Det blev en ny resa ut till Bosön i går för att se ytterligare en av damlandslagets träningar i Vinnarhallen. Och besöket blev minst lika givande som de tidigare.

Träningen höll genomgående hög kvalitet (under långa stunder till och med riktigt hög nivå) och många

spelare visade gång efter annan vilka spetskompetenser sitter inne med.

Jag tänker på Caroline Segers delikata bolltouch, Nilla Fischers distinkta, närmast tyskt hårda spelvändningar, Lisa Dahlkvists härligt, tunga distansskott och självklart Antonia Göranssons höga fart i omställningsfas.

Träningen var väl annars som vilken träning som helst. Efter en inledande passningsövning gnuggade Birger Jacobsson  press på felvänd motståndare med försvaret en bra stund, medan Pia Sundhage och Lili Persson lät resten av spelarna jobba med det offensiva spel.

En hel del av det jag såg var bra , men jag kan ändå konstatera att det finns utvecklingspotential – framför allt i Sveriges offensiva spel.

Efter träningen passade jag på att ställa några frågor till förbundskapten Sundhage. Bland annat frågade jag henne vilka spelare som hon tyckte hade visat framfötterna under de här lägerdagarna och hennes svar överraskade:

– Om man jämför vad jag såg i  Schweiz mot vad jag ser i dag så vill jag ge Lina Nilsson beröm. Hon har tagit för sig både offensivt och defensivt. En annan spelare som verkligen har växt så är Jessica Samuelsson och en som jag är imponerad av är Antonia Göransson, sa Sundhage.

Jag har inte sett alla träningar, men flera av dem och jag är inte helt överens med Pia Sundhage. Lina Nilsson spelade bra under de 30 minuter som jag såg av matchen mot Stockholms stadslag, men förutom det så har jag inte tagit så mycket notis om Malmöbacken.

Linköpings Jessica Samuelsson känns för mig som en påse Gott och blandat. Man vet aldrig vad man får och gott blandas med mindre roliga karameller. Hon är väldigt ojämn i mina ögon och jag har svårt att förstå vad Sundhage menar. Däremot har jag full förståelse för att förbundskaptenerna har imponerats av Antonia Göransson. Tysklandsproffset har en löpstyrka av sällan skådat slag – och hon tar enormt många löpningar i nära maxfart.

Mer från min intervju med Sundhage kommer att presenteras här i bloggen vad det lider.

***

I dag struntade jag i att ta bussen till Bosön för att titta på damlandslagets träning. Jag passade istället på att äta lunch med Tyresös bästa värvning någonsin och ångrar verkligen inte mitt val.

Tack för en trevlig och snabbt passerad lunchtimme.

***

Du såg väl min nyhet om Madelaine Edlund i Sportbladet i går? Jag kände till hon inte skulle spela den här säsongen, vilket jag också bloggade om för någon vecka sedan, men först härom dagen fick jag bekräftelse på varför hon tar ett sabbatsår.

Kul för Edlund så klart, men samtidigt lite negativt för Tyresö och kanske också landslaget.

***

Mitt starkaste minne från gårdagens träning var när Emmelie Konradsson ”köttade” ner Lisa Dahlkvist (av misstag). Den närkampen spelade på strängar inom mig som bara en lika begränsad teknisk fotbollsspelare som jag en gång var kan förstå.

***

Sara Thunebro var pigg i går och har sett riktigt bra ut på träningarna under veckan. Härligt aggressiv, riktigt tuff och som alltid rapp i steget.

***

I går, precis som dagen dessförinnan, var det mediala intresset lika med noll. Landets tidningar, radio- och tv-kanaler missade därför möjligheten att med krigsrubriker skriva om en än svårare svensk målvaktskris.

Tyresös Carola Söberg rehabtränade nämligen både i går och dagen före. Gissningsvis handlar det inte om något allvarlig alls utan kanske en känning i ett knä eller en höft (om jag kunnat tyda rehabövningarna rätt).

***

Kosovare Asllani fick låret hårt omlindat i går. Antagligen också det en lättare känning som inte kommer att påverka henne vare sig  i franska PSG eller landslaget.

***

Malin Levenstad var inte heller hon med på alla övningar under gårdagen på grund av den lårskada hon ådrog sig i förrgår.

