Norge besegrade Thailand lekande lätt och Tyskland trasade Elfenbenskusten sönder och samman. Det är så det kan se ut när VM-veteraner möter mästerskapsdebutanter, det är så det kan se ut när fotbollen växer.

Visst var matcherna ojämna och visst fasen ramlade det in några bollar för mycket. Men vad annat var egentligen att vänta?

Norge och Tyskland har ett försprång på Thailand och Elfenbenskusten som är flera årtionden stort. När VM-lagen nu blivit fler än förut kan det då se ut just som det gjorde i kväll. 

Ingen hade väl förväntat sig något annat?

Nu fick Trine Rönning skjuta in Norge i turneringen, Isabell Herlovsen hitta rätt två gånger om och anfallsesset Ada Hegerberg göra sitt första VM-mål i 4-0-segern mot Thailand som inte haft ett ligaspel på över två år. 

För Tyskland gick det lekande lätt, kanske enklare än så till och med, att ta sina första poäng i Kanada. Skyttedrottningen Celia Sasic gjorde tre mål, målsprutan Anja Mittag likaså i en match där segersiffrorna skrevs till 10-0.

Mer spännande än så blev det helt enkelt inte – vilket heller inte var att vänta. 

En ärrad veteran placerade in sitt 154:e landslagsmål, en duktig debutant skruvade in sin allra första VM-boll. 

Christine Sinclair höll nerverna i styr när hon sköt Kanada till seger från elva meter i VM-premiären. Några timmar senare bjöd Kopparbergs/Göteborgs Lieke Martens på fin teknik och perfekt precision när hon placerade in Hollands första mål i VM-historien. 

Resultaten 1-0, 1-0 inledde det sjunde och hittills största turneringsslutspelet. Sinclair visade sin vana trogen Kanada vägen mot Kina i en premiär som bar alla tecken och spår av klassisk öppningsmatch. 

Martens historiska VM-mål mot Nya Zeeland gav Holland en perfekt start på mästerskapen. 

VM-festen har börjat, nu väntar några veckor fyllda av glädje och sorg, favoritsegrar och skrällar, förväntade resultat och rejäla överraskningar. 

Framför allt väntar fyra veckor av för lite sömn, i alla fall för mig som redan börjat rucka på sovklockan och kommer att fortsätta på den inslagna vägen i natt. För jag tänker då rakt inte missa Tysklands första match nu när jag ändå råkar befinna mig i Hamburg. 

I januari dundrade Christine Sinclair in mål nummer 150 och 151 för sitt Kanada. I kväll sparkar hon igång det VM där hon bär hela hemmanationens förväntningar på sina axlar. 

Om mindre än en timme riktas strålkastarljuset mot Kanada där värdnationen kickar igång VM-festen med sin match Kina. 

I fokus, som alltid när Kanada spelar, står veteranen, skyttedrottningen och lagkaptenen Christine Sinclair. 

Få, om ens någon, skulle nog höja på ögonbrynen om det är just hon som visar vägen och ger värdlandet en flygande start på mästerskapen. 

För visa vägen kan hon, forwarden som brukar vara bäst när det gäller. I januari gjorde superstjärnan sitt 150:e och 151:a mål i landslagströjan. Målen kom i landskamp nummer 217, vilket ger ett målsnitt på 0,7 per match. 

Om en liten stund leder Sinclair den kanadensiska startelvan in på planen för turneringens första fajt. VM kan börja och skyttedrottningen kan ge mästerskapen den flygande start den faktiskt förtjänar. 

För om någon ska göra just det så är det väl Sinclair, hon som spelat 222 matcher för sitt land och visat vägen gång efter annan. 

Landslaget lyckades med att skapa intresse u n d e r EM 2013 – men varken innan eller efter. Nu hoppades man att de hade lärt av sina misstag – men då stänger de igen helt. Det USA insåg för 16 år sedan fattar inte Sverige än idag.

