I år har landslaget varit samlat i över tre månader totalt.
Nästa år hade man tänkt samla spelarna under cirka 65 dagar, men så blir det inte.
Anledningen är att klubbarna sätter stopp.
– Ibland kan man behöva markera, säger Per Darnell, ordförande i Elitfotboll Dam.

Förra hösten meddelade förbundskapten Pia Sundhage att hon ville lägga beslag på landslagsspelarna i över 100 dagar inför EM på hemmaplan. Önskemålet väckte stark kritik från flera damallsvenska klubbar.

– Våra spelare är mer och mer medarbetare och skulle medarbetare i ett företag vara borta i tre och en halv månader per år så får de tjänstledigt eller avdrag på lönen, sa till exempel Kopparbergs/Göteborgs sportchef Lasse Svensson till Svenska Dagbladet då.

Landslagsledningen fick emellertid sin vilja igenom och Sundhage gavs goda möjligheter att spela ihop sitt blågula lag inför EM-slutspelet.

Så blir det inte nästa år. Klubbarna har nämligen fått nog.

I ett brev till landslagschefen Marika Domanski Lyfors har tio av tolv klubbar damallsvenskan klubbar framfört att man har för avsikt att bara släppa i väg sina landslagsspelare till de av UEFA och FIFA fastställda speldatumen.

– Vi vill minska antalet dagar då spelarna är borta med landslaget, säger en klubbledare som vill vara anonym.

EFD:s Per Darnell bekräftar att klubbarna har framfört sin ståndpunkt, men ser ingen fara för att klubbarnas ”krav” ska leda till att relationen mellan klubbarna och landslagsledningen försämras.

– Nej, det här kommer vi att lösa.

Men brevet till Marika Domanski Lyfors tycks ha fått effekt. Enligt uppgifter till Sportbladet kommer det tänkta landslagslägret i januari att ställas in.

…………………………………………………

Jag har försökt få tag i Marika Domanski Lyfors för en kommentar, men utan resultat.

…………………………………………………

Missnöjet mot många och långa landslagssamlingar är egentligen inget nytt. Kritiken har funnits länge och blommat upp från tid till annan. Dock har de kritiska rösterna blivit fler och mer högljudda under året och det kan jag ha förståelse för – precis som jag kan förstå landslagsledningens önskemål.

Självklart vill klubbarna, arbetsgivarna, förfoga över sina spelare – särskilt under försäsongen. Det är ju under den tiden som grunden till en bra säsong ska läggas. Och under försäsongen 2013 var det klubbar som bara hade hela trupperna samlade under en tidsrymd av fyra-fem veckor.

I grund och botten står jag på klubbarnas sida. De är trots allt de som betalar spelarnas löner och som varje dag jobbar med att utveckla, förädla och förbättra sina investeringar. Och som jag ser det är det klubbarna som ska ansvara för skolning, utbildning och utveckling – inte landslaget.

Men  jag har samtidigt förståelse för att landslagsledningen vill få tid tillsammans med spelarna i början på ett nytt år, ge spelare som knackar på dörren till blågult chansen och göra ett riktigt avstamp inför landslagsåret. Ett landslagsläger i januari passar dessutom klubbarna väldigt mycket bättre än vad t ex Algarve Cup gör, så det här är ingen enkel fråga.

Klart är att det finns en spricka mellan landslaget och klubbarna i Damallsvenskan, vilken inte är gynnsam för någon av parterna.

2013 blev ett fantastiskt år för svensk damfotboll – inte minst publikt och medialt.
Sportsligt nådde man dock inte riktigt samma höjder.

Det är en vecka sedan FIFA presenterade sin världsranking med Sverige som sexa – damlandslagets sämsta placering någonsin.

Noterbart är att Sverige dalat på rankingen samma år som landslaget haft större ekonomiska resurser än tidigare och varit samlat under långt mycket längre tid än förut (närmare tre månader totalt).

