Arkiv för tagg Caroline Seger

- Sida 2 av 8

Sundhage får sluta stänga dörren

av Anders Nilsson

Vänta, stopp ett tag. I kärlek och krig är allt tillåtet, men sedan när gäller det också mästerskapsförberedelser?

I takt med att VM börjar närma sig har nyhetsbevakningen ökat – och med den antalet artiklar och uttalanden. Det är så det ska vara, det är så vi vill ha det.

Men det är inte så Pia Sundhage vill ha det. Inför VM-turneringen har landslagsledningen börjat stänga till kring spelarna. De tillgängliga spelarna är få och intervjutiderna är korta, vilket gör förutsättningarna för ditresta journalister långtifrån optimala.

Det påminner om hur situationen såg ut inför EM på hemmaplan för ett par somrar sedan, eller hur den såg ut inledningsvis. Efter kritik och påtryckningar öppnade landslagsledningen upp för media, vilket genererade hundratals artiklar och ovärderlig marknadsföring.

Nu väljer Sundhage återigen att försöka isolera laget från media och yttre påverkan. Är det av rädsla för ökade press på landslaget eller ligger andra anledningar bakom beslutet?

Jag läste Jennifer Wegerups krönika i dagens Sportbladet och håller med henne i allt. Alles. Tutti,

En bättre möjlighet att skapa intresse för och marknadsföra damfotbollen går knappast att få. Ändå väljer Sundhage & Co att låta chansen gå dem förbi.

Argument som att det intervjuer och mediamingel för mycket energi från spelarna köper jag inte. Kanske kan det kosta lite för Lotta Schelin, Nilla Fischer, Caroline Seger och Kosovare Asllani, men inte för de andra.

Och med tanke på att spelarna ska vara på kanadensisk mark i en och en halv månad (om det går så bra som laget hoppas och siktar) kan intervjuer och möten med andra än lagkamraterna sannolikt vara välkomna.

Så varför inte omfamna det ökande intresset och möta media med öppna armar? Det har andra landslag gjort med en rad positiva effekter som följd. För om spelarna och ledarna inte älskar att befinna sig i hetluften och klara av att hantera det är det faktiskt som Jennifer Wegerup skriver, då har man inget där att göra.

***

”Vi  kommer först och främst att jobba med försvarsspelet. Vi måste hitta tillbaka till tryggheten”.

Orden är assisterande förbundskapten Lilie Perssons. I en intervju med Svt berättade Persson om landslagets fokus de närmaste dagarna.

Uttalandet fick mig att haja till. ”Hitta tillbaka till …” Tryggheten i försvarsspelet har saknats länge, faktisk ända sedan Pia Sundhage valde att skola om Nilla Fischer till mittback.

Det är inte Fischers fel, men faktum är att hon i grund och botten är mittfältare – och en otroligt duktig sådan.

När hon förpassades till en ovan position förde det med sig osäkerhet, inte minst i positionsspelet. Osäkerhet som gjorde att Fischers naturliga ledaregenskaper urvattnades.

Även om Wolfsburgspelaren nu blivit van rollen som mittback har hon aldrig blivit den general eller härförare som en backlinje på absolut högsta internationella nivå behöver.

Så om Persson och landslaget vill hitta tillbaka till tryggheten i försvarsspelet får man börja med att blicka bakåt till Thomas Dennerbys tid som förbundskapten. Därefter får man jobba med grundläggande delar.

Är det feghet Pia?

av Anders Nilsson

Sverige skulle ta guld i Kanada. Det var så det lät för ett par år sedan. Därefter har målsättningen sänkts, först till att ta medalj och nu till att nå en kvartsfinalplats.
Varför så försiktig Pia? Den enda förändringen är ju att Hanna Folkesson försvunnit.

Pia Sundhage har hyllats, rosats och applåderats gång efter annan sedan hon efterträdde Thomas Dennerby som förbundskapten för det svenska landslaget.
Men under det senaste halvåret har pendeln svängt en aning. Allt fler kritiska röster har höjts mot spelaruttagningar och resultat.

Det är ingen hemlighet att jag är en av skeptikerna.

