Den amerikanska landslagsspelaren Yael Averbuch är nästan lika rolig att följa på Instagram som hon är att se på planen.

I går bjöd hon på följande bild från Kopparbergs/Göteborgs träning:

Jag ska medge att jag kände en viss oro när Pia Sundhage slog fast att hon skulle använda Nilla Fischer som mittback i landslaget. Den oron är inte riktigt lika stark längre.

Det finns fortfarande skönhetsfel och missar i Nilla Fischers försvarsagerande och hon gamblar fortfarande lite väl mycket i sitt spel (dribblar i lägen där hon borde spela safe).

Men i det stora hela så har Linköpingsspelaren klarat omställningen från central mittfältare till innerback snabbt och bra – och i kvällens segermatch mot Malmö överglänste hon mittbackskollegan Charlotte Rohlin.

Den snabba acklimatiseringen har faktiskt överraskat Fischer själv.

– Jag trodde att sträckan skulle vara längre, att det skulle ta längre tid att bli trygg i spelet som mittback, sa hon när vi pratade förra veckan.

Av kvällens match att döma så tycker jag att Nilla Fischer ser ut att bli bättre och bättre för varje match, vilket är väldigt positivt för svenskt vidkommande.

Veckorna fram till EM blir ändå oerhört viktiga för det svenska försvaret – och i synnerhet för Charlotte Rohlin.

Rohlin är ännu inte riktigt tillbaka i gammalt gott slag efter sin korsbandsoperation och samspelet med Nilla Fischer är definitivt inte fläckfritt.

Men det finns fortfarande tid kvar för utveckling och förbättring.

Redan på lördag bildar Fischer och Rohlin mittlås när Sverige möter Norge, kanske ser samspelet ännu lite bättre ut då.

…………………………………………..

Pia Sundhage och Lilie Persson var inte de enda förbundskaptenerna som såg Linköping besegra Malmö. Även Hollands förbundskapten Roger Reijners fanns på plats på Linköping Arena för att specialstudera Renée Slegers.

Linköpingsmittfältaren gjorde en bra match och borde nog ha stärkt sina aktier att komma med i den holländska EM-truppen.

…………………………………………

Den stora huvudfiguren i mötet mellan Linköping och Malmö var utan tvekan danskan Pernille Harder. Superlöftet gjorde matchens två första mål och imponerade stundtals stort.

Harder har potential att bli en världsspelare och är den danska spelare som Sverige måste hålla bäst koll på i EM-premiären 10 juli.

Det sa pang när Martina Müller dundrade upp den avgörande straffen i nättaket. Målet avgjorde Champions League-finalen och Wolfsburg svarade för en skräll som ekade över fotbollsvärlden.

Så här skulle det ju inte sluta.

Lyon skulle bärga sin tredje raka Champions League-titel och förlänga sin förlustfria svit från 119 till 120 matcher.

Och så såg det länge ut att bli.

Den franska framgångsmaskinen var på väg att mala sönder tyska Wolfsburg på Stamford Bridge i London, spelmässigt. Sett till skapade chanser var det jämnare, åtminstone om man ser till klara målmöjligheter.

Lyon plockade fram alla distansmissiler man hade i vapenarsenalen, men i kväll saknade de riktig tyngd och precision.

Inte heller inspelen efter marken eller inläggen hade riktning och klass för att slå hål på målvakten Vetterleins nolla.

Wolfsburg slarvade massor i spelet, slängde bort mängder av passningar och hade svårt skapa riktigt vassa anfall. Men man fortsatte sitt hårda och envetna slit.

Det hårda arbetet betalade sig, förvisso med en hjälpande hand av slumpen och ett 50/50-domslut.

När ett inspel från höger träffade Laura Georges hand fick tyskorna chansen.

Rutinerade Martina Müller la upp bollen på straffpunkten och skickade upp en bomb i nättaket bakom den som alltid så fladdriga Sarah Bouhaddi i Lyonmålet.