Tillbakagången på världsfotbollsscenen har skett under ett 2013 där damfotbollen i allmänhet, och landslaget i synnerhet, fått ett aldrig tidigare skådat medialt utrymme – mycket tack vare Pia Sundhages personlighet och lyskraft.

Under det år (lite drygt) som Pia Sundhage har varit förbundskapten har hon gjort mer för att marknadsföra och positionera svensk damfotboll än vad hennes företrädare gjorde under alla sina närmare åtta år på posten.

En annan faktor till att damfotbollen fått ta större plats än tidigare är så klart sommarens EM-slutspel. Turneringen blev inget annat än en gigantisk succé – sportsligt, organisatioriskt och publikt. Publikrekord slogs på löpande band och semesterfirande svenskar fick bada i en blågul fotbollseufori.

Att Sverige spände bågen högt och siktade mot final var så klart lika rätt som temperaturhöjande, även om laget till slut fick se sig besegrat av blivande mästarna Tyskland i EM-semifinalen.

Svensk fotboll fick emellertid lite plåster på såren när Tyresö under hösten glädjande nog gick fram till kvartsfinal i Women´s Champions League, men trots det och allt annat positivt kastar tillbakagången på världsrankingen ändå en trist liten skugga över svensk damfotboll 2013.

Jakten på en ny assisterande förbundskapten efter Birger Jacobsson är över. Men det blir inget ”rakt byte”.
Matti Demegård, som tar plats i landslagets tränarteam, får rollen som tränare med inriktning på analys.

Landslagets tränarteam är återigen fulltaligt. Matti Demegård, som bland annat varit assisterande tränare till Erik Hamrén i Örgryte och till Magnus Pehrsson i GAIS, fullbordar trojkan.

Men Demegård får inte samma arbetsuppgifter som företrädaren Birger Jacobsson. Istället ska han ta ansvar för analysbiten och därtill fungera som en tränarresurs till förbundskapten Pia Sundhage och assisterande förbundskapten Lilie Persson.

Kanske är Demegård, med sina specialkunskaper och sina kvaliteter, det perfekta komplementet till tränarteamet – men jag hade definitivt inte haft något emot om landslagsledningen hade anställt en assisterande tränare som fått ansvar för försvarsspelet. Tvärtom.

Pia Sundhage har en oerhört offensiv syn på fotboll och Lilie Persson är också hon ganska offensivt orienterad i sin fotbollsfilosofi. Med det i bakhuvudet, och med uppfattningen om att det svenska försvarsspelet till viss del kändes omodernt och inte alls var högklassigt rakt igenom sommarens EM, är min mening att en defensivt skicklig tränare hade varit det bästa alternativet och gett tränarteamet en bättre balans.

Men så blir det nu inte.

Istället är det trion Sundhage, Persson och Demegård som tillsammans ska utveckla landslagets spel vidare, både offensivt och defensivt.
Och kanske blir den lösningen alldeles lysande.

……………………………………..

Vittsjös lagbygge fortsätter. I förrgår blev Kirsty Yallop, Johanna Andersson och Emma Sjödahl klara för en fortsättning i klubben och i kväll meddelades att också Ifeoma Dieke och Jane Ross stannar kvar över nästa år.

Nu på kvällen meddelade klubben att både Jane Ross och Ifeoma Dieke spelar kvar också 2014.

För två dagar sedan meddelade AIK att landslagsbacken Maija Saari återvänder till Solnaklubben till nästa säsong.
I dag blev det klart att också Emma Lundh spelar i svart och gult 2014.

Lundh, som var med på landslagslägret förra veckan, offentliggjorde själv nyheten på Twitter.

I och med att Emma Lundh bestämt sig för en fortsättning i AIK, trots uppvaktning från andra klubbar (bland annat en utländsk), ser lagbygget allt bättre ut för den damallsvenska nykomlingen.