Sundhages fulla rätt
Man kan säga vad man vill om landslagsuttagningarna. Det spelar knappast någon roll att jag, i likhet med många andra, blir överraskad varje gång Olivia Schough, Hilda Carlén, Emma Lundh, Emilia Appelqvist eller Maria Banusic kommer med i blågult.

Det är Pia Sundhages rätt att välja precis vilka spelare hon vill. Det är hon som är förbundskapten. Inte jag. Inte någon annan.

Kanske är det i sammanhanget viktigt att tydliggöra att jag absolut inte har något emot dessa spelare. Alla har sina kvalitetet och förtjänster. Jag tycker dock inte att färdigheterna är tillräckligt stora för att spelarna ska vara med och tillföra något på högsta internationella nivå. That´s it.

Men det är Pias jobb att välja spelare, inte mitt.

Sanningen ljuger inte
Att Sverige under fjolåret förlorade fler landskamper än någonsin tidigare är ett faktum som är betydlig svårare att prata bort. Nio vinster, ett kryss och sex svidande förluster blev facit 2014.

Och försvarspelet inte fungerat har knappast undgått någon. Före genrepen mot Schweiz och Danmark hade landslaget släppt in två mål eller fler i sex av de tio sista landskamperna.

Matcherna i Eskilstuna och Stockholm resulterade i en poäng och ytterligare sex insläppta mål.

Det var i den vevan som Sundhage valde att överge 4-1-3-2, spelsystemet som skräddarsytts för Caroline Seger, och återgå till trygga 4-4-2.

”Spelarnas val”
Valet att byta spelsystem 59 dagar innan VM ifrågasattes – med all rätt. Landslagsledningen lät meddela att spelarna tagit beslutet.

Jag minns att jag reagerade där och då på att Sundhage puttade över ansvaret på spelarna. Oavsett om det faktiskt var spelarna som tog beslutet, om det togs i samråd eller om beslutet var landslagsledningens så är min uppfattningen att Pia Sundhage, i sin roll som förbundskapten, ska ta ansvar för ändringen och stå bakom skiftet.

När hon i går fick frågan om Sveriges målsättning i VM, sänkte Sundhage ribban från medalj till kvartsfinal.

Frågan är varför?

Den enda, faktiska skillnaden nu jämfört med för två år sedan är att Hanna Folkesson, som bara varit bofast i landslaget senaste året, försvunnit ur bilden. I övrigt är det svenska landslaget intakt.

Lisa Dahlkvist och Charlotte Rohlin har dragits med skador under våren, men båda är nu i full träning.

Därför undrar jag om den skyhöga, initiala målsättningen, bara var ett spel för galleriet eller om det nu kraftigt devalverade målet endast är ett sätt för Pia Sundhage att skydda sig själv om VM resulterar i ett misslyckande?

Varför går platserna till 25-åringar som inte håller på den här nivån och inte till Sveriges framtid?

av Anders Nilsson

Igår tog, som bekant, Pia Sundhage ut sin VM-trupp. Det var 23 (25 med reserverna) väntade spelare som får åka till Kanada.  Frågar du mig så är det den tråkigaste – och sämsta – trupp på mycket länge. Jag köper att större delen består av rutinerade spelare som har mästerskapsrutin. Men de där sista platserna till de spelare som troligtvis inte kommer att spela alls i turneringen… VARFÖR går de platserna till 25-åringar som inte håller på den här nivån och inte till Sveriges framtid?

VM-truppen 2015:
Mv: Hedvig Lindahl, Carola Söberg, Hilda Carlén.
F: Nilla Fischer, Emma Berglund, Charlotte Rohlin, Amanda Ilestedt, Lina Nilsson, Sara Thunebro, Elin Rubensson, Jessica Samuelsson.
Mf/fw: Linda Sembrant, Caroline Seger, Malin Diaz, Therese Sjögran, Emilia Appelqvist, Lisa Dahlkvist, Kosovare Asllani, Lotta Schelin, Olivia Schough, Jenny Hjohlman, Sofia Jakobsson, Emma Lundh.
Reserver: Marija Banusic, Mimmi Löfwenius