Vad är det som är så bra med sociala medier? Förutom att det ger en enorm spridning och skapar engagemang så får det målgruppen att komma nära. Eller åtminstone k ä n n a sig nära. Dessutom bygger det varumärke och skapar intresse.

Pratar vi landslaget som om några dagar spelar VM så är deras största målgrupp unga tjejer som älskar fotboll. Att det krävs ett jäkla jobb för att fånga den här målgruppen och framförallt behålla den… det visste spelarna i USA redan 1999.

Inför hemma-VM så var alla i laget rädda för att läktarna skulle vara tomma, eftersom matcherna skulle spelas på arenor med kapacitet för över 50 000. Förbundet och framförallt spelarna lade ned sin själ inför mästerskapet för att skapa en stor bas av fans, och målgruppen var i första hand unga tjejer. På den tiden så fanns inte sociala medier så för att låta fansen komma nära så körde landslaget en form av turné där man var på plats på en mängd ställen för att personligen möta målgruppen.

Idag är det ju enklare än så.

Vad som hände under VM var att varenda arena var fullsatt. Finalen spelade inför 90 000 personer på Rose Bowl i Los Angeles. Det var ett enormt genombrott och sedan dess är USA:s damlandslag ett av dem mest populära i landet, oavsett sport. Se mer om resan i den fantastiska dokumentären ”Dare to dream”.

Sverige lyckades inte
Det var det här åtminstone vi (Maja och Anders) såg framför oss skulle ske vid hemma-EM 2013. Och trots att landslaget stängde för media (läs mer om det i Majas första blogginlägg) och stängde sig själva lyckades man med att fylla flera arenor. Skillnaden mot vad som hände i USA var att intresset här aldrig blev stort här efter EM. Det dog.

Nu är det återigen dags för mästerskap och vad gör Sverige?

1. De stänger för den lilla skara media som är på plats i Kanada (läs Jennifer Wegerups krönika om det här).
2. Spelarna ”släcker ned” sina sociala medie-konton under mästerskapet.

Hur fan tänker ni?

Utan att vi har någon som helst inside-information kring varför de väljer att göra på det här viset, utan bara ser det utifrån, så tycker vi att de skjuter sig i foten – igen.

Man vet heller inte om det här kommer från spelarna själva eller från ledningen. Gissningen är det senare. Vi båda följer själva en rad spelare på Instagram för att se hur och vad de uppdaterat under lägret i Toronto. Vad som varit glädjande är att det ofta blir en ”inside-känsla”, man kommer riktigt nära spelaren. Och ännu bättre: kommentarsfältet fylls av hyllningar, kärleksförklaringar och hejarop från unga tjejer.

Man bygger dels sitt eget varumärke och dels hela lagets varumärke. Därför blev man både förvånad och besviken då de flesta tjejerna häromdagen postade ut bilder med samma text under som kort och gott sa ”Nu går jag in i VM-bubblan och kommer inte att uppdatera mer här på förhoppningsvis en månad”. Och så var det med det.

Så gör Sverige för att skapa intresse. Här är några exempel på hur flera av de andra VM-nationerna jobbar:

USA. Stor kampanj under namnet ”One Nation. One Team. 23 stories” och #SheBelieves. Stor del av spelarna är väldigt aktiva på både Twitter, Instagram och i olika personliga bloggar.

Frankrike. Landet har tagit stora kliv för att försöka höja sitt damlandslag. Inför VM har förbundet skapat en kampanjsite och jobbar under #objectifcanada.

Australien. Jobbar också med kampanjsite där de bland annat använder sina spelares tweets som stora citat. Dessutom kommer flera spelare medverka i en ”LIVE-twitterchat” under mästerskapet där man kan ställa sina egna frågor. Jobbar under  #thisisit.

Avslutningsvis kan vi bara säga #clapforsweden.

/Maja Johansson & Anders Nilsson

I dag har 100 sidor historia hittat ut i butikerna. Jag syftar på Sportbladets VM-bibel som ger dig all information du vill ha och behöver inför mästerskapen i Kanada.