Förutom förlängningen med Lundh och värvningen av Saari har AIK värvat Malin Levenstad från LdB FC Malmö, Filippa Angeldahl och Nathalie Björn från IK Sirius. Dessutom har man förlängt kontrakten med Elin Bragnum, Julia Molin och Elin Sjölander.

Enligt obekräftade uppgifter kommer klubben också att stärka upp tränarsidan ytterligare inför återkomsten i Damallsvenskan. Därtill ryktas det om att isländska landslagsmålvakten Gudbjörg Gunnarsdottir kommer att spela för AIK 2014.

Pia Sundhages trupp till VM-kvalmatcherna mot Bosnien-Hercegovina och Färöarna var helt befriad från skrällar. Precis som väntat, med andra ord.

Lina Hurtig fanns inte med, inte Maria Banusic heller. Nej, Pia Sundhage bjöd inte på några som helst överraskningar när hon presenterade sin trupp till årets två avslutande tävlingsmatcher. Det närmaste hon kom något oväntat var att plocka med Malmös Elin Rubensson – och att inte nämna försvarsspelet i detaljer som måste förbättras inför VM 2015.

Men bortsett från att diskussionen om det defensiva spelet uteblev, tycker jag att mycket känns ganska bra.

Sundhage väljer att köra vidare med de spelare som har varit med tidigare och de som hon har valt att satsa på under merparten av året. Kontinuitet, med andra ord.

Att hon väljer att ställa Umeås Lina Hurtig, som är i riktigt bra slag, utanför truppen kan jag köpa. Hurtigs tid kommer, men ju förr desto bättre. När det gäller Kristianstads Maria Banusic så tycker jag att det känns rätt att hon inte är med.

Banusic har fantastiska förutsättningar att bli en klasspelare, men hon är inte där ännu – och har fortfarande en ganska lång bit kvar innan hon är en forward för det svenska landslaget.

Och oavsett hur landslagstruppen ser ut i årets två sista matcher så gör det knappast någon större skillnad. Sverige ska, och kommer, att vinna båda matcherna utan större problem.

Sverige presterade sin sämsta fotboll på väldigt länge – och fick bästa tänkbara start på resan till VM i Kanada 2015.

Det var inte bra. Det var tvärtom riktigt dåligt. Det svenska spelet i VM-kvalpremiären saknade alla de ingredienser som förbundskapten Pia Sundhage hade efterlyst inför matchen.

Det ”nya” svenska landslaget var inte tillnärmelsevis nytt, spelade med lågt passningstempo, risig ackuratess och närmast helt utan initiativ före paus.

Det tackade ett lika samlat som välorganiserat polskt landslag för.

Att Sverige parkerade på offensiv planhalva och hade ett massivt spelövertag kvittade ju när lagen skapade lika många farliga chanser – det vill säga noll.

Jag gissar att Pia Sundhage hade en del att säga sina spelare under halvtidsvilan. Vad hon än sa eller gjorde så gav det viss effekt.

En undermålig första halva följdes av en klart bättre andra där bolltempot höjdes, löpningarna blev fler – särskilt de i maxfart – och initiativen riktigt många.

Det var just efter en djupledslöpning som Caroline Seger nickade Sverige till ledning och en snabb bolleverans signerad Therese Sjögran som gav Lotta Schelin chansen att rulla in 2–0.

Tillräckligt mycket för att vinna matchen och starta resan mot VM i Kanada på bästa tänkbara sätt, med andra ord. För det enda som egentligen räknades i mötet med Polen var de tre poängen. Allt annat var sekundärt, i kväll.

Ser man framåt så finns det emellertid en del för Sundhage och assisterande förbundskapten Lilie Persson att fundera över.

Sverige behöver ett bättre grundspel, kunna driva upp bolltempot utan att kvaliteten försämras och lära sig att dyrka upp välorganiserade lag som spelare med lågt utgångsläge, bland annat.

