Sverige kom till spel med bästa tänkbara lag (nästan i alla fall). Italien mönstrade en B-uppställning. Matchen på Örjans Vall kunde bara sluta på ett sätt – trodde nog de flesta.

Verkligheten såg helt annorlunda ut.

Skillnaden var mellan lagen var tydlig. Italien kom till jobbet med en klart bättre inställning och mycket vassare taktik. När svenska spelare slarvade bort enkla passningar visade italienskorna känsla och precision.

Antonio Cabrinis lag spelade helt enkelt lite smartare, lite skickligare och betydligt tuffare. Det kändes som att en blådressad spelare gick vinnande ur nästan varje närkamp – före paus.

Jag misstänker att Pia Sundhage lättade sitt hjärta i halvtid, för så bra som Sverige spelade i inledningen av andra halvlek har man inte varit nära på hela året.

Det började med att Kosovare Asllani ersattes av Therese Sjögran i ett oväntat, rakt byte.

Jag kom på mig själv med att tänka att Josefine Öqvist kanske hade varit ett bättre forwardsval. Sekunder senare blixtrade Sjögran till.

Ett ryck, ett inlägg och mål.

Turligt? Visst.

Men Sjögran bäddade för målet och ytterligare en av de två följande baljorna. Hon drog med sig en italiensk försvarare sekunderna innan Lotta Schelin gjorde 2–0 och lade grunden till Josefine Öqvist 3–0-mål.

Italien orkade inte, förmådde inte och kunde aldrig hänga med när Sverige växlade upp efter pausdrickat.

Den stora skillnaden var inhopparen Therese Sjögran som lyfte det svenska laget och spelet med sin rörelse, sina löpningar och sin smartness.

Pia Sundhage har jobbat hårt för att få samarbetet mellan Lotta Schelin och Kosovare Asllani att fungera. Hon hittade ett ännu vassare samspel när mittfältaren Sjögran förvandlades till forward.

Nu får Sundhage fundera på hur och var hon ska göra plats för Malmöspelaren, för Sjögran kan inte stå utanför laget i kvartsfinalen.

……………………………………………

Premiären mot Danmark var just en premiär där allt inte är som det brukar på grund av nervositet och anspänning. Mötet med Italien gav svar som säger mer.

På samma vis som danskorna gav det svenska försvaret en svår match visade Italien hur man får den blågula backlinjen i gungning.

Hård och hög press på bollhållare resulterade i mängder av svenska felpassningar och felaktiga beslut. Ett par precisa bollar bakom Nilla Fischer & Co avslöjade var Sundhages lag är som svagast.

Och när Melania Gabbiadini väl kom in i spel visade hon att den blågula backlinjen inte är överlägsen i luftrummet.

Det finns lite att jobba på om EM ska bli så lyckosam som Sverige hoppas på.

Den som väntar sig att få se italienska spelare som filmar på Örjans Vall i kväll kommer att bli överraskade. De slänger sig nämligen inte alls, de smäller på som satan.

Passningen kom redan för två dagar sedan, men jag tog en båglöpning i en öppen yta då. När jag vaknade i morse kände jag att jag ändå ville gå på den där bollen, att jag ville lyfta snacket om att de italienska spelarna har lätt för att falla.

Diskussionen bottnar i uttalanden från spelare och ledare i den svenska landslagstruppen, men stämmer inte alls överens med den bild jag har av det italienska landslagsspelarna.

Bilden som målades upp är inget annat än förlegad, stereotyp och fördomsfull.

Efter att ha sett det italienska landslaget spela två matcher i EM och några till tidigare under året har jag en helt annan syn på spelarnas agerande. De är hårda, spelar tufft och passerar inte sällan gränsen till vad som brukar räknas till fult.

Förbundskapten Pia Sundhage förväntade sig en fysiskt tuff match i genrepet mot England, men fick istället se hur Sverige enkelt manövrerade ut ett blekt och hundvalpsgulligt engelskt landslag.

