har, som jag ser det, inte blivit bättre under Sundhages ledning – om vi inte enbart ser till huvudspelet …

Med ett halvår kvar till VM-slutspelet i Kanada har landslagsledningen med Pia Sundhage i täten en hel del kvar att bevisa. Det visar resultaten under året med oönskad tydlighet.

För så länge Sverige inte hittar vägar att vinna mot bättre rankade nationer är vägen mot en VM-medalj både krokig och svår, för att inte säga omöjlig. En väg som knappast kan innefatta medelduktiga allsvenska spelare.

Bättre huvudspel och förmågan att kunna vila med boll ska ge VM-succé.
Det är Pia Sundhages plan, om man hårddrar den något.

Jag har varit passiv och overksam sedan Sverige föll mot Tyskland i Örebro. Nu kan jag inte hålla mig längre.
Förbundskapten Sundhage har tagit ut en blågul trupp till matcherna mot Kanada i slutet av månaden – och som vanligt har jag svårt att förstå vissa av hennes val.

Kanske är jag blind för de kvaliteter som Sundhage och assisterande förbundskapten Lilie Persson ser hos vissa spelare, eller så ser vi helt enkelt väldigt olika på fotboll.

Märkliga val

Efter en ganska miserabel höst med massor av bänknötande är Lina Hurtig tillbaka i landslaget. Märkligt, tycker jag.

Hurtig är inte den enda spelaren jag ställer mig frågande till i den 25 spelare stora truppen. Marija Banusic är en annan. Viss har hon en härlig högstanivå, men spelar på den alldeles för sällan för att ha i en blågul trupp att göra.

Och det finns fler.

Men nu handlar det här inte om att peka ut specifika spelare eller att droppa namn. Det handlar om att jag har svårt att förstå hur landslagsledningen resonerar och på vilka grunder de fattar sina spelarbeslut.

För hur man än vrider och vänder på uttagningar och spelarval är det sannolikt helt orimligt, närmast omöjligt, att vinna VM med spelare som håller hyfsad allsvensk klass – i synnerhet när man ställs mot världsstjärnor och ultrakvalitativa landslagskollektiv.

Väntar inga svar
Jag kommer nog aldrig att förstå Sundhages uttagningar, heller aldrig få några konkreta svar på mina frågor. Och så får det väl vara. Det är hennes privilegium att välja vilka spelare hon vill – och mitt att ifrågasätta de val hon gör.

Något som fick mig att reagera ännu mer än uttagningen av vissa spelare var förbundskaptenernas egna ord om vad som krävs för en VM-succé nästa sommar.

Att utveckla huvudspelet, utveckla förmågan att pulsera tempot i matcher och att kunna behålla bollen inom laget längre perioder är naturligtvis bra och viktiga delar i ett spel – men leder knappast till guld i Kanada.

Kanske kan man vinna enstaka matcher tack vare starkt huvudspel, men definitivt inte några titlar. Jag tror heller inte att en förbättrad förmåga att behålla bollen ger några direkta resultat.

Däremot skulle ett tajtare kollektivt försvarsspel tillsammans med bättre passningsspel och fler löpningar i maxfart (både offensivt och defensivt) göra det svenska landslaget bättre och mer slagkraftigt. Det är i alla fall så som jag ser på saken.

En hjälte hyllades före avspark, en legendar spelade sin 200:e landskamp och en notorisk målspruta satte nytt rekord med sitt 73:e mål i blågult.
I övrigt var det mesta som vanligt – Sverige blandade och gav, Tyskland vann.

En tyst minut, två svårslagna rekord och en ganska bra fotbollsmatch. Så skulle man kunna sammanfatta Sveriges möte med Europamästarna Tyskland i Örebro.

Pia Sundhages blågula elva spelade stundtals riktigt bra och var nära att spela lika mot kontinentens högst rankade landslag. Närmare än senast lagen möttes.
Och när Lotta Schelin snappade upp en makalöst illa slagen tysk passning och rullade in 1–0 i den 69:e minuten såg det ganska bra ut.

Sverige hade kommit tillbaka från en riktigt jobbig första kvart efter pausdrickat, stått pall för en hög och aggressiv tysk press och Schelin hade blivit historisk.

Men glädjen blev kortvarig. Tre minuter senare smällde Dzenifer Marozan in en frispark och kort därefter stötte Alexandra Popp in tyskornas segermål.

Förbundskapten Pia Sundhage var glad och riktigt positiv efter slutsignalen, förlusten till trots. Personligen kände jag mig inte lika fylld av eufori. För även om Sverige gjorde en på flera sätt bra match avslöjades flera ganska graverande skönhetsfläckar.

De tyska målen var knappast otagbara för målvakten Carola Söberg, såväl Kosovare Asllani som Sofia Jakobsson svarade för ganska bleka insatser och det svenska passningsspelet höll långt ifrån samma höga kvalitet som det tyska.

Och bytena ska vi inte ens tala om. Att Malin Diaz fick komma in efter paus istället för Lisa Dahlkvist var jag med på, men sedan tappade jag tråden. Medan Olivia Schough och Emma Lundh fick värdefull speltid satt årets stora genombrottsspelare, Fridolina Rolfö, kvar på bänken fram till de sista minuterna.

Hur tänkte Sundhage där?

***

Nog hade Rolfö gjort sig förtjänt av en halvtimmes spel – åtminstone.
Nu blev det inte så, men Linköpingsforwarden hann ändå visa att hon blir att räkna med framöver under sina sex minuter på planen.

***

I övrigt då?

Tja, det finns en del att jobba med, så som defensiva omställningar där fler spelare måste löpa i maxfart och ta jobbet direkt. Emma Berglunds insats som vänsterback var helt okej, även om ovanan lyste igenom vid några tillfällen. Jag hävdar fortfarande att Berglund är det bästa komplementet till Nilla Fischer centralt i backlinjen.

Och offensivt krävs en plan B när djupledsbollar på Schelin inte ger utdelning.

***

Men jag slutar som jag började – med två rekordinnehavare. Therese Sjögran spelade sin 200:e landskamp och Lotta Schelin slog det svenska målrekordet.
Det om något är värt att ta med sig från mötet med Tyskland på Behrn Arena.