Tills dess räcker tre poäng mot Polen ganska bra, för mer än tre poäng kan man ju trots allt inte begära.

………………………………………

Det jag tar med mig från VM-kvalmatchen mot Polen, förutom de tre poängen, var Jessica Samuelssons insats.

Högerbacken spelade vårdat och klokt, tog många initiativ och löpte mängder av meter. Kvällens match var utan tvekan hennes allra bästa i den blågula landslagsdressen.

Jag tar också med mig Pia Sundhages byte tio minuter före full tid när Antonia Göransson ersatte Sara Thunebro på vänsterbacken och fick påbörja den omskolning som Sundhage hintat om.

En färdigskolad Göransson kan bli precis den moderna ytterback som det råder enorm brist på i svensk fotboll.

Förbundskapten Pia Sundhage bygger om sitt landslag efter EM. Antonia Göransson skolas om till vänsterback och Caroline Seger får en mer defensiv roll på det svenska mittfältet.

Bakom förändringarna ligger feedback från personer i kretsen runt landslagsledningen och en utvärdering som gjorts efter sommarens EM.

Att Caroline Seger flyttas bakåt i planen grundar sig bland annat på det faktum att hon, trots en klart godkänd turnering – spelmässigt, alltför sällan utgjorde något egentligt offensivt hot och alldeles för sällan var inblandad i farliga målchanser.

Tyresöstjärnans statistik från EM gav ganska övertygande bevis på detta:

Mål: 0
Assist: 0
Avslut mot mål: 0
Avslut utanför: 3

På fem matcher noterades landslagskaptenen alltså bara för tre avslut utanför målramen. Ett facit som naturligtvis inte är bra nog för en offensiv spelmotor – särskilt inte på internationell nivå.

Genom att skräddarsy en ny roll, lite bakom övriga mittfältare, hoppas Pia Sundhage få ut mer av sin spelmotor. Förhoppningen är att en lägre utgångsposition ska kunna ge Seger mer tid och utrymme att visa prov på sitt fina spelsinne och faktiskt vara den som styr det svenska spelet – utan att därigenom bromsa upp spelet.

Slår rokaden väl ut kan Seger mycket väl bli den nyckelspelare som hon har talang och potential att vara.

Få alternativ
Att Sundage väljer att testa Antonia Göransson som ytterback är ganska lätt att förstå. Sara Thunebro är i slutskedet av sin karriär och bakom henne är utbudet av gångbara vänsterbackar minst sagt… skralt.

Göransson är van kantspelet och har med sin löpstyrka och sitt ganska hyfsade passningsspel potential att bli en bra back.

Faller omskolningen väl ut får Sundhage en ytterback som har kraft och förmåga att fylla på framåt i anfall efter anfall, men tills dess får hon finna sig i en klart ovan försvararsspelare som kommer att behöva tid på sig för att hitta rätt i positionsspelet och för att acklimatisera sig i en helt ny roll.

”Safety first”
Tyvärr väljer dock Sundhage trygghet före förändring i kvalmötet med Polen.

Precis som tidigare spelar Sverige 4-4-2 med Thunebro till vänster i försvaret och med Seger intill Marie Hammarström på mitten.

Med tanke på att vägen till VM ser enkel ut hade jag gärna sett att ombyggnationen av det svenska landslaget påvörjats redan nu istället för att gå vidare i gamla fotspår.

I morgon samlar Pia Sundhage sitt landslag inför VM-kvalmötet med Polen på lördag, men Kosovare Asllani saknas. PSG-stjärnan är fotledsskadad.

Asllani fanns inte med när PSG besegrade Soyaux i den franska ligan den gångna helgen och kommer inte att finnas med när Sverige möter Polen i Malmö på lördag heller. Anledningen stavas: fotledsskada.

Under förmiddagen gjorde ”Kosse” sitt frånfälle i landslagstruppen offentligt på Twitter.