Straffen var stenhård på klassist tyskt manér, målet avgjorde finalen och oslagbara Lyon var helt plötsligt både mänskligt och besegrat.

Laget som inte kunde och inte skulle förlora, föll. Blytungt.

Müllers segerstraff satte punkt för en makalös svit och en fransk era. Kanske öppnade den också dörren för en ny tysk storhetsperiod.

……………………………..

Jag hade tänkt att skriva om Lotta Schelin i kväll också, men sparar det.

Skyttedrottningen Lotta Schelins Lyon står inför sin fjärde Champions League-final i följd och har chansen att ta sin tredje raka titel. Historiken och erfarenheten från tidigare finaler talar för en ny fransk fotbollsframgång.

Framgång föder framgång. Titta på Lyon som dominerat klubbfotbollen i Europa de senaste åren – och som vill fortfarande att vara bäst.

Och den franska framgångsfabriken kommer att vara bäst också efter kvällens finalmatch mot Wolfsburg på Stamford Bridge i London. Allt annat är en utopi – eller?

Det känns förvisso som helt fel år att räkna bort ett tyskt lag, men jag tar den risken i alla fall.

Ett Lyon, som i stora stycken är likställt med det franska EM-laget, är helt enkelt ett snäpp bättre än ett Wolfsburg som drabbats av riktigt rejäla avbräck.

Bara vetskapen att man går in i finalmatch utan tyska landslagsduon Verena Faisst och Alexandra Popp borde försämra självförtroendet avsevärt hos de tyska mästarna.

Men oavsett vilka odds som spelbolagen sätter och alla för- och nackdelar som kommer att vägas för eller emot en ny Lyon-seger blir kvällens match något utöver det vanliga.

Dels för att Lotta Schelin spelar, dels för att segrarna i Europas, och kanske världens, två bästa damligor ställs mot varandra, men också för att mittfältsmatchen mellan lagens centrala gestalter har galet goda förutsättningar för att bli en taktik, teknisk och tuff fajt att minnas.

Lyons trio med Amandine Henry, Camille Abily och Louisa Necib blir något för Wolfsburgs Nadine Kessler och Lena Goesslingen att bita i.

Kessler var faktiskt på väg till Damallsvenskan för några år sedan. Kontakt hade tagits och klubbens intresse var både besvarat och ömsesidigt – då slet den offensivt skickliga mittfältsmotorn av ena korsbandet.

Därmed blev det ingen flytt till Sverige för Kessler den gången.

Hon får nog uppleva Sverige ändå senare i sommar när det tyska landslaget kommer för att spela EM.

Men innan dess ska Europas bästa klubblag koras. 20.30 sparkar finalmatchen igång och jag sitter redo för att ge er en lajvrapportering av deluxe-modell.

Slaget om Norrland hade i princip allt. Solen sken, publiksiffran gladde och två offensiva lag bjöd på lika tempofylld som målrik tillställning. Dessutom hade matchen Jenny Hjohlman – som hade rätt i allt.

Förra veckan blev Umeås Jenny Hjohlman uttagen i landslaget för första gången i karriären. I kvällens match mot Piteå visade hon varför.

I tredje matchminuten styrde hon påpassligt in matchens första mål och en halvtimme senare, efter att Piteå både kvitterat och tagit ledningen, utjämnade hon ställningen till 2–2.

Men det var inte slut på Hjohlman show där.

I matchens sista minut blev Viksjöforstjejen fälld i Piteås straffområde och domaren Annika Andric pekade på straffpunkten.

Hjohlman tog hand om straffen själv – och placerade kallt in matchavgörande 3–2 till vänster om hemmamålvakten Lydia Williams.

Målet betydde tre nya, viktiga poäng för Umeå och att Hjohlman fick rätt i sitt tips (hon sa inför mötet att det skulle bli jämnt, men att UIK skulle vinna med ett mål).