Den som klagar över att det skrivs för lite om damfotboll i svenska medier ska genast hoppa i skorna och rusa till närmaste kiosk eller butik för att införskaffa den kompletta VM-guiden.

Plusbetyg på samtliga spelare, arenaguide, krönikor, intervjuer och reportage fyller det rosa magasinet från pärm till pärm.

Bättre, större, matigare och mer genomarbetat än så här blir det helt enkelt inte.

Sveriges VM-genrep mot Holland började i moll, men slutade i dur.
Däremellan bjöds det på tre mål, ett par sjuhelvetes regnskurar och åskknallar som gav utslag på Richterskalan.

Om förbundskapten Pia Sundhage fick de svar hon hoppats på låter jag vara osagt, men det svenska försvarsspelet var inte helt inbrottssäkert den här gången heller. Holland tog ledningen i första halvlek genom Manon Melis. Målet – det 19:e målet Sverige släppt in på sina tolv senaste matcher – föregicks av  billigt försvarsagerande av Lina Nilsson och passivt dito av Therese Sjögran.

Men efter regn och baklängesmål kommer paus, uppehåll och kraftfulla smällar.

Caroline Seger hittade Lotta Schelin med en högklassig passning i djupet och ”Lyon-Lotta” gjorde som hon brukar när hon rullade in kvitteringsbollen. Sedan kom knallarna. Kosovare Asllani drog till efter en ljummet undanrensad hörna och skottet ställde Loes Geurts i det holländska målet helt och hållet. En tydlig tavla av Göteborgsmålvakten, men likväl 2–1 till Sverige.

Därefter skickade Tor en blixt som fick marken att skaka, spelarna att springa av planen och matchen att brytas under 40 minuter. Efter uppehållet hade Sverige full kontroll över händelserna, utom i slutet när Holland var en ribbträff ifrån ett kvitteringsmål.

Fick Sundhage sina svar?
Vilka svar fick då Pia Sundhage av genrepet i Toronto?

Hon fick veta att Emma Berglunds VM kan vara över innan det ens börjat om det vill sig illa. Rosengårdsspelaren tvingades kliva av i halvtid efter krampkänning i låret.

Hon fick se vikarien, Amanda Ilestedt, ta chansen, smälla på som Vinnie Jones och Co gjorde i Wimbledon på 1980-talet och visa att hon är redo att axla Berglunds eventuellt fallna mantel. Sundhage fick dessutom se Caroline Seger hitta rätt med ett antal känsligt slagna passningar i djupled, Lotta Schelin löpa sig fri flera gånger och Sofia Jakobsson visa upp både löpstyrka och härlig tajming. Och hon fick se Olivia Schough göra sitt bästa inhopp i landslaget någonsin.

Men med en dryg vecka innan VM sparkar i gång fick Sundhage dessvärre se det svenska försvaret agera passivt och mesigt i samband med Hollands 1–0, hur holländskorna hittade ytan framför det svenska mittförsvaret, bakom Seger och Lisa Dahlkvist, flera gånger under matchens första 45 minuter och hon fick se Kosovare Asllani göra en blek figur till höger på mittfältet.

Framför allt fick hon se Torontos himmel öppna sig och dränka spelarna och planen med millimeter efter millimeter med regn.

***

Det är inte bara Sundhage & Co som spelat landskamp. Det svenska U23-landslaget avslutade i dag fyrnationsturneringen i Norge med en 3–1-seger mot hemmanationen.

Framtidsspelarna kan därmed se tillbaka på en turnering som inleddes med förlust mot USA och avslutades med vinster över England och Norge.

Vänta, stopp ett tag. I kärlek och krig är allt tillåtet, men sedan när gäller det också mästerskapsförberedelser?

I takt med att VM börjar närma sig har nyhetsbevakningen ökat – och med den antalet artiklar och uttalanden. Det är så det ska vara, det är så vi vill ha det.