***

I dag släpptes biljetterna till sommarens EM-slutspel. Glädjande nog så har många jag känner (mig själv inkluderad) passat på att köpa biljetter. Köp biljetter du med så kan vi ses och snacka fotboll i samband med sommarens matcher.

Förbundskapten Pia Sundhage fick ett antal besked, både bra och mindre goda, när de blågula damerna vann träningsmatchen mot Stockholms stadslag för pojkar födda 1998.

Matchen hann knappt starta innan Kosovare Asllani gav damlandslaget ledningen i dagens träningsmatch på Bosön. Målet var frukten av hög, aggressiv press och till viss del pojkaktigt försvarsslarv.

Förlorat bollinnehav på egen planhalva var också upprinnelsen till Stockholms stadslags kvitteringsmål. Nilla Fischer tappade bollen i centralt läge mitt på egen planhalva – och visade där och då att hon ännu inte är van sin mittbacksroll.

Första perioden (matchen spelades i tre 30-minutersperioder) slutade 1–1, men damlandslaget borde ha tagit ledningen i slutet när ett snabbt och fint anfall efter vänsterkanten gav Lotta Schelin fritt läge framför mål. Tyvärr blev Lyon-forwardens avslut riktigt svagt och skottet gick över.

Nu kunde jag tyvärr bara se den första av de tre perioderna, eller halvlekarna, men under den tid jag var hann jag se flera positiva, men också några negativa saker.

Ett av de goda beskeden levererades av Caroline Seger. Landslagskaptenen var ofta rättvänd när hon tog emot passningar, hon spelade med få tillslag och hon försökte hitta passingsvägar framåt i större utsträckning än hon gjort de senaste säsongerna.

En annan spelare som gav goda vibbar var Kosovare Asllani. PSG-proffset såg alert ut, var oftast i rörelse och tog många smarta löpningar. Det var också ”Kosse” som rullade in ledningsmålet och som serverade Lotta Schelin jätteläget i slutet av första perioden.

Flera frågetecken
Alla besked var emellertid inte av positiv karaktär. Totalt sett så var det offensiva spelet inte tillräckligt bra. Landslaget skapade ganska i få anfall och missade många försök till instick. Man lyckades heller inte omvandla bollerövring på mittplan till snabba omställningar så många gånger som jag hade hoppats.

Nilla Fischers relativa orutin som mittback blev synbar vid några tillfällen. Ett par gånger tappade hon bollen i farliga lägen (som vid 1–1-målet) någon gång hamnade hon fel i positionsspelet och de gånger där mittbackskollegan Emma Berglund gick upp i duell med motståndarforwards avslöjades bristen på speed.

Men, jag ska också säga att Linköpingsspelaren gjorde mycket bra i matchen och får hon bara de defensiva bitarna att funka fullt ut så blir hennes fina passningsspel en tillgång i försvaret.

På minuslistan hamnar också Lisa Dahlkvist prestation. Tyresöspelaren var väldigt anonym och hade, som det såg ut, svårt att komma in i matchen.

Dahlkvists insats aktualiserade verkligen frågan om hon tillsammans med Caroline Seger utgör det bästa centrala mittfält som Sverige kan ställa på banan.

Inte heller Lotta Schelin lyste i den period jag tittade på. Snabbheten var densamma precis som löpningarna, men hon tog flera gånger fel beslut och hon visade bristande teknik när hon brände jätteläget som Asllani serverade henne.

Schelin får ofta beröm för sin fina teknik, men jag tycker faktiskt att hennes teknik på sin höjd är okej, att hennes första-touch är ganska svag och att hennes spelförståelse är begränsad.

Med bättre touch och ett skarpare spelsinne hade hon varit topp-tio i världen, men det är hon nu inte.

Bra genomkörare
Vad gav då mötet med Stockholms bästa pojklagsspelare anno 1998?

Damlandslaget fick spela en match i högt tempo, jobba med snabb bollbehandling och få tillslag. Dessutom fick man en riktigt bra genomkörare samtidigt som Pia Sundhage fick många besked.