Jag hade velat byta ut Carola Söberg, Sara Thunebro, Hilda Carlén, Emilia Appelqvist, Olivia Schough, Emma Lundh och Jenny Hjohlman. De två förstnämnda är både för gamla och för dåliga. Resten är de där 25-åringarna jag pratade om. Ingen av dessa spelare kommer att bli en nyckelspelare för Sverige. Varken nu eller om fyra år. Faktum är att flera av dem har svårt att glänsa i damallsvenskan. Vilket jag ändå tycker att en VM-spelare ska. Emma Lundh och Jenny Hjohlman, som är två av fem anfallare i truppen, har tillsammans gjort noll mål i årets allsvenska. Noll. Nu är målskytte inte allt för en anfallare, tro mig jag vet, men ändå.

Det största bekymret för Sundhage i årets VM är att hon blir extremt beroende av sin startelva. Den håller en hög klass om alla är i form. Men sen är det väldigt tunt. Just det beror inte så mycket på uttagningarna. Sverige har helt enkelt inte bredden just nu. Just därför tycker jag att det vore extra viktigt att slussa in de yngre spelarna för att förbereda för framtiden.

Det roligaste med gårdagens uttagning var reserven Mimmi Löfwenius. Problemet är att hon är just det – reserv.

Jag ska lägga bitterheten åt sidan en stund. Ingen blir gladare än jag om Sundhage tar det här slätstrukna gänget till en VM-medalj.

/Maja Johansson

Tuffa val för Sundhage

av Anders Nilsson

I eftermiddag presenterar Pia Sundhage den svenska VM-truppen. Då får vi veta vilka 25 spelare som får åka med till Kanada.

Att ta ut den här VM-truppen är ingen enkel match. Troligtvis har vi, oavsett uttagningar, den sämsta mästerskapstruppen på länge. Speciellt tunt ut är det på det svenska mittfältet. Caroline Seger och 38-åriga Therese Sjögran är de enda riktigt starka namnen.

Anfallsuppsättningen håller däremot hög klass. Lotta Schelin, Kosovare Asllani och Sofia Jakobsson är tre av de bästa anfallarna i Ligue 1. En av dem kommer helt säkert att spela på mittfältet i VM. Mest troligt Jakobsson.

Den trupp som Sundhage presenterar i direktsändning senare i eftermiddag kommer sannolikt inte att innehålla några större skrällar. Det gör däremot den VM-trupp som vi hade kunnat tänka oss få biljetter till Kanada.

Vid sidan av självskrivna startspelare och rutinerade landslagsrävar har vi plockat med några yngre lirare som skulle kunna växa rejält av att få vara med för att se och lära. Här är Majas och min inofficiella VM-trupp:

MÅLVAKTER
Hedvig Lindahl
. Given etta i dagsläget även om hon inte är i sitt livs form. Rutinen väger tungt.
Sofia Lundgren. Har gjort en bra vår i Hammarby och är en bättre målvakt än Carola Söberg. Framförallt har Lundgren levererat i stora matcher.
Zecira Musovic. 19-åringen är en framtidsmålvakt som redan fått förtroende i Champions League – och imponerat. Bör få följa med för att se och lära.

Pias målvakter: Hedvig Lindahl, Carola Söberg, Zecira Musovic.

FÖRSVARARE
Nilla Fischer. Backlinjens mest givna spelare.
Emma Berglund. Den troliga mittbacken bredvid Fischer.
Charlotte Rohlin. Kommer med endast på gamla meriter då hon inte är i sin bästa form.
Elin Rubensson. Har imponerat i landslaget under våren och är vår bästa ytterback i dagsläget.
Jessica Samuelsson. Fysfenomen som klarar av att stänga sin kant.
Lina Nilsson. Erfaren back som blivit bättre och varit riktigt bra under säsongen.
Annica Svensson. Var ett tag sedan hon var med i landslagsdiskussionerna – men har gjort en väldigt stark vår i Eskilstuna United. Rivig viljespelare som aldrig ger sig.
Magdalena Ericsson. Väldigt talangfull back med en fantastiskt fin vänsterfot.

Pias försvarare: Nilla Fischer, Emma Berglund, Elin Rubensson, Jessica Samuelsson, Lina Nilsson, Sara Thunebro, Charlotte Rohlin, Linda Sembrant, Amanda Ilestedt.