Men det är inte så Pia Sundhage vill ha det. Inför VM-turneringen har landslagsledningen börjat stänga till kring spelarna. De tillgängliga spelarna är få och intervjutiderna är korta, vilket gör förutsättningarna för ditresta journalister långtifrån optimala.

Det påminner om hur situationen såg ut inför EM på hemmaplan för ett par somrar sedan, eller hur den såg ut inledningsvis. Efter kritik och påtryckningar öppnade landslagsledningen upp för media, vilket genererade hundratals artiklar och ovärderlig marknadsföring.

Nu väljer Sundhage återigen att försöka isolera laget från media och yttre påverkan. Är det av rädsla för ökade press på landslaget eller ligger andra anledningar bakom beslutet?

Jag läste Jennifer Wegerups krönika i dagens Sportbladet och håller med henne i allt. Alles. Tutti,

En bättre möjlighet att skapa intresse för och marknadsföra damfotbollen går knappast att få. Ändå väljer Sundhage & Co att låta chansen gå dem förbi.

Argument som att det intervjuer och mediamingel för mycket energi från spelarna köper jag inte. Kanske kan det kosta lite för Lotta Schelin, Nilla Fischer, Caroline Seger och Kosovare Asllani, men inte för de andra.

Och med tanke på att spelarna ska vara på kanadensisk mark i en och en halv månad (om det går så bra som laget hoppas och siktar) kan intervjuer och möten med andra än lagkamraterna sannolikt vara välkomna.

Så varför inte omfamna det ökande intresset och möta media med öppna armar? Det har andra landslag gjort med en rad positiva effekter som följd. För om spelarna och ledarna inte älskar att befinna sig i hetluften och klara av att hantera det är det faktiskt som Jennifer Wegerup skriver, då har man inget där att göra.

***

”Vi  kommer först och främst att jobba med försvarsspelet. Vi måste hitta tillbaka till tryggheten”.

Orden är assisterande förbundskapten Lilie Perssons. I en intervju med Svt berättade Persson om landslagets fokus de närmaste dagarna.

Uttalandet fick mig att haja till. ”Hitta tillbaka till …” Tryggheten i försvarsspelet har saknats länge, faktisk ända sedan Pia Sundhage valde att skola om Nilla Fischer till mittback.

Det är inte Fischers fel, men faktum är att hon i grund och botten är mittfältare – och en otroligt duktig sådan.

När hon förpassades till en ovan position förde det med sig osäkerhet, inte minst i positionsspelet. Osäkerhet som gjorde att Fischers naturliga ledaregenskaper urvattnades.

Även om Wolfsburgspelaren nu blivit van rollen som mittback har hon aldrig blivit den general eller härförare som en backlinje på absolut högsta internationella nivå behöver.

Så om Persson och landslaget vill hitta tillbaka till tryggheten i försvarsspelet får man börja med att blicka bakåt till Thomas Dennerbys tid som förbundskapten. Därefter får man jobba med grundläggande delar.

Tänk vad en översättning till engelska kan ge effekt. Kampanjen ”klappa för Sverige” hann knappt se dagens ljus innan den spreds som en löpeld i sociala medier.

Nu blev översättningen ”clap for Sweden” inte helt klockren. Clap är nämligen slang för gonorré.

Men lek med tanken att den makabra översättningen var planerad, att den var ett led i att verkligen skapa spridning av landslagets hashtag för VM. Det hade i mitt tycke varit genialiskt.

***

AIK sparkar tränaren Mattias Eriksson. Efter att bara ha norpat åt sig en poäng på sju omgångar väljer klubben att kicka Eriksson och låta Nazanin Vaseghpanah ta över huvudansvaret för damallsvenskans jumbo.

***

VM-reserven Magdalena Ericsson kan vinka adjö till mästerkapen. Linköpingsbacken måste operera okbenet, som krossades i matchen mot Vittsjö i torsdags, och missar därmed definitivt VM i Kanada.