Framför allt fick hon riktiga svar i och med matchen. För det är bara i skarpt läge som en tränare eller coach får se vad som fungerar eller inte fungerar. Det är i matcher som svagheter avslöjas och kvalitet visar sig.

Klockan 12 spelar damlandslaget mot Stockholms distriktslag p-98. Att Pia Sundhage väljer att spela mot killar igen känns helt rätt, men hennes startelva ställer jag mig lite mer frågande till.

Redan i januari bloggade jag om att Sundhage har startelvan till EM-premiären mot Danmark klar – åtminstone i stort. En eller ett par spelare kan möjligen slå sig in i det lag som vid lunchtid ställs mot de bästa pojkarna i Stockholmsområdet födda 1998, men de flesta platserna är faktiskt spikade.

Dagens startelva: Kristin Hammarström – Lina Nilsson, Nilla Fischer, Emma Berglund, Sara Thunebro – Antonia Göransson, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Marie Hammarström – Kosovare Asllani, Lotta Schelin.

Självklart finns fortfarande en kamp om platsen mellan stolparna, men bara om Sofia Lundgren hinner komma tillbaka till speldugligt skick innan Algarve-turneringen.

Men den största fajten om en startplats finns på yttermittfältet där Antonia Göransson, Johanna Almgren, Sofia Jakobsson/Kosovare Asllani, Marie Hammarström och till viss del Emmelie Konradsson slåss om speltid.

Asllani, Jakobsson och Göransson ligger närmast till hands, men Göteborgsduon Almgren och Hammarström är inte ute ur leken.

Min åsikt är att Sundhages elva i dagens match på Bosön är för offensivt balanserat, särskilt på högerkanten. Lina Nilsson och Antonia Göransson känns som en spännande kombo när Sverige anfaller, men är ingen kassaskåpssäker duo när det handlar om försvarsspel. Annica Svensson har sina brister, men hennes aggressivitet och kvickhet i försvarsspelet räcker längre mot internationellt motstånd än vad Nilssons offensiva färdigheter gör.

Jag tycker heller inte att Marie Hammarström kommer till sin rätt på en kant, på samma sätt som hon gör i en central position där hennes ibland bristande speed inte heller gör sig inte lika påmind.

Det finns frågetecken för att spela Nilla Fischer som mittback och för det centrala mittfältet med Lisa Dahlkvist och Caroline Seger. Frågetecken som gärna får rätas ut redan i dag.

Hur man än ser på laguttagningen och på vilka spelare som konkurrerar om en startplats i Pia Sundhages landslag så kan man konstatera att konkurrensen är klen.

***

Min nyhet i Sportbladet om Sofia Lundgrens ryggskada fick stor genomslagskraft. Kul för mig, bra för Sportbladet och positivt för svensk damfotboll.

Ni kommer nog att se mer av mig i den rosa tidningen vad det lider.

***

Mer damfotbollstankar kommer senare i dag. Nu måste jag bege mig till Bosön för att se Sundhage & Co.

Den önskade flytten till PSG blir inte av och istället för en välbehövlig omstart i ny omgivning ser Sofia Jakobsson ut att gå en oviss vår i ryska Rossiyanka till mötes. Eller?

Sofia Jakobssons önskan om att spela med Kosovare Asllani i franska PSG ser inte ut att gå i uppfyllelse. I  en intervju i Sportbladet säger nämligen PSG:s tränare Farid Benstiti att en övergång från Rossiyankan inte längre är aktuell.

Om Benstiti har rätt så befinner sig Sofia Jakobsson i en besvärlig situation, vilket lär göra att jakten på en ny klubb – och en plats i Pia Sundhages EM-trupp – intensifieras.

Men Jakobssons alternativ minskar hela tiden och det är inte särskilt många bra klubbar i Europa som har råd att slänga upp en gissningsvis ganska hög övergångssumma. Övergångssummor är inte särskilt vanliga inom damfotbollen och i de fall de förekommer så handlar det som regel om småpengar. Men när det gäller Jakobsson så lär Rossiyanka vilja ha en ganska god slant för att släppa henne innan kontraktstiden är över.

Jakobsson gamblade, precis som alla andra spelare också gör, när hon lämnade Umeå för Rossiyanka. Hon tog risken att inte trivas i sin nya omgivning, risken att hamna i en sämre fotbollsmiljö än den hon kom ifrån och risken att stanna av i sin utveckling.