MITTFÄLTARE
Caroline Seger.
Sveriges i särklass bästa mittfältare, håller världsklass när hon spelar på toppen av sin förmåga.
Lisa Dahlkvist. ”Brunkare” med stora defensiva förtjänster som vet vad som krävs för att lyckas i ett VM.
Therese Sjögran. Kanske mest skicklig av samtliga spelare på små ytor. Klass.
Malin Diaz. Teknisk, lurig och påhittig. Frågetecken för speed och fysik.
Josefin Johansson. En klart underskattad spelare som bäst skulle fylla luckan efter korsbandsskadade Hanna Folkesson.
Linda Sembrant. I brist på bollvinnare på mittfältet är Sembrant ett utmärkt alternativ.
Pauline Hammarlund. Är den svenska spelare som gjort flest mål hittills i damallsvenskan (tre). Kan användas både som yttermittfältare och anfallare. Ett stabilare alternativ än Olivia Schough.
Filippa Curmark. Imponerat i KGFC i vår. En kreatör på innermittfältet med väldigt fin blick för spelet. Med några extra kilo muskler kan hon snart vara redo att prövas.

Pias mittfältare: Caroline Seger, Lisa Dahlkvist, Therese Sjögran, Malin Diaz, Olivia Schough, Emilia Appelqvist, Marija Banusic, Antonia Göransson.

ANFALLARE
Lotta Schelin.
Den enda spelaren i truppen som kommer med målgaranti. Skyttedrottning i Frankrike – i år igen.
Kosovare Asllani. Har ett väldigt stort spel i sig och är fantastisk när hon får allt att stämma. Trivs bäst på topp, men är hon inte bättre på mittfältet?
Sofia Jakobsson. Allra bäst som anfallare, men kommer att spela yttermittfältare i VM. Är den offensiva spelare som imponerat mest i vår.
Fridolina Rolfö. En chansning med tanke på skadorna, men Rolfö är en spelare som verkligen kan komma in och förändra matchbilden med sin styrka och sitt skott.
Stina Blackstenius. Vår största anfallstalang. Spelar mycket i Linköping, trots att hon haft det lite trögare än vanligt med målskyttet. Har stor potential.

Pias anfallare: Lotta Schelin, Kosovare Asllani, Sofia Jakobsson, Fridolina Rolfö, Jenny Hjohlman.

Det hade onekligen varit intressant att se vad Majas och min VM-trupp hade kunnat uträtta i Kanada, men du får hålla till godo med Pias 25 spelare starka gäng – den svagaste mästerskapstruppen på år och dag.

/Anders Nilsson & Maja Johansson

Mittag lämnar, Johnsson vänder hem

av Anders Nilsson

Anja Mittag lämnar Rosengård för spel med Paris Saint-Germain efter VM. Hollandsproffset Michael Johnsson vänder tillbaka till Sverige efter en vårsäsong i Heerenveen.

I går kväll avslöjade Sydsvenskan att Anja Mittag lämnar mästarlaget Rosengård efter VM i Kanada för att bli klubbkompis med Caroline Seger och Kosovare Asllani i franska PSG.

Uppgifterna om en transfer är sannolikt med sanningen överensstämmande. Enligt information som nått mig kommer det att hända saker i Malmöklubben.

Med både Therese Sjögran och Mittag på väg ut kommer Rosengård högst sannnolikt att rekrytera under sommaren. Vem eller vilka som kan tänkas vara på väg in blir intressant att se.

***

Medan en spelare ser ut att lämna Sverige kommer Heerenveenproffset Michaela Johnsson, tidigare i LB07, att återvända till Sverige. Johnssons kontrakt med den holländska klubben har gått ut och uppgifter från Holland talar för att skyttedrottningen kommer att vända hem till Limhamn Bunkeflo.

Med Johnsson tillbaka i laget kommer Skånelaget att bli ännu starkare och en klar kandidat att ta klivet upp i damallsvenskan i höst.