Om det har gått lite trögt för Umeå-forwarden under inledningen av säsongen, så lossnade det rejält i kväll. Tre mål i en och samma match gav alltså lika många poäng och gissningsvis en riktigt skön hemresa till björkarnas stad.

…………………………….

Hon ser inte mycket ut för världen, Jenny Hjohlman. Blyg, försynt och inte direkt typen som tar ton och plats – varken på eller utanför planen.

Det är också lite av hemligheten till hennes framgång.

Hon ser liksom inte ut att kunna utgöra ett hot när hon kliver in på planen. Tvärtom ser Hjohlman nästan ointresserad och blasé ut. Som att ingenting egentligen spelar någon roll.

Men så händer helt plötsligt något när hon får bollen.

Pang, bom, så växlar hon tempo, vrickar bollen i sidled eller glider förbi en motståndarförsvarare. Innan någon hinner fatta vad som egentligen skett har hon rullat in bollen i mål.

Så såg det ut när hon gjorde sina första matcher i Sundsvall efter flytten från Hälsingland och så såt det ut när hon avgjorde matchen mot Piteå i kväll.

Jag vet inte hur många gånger jag tog henne åt sidan på fotbollsgymnasiet och sa:

”Ta för dig ännu mer. Våga vara lite ful.”

Hjohlman bara nickade och svarade ja, sen gjorde hon precis likadant som innan snacket.

Hon växlade tempo, vrickade bollen i sidled eller gled förbi motståndarbackar – och hon rullade in bollen i mål.

Och även om jag fortfarande tycker att hon kan tuffa till sig ytterligare och spela lite fulare, så har hennes stil och spelsätt tagit henne hela vägen till Pia Sundhages landslag.

…………………………………….

Piteå har haft en riktigt tuff säsong så här långt. Fem poäng på sju spelade matcher är nog en klar missräkning för tränaren Stellan Carlsson & Co.

Ska det värvas spetskvalitet i sommar, eller vågar man jobba vidare med befintlig trupp?

……………………………………

För Umeå var kvällens trepoängare väldigt viktig. Den såg till att laget klev upp på övre halvan i tabellen och gav skön arbetsro inför fortsättningen.

Men, den unga Umeåtruppen skulle må bra av en förstärkning eller två i sommar. Gärna en rutinerad defensiv spelare av hög kvalitet, men kanske också ännu en offensiv kraft.

……………………………………

Jag har propagerat för att Lina Hurtig borde få chansen i Pia Sundhages landslag, och det står jag fast vid. Umeåforwarden har några steg kvar att ta innan hon är färdig för att vara en spelare som kontinuerligt tas ut till landslagsspel.

Det visade hon i kvällens bortamöte med Piteå där hon inte alls fick spelet att stämma som i senaste hemmamatchen mot Sunnanå.

Men man ska också komma ihåg att Hurtig är född 1995 och att Piteå är ett klart bättre lag än vad Sunnanå är. Hurtigs tid kommer, även om jag gärna skulle se henne som en joker i Sundhages EM-trupp.

Toppklubben bröt mot tävlingsbestämmelserna och kunde ha gått miste om en viktig seger såväl som tre än mer betydelsefulla poäng. Men laget klarade sig undan bestraffning.

Det är ganska precis en vecka sedan som jag av en slump såg att en av Damallsvenskans stora guldfavoriter hade agerat regelvidrigt. I början av maj hade klubben kommit till spel med för många icke ”hemmafostrade spelare”.

Övertrampet som enligt Svenska Fotbollförbundets tävlingsbestämmelser kan bestraffas med förlust (0–3) i den aktuella matchen, skulle i det här fallet innebära att en knapp seger förvandlades till ett betungande nederlag – och att tre poäng försvann från den inspelade skörden.

Ivrigt kastade jag mig över datorn och surfade in på förbundets hemsida där jag gick igenom anmälda matchtrupper. Där stod det, svart på vitt. Laget hade verkligen anmält en trupp bestående av ett för stort antal så kallade icke ”hemmafostrade spelare”.