Kvällens gruppfinal i Halmstad lär bli något helt annat. Bli inte förvånade om matchen på Örjans Vall fylls av hårda dueller, tuffa tacklingar och några riktiga tjuvsmällar.

Det är nämligen så italienskorna agerar.

Hyllad efter genrepet mot England. Svag i och ratad efter premiären mot Danmark. Jag tror att Antonia Göransson är förbrukad i detta mästerskap.

Det var inget snack om saken. Antonia Göransson lyste i Sveriges genrep mot England i Ljungskile. Sex dagar senare var hon som förbytt.

Allt hon gjorde bra mot Anita Asante, Karen Carney och Rachel Yankey såg svårt, närmast omöjligt ut för henne mot Pernille Harder, Mariann Gajhede och Johanna Rasmussen.

Öppningsmatchen på Gamla Ullevi blev därför en enda lång mardröm för den spelare som Pia Sundhage hyllat vid flera tillfällen under året.

Göransson bänkades mot Finland och ersattes av rumskompisen Sofia Jakobsson. (Tänk er stämningen på det hotellrummet kvällen innan matchen …)

Rätt men fel
Sportsligt sett var det inget snack om att förbundskapten Sundhage gjorde rätt. Ser man på det hela ur ett psykologiskt perspektiv kan petningen ha varit förödande.

När Antonia Göransson tränade (frivilligt) tillsammans med reserverna dagen efter Danmarksmatchen lyste hon av frustration. Viljan fanns där precis som ambitionen, men ändå låste sig allt för skånskan.

Innan hon byttes in mot Finland i lördags klappades hon om av assisterande förbundskapten Lilie Persson. Lite som att Persson ville säga: ”Du klarar det här. Kör på bara”.

Visst klarade Göransson av inhoppet, men hon var dessvärre inte särskilt bra. Att hon tagit stryk av sin bleka insats i EM-premiären och av petningen syntes lång väg.

Stoppades från träning
När landslaget tränade på Rambergsvallen i går ville Göransson vara med, men stoppades av Helena Andersson, landslagets fysiolog.

Anledningen var att landslagsledningen ville bromsa yttermittfältaren. Få ner henne i var och samla ny energi efter en vecka som, lita på mig, har varit extremt turbulent för henne.

Men även om jag tycker att Sundhage & Co gjorde rätt som lät Göransson vila i går så tror jag inte att man kommer att ha särskilt mycket nytta av henne i det här mästerskapet.

Hade man önskat använda Antonia Göransson mer i detta EM borde man nog ha startat henne mot Finland. Gett henne chansen att revanschera sig och känna att det var okej att göra en dålig match.

Nu tror jag att turneringen är över. Tiden räcker inte till för att bygga upp tysklandsproffset klart medtagna självförtroende. Göransson är helt enkelt förbrukad i detta EM.

Norge hoppades på sina supertalanger, men det var en veteran som sköt Even Pelleruds gäng till seger mot Holland. Solveig Gulbrandsen dundrade in matchavgörande 1–0 och tog Norge vidare i turneringen.

Efter 1–1 mot Island var Norge närmast piskat att ta tre poäng mot Holland. Solveig Gulbrandsen fixade biffen.

Hon är kanske inte lika bra som hon var för några år sen, men hon håller fortfarande riktigt hög klass, åtminstone under perioder av matcher.

Och tänk så nära det var att hon faktiskt spelade i Damallsvenskan för fem säsonger sedan. Kontakten var tagen, intresset riktigt stort och det enda som egentligen saknades var ett jobb till hennes make.

Men det var just på den där sista punkten som övergången från Kolbotn stöp. Gulbrandsen var i praktiken klar för spel i Sverige 2008, men allt föll när klubben ifråga inte lyckades skaka fram ett adekvat jobb till hennes man.

Jag kan inte låta bli att tänka på hur kul det hade varit att se henne i Damallsvenskan och se henne mäta sig med de bästa spelarna ligan då.