***

Sundhage börjar ifrågasättas

av Anders Nilsson

60 dagar innan VM gör Pia Sundhage ett lappkast.
Landslaget överger ”sitt” spelsystem för gamla trygga 4-4-2. Kommer förändringen för sent och räcker den till för att lappa ihop försvarsspelet som läcker värre än någonsin tidigare?

Hon togs emot som en frälsare när hon efterträdde Thomas Dennerby som förbundskapten för det svenska landslaget. Det var inget snack om att USA:s förra guldcoach, Pia Sundhage, var den som skulle ta Sverige tillbaka till världstoppen.

Två och ett halvt år senare är det lite annat ljud i skällan. Sundhage börjar ifrågasättas och bara två månader innan VM i Kanada överger blågult 4-1-3-2, spelsystemet som skräddarsyddes för att få ut så mycket som möjligt av Caroline Seger, för invanda 4-4-2.

Officiellt blev förlusten mot Schweiz droppen som fick bägaren att rinna över, men faktum är att bristerna i försvarsspelet funnits där hela tiden, ända sedan Sundhage & Co sjösatte sitt specialanpassade spelsystem.

Jag var på plats i Algarve när Seger fick en nyckelroll på det svenska mittfältet och kantspelarna kröp inåt i banan. Det fungerade stundtals – offensivt. Defensivt var det alls inte lika välsmort och laget räddades många gånger av individuella prestationer och enskilda spelares skicklighet.

Det räcker egentligen med att titta på fakta för att se svart på vitt att 4-1-3-2-systemet inte fungerat. Det svenska landslaget förlorade fler matcher under fjolåret än man någonsin gjort tidigare – och släppt in två mål eller fler i sex av de tio senaste matcherna.

59 dagar på sig
I kvällens match mot Danmark vill och behöver landslagsledningen få flera viktiga svar. Är en återgång till 4-4-2 rätt melodi för att få stopp på läckaget bakåt? Kan det spelsystem som alla spelare är uppvuxna med ge den trygghet och stadga som saknats det senaste året?

För egen del funderar jag på varför Sundhage, som tidigare deklarerat att hon inte är intresserad av försvarsspel, och Lilie Persson, som har fullt fokus på det offensiva spelet, inte tagit in en assisterande förbundskapten med kvalificerade försvarskunskaper?

Som Birger Jacobsson, men annorlunda. Det var ju trots allt genom att omge sig av kunniga instruktörer och coacher som Pia Sundhage grundlade sin framgång i USA.

Nu är läget som det är och frågan är om tiden räcker till för att få bättre fason på det svenska försvarsspelet som läckt som aldrig tidigare?

Ett ledarskapsproblem
Som jag ser det har Pia Sundhage och Lilie Persson stora förtjänster, men också tillkortakommanden – precis som alla tränare och förbundskaptener. Men att de inte gjort den här analysen och förändringen tidigare tycker jag visar på allvarliga brister.

För mig är är det uppenbart att förbundskaptenerna inte utvärderat spelsystemet tillräcklig eller korrekt under det dryga år som det använts, men också evidens för att de inte varit tydliga nog och inte heller har tillräcklig kompetens för att sätta ett tryggt och säkert försvarsspel.

Den som sett landslagets matcher de senaste ett och ett halvt åren vet vad jag menar. Det höga försvarsspelet i kombination med flera temposvaga spelare har gjort Sverige sårbart. Att då stå fast vid att stå högt med backlinjen, trots att det kostar i mål och förluster, är inte bara naivt – det är ganska dumt.

Förhoppningsvis kan återgången till 4-4-2 ge den trygghet som det svenska landslaget letat efter sedan Algarve Cup förra året. Om inte kan VM i Kanada bli en jobbig turnering.

Tragiskt av tv-kanalerna

av Anders Nilsson

Två svenska lag är framme i kvartsfinal i Champions League. Imponerande, men tydligen inte särskilt intressant.
Varken Linköping eller Rosengårds bortamatcher kommer ju att tv-sändas.

I eftermiddag sparkar kvartsfinalspelet i Champions League igång. Först ut är Bristol som tar emot Frankfurt på hemmaplan.

Kvartsfinalspelet fortsätter i morgon med tre matcher. Det är också då som Linköping och Rosengård kliver in i hetluften. Man skulle ju kunna tro att Champions League-kvartsfinaler med svenska lag inblandade skulle väcka ett visst intresse, men så är det dessvärre inte.