***

Jag har inte uppdaterat bloggen lika frekvent som jag brukar de senaste veckorna. Anledningen består av 100 sidor och finns att köpa från och med 1 juni.

Då varvar bloggen upp inför den stundande VM-turneringen också.

Nadine Kessler, Ingvild Stensland och Kate Gill är borta från VM.
Kanske missar även Fatmire Alushi och Simone Laudehr turneringen.

Det står redan klart att världens bästa fotbollsspelare, Nadine Kessler, missar mästerskapen i Kanada. Tyskan som bara spelat en enda match den här säsongen hinner inte tillbaka från sin korsbandsskada.

Inte heller norskan Ingvild Stensland kommer att finnas med när VM sparkar igång. Veteranen som slitit för att komma tillbaka från en knäskada ställdes utanför Even Pelleruds trupp.

Utanför truppen hamnade också den australiensiska Sverigebekantingen Kate Gill precis som rosengårds engelska mittfältare Anita Asante.

Tyskland, som redan står utan Kessler och skadade Luisa Wensing, drabbades kanske av ytterligare ett avbräck i går. Frankfurts Simone Laudehr skadade knät och det är i dag inte klart hur länge hon blir borta.

Dessutom avslöjade PSG-spelaren Fatmire Alushi att hon är gravid, vilket innebär att hon inte spelar VM i Kanada.

Igår tog, som bekant, Pia Sundhage ut sin VM-trupp. Det var 23 (25 med reserverna) väntade spelare som får åka till Kanada.  Frågar du mig så är det den tråkigaste – och sämsta – trupp på mycket länge. Jag köper att större delen består av rutinerade spelare som har mästerskapsrutin. Men de där sista platserna till de spelare som troligtvis inte kommer att spela alls i turneringen… VARFÖR går de platserna till 25-åringar som inte håller på den här nivån och inte till Sveriges framtid?

VM-truppen 2015:
Mv: Hedvig Lindahl, Carola Söberg, Hilda Carlén.
F: Nilla Fischer, Emma Berglund, Charlotte Rohlin, Amanda Ilestedt, Lina Nilsson, Sara Thunebro, Elin Rubensson, Jessica Samuelsson.
Mf/fw: Linda Sembrant, Caroline Seger, Malin Diaz, Therese Sjögran, Emilia Appelqvist, Lisa Dahlkvist, Kosovare Asllani, Lotta Schelin, Olivia Schough, Jenny Hjohlman, Sofia Jakobsson, Emma Lundh.
Reserver: Marija Banusic, Mimmi Löfwenius

Jag hade velat byta ut Carola Söberg, Sara Thunebro, Hilda Carlén, Emilia Appelqvist, Olivia Schough, Emma Lundh och Jenny Hjohlman. De två förstnämnda är både för gamla och för dåliga. Resten är de där 25-åringarna jag pratade om. Ingen av dessa spelare kommer att bli en nyckelspelare för Sverige. Varken nu eller om fyra år. Faktum är att flera av dem har svårt att glänsa i damallsvenskan. Vilket jag ändå tycker att en VM-spelare ska. Emma Lundh och Jenny Hjohlman, som är två av fem anfallare i truppen, har tillsammans gjort noll mål i årets allsvenska. Noll. Nu är målskytte inte allt för en anfallare, tro mig jag vet, men ändå.

Det största bekymret för Sundhage i årets VM är att hon blir extremt beroende av sin startelva. Den håller en hög klass om alla är i form. Men sen är det väldigt tunt. Just det beror inte så mycket på uttagningarna. Sverige har helt enkelt inte bredden just nu. Just därför tycker jag att det vore extra viktigt att slussa in de yngre spelarna för att förbereda för framtiden.

Det roligaste med gårdagens uttagning var reserven Mimmi Löfwenius. Problemet är att hon är just det – reserv.

Jag ska lägga bitterheten åt sidan en stund. Ingen blir gladare än jag om Sundhage tar det här slätstrukna gänget till en VM-medalj.

/Maja Johansson