Jisses. Snacka om nyhet.

För att vara på den säkra sidan tog jag kontakt med förbundet och berättade vad jag hade upptäckt. De såg precis samma sak som jag, att guldfavoriten hade begått ett stort misstag och därmed borde bestraffas.

Jag fortsatte mina efterforskningar, lusläste tävlingsbestämmelserna, pratade med paragrafryttare på förbundet och till sist också med disciplinnämnden.

Alla jag pratade med var eniga. Ett fel hade begåtts och laget borde bestraffas.

Jag skrev ner alla fakta, strök under viktiga citat och kopierade regeltexten i förbundets tävlingsbestämmelser. Sen ringde jag upp den aktuella klubben.

Samtalet blev kort. Personen jag ville prata med var mitt i ett möte, men lovade att återkomma inom kort.

Mm, den har man hört förut, tänkte jag.

Lite senare ringde han dock tillbaka. Jag berättade vad jag hade upptäckt och förklarade att jag skulle vilja höra klubbens kommentar till det hela.

Personen var väldigt snabb med poängtera att det aldrig hade skett någon regelöverträdelse, men medgav att det faktiskt hade varit väldigt nära.

16 spelare hade tagit flyget till den aktuella bortamatchen en dag i förväg. Nio av dessa räknades som icke ”hemmafostrade”. Mer än hälften alltså.

Sent på kvällen före matchdagen uppdagades misstaget och två spelare, båda hemmafostrade, fick ta ett före tuppen-tidigt fakirflyg nästa morgon för att finnas med på bänken.

Klubben hade alltså följt bestämmelserna och mitt knäck gick åt helvete.

Jag kände mig lurad, lite dum och lätt irriterad över att jag lagt ner flera timmars jobb på ingenting. Allt på grund av att förbundets hemsida vilselett mig.

De 16 spelare som åkt till matchen en dag i förväg fanns nämligen uppräknade på förbundets matchsida, men inte de två som anlände på matchdagen.

Så gick det med den jättenyheten. Men ett inlägg i bloggen blet det av mitt slit i alla fall.

…………………………………………. 

Hemmafostrad spelare 1 kap 27 §

Vid match i förbundsserierna ska minst hälften av antalet spelare som antecknas på spelarförteckningen vara hemmafostrade (d.v.s. ska ha varit registrerade för en svensk förening under minst tre år fr.o.m. det kalenderår då spelarna fyllde 15 år t.o.m. det kalenderår spelarna fyllde 21 år).

Numera innebär en avvikelse från denna bestämmelse att föreningen som bryter mot regeln ska anses ha deltagit i matchen med obehörig/obehöriga spelare. Detta kan i sin tur innebära att föreningen i efterhand förlorar matchen med 0-3.

Segern var överlägsen och rättvis, men för den skull inte helt glädjande. Tyresös 10–2-seger mot Sunnanå var nämligen ett stort underbetyg till Damallsvenskan.

”Världens bästa liga”, brukar Damallsvenskan kallas. Landets högsta serie är väl kanske inte den bästa på planeten längre, men heller inte långt ifrån.

De svenska topplagen är riktigt bra, om än inte riktigt i paritet med de bästa klubbarna i Europa, och lagen i seriens mellanskikt håller hög klass.Tyvärr kan inte samma sak sägas om lagen i botten av tabellen, vilket gårdagens resultat på Tyresö IP visade med eftertryck.

Låt vara att matchen var resultatmässigt jämn fram till paus (4–2), men sen rann det i väg. Tyresö fullständigt krossade tabelljumbon Sunnanå, vann med 10–2 och gav svensk damfotboll ett kvitto på att allt inte är frid och fröjd högst upp i seriepyramiden.

Varför, kanske någon undrar?