Efter att inledningsvis ha fått se uppsidan på det mynt som vi kallar proffslivet så får hon nu uppleva baksidan av detsamma. Och det kan i slutänden innebära att hon går miste om en plats i Sundhages EM-trupp.

***

Förutom franska storheter som Lyon och PSG, tyska dominanter som ekonomiskt starka Wolfsburg. Turbine Potsdam, Frankfurt och kanske även Bayern München så är det nog bara ett par engelska klubbar som har råd att lösa Sofia Jakobsson från kontraktet med Rossiyanka.

***

De svenska klubbar som hade kunnat vara ett alternativ är de tre som spritt mest pengar omkring sig, det vill säga; Tyresö, Malmö och Göteborg. Men enligt Jakobsson själv så är inte Sverige och Damallsvenskan ett alternativ längre, så spel i topplagen är väl därmed uteslutet.

***

På tal om övergångssummor så läste jag intervjun med AIK:s tränare Mattias Eriksson på Damfotboll.com där han berättar att Linköping hade fått lägga upp en slant för att lösa Jennie Nordin från sitt kontrakt med Solnaklubben.

Om, ja jag skriver ”om” för vad jag erfar hade Nordin precis som några andra AIK-spelare fått löfte om att kunna lämna klubben gratis vid en eventuell degradering förra säsongen, så lär det handla om en ganska liten slant.

***

Jitex fortsätter att värva unga spelare, vilket jag tycker känns intressant. Mölndalsklubben kan, om man får behålla sina spelare, ha ett riktigt starkt lag om ett par säsonger.

Det har bara gått ett par veckor av 2013 när landslaget i dag spelar sina första matcher. Men även om året är ungt så går det redan nu att se hur Pia Sundhage tänker sig sitt EM-lag.

I går prisades hon på Idrottsgalan. I dag ser Pia Sundhage sitt landslag i årets två första matchframträdanden. En klart toppad a-version spelar mot AIK:s P17 medan bilagan (b-versionen) möter Norrtäljes P19.

Med sina laguttagningar, till viss del den till matchen mot Schweiz i slutet av oktober och de två till dagens matcher, sänder Sundhage tydliga och klara signaler till sina spelare.

Sundhages budskap till spelarna som spelar mot AIK-killarna är enkelt: det är er jag tänker satsa på.

Man kan tycka vad man vill om att hon redan nu har bestämt sig för vilka 13-14 spelare som på allvar kommer att göra upp om platserna i sommarens svenska EM-lag, för som Leif Boork nu också vet så gör hon som hon vill.

Sundhages använde sig av samma strategi när hon coachade USA:s damlandslag. Redan i ett tidigt skede talade hon om vilka spelare som hon skulle få förtroende i kommande mästerskap och därefter jobbade hon för att få ut maximalt av dessa spelare.

Det är både plus och minus med att sätta en ungefärlig startelva ett halvår före EM. Fördelar är att de utvalda spelarna får möjlighet att förbereda sig på bästa sätt och att gruppen kan svetsas samman under lång tid. Nackdelar är, förutom att bra spelare gallras bort, är att det som regel är svårt att göra förändringar en bit in under resans gång.

Som jag har bloggat om här tidigare så har Sundhage i stora drag redan spikat sin startelva till sommarens EM. Den kommer, med ett par undantag, se ut som det lag som just nu spelar mot AIK:s 15-åriga killar:

Kristin Hammarström – Lina Nilsson, Emma Berglund, Malin Levenstad (ersätter skadade Nilla Fischer), Sara Thunebro – Emmelie Konradsson, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Antonia Göransson – Lotta Schelin, Kosovare Asllani.

Sundhage har i samband med landslagslägret, där 28 spelare deltar, pratat om att de etablerade spelarna inte längre kan ta saker för givet och att det finns många spelare som utmanar om platserna i lage. Det snacket köper jag inte för fem öre.

I verkligheten är det nog bara Sofia Lundgren, Sofia Jakobsson och Johanna Almgren, kanske också Charlotte Rohlin, som på allvar slåss om en plats i det slutliga EM-laget.