De som hade hoppats få följa Linköpings och Rosengårds fortsatta öden i Champions League går nämligen bet. Ingen tv-kanal väljer att sända Linköpings möte med danska Bröndby eller Rosengårds tuffa fajt mot regerande mästarlaget Wolfsburg.

Tragiskt!

I synnerhet eftersom Linköping har en riktigt bra chans att ta sig vidare till semifinalspel och Rosengård kan skriva historia som det första lag som besegrar de tyska mästarna i turneringen – någonsin.

Det är bara rent katastrofalt dåligt att tv-kanalerna väljer andra prioriteringar. Och oavsett vilka bortförklaringar de väljer att begagna sig av hade de kunnat visa matcherna – om viljan hade funnits.

Så slutar kvartsfinalerna:

Bristol Academy–FFC Frankfurt
Lördag klockan 15.00.

Ett möte som Frankfurt bara ska vinna. Laget är bättre på varje position och jag kan inte ens med en stor portion fantasi komma på något litet som talar för en Bristolskräll.

Linköpings FC–Bröndby
Söndag klockan 14.00.

Linköping får bära favoritskapet i den skandinaviska kvartsfinalduellen. Att landslagsanfallaren Fridolina Rolfö är skadad är ett avbräck, men inte på långa vägar så stort att det ska påverka utgången av kvartsfinalen. Jag tror att Linköping vinner båda matcherna.

Glasgow City–Paris Saint-Germain
Söndag klockan 17.05

Ett dubbelmöte som PSG inte ska, får eller ens kan förlora. Caroline Seger och Kosovare Asllani kan rikta in sig på semifinalspel redan innan den första kvartsfinalmatchen sparkat igång. Parislaget är nämligen dimensioner bättre än amatörlaget Glasgow. Jag räknar med två storsegrar för PSG.

VfL Wolfsburg–FC Rosengård
Söndag klockan 18.00

Rosengård står inför en rejält svår uppgift när man ställs om regerande mästarlaget Wolfsburg – som aldrig förlorat en match i Champions League.

Men om Rosengård ska lyckas slå storfavoriterna någon gång så är det nu. Wolfsburg har ett par tongivande spelare på skadelistan och visade att formen inte är den allra bästa när man föll i ligan förra helgen. Nilla Fischer & Co är favoriter, men Rosengård har en liten chans att skrälla.

En plats kvar att spela om

av Anders Nilsson

Någon riktig värdemätare var det inte tal om. Ett svagt Kina hade varken kraft eller kunnande att mäta sig mot ett Sverige som var bättre på varje position.

Sveriges tredje och sista gruppspelsmatch i Algarve Cup blev helt befriad från nerv och dramatik. Lotta Schelin hittade Kosovare Asllani som höll klubban i isen och gjorde 1–0 redan matchen var fem minuter gammal.

Där och då var matchen avgjord, åtminstone i praktiken. Sverige var helt enkelt ett, kanske till och med två nummer för stort för ett passningsskickligt men uddlös kinesiskt lag.

När Lotta Schelin, som var tillbaka efter sin huvudskada, sedan satte dit 2–0 på straff efter en dryg halvtimme var kistan sannerligen igenspikad.

Den svenska dominansen inleddes egentligen i samma stund som matchen blåstes igång höll i sig till sista avblåsning. Den enda frågan som krävde 90 minuter att besvara var hur stora segersiffrorna skulle bli.

Sofia Jakobsson fastställde slutresultatet till 3–0 på en svensk hörna i slutet av halvleken, om än med viss hjälp av den inte helt säkra kinesiska målvakten.

Så vilka besked fick förbundskapten Pia Sundhage i kväll?

Hon fick se hur stor betydelse Schelin har för det svenska anfallsspelet. Med ett karakteristiskt ryck låg hon bakom ledningsmålet och därefter hittade hon nätet från elva meter, även fast hennes straff inte var den bästa.