Jo, för att nivån i landets högsta serie varierar allt för mycket. Skillnaden mellan de bästa och de sämsta lagen är för stor. Damallsvenskan är, eller ska åtminstone vara, en utpräglad elitserie som samlar de bästa spelarna i landet och några av de främsta i världen.

När Tyresö kör över Sunnanå med åtta måls marginal speglar det en verklighet som visar att det finns lag som inte är bra nog, vilket i förlängningen missgynnar utvecklingen av de bästa spelarna och lagen i landet.

Om svensk klubblagsfotboll ska kunna göra sig gällande i Europatoppen igen så tror jag att vägen går via en bantad damallsvenska. Spetsa till toppen av seriepyramiden genom att minska antalet lag från tolv till tio så höjs nivån och klassen på lagen såväl som spelarna i vår högsta liga.

Å ena sidan vill hon testa spelare, å andra sidan vill hon att spelare ska känna trygghet. Mindre än två månader före EM-premiären är Pia Sundhages budskap till landslagsspelarna dubbla.

Förbundskapten Pia Sundhage har gjort sina val. Linköpingsduon Nilla Fischer och Charlotte Rohlin kommer att bilda mittlås i det svenska EM-laget i sommar.

Enligt SVT har Sundhage också slagit fast att Kopparbergs/Göteborgs Kristin Hammarström ska vakta Sveriges mål i hemmaturneringen. Men det är här som förbundskaptenens röda tråd delar på sig.

För samtidigt som hon har beslutat vilka som ska spela i mittförsvaret och vem som ska vakta det svenska målet har hon tagit ut två ”nya” mittbackar och ytterligare en målvakt till Norgematchen med motiveringen att hon vill se hur spelarna klarar av konkurrenssituationen.

Dessutom säger Sundhage så här till förbundets hemsida:

”Budskapet är att vi ska tuffa till oss”.

Vilka är det som ska tuffa till sig? Samma duo som hon redan bestämt ska bilda mittbackspar i EM med motiveringen att det inte går att vela och testa för mycket, eller?

Uttagningen av Hedvig Lindahl säger jag absolut inget om. Lindahl har gjort det fantastiskt bra som kommit tillbaka efter sin korsbandsskada och visat att hon vill göra upp om vem som ska vakta Sveriges mål i EM.

Men om Hammarström, som SVT påstår, redan är förstavalet så förstår jag inte tanken med att ta med fyra målvakter på kommande landslagssamling och ännu mindre av Sundhages uttalande på förbundets sida:

”Nu är Hedvig med all sin erfarenhet tillbaka och det kan bli allt från att hon tar förstaplatsen till att hon kan hjälpa den som tar förstaplatsen”.

Ska man dra Sundhages dubbla budskap ytterligare ett varv så kan man fokusera på tidigare uttalanden hon gjort om att spelarna måste klara av den press som väntar och att hon vill se spelare med attityd och ställa det mot uttagningen av Umeås Jenny Hjohlman.

Hälsingetjejen är en fantastiskt härlig spelare med enorma spetsegenskaper i sin speed och sina sköna tempoväxlingar, men hon är knappast en spelare med attityd som utstrålar jävlar anamma. Hon är helt enkelt är en snäll och blyg tös som inte tar mycket plats i anspråk.

Budskapen går återigen i sär med andra ord.

Kanske övertolkar jag Sundhages uttalanden, kanske menar hon allt hon säger men på olika sätt. Jag säger inte att hon gör rätt eller fel, jag säger bara att jag inte förstår logiken och inte ser den röda tråden.

Som spelare gillade jag tränare vars upplägg och ledarskap följde en röd tråd. Som tränare försökte jag själv hålla en tydlig linje i allt jag gjorde, för att vara så rak och konsekvent som möjligt.

Jag tänker mig att det kanske finns landslagsspelare som inte riktigt vet hur de ska tänka eller tycka när Sundhages budskap spretar åt olika håll.

Pia Sundhages landslagstrupp till matchen mot Norge innehåller flera intressanta ändringar, men frågan kvarstår: varför är inte Lina Hurtig uttagen?