Nu får jag hålla tillgodo med att se henne här i EM och se henne plocka fram bitar av de kvaliteter som en gång gjorde henne till en av Europas bästa mittfältare. Ungefär som hon gjorde mot Holland.

…………………………………….

Den tyska dieselmaskinen tuggade igång på riktigt allvar mot Island. Lena Lotzen gjorde Tysklands första mål och skyttedrottningen Celia Okoyino da Mbabi spädde på med två fullträffar.

Om tyskorna hade svårt att få till det i premiären mot Holland så imponerade de desto mer mot Island.

Bli inte förvånade om de regerande mästarna, med fem raka EM-titlar, spelar final om ett par veckor.

Sverige behövde vinna mot Finland och behövde få igång det spel som hackade mot ett taktiskt skickligt Danmark i EM-premiären. Sverige inte bara vann, man spelade ut Finland och vann glasklart.

Jag lovade svensk seger mot Finland och löftet infriades – med besked (5–0).

Alla de detaljer som aldrig fungerade i öppningsmatchen mot Danmark kom igång riktigt rejält i kväll.

Efter en helt okej, om än lite trevande matchinledning, fick Sverige en av tusentals, det kändes i alla fall som så, hörnor. En fast situation förvandlade ett lite räddhågset svenskt landslag till ett sprudlande, lekande och lirande dito.

Först en välavvägt serve från Marie Hammarström, sen en tung nick av Nilla Fischer. Bollen fick nätet att stå som en strut och Sverige att släppa loss på riktigt allvar.

En pessimistiskt lagd person skulle kunna peta i detaljer som att det finska laget sjönk hem väldigt djupt, hade svårt att komma in i press och bjöd Sverige ytor i massor.

Men det är bara en del av sanningen.

I takt med att målen föll (gjorda av i tur och ordning Fischer, Kosovare Asllani och Lotta Schelin) ville, vågade och klarade Sverige av att spela ut ett brett register som kan komma att ta laget långt i den här turneringen.

Glädjande, och precis som jag hoppades, fick Caroline Seger kliva fram som den spelfördelare och regissör hon kan vara. Minst lika viktigt var att Lotta Schelin fick jaga bort den betungande press hon sett ut att ha på sina axlar i och med sina två mål.

Kanske bäst, bland många duktiga svenska spelare, var nog ändå Kosovare Asllani som återigen visade att hon har utvecklats, tagit nya kliv och nu är en anfallsspelare av absolut toppklass.

Det fanns väldigt mycket att glädjas över på Gamla Ullevi i kväll. Publiksiffran 16 414 var utsökt, inramningen magisk och Pia Sundhages byten riktigt bra.

Att kasta in Antonia Göransson i ambitionen att bygga upp det självförtroende som fick sig en törn i och med petningen efter Danmarksmatchen var klokt. Att dessutom ge mästerskapsdebutanten Jenny Hjohlman några minuter var smart.

EM har kommit igång på riktigt allvar, precis som Sveriges spel. Låt det fortsätta så här.

………………………….

All heder till de finska supportrarna som aldrig tappade energin utan fortsatte att heja på sitt lag ända fram till slutsignalen och lite till. Stort!

Förutsättningarna kunde knappast vara bättre inför kvällens match mellan Finland och Sverige. Göteborg är klätt i en skönt tempererad sommarskrud och Gamla Ullevi är utsålt.

Och för mig råder det ingen tvekan om utgången i kvällens nordiska möte. Sverige kommer att vinna.

Historien talar ett ganska tydligt språk om de styrkeförhållanden som råder mellan landslagen. Sverige har mött Finland 35 gånger, vunnit 28, spelat sex oavgjorda och bara förlorat en enda gång.

Förlusten kom så långt tillbaka i tiden som 1976 och senast lagen kryssade var 2005. Nej, Finlands chanser att vinna i kväll är minimala och möjligheterna att ta poäng mindre än små.