Asllanis skada skapar ett tomrum i den svenska truppen, men inte större än att Pia Sundhages adepter ska vinna matchen mot Polen. Den mest aktuella frågan är väl om Sundhage väljer att kalla in någon i Asllanis ställe eller inte.

Landslagsanfallaren Sofia Jakobssons flytt till tyska nykomlingen Cloppenburg överraskade – ända till hon berättade om sin vardag i Chelsea.

Med facit i hand, och efter att själv ha pratat med den flyfotade forwarden (läs artikeln här), känns klubbytet klockrent. Det håller inte att träna tre gemensamma pass med laget per vecka om man vill fortsätta att utvecklas som fotbollsspelare, åtminstone inte på internationell nivå.

För landslagets, och självklart också för Jakobssons, del hoppas jag att att tiden i Cloppenburg blir bra mycket bättre än vad sejourerna i ryska Rossijanka och engelska storklubben Chelsea blev.

Sofia Jakobsson är trots allt bara 23 år och har sina allra bästa fotbollsår några år fram i tiden. Har hon nu bara hittat rätt, hamnat i en riktigt bra träningsmiljö och får rikligt med speltid i sin nya klubb så finns alla förutsättningar för att hon ska bli den internationellt gångbara anfallare hon spåddes att bli redan när hon lämnade Umeå IK 2011.

…………………….

I helgen smäller det i Damallsvenskan igen. Spännande nog spelar samtliga sex lag på den nedre halvan i tabellen på söndag.

Tian Jitex har chansen att rycka ifrån elvan Mallbacken i striden kring nedflyttningsstrecket, men måste då sno åt sig poäng mot serieledande Malmö – samtidigt som Mallbacken tappar poäng mot Kif Örebro i en match som har klar derbykaraktär.

Å andra sidan kan Mallbacken ta in tre av de fyra poäng som man sladdar bakom Mölndalslaget om man vinner sin fajt mot Örebro samtidigt som Jitex går på pumpen mot Malmö.

Det finns en del att se fram emot med andra ord.

……………………………..

Själv tänker jag se en match i Elitettan i helgen. Vilken lär du bli varse här i bloggen redan i morgon.

Söndagen tillhörde två skyttedrottningar, Pernille Harder och Sara Michael. Den första gjorde fyra mål, den andra sköt två.

Blivande storspelare Pernille Harder gjorde samtliga fyra mål när Linköping tog tre nya poäng via seger med 4–1-segern mot Sunnanå. Danskan är därmed ny tvåa i den totala skytteligan (sex baljor bakom Tyresös Christen Press).

För Linköping innebar segern att man klättrade upp på tredje plats i en något haltande tabell, för Sunnanå betydde förlusten att man nu har förlorat 13 av sina 16 matcher under säsongen – och fortfarande inte vet hur det känns att vinna.

Noterbart är att Linköping skiftade målvakt till mötet med Sunnanå. Brianna Davey, australiensiskan som dragits med en lättare skada, fick debutera i Damallsvenskan medan Lina Ringshamre förpassades till bänken.

På Behrn Arena var det Sarah Michael som levererade mest i offensiv riktning. Nigerianskan gjorde två av målen när Kif Örebro körde över Umeå, med nyblivna landslagsmålvakten Malin Reuterwall i målet, med klara 4–0.

Med dagens två fullträffar är Michael uppe i tio mål den här säsongen, tre bättre än vad hon lyckats med tidigare, och ett bättre än klubbkompisen Sanna Talonen.

För Örebro innebar fullpoängaren dessutom att man distanserade sig från Umeå och nu har sex poäng ner till västerbottningarna och sjätteplatsen. Ganska bra jobbat för ett lag som av de flesta tippades att slåss för att hänga kvar, får man väl säga.

Personligen är jag inte särskilt överraskad. Jag hade på känn att laget skulle göra en klart bättre säsong i år än i fjol och jag var övertygad om att Sarah Michael skulle göra sin målmässigt bästa säsong någonsin.