Hedvig Lindahl ratades tidigt av Pia Sundhage, men två månader innan EM är den förra målvaktsettan tillbaka. Uttagningen är intressant, men också lite förbryllande.

Inte för att Lindahl är tillbaka utan för att Sundhage väljer att ta med fyra målvakter till landslagssamlingen. Fyra keeprar är, som jag ser det, åtminstone en för mycket – särskilt som Tyresös Carola Söberg inte håller samma klass som de övriga tre.

Kopparbergs/Göteborgs Stina Segerström var med senast landslaget samlades, men får lite överraskande inte plats i truppen mot Norge. Istället väljer Sundhage att ta in Malmös Amanda Ilestedt och Örebros Marina Pettersson–Engström.

Jag gillar att Ilestedt är tillbaka. Malmöspelaren är ett namn för framtidens svenska landslag och kan redan nu göra sig gällande. Pettersson-Engström är jag inte lika säker på, även om hon har gjort bra ifrån sig i klubblaget.

I skadade Johanna Almgrens frånvaro får Umeås anfallare Jenny Hjohlman chansen. Riktigt skoj för Viksjöforstjejen som har grymma spetskvaliteter i sin speed och i sin förmåga att växla tempo, men hon måste tuffa till sig betydligt om hon ska få fler blågula chanser.

På det stora hela så tycker jag att Sundhages trupp är den rätta, men jag har två frågetecken. Det ena är varför Sunnanås Carina Holmberg fortfarande finns med, trots att hon gått skadad under delar av säsongen och inte presterat i klubblaget.

Den andra är den självklara, varför är inte Lina Hurtig uttagen. Umeåforwarden hängde dit tre baljor i går och är en av svensk fotbolls allra största talanger.

Jag förstår att man vill använda henne i U19-EM i sommar, men jag tycker ändå att hon skulle vara med i Sundhages EM-trupp. Hurtig har alla verktyg för att bli den joker som ett lyckat mästerskap behöver.

Umeå körde enkelt över ärkerivalen Sunnanå och segersiffrorna 4–0 visade att Damallsvenskan innehåller för många lag.

Det var ett bra tag sedan det stora avståndet mellan gamla division och Damallsvenskan blev så tydligt som i kväll.

Ett ungt Umeålag utan både ledargestalten Emma Berglund och duktiga finskan Tuija Hyyrynen fullkomligt kölhalade länskonkurrenten Sunnanå hemma på T3 Arena – trots att man saknade det där starka självförtroendet som bara en räcka av starka matcher och vinster kan ge.

Jag vet att Sunnanå är skadedrabbat, men även med alla spelare tillgängliga så är man faktiskt numret för litet för att räcka till i högsta serien.

Jag önskar att debatten om att banta Damallsvenskan från tolv till tio lag tar fart igen för verkligheten är att vi inte har tolv lag som håller för spel i landets högsta serie i dag.

Hur gärna jag än önskar det så har varken Sunnanå eller Mallbacken tillräckligt med kunnande eller kompetens för att göra sig gällande i landets högsta serie. De kan slå till och ta poäng av vilket lag som helst en bra dag (vilket Mallbacken visade mot Tyresö), men håller inte i långa loppet.

Den nya Elitettan kommer att spetsa kvaliteten på lagen som kommer upp till Damallsvenskan i framtiden – en smula. Men ska man spetsa svensk damfotboll så måste man börja längst upp i seriepyramiden, inte i ligan närmast under.

…………………………………

Lina Hurtig var derbyts drottning. Umeåtalangen gjorde de tre första målen och var den i särklass största behållningen i rivalmötet.

I morgon presenterar förbundskapten Pia Sundhage truppen till nästa landslagsläger. För min del får hon gärna ha med Hurtig i den truppen, för även om supertalangen har en bit kvar innan hon är färdig, så har hon alla verktyg som krävs för att bli en lyckosam EM-joker.