Calle Barrling förde F19-landslaget till EM-guld, den ekonomiska krisen slog till mot landets svensk damfotboll och Pia Sundhage tog över damlandslaget – men det hände mycket mer än så under 2012.

På grund av ekonomiska diskussioner och sega förhandlingar så började jag inte blogga förrän i mars och eftersom SportExpressen har valt att dra ner på sin bevakning av damfotboll över vintern är min tid på tidningen sen några veckor över och förbi.

Jag avslutar därmed bloggåret som jag började det – på egen hand utan vare sig förpliktelser eller betalning. Det innebär att jag gör bokslut på mitt eget sätt, vilket innebär att jag listar (månadsvis) några av de ämnen som jag bloggade om under året.

Mars …

handlade om:

Sveriges seger mot Kanada i Algarve Cup
Landströms flytt från Frankfurt
Malmös seger Supercupen.

I april …

… var Tyresö i fokus. Bloggen fylldes med texter om:

Caroline Segers fotskada
Tyresös tunga fall på Folkungavallen
Hasse Löfgrens sexköp
Piteås tunga målvaktsskada
Maj …

… handlade om:

Vittsjös holländska nyförvärv
Linköpings fiaskostart
Charlotte Rohlins korsbandsskada

I juni …

… var jag på EM i Ukraina, men det hindrade mig inte från att blogga en hel massa om damfotboll. Bland annat skrev jag om:

Kaos i Tyresö
Umeås ekonomiska miss
Tony Gustavssons arbete med USA:s damlandslag
Att svenska spelare löper mindre än USA:s, Japans och Frankrikes dito
Thomas Dennerbys skitsnack
OS-truppen

I juli …

… lämnade Jörgen Petterson Linköping
… gick Dalsjöfors i konkurs
… snackade jag EM-final med Calle Barrling
… hyllade det historiska guldet
… startade damlandslaget OS-turneringen på bästa sätt
… blev Martin Sjögren ny LFC-tränare
… såg jag Sverige tappa poäng mot Kanada i Newcastle

I augusti …

… ifrågasatte jag Malmös värvningar och ekonomiska skötsel
… ställde jag frågan om Pia Sundhage var det rätta valet efter Thomas Dennerby
… konstaterade jag att damfotboll inte attraherar
… och att Jitex hade hamnat i ett jävligt läge

September …

… handlade om:

Linnea Liljegärds flytt från Göteborg till Ryssland
Kosovare Asllanis flytt till Frankrike
Hedvig Lindhals korsbandsskada

I oktober …

… skrev jag om Umeås nya vägval
… fick Pia Sundhage en smakstart i rollen som svensk förbundskapten
… fick Malmö guldfrossa

November …

… var månaden då:

Tony Gustavsson hyllades
Jag skrev att den ekonomiska krisen inte bara är av ondo
Jag tog bladet från munnen
Sverige fick en riktig drömlottning i nästa års EM

I december …

… tackade jag för mig på SportExpressen

***

Topp-5 2012

Mina mest lästa inlägg under året var följande:

1) Damfotboll attraherar inte
2) Stockholmslag och Sundhage
3) Gustavsson hyllas av USA
4) Är Sundhage verkligen svaret?
5) Umeå väljer ny väg

;

***

Jag har tidigare kritiserad Damfotboll.com för att många gånger vara för mycket hejarklack och nu är det dags igen. Artikeln om Nazanin Vaseghpanah härom dagen var en snyftare i klass med klassiska grekiska tragedier.

För det var faktiskt väldigt länge sen jag läste en så otroligt okritiskt skriven text om en spelare som under sin karriär inte direkt har gjort sig känd för att göra allt i sin makt för att bli så bra hon en gång hade potential att bli.

Att låta en spelare, som jag så många gånger sett visa upp ett riktigt dåligt kroppsspråk, snacka om att det finns så mycket skitsnack inom damfotbollen och damfotbollen är för ”tjejig” känns bara pinsamt – och att hon lägger av med sporten som hon påstår sig älska på grund av dessa anledningar gör det hela än mer larvigt.

Personligen tycker jag att ”Naza” borde ha hållit käften istället för att gråta ut i media. Leverera eller tig, kort och gott.

Appropå gott, så önskar jag alla ett gott slut.