Sverige är helt enkelt så mycket bättre. Särskilt nu när Finland inte har med skadade lagkaptenen Maija Saari och anfallsstjärnan Linda Sällström (som var gäst i Sportbladets EM-magasin tidigare i dag). Efter att ha sett Finlands öppningsmatch mot Italien och Sveriges premiär mot Danmark är jag helt säker på att det blir klar blågul vinst i afton.

Jag hoppas att nervositeten försvann i samband med Danmarkskampen och att jag i kväll får se ett svenskt lag fyllt av självförtroende ta för sig och visa mod på Gamla Ullevi.

Men jag hoppas så mycket mer än så.

Jag hoppas att jag får se löpvilliga blågula spelare som törs ta det lugnt med bollen och som har känslan för när tempot ska höjas. Jag hoppas att Caroline Seger vågar vara den spelskickliga dirigent hon har potential att vara och att Lotta Schelin löper det finska försvaret sönder och samman.

Jag hoppas att Kosovare Asllani kan utmana och ”göra sin spelare” gång efter annan. Jag hoppas att de svenska yttermittfältarna varierar sina löpningar och vågar ta avslut från distans.

Jag hoppas helt enkelt att Sverige får spelet att lossna riktigt rejält – och jag tror att min förhoppning besannas.

Premiären mot Danmark är lagd till handlingarna. Kvar finns dock ett antal frågor. Frågor som inte får sina svar förrän i morgon när Sverige möter Finland.

Att Danmarks förbundskapten Kenneth Heiner-Møller hade läst sönder Pia Sundhages svenska taktik blev väldigt tydligt i onsdags.

Mest tydligt syntes det på att Nilla Fischer konstant skärmades av, för att inte ges möjlighet att slå sina svepande och precisa uppspel mot blågula yttermittfältare eller forwards, och på Danmarks låga utgångsläge som aldrig gav Sverige ytor att spela på bakom det rödvita försvaret.

Offensivt drog danska yttrar och ytterforwards isär det svenska laget med utgångspositioner långt ute vid kritan, vilket skapade enorma breda hål på det blågula mittfältet. Hål som Danmark utnyttjade med passningar in i ytan framför Nilla Fischer och Charlotte Rohlin.

Under premiärmötet undrade jag varför inte Pia Sundhage gav nya direktiv till sina spelare, motdrag till Kenneth Heiner-Møller framgångsrika taktik. Efter matchen, och inför morgondagens fajt mot Finland, undrar jag om det faktiskt finns några sådana motdrag och hur ser i så fall Sundhages plan B ut?

Frågorna är adekvata. Den som minns Sverige träningslandskamp mot Brasilen kommer säkert ihåg att de blågula hade väldigt svårt att skapa riktigt farliga chanser mot ett brasilianskt lag som i många avseenden agerade precis som Danmark gjorde i sin defensiv.

Utgångsläget var lågt och försvaret var samlat. Två faktorer som gjorde det väldigt svårt för Sverige att spela det offensiva spel man ville spela.

Och precis som i onsdags blev det många gånger så att det svenska landslaget föll in i gamla invanda mönster och pumpade långa bollar mot djupledslöpande anfallare.

Tro inte att Finlands förbundskapten Andrée Jeglertz kommer att missa chansen att göra det så svårt för Sverige som möjligt i morgon. Inte en chans.

Jeglertz är smart, taktiskt skicklig och vet mycket väl hur Pia Sundhage vill se sitt Sverige spela. Han kommer att göra allt i sin makt för att krympa farliga ytor, döda alla möjligheterna för Sverige att spela in bollar bakom försvaret och han kommer helt säkert att försöka låsa Nilla Fischer i uppspelsfasen.

Hur kommer Sverige att agera då? Vilka motdrag har Pia Sundhage att plocka fram? Och viktigast av allt, finns det någon uttalad, förberedd plan B att ta till?