Sundhage fick också se Elin Rubensson sudda ut minsta lilla kvarstående tvivel om vem som ska spela högerback i VM. Göteborgsspelaren svarade för en gedigen och stark prestation. Och hon fick se Lina Nilsson stärka sina aktier ytterligare på den andra ytterbacksplatsen.

Därtill fick hon se Hanna Folkesson visa att hon vuxit in i rollen som svensk landslagsmittfältare. Den roll hon spelade till sig under fjolårets Algarve Cup.

Men det fanns några skönhetsfläckar också – både individuell och kollektivt.

Det höga svenska försvarsspelet höll på att bli kostsamt vid ett par tillfällen i första halvlek. Om Kina hade varit ett bättre lag hade Sverige sannolikt blivit straffat någon av gångerna som bollen lyftes in i ytan bakom Nilla Fischer och Emma Berglund.

Caroline Seger och Kosovare Asllani bokfördes båda för poäng, en framspelning respektive en fullträff, men kom för den skull inte upp i toppnivå.

Seger kunde ha spelat en ännu större roll, det har hon verktygen för att göra. Men PSG-spelaren blandade säkerhetsspel med små, korta glimtar av klasslir.

Asllani var sitt mål till trots ganska osynlig i matchen, precis som hon varit både mot Tyskland och Brasilien. Alldeles för många gånger löpte hon ut mot kanterna och kom bort från den centrala ytan där hon kan göra som mest nytta.

Det finns således mer att hämta av de båda PSG-proffsen, vilket kan ses som något positivt.

Med en match kvar av årets Algarve Cup är Pia Sundhages VM-elva i det närmaste spikad. Det finns, som jag ser det, bara en plats kvar att spela om och det är den intill Nilla Fischer i mittförsvaret.

I dagsläget känns Rosengårds Emma Berglund närmast platsen och jag har svårt att se hur någon ska kunna ta den ifrån henne. Men det är där, bredvid Nilla, som det finns en liten möjlighet.

Anders Nilsson

Inga positiva besked

av Anders Nilsson

Lite rörigt, ganska ostrukturerat och stundtals stora brister i organisationen. Så kan Sveriges möte med Brasilien sammanfattas.

Jag såg första halvlek med ena ögat, jag följde andra halvan fullt fokuserad på händelserna som utspelade sig i Portugal. Sverige förlorade mot Brasilien efter ett vackert frisparksmål signerat Marta Vieira da Silva och ett straffmål som var långt ifrån otagbart.

Martas finfina frispark, som gick via stolpen och Hedvig Lindahls rygg i mål, var matchens absoluta toppnotering. För det här var ingen match som kommer att bli ihågkommen – och tur är väl det.

Det svenska spelet var inte rasande dåligt, men det var definitivt inte bra. Ostrukturerat, rörigt och under långa stunder helt utan en fungerande organisation. Lägg därtill att nyckelspelarna Caroline Seger och Kosovare Asllani var tämligen osynliga och att mängder av passningar slogs bort eftersom de så viktiga löpningarna lyste med sin frånvaro så blir bilden av en ljummen insats ganska tydlig.

Som lök på laxen tvingades Hedvig Lindahl kliva av i första halvlek efter en spark på handen och med ett halvt mål på sitt samvete – för frisparken som betydde 1-0 var inte otagbar.

Förbundskapten Pia Sundhage gjorde tre byten i halvtid i hopp om att tillföra energi. Antonia Göransson ersatte Sofia Jakobsson, Jenny Hjohlman tog Kosovare Asllanis plats och Linda Sembrant bytte med Caroline Seger.

Men trippelbytet gav ingen märkbar effekt på det svenska spelet som var minst lika rörigt och slarvigt som före paus. Felpassningar följdes av mängder av dåliga värderingar och märkliga beslut.

Brasilien ökade på till 2–0 på straff i mitten av halvleken efter att Sara Thunebro stått på hälarna. Carola Söberg gick åt rätt håll, men släppte det ganska mesiga avslutet under sig.

Sverige föll i en match som gav Pia Sundhage betydligt fler frågeställningar än besked.

***

Positivt!
Sofia Jakobsson var med sin enorma löpstyrka ett ständigt hot framåt.

Piggt!
Jenny Hjohlmans inhopp. Umeåspelaren gjorde avtryck och visade att hon vill vara med och slåss om en plats i VM-laget.