Pia Sundhage är ingen gröngöling. Hon har varit med förut och jag hoppas –och tror – att hon har en alternativ taktik att ta till när Jeglertz Finland i morgon försöker göra som Danmark gjorde i onsdags.

Lika mycket hoppas jag att Caroline Seger och Lotta Schelin har skakat av sig premiärspökena och visar prov på de färdigheter som fått förbundskapten Sundhage att utse dem till landslagets stjärnor och viktigaste spelare.

Det var i kväll som Pia Sundhages stjärnor Lotta Schelin och Caroline Seger skulle ta ansvar för, kliva fram i och leda det svenska laget till vinst mot Danmark.

Men stjärnglansen uteblev och landslagets viktigaste spelare gömde sig mer än de gick i bräschen. De som skulle lyfta laget underpresterade när det väl gällde.

Göteborg hade dukat upp till fest där Gamla Ullevi var ett smörgåsbord fyllt av delikatesser. Förutsättningarna fanns där, men festen uteblev eftersom elva, nej nio eller tio, av gästerna var för spända för att släppa lös och våga ta för sig.

Det var ju inte så här EM-premiären skulle sluta. 1–1 mot ett Danmark som till råga på allt var det bättre laget ger inga goda vibbar inför fortsättningen.

Särskilt inte som det svenska passningsspelet höll riktigt dålig kvalitet och de spelare som skulle kliva fram och leda laget iklädde sig skuggroller helt i skymundan.

Jag tänker så klart på Caroline Seger och Lotta Schelin. Spelarna som förbundskapten Pia Sundhage utsåg till stjärnor i vintras var faktiskt under all kritik i den här matchen.

Istället för att visa prov på de kvaliteter de bjöd på i genrepet mot England föll båda två tillbaka in i gamla synder.

Caroline Seger blev orörlig och gående under långa perioder. När hon väl hade bollen serverade hon nio av tio passningar i sidled eller bakåt. Precis som i flera tidigare mästerskap med andra ord.

Lotta Schelin löpte tomt eller fel – och ibland inte alls. När hon till sist fick en gratischans via en feldömd straff (fällningen skedde utanför straffområdeslinjen) slog hon en bollen rakt på danska keepern Stine Lykke Petersen.

Nej, Seger gjorde en blek figur mot Danmark och Schelin var helt under isen. Så rak och ärlig måste man faktiskt vara.

Tyvärr var det inte mycket i det svenska spelet som gladde i kväll. Inte mycket alls. Nilla Fischers 1–1-mål var det riktiga glädjeämnet, Kristin Hammarströms målvaktsspel det viktigaste.

Sveriges sista utpost var också den bästa i ett för kvällen väldigt blekt och karaktärslöst lag. Kosovare Asllani, Marie Hammarström och Josefine Öqvist var undantagen.

Men det var inte bara många av spelarna på planen som bjöd på svaga prestationer. Pia Sundhages coaching lämnade en hel del övrigt att önska också.

Mittfältet fungerade inte och Antonia Göransson var knappt närvarande, ändå väntade Sundhage en dryg timme innan Tysklandsproffset byttes ut. Nästa byte dröjde 16 minuter till och då var det Josefine Öqvist, lagets kanske piggaste spelare offensivt, som fick lämna planen.

Men Sundhages största misstag var nog ändå att låta en för dagen riktigt dålig Lotta Schelin bränna första chansen från elva meter, istället för att låta en spelare som var bra i matchen ta hand om straffen.

Allt var inte svagt och påtagligt påverkat av premiärnerver. De danska spelarna kom till Gamla Ullevi med skön anspänningsnivå, klok taktik och ett stort kollektivt självförtroende.

Linköpings Mariann Gajhede Knudsen överglänste både Caroline Seger och Marie Hammarström, styrde det danska mittfältet och bjöd på ett väldigt vackert 1–0-mål.

Klubbkompisen Pernille Harder glimtade till från tid till annan, Kristianstads Johanna Rasmussen var hela tiden på språng och inhopparen Julie Rydahl Bukh (med förflutet i Linköping) var ett ständigt hot mot den svenska backlinjen.

Bakom allt stod snart avgående förbundskaptenen Kenneth Heiner-Møller som hade scoutat Sverige in i minsta detalj, vilket blev väldigt tydligt när Nilla Fischer konstant screenades bort med avsikt att tvinga Charlotte Rohlin att ta hand om de svenska uppspelen.

Den taktiken var nära att ge Danmark tre värdefulla poäng i EM-premiären, men räckte nu bara till en.

Men den allra största skillnaden var att danskorna vågade ta för sig medan de svenska spelarna stelnade och blev försiktiga. Det fick danska medelmåttor att klart överglänsa svenska ”stjärnor”.

Sverige kom lindrigt undan och fick med sig en poäng i en match som Danmark ärlighetens namn var värd att vinna.

Nu gäller det för det svenska spelarna att lägga sårade egon åt sidan, knyta nävarna och ge sig fan på att göra en klart bättre match mot Finland om tre dagar. Tre poäng då och kvartsfinalplats kan mycket väl vara i hamn.

Det kan inte ha undgått någon att EM startar i dag. Den mediala bevakningen är större än någonsin kommer så att förbli till finalen på Friends Arena har spelats.

Men verkligheten ser inte likadan ut överallt. Det räcker att rikta blicken mot Danmark för att se en helt monumental skillnad i hur landslaget behandlas.

Medan det svenska landslaget får (och ska ha) stort utrymme i inhemsk media är bevakningen av det danska landslaget väldigt sparsam. Faktum är att den danska televisionen inte ens visar landslagets EM-matcher.

Den som vill se Pernille Harder, Julie Rydahl Bukh och Mariann Gajhede Knudsen får helt enkelt förlita sig på Eurosport.

Styvmoderlig behandling
Nu är det inte bara dansk tv som behandlar damlandslaget styvmoderligt. Det egna fotbollsförbundet (DBU) är inte särskilt mycket bättre.

De danska spelarna får löjliga 5 000 kronor om de går vidare från gruppspelet och 10 000 kronor vid vinst i en eventuell kvartsfinal. Totalt kan de danska spelarna vända tillbaka över sundet med omkring 25 000 kronor i fickorna – men då krävs att man vinner EM-guld.

Småpengar för det danska förbundet. Alldeles för små.

Vetskapen att de danska herrarna kvitterade ut 1,1 miljoner kronor vardera efter fjolårets EM (och då tog turneringen slut redan i gruppspelsfasen) sätter saken i en ännu sämre dager.

Bonusen är dessutom många gånger lägre än den som de svenska landslagsspelarna har förhandlat sig till, och då tycker jag ändå att Svenska Fotbollförbundet har snålat i överkant – även om bonusen är en annan än den som konkurrenten publicerade uppgifter om härom dagen.

En månad till ligastart
Om det jag skrivit inte räcker för att belysa hur dåligt det danska damlandslaget behandlas så kan jag tillägga att den inhemska ligan sparkar igång redan 3 augusti. En vecka efter EM-finalen alltså.

Hur tänkte DBU där?

Jag tänker inte säga att det svenska damlandslaget har fantastiska förutsättningar och att vi i Sverige behandlar herrar och damer på lika villkor för så är det inte.

Svensk damfotboll har gjort en bra resa, successivt fått bättre villkor och en större acceptens, men har fortfarande en väldigt lång väg kvar att vandra.Att systrarna i Danmark än i dag ligger ljusår efter känns därför bara ledsamt.

Josefine Öqvist var förstavalet till höger på det svenska mittfältet, men en gammal, nästan glömd, avstängning från VM 2011 skapade osäkerhet och förvirring.

Pia Sundhage valde att testa både Olivia Schough och Sofia Jakobsson i ytterrollen på landslaget träningar – för att vara beredd om Öqvist inte skulle vara tillgänglig för spel.

Men som Kristoffer Bergström avslöjade är ”Jossan” efter ett antal turer tillgänglig för spel i kvällens EM-premiär mot Danmark – och Pia Sundhage kan ställa det lag hon vill på Gamla Ullevis sommarfina gräsplan.

En duktigt offensiv balans
Det innebär en riktigt offensivt balanserad svensk startelva med ett kreativt mittfält som kan hota från alla håll och kanter.

Antonia Göransson kan löpa sönder den danska högerkanten, Marie Hammarström och Caroline Seger kan lirka fram precis passningar framför, igenom och bakom den rödvita backlinjen.

Seger kan också ta egna, kraftfulla, löpningar i djupled eller fylla på som andravåg. Och ute till höger kan – och kommer – Josefine Öqvist löpa snabbt, mycket och irrationellt.

Högkvalitativt? Ja. Anfallsskickligt? Absolut. Målfarligt? Kanske.

Den farliga ytan
Men det offensivt inriktade svenska mittfältet medför också svagheter, framför allt defensivt.

Överflyttningarna, där yttrarna flyttar in i planen mot bollsida, blir jätteviktiga precis som delaktigheten i hemjobbet. Men allra mest sårbart blir Sverige i ytan mellan mittbackarna Nilla Fischer och Charlotte Rohlin och mittfältsnavet med Seger och Hammarström.

Det är den ytan Danmark vill hitta, det är i den ytan som Linköpings supertalang Pernille Harder vill operera och det är den ytan som kan bli Sveriges akilleshäl.

Sedan gäller det så klart att ytterbackarna Jessica Samuelsson och Sara Thunebro vinner sina matcher i matchen mot Danmarks offensiva ytterforwards.

Fördel Sverige
Det är ingen tvekan om att Sverige är favoriter i kvällens premiär mot Danmark. Jämför man spelare för spelare så finns det mycket mer kapacitet, kompetens och kvalitet i den blågula elvan jämfört med i den rödvita.

Men man ska ändå komma ihåg att det är en EM-premiär med allt vad det innebär av nervousitet, anspänning, press och förväntningar.

Och det är Pia Sundhages Sverige som har pressen på sig – helt och hållet. Det är det trycket som är landslagets största och kanske värsta motståndare i kvällens match.

Vinner man fajterna mot anspänning och mot press så vinner man premiären på ett utsålt Gamla Ullevi. En EM-turnering skulle knappast kunna få en bättre start.

………………………………….

Jag är glad att Josefine Öqvist startar i kväll. Glad för hennes skull och glad för att landslaget därmed kommer till spel med en vindsnabb tjurskalle som kan avgöra matcher på egen hand.

Allra gladast är jag över att Pia Sundhage väljer att satsa på den bästa, framför allt mest formstarka, av sina yttrar.

I min värld hade Sverige fått ut ännu mer av Josefine Öqvist om man bytt plats på henne och Kosovare Asllani, men Sundhage väljer att se det hela på ett annat sätt (och det får man acceptera).

Huvudsaken är nog att Öqvist finns på planen i EM-premiären, för jag hade varit rejält jävla nervös om Sverige kommit till spel med två debutanter (Jessica Samuelsson och Olivia Schough) på samma kant i den så viktiga första matchen.

…………………………………..

Avskydd och misstrodd, men ändå med i landslagets spion-team. Thomas Dennerby är en av Pia Sundhages fyra scouter i EM-turneringen – trots att ingen spelare i den svenska landslagstruppen gillar honom.

Det är sanningen. Den kalla, hårda sanningen.

Risken finns attden före detta förbundskaptenen blir ett störningsmoment under turneringen, men förhoppningsvis blir han bara en figur i marginalen.

Personligen tycker jag ändå att det är märkligt att den förra förbundskaptenen finns med i landslagsteamet över huvud taget.
Hans tid är ju över.