Ovisst!
Hur den svenska backlinjen ska se ut. Försvarsspelet sattes inte på särskilt många svåra prov mot Brasilien och jag har svårt att se att någon spelare stärkte sina aktier.

Negativt!
Sara Thunebros insats. Eskilstunabacken var ofta felpositionerad, blev överspelad för enkelt och kastade mängder av passningar rakt i händerna på brasilianska spelare.

/Anders Nilsson

Andra halvlek bådar jävligt gott

av Anders Nilsson

Det första jag möts av när jag får igång matchen mellan Sverige och Tyskland i Algarve Cup är en tysk ledning med 2-0. Två mål som tydligen hade gjorts under matchen första minuter. Något annat än en mardrömsstart går ju inte att kalla det. Att vända 2-0 mot Tyskland är ett mission impossible, det vet ju alla. Så det var inte med tillförsikt jag såg fram emot resterande 80 minuter.

Sverige hade stora problem hela första halvlek. Försvaret såg darrigt ut och mittbackarna Nilla Fischer och Linda Sembrandt övertygade inte. Tillsammans bildar de troligtvis ett av världens långsammaste backpar, på den här nivån givetvis. Till vänster hade Jessica Samuelsson det ännu tyngre. Gång på gång attackerade Tyskland längs den kanten.

Offensivt såg det inte mycket bättre ut. Framförallt på mittfältet var det en hel del bolltapp och dåligt passningsspel. Förklaringen ligger mycket i att Tyskland direkt hittade en hård och aggressiv press som Sverige inte kunde hantera. På grund av det var spelet i sista tredjedelen i stort sett obefintligt trots att Sofia Jakobsson löpte och löpte för att hitta ytor i djupled. Tysklands backlinje tappade egentligen fokus ordentligt en gång och då gjorde Sverige 2-1. Det målet var mentalt jävligt viktigt.

Jag vet inte vad Pia Sundhage sa i halvlek, men något fantastiskt lär det ha varit. För om första halvlek gjorde mig orolig så vill jag se andra om och om igen. Det gör mig uppriktigt glad att se hur Sverige vänder underläge mot Europamästarna Tyskland. Det som egentligen är ett mission impossible. Pressen från tyskorna var plötsligt hanterbar för det svenska mittfältet och det skapade ett betydligt större lugn i det offensiva spelet.

Kosovare Asllani gjorde entré i matchen efter att ha varit helt osynlig i första. Henne targetspel och kvicka fötter är av stor betydelse för den svenska anfallsspelet. Bredvid henne fortsatte Jakobsson att löpa. Hon löpte såpass mycket och såpass bra att jag inte ens saknade Lotta Schelin.

På det stora hela kändes aldrig Tyskland riktigt farliga under resten av matchen. Försvarsspelet över hela planen blev bättre och Lina Nilsson, som byttes in i halvlek istället för Samuelsson, stängde till på sin kant. Även om det såg bättre ut i backlinjen så är jag rätt säker på att jag inte vill se Sembrandt bredvid Fischer i VM. Brist på tempo och en del konstiga beslut gör att hon faller bort till förmån för Charlotte Rohlin eller Emma Berglund. Vem av dem lär avgöras i kommande matcher.

Jag är bitter av naturen och har betydligt lättare för att såga än att hylla. Men idag vill jag ändå hylla. Andra halvlek bådar jävligt gott för att vara ärlig. Förutom att resultatet ser bra ut på pappret och att en vinst mot Tyskland sätter respekt i det svenska laget, så gläds jag främst åt att se hur laget mentalt kan vända matchen efter den starten.  Sofia Jakobsson, som verkar ha återuppstått som fotbollsspelare, får mitt högsta spelarbetyg. Hon slet stenhårt från minut ett och fick förtjänstfullt göra två av Sveriges fyra mål. Jag gillar inte alls tanken på att hon troligtvis får flytta ut på en kant i nästa match.

Resten av hyllningarna spar jag till senare under turneringen. En gång är ingen gång, som man säger.

Maja Johansson

Sida 2 av 8
  • Tjänstgörande sportredaktör: Emilia Cederholm
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB